Bakgrund: Pacemakerimplantation är en globalt förekommande behandling av symtomatisk bradykardi. I Sverige finns drygt 48 000 personer med pacemaker. Pacemakerbehandling medför livslång uppföljning samt eventuellt upprepade operationer för att byta pacemakerdosa eller elektroder. Enligt europeiska riktlinjer bör uppföljning ske med multidisciplinära team, och där har pacemakersjuksköterskan en viktig funktion. Vikten av personcentrad vård, eller omväxlande patientcentrerad vård, betonas. Utbildning och information är viktiga beståndsdelar. Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa upplevelser hos personer som har en pacemaker. Metod: En litteraturöversikt med systematisk sökstrategi genomfördes. Arton vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed och CINAHL inkluderades. Två av dessa var av kvalitativ metod och resterande 16 av kvantitativ metod. Samtliga artiklar kvalitetsgranskades med hjälp av ett bedömningsformulär. Artiklarnas resultat analyserades med tematisk analys för att identifiera regelbundenheter och inkonsekvenser, vilka organiserades i teman och underteman. Resultaten visade att pacemakerbärarnas upplevelser var mångfacetterade, med både positiva och negativa aspekter. Trots en initial förbättring av livskvaliteten efter implantation kunde en inte obetydlig andel av patienterna uppleva försämring framför allt på sikt. Distansmonitorering av pacemaker visade sig vara en lovande metod för uppföljning, med fördelar såsom ökad tillfredsställelse med behandlingen och minskat behov av fysiska mottagningsbesök, samtidigt kunde ingen skillnad ses gällande livskvalitet. I vissa fallnoterades brister i information och kunskap hos pacemakerbärarna, vilket ledde till oro och osäkerhet kring hantering av pacemakern, som i sin tur ledde till begränsningar i det vardagliga livet. Slutsatsen är att strukturerad och personcentrerad vård anpassad till den tekniska utvecklingen är viktigt. Det inkluderar förbättrad information och utbildning, som är avgörande för att öka pacemakerbärarnas kunskap. Därigenom kan oro minska samt livskvaliteten förbättras. Framtida forskning och utveckling inom området behövs för att möta de ökade behoven hos denna patientgrupp och förbättra vården på individnivå. / Background: Pacemaker implantation is a globally prevalent treatment for symptomatic bradycardia. In Sweden, there are more than 48,000 pacemaker recipients. Pacemaker treatment involves lifelong follow-up and possibly repeated surgeries to replace the pacemaker device or electrodes. According to European guidelines, follow-up should be conducted by multidisciplinary teams, in which the pacemaker nurse has an important function. The importance of person-centered care, alternatively patient-centered care, is emphasized and education and information are important components. The aim of this literature review was to illuminate experiences among individuals with pacemakers. Method: A literature review was conducted, using systematic search strategy. Eighteen scientific articles from the databases PubMed and CINAHL were included. Two of these were of qualitative method and the remaining 16 of quantitative method. All articles were quality reviewed using an assessment form. Data analysis was conducted with thematic analysis to identify regularities and inconsistencies, which were organized into themes and subthemes. The results revealed multifaceted experiences among pacemaker recipients, encompassing both positive and negative aspects. Despite an initial improvement in quality of life postimplantation, a non-neglible proportion of patients experienced long-term deterioration.Remote monitoring of pacemakers emerged as a promising method for follow-up, offering benefits such as increased satisfaction and reduced need for in-clinic visits, with no distinctimpact on quality of life. However, deficiencies in information and knowledge among pacemaker recipients were sometimes noted, leading to anxiety and uncertainty regarding device management, consequently restricting daily life. The conclusion is that structured and person-centered care adapted to technological advancements is important. This includes enhanced information and education, which are essential for improving pacemaker recipients’ knowledge and, consequently, reducing anxiety while improving their quality of life. Future research and development in the field are necessary to address the growing needs of this patient population and enhance care at an individual level.

