No description available.

No description available.

Bakgrund: Sekundärprevention efter en hjärtinfarkt har som syfte att förebygga att en andra infarkt inträffar, men det har visat sig finnas brister inom programmen som påverkar deltagandet hos patienterna.Syfte: Undersöka hur sekundärpreventionen fungerat för patienterna gällande livsstilsförändringar, information och förnekelse, men även om andra faktorer kan ha påverkat. Samt hur faktorerna påverkat beslutet att delta respektive att inte delta i de olika programmen.Metod: Litteraturöversikt där totalt 11 artiklar valts ut som ansågs svara på frågeställningarna. De kvalitetsgranskades för att försäkra att de höll hög kvalitet och kunde ge ett trovärdigt resultat.Resultat: Studien visade att cirka hälften av alla patienter deltog i sekundärpreventionsprogrammen. Många patienter upplevde att de inte fått information om sin sjukdom, riskfaktorer eller sekundärprevention och bland de som fått information visade det sig att många missuppfattat informationen. Det visade sig att många tillfrågade patienter inte kunde återge sina riskfaktorer eller annan information om hjärtinfarkten. Brist på information eller missuppfattningar ledde till att patienterna visade på bristande motivation till livsstilsförändringar och deltagande i sekundärpreventionen. En anledning till att informationen inte togs upp av patienterna visade sig bero på förnekelse kring sjukdomen.Slutsats: Informationsbrist var grunden till att sekundärpreventionen inte haft avsedd effekt. Ytterligare forskning krävs inom området då sekundärpreventionen innefattar många aspekter som behövs granskas noggrannare.

BAKGRUND:Kronisk hjärtsvikt orsakar funktionsnedsättning och nedsatt livskvalitet. Sjuksköterskeledda multidisciplinära hjärtsviktsmottagningar [HSM] i primärvården rekommenderas i nationella riktlinjer för ett mer effektivt omhändertagande av kroniskt hjärtsviktssjuka individer, men få regioner och landsting erbjuder detta i dagsläget. Syfte: Att undersöka hur sjuksköterskor upplever att arbetet på etablerade hjärtsviktsmottagningar i primärvården fungerar, samt vilken betydelse de anser att verksamheten har för hjärtsviktspatienters hälsorelaterade livssituation. METOD: Studien var av kvalitativ deskriptiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och transkriberades ordagrant. Därefter bearbetades data genom manifest innehållsanalys. RESULTAT: Totalt identifierades 74 koder och 8 huvudkategorier: Struktur och upplägg för HSM, Patienternas hälsorelaterade situation, Sjuksköterskans praktiska arbete, Hälsofrämjande stöd, HSM betydelse för patienterna, Hinder för sjuksköterskan i arbetet med HSM, Stöd och riktlinjer för arbetet med HSM samt Utvärdering och feedback. Slutsats: Det multidisciplinära samarbetet vid HSM tycks främst ske mellan sjuksköterska och läkare, medan det föreligger en avsaknad av kontinuerligt samarbete med fysioterapeut, dietist och psykolog/ kurator. Sjuksköterskornas viktigaste uppgift tycks vara att utbilda och informera patienterna om deras sjukdomstillstånd och behandling, i syfte att främja patienternas följsamhet och livskvalitet. Vidare tycks sjuksköterskorna på HSM ha stor möjlighet att förhindra sjukdomsförsämring och därmed reducera slutenvårdsbehov och lidande för individer som lider av kronisk hjärtsvikt. / BACKGROUND: Chronic heart failure causes disability and decreased quality of life. To improve the care of these patients Swedish national guidelines recommend nurse-led multidisciplinary heart failure clinics [HFC] in primary health care. In spite of this, few Swedish counties are currently providing this service.   AIM: To investigate how nurses experience the function of established HFC in primary health care and their impact on the lives of patients with heart failure, health related-wise.   METHOD: The study had a qualitative descriptive onset. Semi-structured interviews were executed and transcribed verbatim. The data was then analyzed through manifest content analysis. RESULT: A total of 74 codes and 8 main categories were identified: The structure and setup of  HFC, The patients’ health related situation, The nurses’ practical work, Health promotion support, The significance of HFC to patients, Obstacles in the nurses’ work with HFC, Support and guidelines in working with HFC and Evaluation and feedback.   CONCLUSION: The participating nurses described the nurse-doctor contact as the main interaction, while several described the collaboration with physiotherapists, dieticians and psychologist as lacking. The nurses’ main priority was described as the information and education of the patients regarding their health problem and its treatment in order to promote adherence and quality of life. Furthermore, the nurses’ felt that they had the capability to prevent deterioration and thus decrease the need for inpatient care in individuals suffering from chronic heart failure.