Kranskärlssjukdom är den vanligaste hjärt- och kärlsjukdomen och orsakas av ateroskleros i hjärtats kranskärl. Riskfaktorer för att utveckla kranskärlssjukdom är till stor del modifierbara med läkemedel eller livsstilsförändringar. Sjukdomen kan yttra sig som angina, hjärtinfarkt och hjärtsvikt. Efter den akuta behandlingen krävs livslång behandling med sekundärpreventiva läkemedel. Målet är ökad livskvalitet, minskad progress av sjukdom och minskad mortalitet. Trots god evidens för läkemedelsbehandlingen visar flertal studier att följsamheten på lång sikt är dålig. Syftet med den litteraturstudien var att beskriva erfarenheter som kan påverka individers följsamhet till sekundärpreventiva läkemedel vid kranskärlssjukdom. Metoden som användes för att besvara syftet var allmän litteraturöversikt med systematisk sökstrategi och 16 orginalartiklar inkluderades. Studierna kvalitetsgranskades enligt Sophiahemmets högskolas mall och den kvalitativa datan analyserades med utgångspunkt i en tematisk analys. Det sammanvägda resultatet presenteras i temat Inre erfarenheter som kan påverka individens följsamhet till läkemedelsbehandling med underteman Tankar och attityder samt Anpassningsförmåga. Samt i temat Yttre erfarenheter som kan påverka individens följsamhet till läkemedelsbehandling med underteman Vårdrelationer och kunskap om sjukdom och läkemedel, Stödsystem samt Läkemedelsrelaterade hinder. En rädsla för att insjukna på nytt och önskan att hålla sig frisk stärkte följsamhet medan nedstämdhet kunde minska följsamhet. En anpassningsförmåga till att skapa rutiner i vardagen var viktig för följsamheten. En bra relationen till vårdgivare och närstående stärkte följsamhet. Upplevda biverkningar var negativt för följsamheten. Kunskap om sjukdom, riskfaktorer och läkemedel hade en inverkan och efterfrågades. Resultatet diskuteras gentemot personcentrad vård. Vår slutsats är att inre eller yttre erfarenheter kan påverka följsamheten positivt eller negativt. Sekundärpreventiv uppföljning med personcentrerat förhållningssätt kan leda till att erfarenheter som påverkar följsamheten till läkemedel uppmärksammas. Därmed ges en möjlighet att arbeta aktivt med dessa för att förbättra följsamhet till läkemedelsbehandling. / Coronary heart disease is the most common form of cardiovascular disease and is caused by atherosclerosis in the coronary arteries of the heart. Risk factors for developing coronary heart disease are in greater part modifiable with medication or lifestyle changes. The disease can manifest itself as angina, myocardial infarction and heart failure. After the acute treatment phase lifelong treatment with secondary preventive medication is required. The goal is increased quality of life, reduced progression of disease and reduced mortality. Despite good evidence for medication treatment, several studies show that long-term adherence is poor. The aim of this literature review was to describe experiences that can influence individuals' adherence to secondary preventive medication for coronary heart disease. The method used to adress the aim was a general literature review with a systematic search strategy. 16 original research articles were included. The studies were critically appraised according to Sophiahemmet University's template and the qualitative data was analyzed based on a thematic analysis. The result is presented through the theme Inner experiences that can affect the individual's adherence to medication treatment with the subthemes Thoughts and attitudes and Adaptability. As well as the theme External experiences that can affect the individual's adherence to drug treatment with the subthemes Relationships with caregivers and knowledge of illness and medication, Support systems and Medication-related obstacles. A fear of recurrent illness and the desire to stay healthy strengthened adherence, while depression could decrease adherence. An ability to adapt to creating routines in everyday life was important for adherence. A good relationship with caregivers and relatives strengthened adherence. Perceived side effects were negative for adherence. Knowledge of disease, risk factors and medication had an impact and was requested. The result is discussed in relation to personcentered care. Our conclusion is that different inner or external experiences can affect adherence positively or negatively. Secondary preventive follow-up with a person-centred approach can lead to experiences that affect adherence to medication being noticed. This favours an opportunity to work actively with them to improve adherence to medication treatment.

Bakgrund: Fler än 6000 människor i Sverige lever med en transplanterad njure på grund av försämrad eller utebliven njurfunktion. Att leva med en transplanterad njure innebär ett nytt liv med en livslång läkemedelsbehandling, risker för komplikationer och en påverkad livskvalitet. Dessa faktorer kan leda till ett ökat lidande hos patienten, vilket sjuksköterskan har ett stort ansvar i att förebygga genom att bland annat arbeta utifrån personcentreradvård. Syfte: Syftet var att belysa patienters erfarenheter av att leva med en transplanterad njure. Metod: En integrerande översikt av kvalitativ forskning, inspirerad av metasyntes som är baserad på nio kvalitativa artiklar. Resultat: Efter att ha analyserat de utvalda artiklarna framkom tre teman och sju subteman. Studiens tre teman är: känslor och tankar efter en njurtransplantation, stöd av omgivningen och ökad livskvalitet. Konklusion: Stödet från sjuksköterskan och anhöriga var avgörande faktorer för att främja patienters välbefinnande och livskvalitet. Sjuksköterskans omvårdnadsarbete var bristande inom ämnet, vilket resulterade i ett lidande hos patienterna som hade kunnat förebyggas genom ökad förståelse av vårdpersonalen. Däremot upplevde många patienter att deras livskvalitet förbättrades avsevärt efter transplantationen. / Background: More than 6000 people in Sweden live with a transplanted kidney due to impaired or absent kidney function. Living with a transplanted kidney means a new life with lifelong drug treatment, risks of complications and an affected quality of life. These factors can lead to increased suffering of the patient, which the nurse has a responsibility to prevent by, among other things, working from a person-centered approach. Aim: The aim was to illustrate patients´ experiences of living with a transplanted kidney. Method: An integrative review of qualitative research, inspired by meta synthesis based on nine qualitative articles. Findings: After analyzing the nine selected articles, three themes and seven sub themes emerged. The study´s three themes are: feelings and thoughts after a kidney transplant, support from the environment and increased quality of life.  Conclusion: The support from the nurse and relatives were crucial factors in promoting patients’ well-being and quality of life. The nurse´s nursing work was deficient in the area, which resulted in a suffering of the patients that could have been prevented through increased understanding from the healthcare professionals. However, many patients also experienced a significant improvement in their quality of life after the transplant.

I hela världen lever omkring 55 miljoner personer med en kognitiv sjukdom. I Sverige beräknas omkring 150 000 personer ha en kognitiv sjukdom. Kognitiva sjukdomar påverkar det dagliga livet för både personer som lever med sjukdomen, men omgivningen kan även påverkas. Det är vanligt att utveckla beteendemässiga och psykiska symtom vid kognitiv sjukdom och en av de vanligaste bakomliggande orsakerna till uppkomsten av dessa symtom är smärta.  Syftet med litteraturstudien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av smärtlindrande strategier i vården av personer med kognitiv sjukdom.  Vald metod för att besvara syftet är litteraturöversikt. Resultatet har sammanställts genom kvalitativ innehållsanalys av 17 stycken vetenskapliga artiklar med kvalitativ design, publicerade mellan åren 2013-2023.  Resultatet presenteras i tre huvudkategorier: Hinder och möjligheter, Samverkan samt Organisation. Nedsatt verbal kommunikation kan vara ett hinder för att upptäcka, bedöma, lindra och utvärdera smärta. När den verbala förmågan är nedsatt kan beteendeförändringar och kroppsspråk läsas av för att upptäcka smärta. Samverkan mellan sjuksköterska och anhöriga, samt samverkan med andra yrkeskategorier i teamet, kan underlätta arbetet med smärtlindring.  