Bröstcancer står för cirka 30 % av alla cancerfall hos kvinnor i Sverige. Mammografiscreening kan minska mortaliteten i bröstcancer med upp till 25 % men kräver en hög deltagarfrekvens, vilken i Sverige ligger på cirka 80 %. Syftet med denna studie är att kartlägga faktorer som påverkar kvinnors deltagande i mammografiscreening. För att besvara syftet gjordes en litteraturstudie där originalartiklar från 2013 och framåt söktes fram i databaserna CINAHL och MEDLINE. Kvantitativa artiklar som svarade mot syftet kvalitetsgranskades och 19 artiklar med hög kvalitet valdes ut. Totalt identifierades 77 faktorer vilka delades in i tre olika nivåer tagna från Health Promotion Model. På individuell nivå hittades 47 faktorer, på kognitiv och perceptuell nivå fanns 27 faktorer och tre faktorer som konkurrerande behov. De faktorer som förekom i flest artiklar var av demografisk natur, exempelvis inkomst, utbildningsnivå, ålder och civilstånd. Inkomst var den mest rapporterade faktorn där alla artiklar kommit till samma slutsats, nämligen positiv påverkan. Det stora antalet faktorer samt skillnader i påverkan tyder på att deltagande i mammografiscreening är ett komplext fenomen.

TIA är en kraftig varningssignal för att drabbas av en allvarligare hjärt-kärlhändelse, bland annat stroke. Hjärt-kärlsjukdomar är beroende av levnadsvanor, där låg nivå av fysisk aktivitet är en viktig faktor. Bland de viktigaste behandlingsmetoderna mot hjärt-kärlsjukdomar, både primär - och sekundärpreventivt, är förändring av levnadsvanor. Rådgivning om fysisk aktivitet bör bestå av individanpassade muntliga råd i kombination med skriftlig information och uppföljning. Sjukgymnaster som träffar TIA-patienter har möjlighet att informera patienterna om fysisk aktivitet men det är inte känt i vilken omfattning detta sker. Syftet med denna deskriptiva studie var att genom en enkät undersöka om och hur sjukgymnaster gav råd angående fysisk aktivitet till TIA-patienter. 25 sjukgymnaster deltog i studien. Samtliga träffade regelbundet TIA-patienter. Resultatet blev att en majoritet av sjukgymnasterna gav korta, individanpassade råd, oftast utan uppföljning. Huvudsyftet för sjukgymnasterna var att bekräfta eller förkasta TIA-diagnosen genom bedömning av eventuella fysiska funktionsbortfall. Organisatoriska, tidsmässiga och resursmässiga hinder kom ibland i vägen för informationen. Konklusionen var att fysisk aktivitet som sekundärprevention hos TIA-patienter inte har en självklar plats i hälso – och sjukvården idag.

Fysisk aktivitet är viktigt för att minska livsstilssjukdomarnas utbredning. Den fysiska aktiviteten är idag låg, både i Sverige och i övriga delar av världen. För att öka den fysiska aktiviteten har metoder tagits fram för att främja fysisk aktivitet och förändra dåliga vanor. Två av dessa kallas ordinerad fysisk aktivitet och motiverande samtal. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa effekten av ordinerad fysisk aktivitet och motiverande samtal på utfall såsom fysisk förmåga, livskvalitet och livsstilsförändring samt hur dessa metoder kan användas som behandling. Litteratursökning utfördes i två databaser, artiklarna granskades av båda författarna och resulterade i 16 vetenskapliga artiklar varav sex ifrån Sverige som analyserades och sammanställdes i resultatet. Resultatet visade att båda dessa metoder var väl beprövade och hade bevisat positiva effekter för patienter med en försämrad livsstil. Kombinationen motiverande samtal och aktivitetsrapportering gav en ännu bättre effekt hos dessa patienter. Författarna anser att dessa metoder bör implementeras i den svenska sjukvården i större utsträckning än vad de gör idag. Det behövs mer kunskap om hur sjuksköterskan skulle kunna använda sig av dessa metoder i sitt arbete att främja fysisk aktivitet och hälsa.