Slutsatsen är att sjuksköterskors erfarenheter av smärtlindrande strategier hos personer med kognitiv sjukdom är en utmaning. Sjuksköterskors erfarenheter inom omvårdnad kopplat till smärtlindrande strategier för personer med kognitiv sjukdom är värdefulla att ta vara på för att kunna utveckla mer anpassade verktyg och rutiner för denna målgrupp. För att kunna möta personens unika behov framkommer det att ett personcentrerat förhållningssätt i omvårdnaden är meningsfullt. Sjuksköterskor uppger ett behov av mer kunskap om kognitiva sjukdomar för att kunna upptäcka och bedöma smärta, samt kunna sätta in lämpliga åtgärder för att lindra smärta. Teamsamverkan behöver lyftas fram och stärkas i det dagliga arbetet med personer med kognitiv sjukdom. / Worldwide, around 55 million people live with a cognitive disorder. In Sweden, it is estimated that around 150,000 people have a cognitive disorder. Cognitive disorders affect the daily life of both people living with the disorder, but also the surroundings can be affected. It is common to develop behavioral and psychological symptoms in cognitive disorder and one of the most common underlying causes for the onset of these symptoms is pain. The purpose of the literature study was to describe nurses' experiences of pain-relieving strategies in the care of people with cognitive disorders. The chosen method to answer the purpose is a literature review. The result has been compiled through thematic content analysis of 17 scientific articles with a qualitative design, published between the years 2013-2023. The results are presented in three main categories: Obstacles and opportunities, Collaboration and Organization. Impaired verbal communication can be a barrier to detecting, assessing, alleviating and evaluating pain. When verbal ability is impaired, behavioral changes and body language can be read to detect pain. Cooperation between nurses and relatives, as well as cooperation with other occupational categories in the team, can facilitate the work with pain relief. The conclusion is that nurses' experiences of pain-relieving strategies in people with cognitive disorders are a challenge. Nurses' experiences in nursing linked to pain-relieving strategies for people with cognitive disorders are valuable to take advantage of in order to develop more adapted guidelines and routines for this target group. In order to be able to meet the person's unique needs, it appears that a person-centered approach in nursing makes sense. Nurses state a need for more knowledge about cognitive disorders in order to be able to detect and assess pain, as well as to be able to implement appropriate measures to relieve pain. Team collaboration needs to be highlighted and strengthened in the daily work with people with cognitive disorders.

Kognitiv sjukdom utgör en övergripande term som omfattar olika diagnoser och i Sverige drabbas årligen 20 000 - 25 000 personer av dessa tillstånd. Att leva med denna sjukdom innebär en utmaning när de kognitiva funktionerna försämras. Beteendemässiga och psykiska symtom kan orsaka ett stort lidande för personen med kognitiv sjukdom och omgivningen. Det primära vid symtom som är beteendemässiga och psykiska är personcentrerade omvårdnadsåtgärder. En viktig del i detta är att öka förståelsen för hur omvårdnadsåtgärder bidrar till ökad livskvalitet för personer med kognitiv sjukdom. Syfte: Syftet var att beskriva omvårdnadsåtgärder och dess effekter för personer med kognitiv sjukdom som uppvisar beteendemässiga och psykiska symtom vid demens på särskilt boende. Metod: Litteraturöversikt med systematisk metod valdes för att uppfylla syftet med studien. Resultatet sammanställdes med utgångspunkt från kvantitativa studier som publicerats de senaste tio åren för att spegla den mest aktuella forskningen inom det valda ämnesområdet. Resultatet omfattade sammanställning av 16 studier. Resultat: Resultatet indikerade att beteendemässiga och psykiska symtom vid kognitiv sjukdom minskade vid användning av olika former av kognitiv stimulans och fysisk aktivitet. Omvårdnadsåtgärder som dockterapi, musik, hälso- och välfärdsteknik samt individuella fysiska aktiviteter hade god effekt. Däremot påvisade gruppträning ingen signifikant förbättring. Slutsats: Genom att implementera omvårdnadsåtgärder för personer med kognitiv sjukdom kan livskvaliteten ökas samt hälso- och sjukvårdspersonalens omvårdnad personcentreras. Ytterligare effekt som kan ses är att när rätt omvårdnadsåtgärder ges kan läkemedel på sikt minskas och risken för allvarliga biverkningar samt oönskade effekter avta eller försvinna helt. / Cognitive disorder is an overarching term that includes various diagnoses, and in Sweden 20,000-25,000 people suffer from these conditions annually. Living with this disorder presents a challenge when cognitive functions deteriorate. Behavioural and psychological symptoms can create great suffering for the individual but also for relatives. To prevent and alleviate behavioural and psychological symptoms in dementia, are person-centred nursing measures primary. An important part of this is to increase understanding of how nursing measures contribute to increased quality of life for people with cognitive disorder. Aim: The aim was to describe nursing measures and their effects for people with cognitive disorder who exhibit behavioural and psychological symptoms of dementia in nursing homes. Method: Literature review with a systematic method was chosen to fulfil the aim of the study. The results were compiled based on quantitative studies published in the last ten years to reflect the most current research within the chosen subject. The result comprehensive compilation of 16 studies. Results: The result indicated that the symptoms of behavioural and psychological symptoms of cognitive disorder decreased when using different forms of cognitive stimulation and physical activity. Nursing measures such as doll therapy, music, health- and welfare technology and individual physical activities had a good effect. In contrast, group training showed no significant improvement. Conclusion: By implementing nursing measures for people with cognitive disorder, the quality of life can increase, and the working nursing methods of healthcare professionals become person-centred. An additional effect that can be seen is that when the right nursing measures are given, drugs can eventually decrease, and the risk of serious side effects and unwanted effects decrease or disappear completely.

Bakgrund   Det spås att 1,3 miljarder människor kommer att lida av diabetes år 2050, där typ 2-diabetes är den främsta orsaken till den snabba ökningen. Ohälsosamma livsstilsvanor kombinerat med ärftlighet och ålder ökar risken för att drabbas av sjukdomen. Behandling av typ 2-diabetes innefattar medicinering samt livsstilsförändringar för att uppnå god egenvård och stabila blodglukosvärden. Vårdpersonal spelar en viktig roll i att involvera och motivera personer med typ 2-diabetes till egenvård. Det finns ett behov av att belysa patientutbildningar som stödjer egenvård och sprida framgångsrika exempel för att främja god hantering av sjukdomen. Syfte  Att belysa patientutbildningar för stöd till egenvård hos vuxna med typ 2-diabetes. Metod  En icke-systematisk litteraturöversikt som baserades på 13 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats har genomförts. Systematisk datainsamling genomfördes för att inhämta artiklar från databaserna PubMed och CINAHL, med hjälp av identifierade sökord. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet sammanställdes och analyserades med en integrerad dataanalys. Resultat Två huvudteman framkom ur sammanställningen av studiens resultat - Utbildningar för ökad kunskap och motivation samt Stärkt egenvårdsförmåga. Kunskap och utbildning har visat sig spela en betydande roll för att möjliggöra för patienter med typ 2-diabetes att genomföra nödvändiga livsstilsanpassningar och utöva god egenvård. En känsla av kontinuerligt stöd har visat sig vara en viktig motivationsfaktor. Resultatet visade att patienter som känner stöd är mer benägna att ta ansvar för sin egenvård och därmed minska risken för komplikationer och uppleva god livskvalitet trots sjukdom.  Slutsats Oavsett utbildningsmetod är deltagarnas engagemang och motivation till förändring avgörande faktorer. Grupputbildningar och individuella interventioner ger positiva resultat av ökad sjukdomskunskap och motivationen för egenvård. Personcentrerad vård är av största vikt för att säkerställa framgången för patientutbildningar för personer med typ 2-diabetes. / Background It is projected that 1.3 billion people will suffer from diabetes by 2050, type 2 diabetes being the primary cause of its rapid increase. Poor lifestyle habits combined with heredity and age increase the risk of type 2 diabetes. Treatment involves medication and lifestyle changes. Healthcare professionals play a crucial role in involving and motivating patients towards self-care. There is a need to highlight education programs that support self-care and spread examples to promote better management of the disease. Aim To highlight patient education that encourages self-care to adults with type 2 diabetes. Method A non-systematic literature review was conducted, analyzing 13 scientific original articles using both qualitative and quantitative approaches. Systematic data collection was carried out to retrieve articles from the databases PubMed and CINAHL, using identified search terms. Articles underwent a quality assessment based on the evaluation criteria for scientific classification and quality from Sophiahemmet University. The results were compiled and analyzed using an integrated data analysis.  Results Two main themes emerged in the compilation of the results - Education for increased knowledge and motivation, and Enhanced self-care ability. Knowledge and education play significant roles in enabling patients with type 2 diabetes to make necessary lifestyle adjustments and practice good self-care. A sense of support has proven to be a motivating factor. Patients who feel supported are more likely to take responsibility for their self-care, reducing the risk of complications and can experience a good quality of life despite their disease. Conclusions Regardless of education method, a participant's commitment and motivation to change are crucial factors. Both group training and individual interventions yield positive results in disease knowledge and motivation for self-care. Person-centered care is essential in ensuring the success of self-care programs for individuals with type 2 diabetes.

Bakgrund: Preoperativ oro är vanligt förekommande för patienter som ska genomgå en operation. I Europa beräknas mellan 27% till 80% av patienterna som ska genomgå en operation lida av preoperativ oro. Den preoperativa oron kan orsaka fysiologiska reaktioner, vilket kan leda till postoperativa komplikationer samt lidande. Anestesisjuksköterskan är den som möter patienten i den preoperativa fasen och har därmed en betydande roll för att försöka stödja patienten att lindra sin preoperativa oro. Syfte: Syftet är att beskriva hur patienter upplever att preoperativ oro lindras. Metod: Den strukturerade litteraturöversikten genomfördes genom systematiska litteratursökningar i databaserna Science Direct och Cinahl. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av en integrativ analys enligt Whittemore och Knafl, (2005). 12 vetenskapliga artiklar inkluderades till studien.   Resultat: Patienterna upplevde tre framträdande faktorer som kunde lindra deras preoperativa oro. Dessa tre faktorer var behov av information, behov av kommunikation samt behov av en relation. Patienterna upplevde det som betydande när anestesisjuksköterskan tog sig tid till att ge individuell och kontinuerlig information genom samtal där en relation byggd på tillit skapades och där  patienterna sågs som personer med unika behov. Det var betydande att både verbal och icke verbal kommunikation användes för att lindra preoperativ oro. Slutsats: Genom skapande av en relation där patienten sågs som unik med egna behov samt där en kommunikation fördes och information utbyttes så lindrade detta patientens preoperativa oro. Detta förutsätter att anestesisjuksköterskan var närvarande för patienten. / Background: Preoperative anxiety is common among patients that is about to undergo a surgery. In Europe it is estimated that between 27% to 80% of the patients that is about to undergo a surgery experience preoperative anxiety. (The preoperative anxiety can cause physiological reactions, which can cause postoperative complications and suffering. It is the nurse anesthetist who meets the patient in the preoperative phase and due to this has an important role to try to help the patient to reduce their preoperative anxiety. Aim: The aim is to describe how patients experience how preoperative anxiety is reduced.  Method: A structured literature review was performed by systematic literature searches in the databases Science Direct and Cinahl. The gathered material was analyzed according to an integrative analysis according to Whittemore and Knafl, (2005). 12 scientific articles were included in the study.  Result: The patients experienced three prominent factors that could reduce their preoperative anxiety. These three factors were the need of information, the need of communication and establishing of a relationship. Patients experienced it as important when the nurse anesthetist took time to give individual and continuous information by conversations where a relationship built on trust is created and where the patients was seen as a person with unique needs. It was important that both verbal and non-verbal communication was used to reduce preoperative anxiety.  Conclusion: When creating a relationship where the patient is seen as unique with their own needs where communication is preformed and information exchanged, preoperative anxiety was reduced for the patient. This requires that the nurse anesthetist is present for the patient.

Bakgrund: Aktuell forskning visar hur användning av intraoperativ kommunikation kan medföra positiva effekter för både patienter och operationssjuksköterskor. Dock saknas forskning om hur användningen ser ut i praxis. Syfte: Syftet med denna studie var att med stöd i yrkets kompetensbeskrivning observera hur operationssjuksköterskor använder sig av intraoperativ kommunikation med patienter i det kliniska arbetet samt orsaker till att kommunikation eventuellt inte används. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ, etnografisk observationsstudie. 20 observationer av operationssjuksköterskor på ett sjukhus i norra Sverige genomfördes och materialet analyserades genom innehållsanalys. Resultat: Analysen av materialet utmynnande i tre kategorier: Att kommunicera, Att ge personcentrerad vård samt Att påverkas av arbetsmiljön, och åtta underkategorier: Att ge information, Att föra en intraoperativ dialog, Att bygga en tillfällig relation, Att identifiera omvårdnadsbehov, Att vara engagerad, Att vara frånvarande, Att ha andra arbetsuppgifter och Att påverkas av tid. Slutsats: Resultatet av denna studie tyder på att intraoperativ kommunikation knappt används i klinisk verksamhet idag och att operationssjuksköterskor av olika anledningar oftast backar undan och låter andra teammedlemmar ansvara för det nära omvårdnadsarbetet. / Background: Current research shows how the use of intraoperative communication can lead to positive effects for both patients and operating theatre nurses. However, research is missing regarding the use in practice. Aim: The aim of this study was to observe, with the support of the competence description of the profession, how operating theatre nurses use intraoperative communication with patients in their clinical work, and reasons why communication possibly is not used. Method: The study was performed as a qualitative, ethnographic, observational study. 20 observations of operating theatre nurses at a hospital in northern Sweden were made, and the material was analyzed through content analysis. Findings: The analysis of the material led to three categories: To communicate, To perform person-centered care and To be influenced by the working environment, and eight sub-categories: To provide information, To conduct an intraoperative dialogue, To build a temporary relationship, To identify caring needs, To be committed, To be absent, To have other duties and To be affected by time Conclusion: The findings of this study indicate that intraoperative communication is rarely used in clinical work today, and that operating theatre nurses, for different reasons, usually take a step back and let the other team members take responsibility for the intraoperative nursing.

Bakgrund: Långvarig nacksmärta är vanligt och drabbar ca 50% av världens befolkning. I Sverige drabbas kvinnor oftare än män. Ospecifik långvarig nacksmärta saknar känt ursprung. Behandlingen går oftast ut på att dämpa symtom och utbilda patienten i smärtan. Att istället utgå från att öka måluppfyllelse är ovanligare. Syftet med examensarbetet var att undersöka hur tilltro till behandling, katastroftankar samt smärtstillande medicinering påverkade graden av måluppfyllelse hos kvinnor i arbetsför ålder med ospecifik långvarig nacksmärta efter en rehabiliteringsperiod. Även sambandet mellan tilltro till behandling och katastroftankar undersöktes.  Metod: Detta är en retrospektiv longitudinell studie och sekundäranalys av data från en RCT studie med data tillhörande 65 kvinnor. Tilltro till behandling, katastroftankar och medicinering mättes innan rehabiliteringsperioden och måluppfyllelse mättes efter.  Resultat: Mann-whitney U-test visade ingen skillnad i måluppfyllelse efter rehabilitering mellan de med hög respektive neutral grad av tilltro till behandling (p=0, 395), låg respektive neutral grad av katastroftankar (p=0,59).  Sperman´s Rho test fann inget samband mellan tilltro och katastroftankar (p=0,751). De som tog medicin regelbundet hade en signifikant högre grad av måluppfyllelse mot de som ej tog medicin regelbundet (p=0,025).   Slutsats: Studien ger inte stöd för att tilltro till behandling och katastroftankar påverkar graden av måluppfyllelse. Inget samband mellan katastroftankar och graden av tilltro till behandling tycks finnas. Resultatet bör tolkas i ljuset av att data saknades för de med låg tilltro respektive höga katastroftankar. Smärtmedicinering tycks ha en positiv påverkan på måluppfyllelse. Mer kunskap om hur/vilken medicinering som påverkar måluppfyllelse behövs.

Bakgrund: Röntgensjuksköterskans arbete inkluderar ett stort fokus på teknik och säkerhet samtidigt som patienten ska få sina individuella behov tillgodosedda i det korta mötet. Den personcentrerade vården har starka kopplingar till etik och är något röntgensjuksköterskan ska arbeta efter. Syfte: Studiens syfte var att studera innebörden av personcentrerad vård ur den legitimerade röntgensjuksköterskans perspektiv, samt att belysa huruvida personcentrerad vård tillämpades i det dagliga arbetet vid omvårdnaden av patienter inom radiologiska undersökningar. Metod: Studien har en kvalitativ design där datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer. Tio röntgensjuksköterskor intervjuades under ljudupptagning, varpå intervjuerna transkriberades och innehållsanalysen genomfördes manifest. Resultat: Studien visade att röntgensjuksköterskorna strävade efter att arbeta personcentrerat men att förutsättningarna för att göra det varierade. Röntgensjuksköterskorna såg tillgång till tid, personal samt gott samarbete och kommunikation mellan närmaste kollegorna, interprofessionellt och med patienten som vitala punkter i en personcentrerad vård. De största svårigheterna till att tillämpa personcentrerad vård sågs vara tidsbrist och personalbrist. Slutsats: Röntgensjuksköterskorna hade god kännedom om innebörden av personcentrerad vård där dess kärnpunkt var att bemöta patienten som en individ. Röntgensjuksköterskorna uttryckte bland annat att brist på tid, personal och hög arbetsbelastning kunde försvåra appliceringen av en personcentrerad vård men att de trots detta försökte göra sitt bästa i vårdmötet med patienten. Resultatet skulle kunna användas för att påverka röntgensjuksköterskans arbetsförhållanden genom att ledningen uppmärksammar röntgensjuksköterskornas förbättringsförslag. / Background: The radiographers’ work includes focus on technology and safety while the patient's individual needs are met in the short meeting. Person-centred care has strong links to ethics and is something the radiographer must work towards. Purpose: The purpose of the study was to explore the meaning of person-centred care from the perspective of the licensed radiographers, and to shed light on whether person-centred care was applied in the daily work of nursing patients in radiological examinations. Method: This study has a qualitative design where the data collection has taken place through semi-structured interviews. Ten radiographers were interviewed during audio recording, the interviews were transcribed and the content analysis was performed manifest. Results: The study showed that the radiographers strove to work person-centered, but that the conditions for doing so varied. The radiographers’ saw access of time, staff and good cooperation and communication between colleagues, interprofessionally and the patient as vital points in person-centered care. The biggest difficulties to person-centered care were lack of time and staff. Conclusion: The radiographers’ awareness of the meaning of person-centred care where the main point was to treat the patient as an individual. The radiographers’ expressed that lack of time, staff and high workload could make it difficult to apply person-centred care, but despite this they tried to do their best in the care meeting. The result could be used to improve the radiographers’ working conditions by the management paying attention to the radiographers’ suggestions for improvement.