Kranskärlssjukdom anses vara en av de vanligaste dödsorsakerna i världens höginkomstländer och kan idag även benämnas som en folksjukdom som drabbar personer i alla åldrar. Sjukdomen är komplex och delas oftast in i stabil angina pectoris och akut koronart syndrom [AKS]. Riskfaktorer som t.ex. högt blodtryck, höga blodfetter och rökning ökar risken avsevärt för att drabbas av kranskärlssjukdom eller att återinsjukna. Fokus på att reducera dessa riskfaktorer kan förbättra överlevnad, minskar risken för nya kardiovaskulära händelser samt kan förbättra livskvalitén. Det grundar sig bl.a. i sjukvårdens sekundärpreventiva arbete där information och kunskap om riskfaktorer kan leda till livsstilsförändringar. Hjärtrehabiliteringssjuksköterskans roll innebär bl.a. att utbilda och vägleda patienten till livsstilsförändringar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt och ett individuellt stöd som kan generera hälsofrämjande fördelar. Syftet var att undersöka om patienter med angina pectoris genomfört livsstilsförändringar efter att ha medverkat i ett sekundärpreventivt behandlingsprogram samt beskriva deras upplevelse av den givna informationen. En empirisk intervjustudie med kvalitativ ansats användes, där intervjuer av sju informanter utfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Alla informanter hade nydiagnostiserats med angina pectoris, deltagit i hjärtskola och haft uppföljningssamtal hos hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Det insamlade intervjumaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på en manifest nivå. I resultatet framträdde fyra kategorier; beteendeförändring, önskan om personcentrerad vård, kunskap om att tillämpa egenvård och livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet. Första kategorin ”Beteendeförändring” beskrev önskan om förändringar, dels av redan invanda vanor men även skapandet av nya hälsosamma vanor. Det framkom en ökad medvetenhet kring hälsofrämjande vanor men de upplevdes vara svåra att bibehålla och därför fanns en önskan om mer uppföljning från hjärtrehabiliteringspersonal. Nästa kategori var ”Önskan om personcentrerad vård”. Det var önskvärt att den information och utbildning som tillämpades skulle vara personcentrerad och individanpassad då förutsättningarna och behoven hos informanterna var olika. Det kunde då ge trygghet och möjlighet att hantera sin sjukdom men det grundade sig i att det skedde återkoppling från bl.a. hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Nästa kategori, ”Kunskap att tillämpa egenvård” beskrev vikten av information. En välinformerad patient med sjukdomsinsikt gjorde mer livsstilsförändringar och bibehöll dom. Det gav även en motivation till delaktighet i sin egenvård men där kunskap saknades eller informationen inte nått fram gav det motsatt resultat. Den sista kategorin som framträdde var ”Livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet” där betydande faktorer var ett ökat välmående till följd av god psykosocial hälsa. Att stärka känslan av god livskvalitet genom ett helhetsperspektiv. Denna studie visar på att sekundärprevention kräver en personcentrerad vård som utgår från den enskildes behov och förutsättningar. Det grundar sig i en individuell behandlingsplan med en anpassad information som skapar förutsättningar för delaktighet och kunskap och som sin tur kan leda till livsstilsförändringar. Men det kräver även kvalitetsutveckling med tydligare riktlinjer och rutiner kring uppföljning och återkoppling.

Bakgrund: Patienter med hjärt-kärlsjukdom kräver livslång behandling med sekundärprevention både för att motverka sjukdomsåterfall och förbättra livskvalitén. Hjärt-kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken både i Sverige och globalt och blir i takt med en åldrande population och en ökad vällevnad med ohälsosamma levnadsvanor allt vanligare. Det finns ett behov av att fördjupa kunskapen om patienters upplevelser av hälsosamtal för att utveckla förståelsen för vad som motiverar patienter till förändring. Genom en ökad förståelse kan hälsosamtalet vara framgångsrikt för sjuksköterskans arbete i att främja hälsa genom förebyggande, stödjande och vårdande åtgärder. Syfte: Att sammanställa upplevelser av hälsosamtal hos patienter med hjärt-kärlsjukdom. Metod: En litteraturöversikt av kvalitativ forskning. Artikelsökning gjordes i Cinahl och PubMed där totalt 12 artiklar kvalitetsgranskades och analyserades enligt Fribergs (2017) fem steg. Resultat: Kategorier som identifierades var: Information, personcentrering, tid och interaktion. Underrubriker beskriver sedan faktorer som påverkar upplevelser av hälsosamtal. Konklusion: Deltagarnas upplevelser av ett hälsosamtal visar på vikten av interaktion och personcentrering. Sjuksköterskans förmåga att kunna förmedla sin medicinska kunskap på ett vardagligt sätt gav patienterna en ökad delaktighet och målmedvetenhet. Rätt tidpunkt för information samt individanpassad information var faktorer som bidrog till ett framgångsrikt hälsosamtal. Tillräckligt med avsatt tid samt uppföljning gjorde att patienterna kände stöd.

Patienter vet att det är viktigt att vara fysiskt aktiv trots det vet få varför, vilket leder till brist på motivation. Patienter saknar kunskap angående livsstilsförändringar och vilka effekter som sekundärpreventiva åtgärder har efter hjärtinfarkt. Sjuksköterskan har en skyldighet att ge information och rådgivning efter en hjärtinfarkt. Syftet med litteraturstudien var att beskriva effekten av fysisk aktivitet som sekundärprevention efter hjärtinfarkt. I studien ingick 17 vetenskapligt granskade artiklar. Resultatet visar att fysisk aktivitet har många fördelar efter hjärtinfarkt. Studien visar att även en kort period av hjärtrehabilitering har goda effekter och leder till varaktighet i träningen. Högre intensitet och varierad träning ger bättre resultat vilket minskar risken för reinfarkt. Dessutom reducerar fysisk aktivitet stress vilket kan vara till stor fördel för patienter efter hjärtinfarkt. Vid eftervård av dessa patienter kan det vara lämpligt att införa standardvårdplaner för att informera om effekter av fysisk aktivitet. För att motivera patienter till att fortsätta träna efter att hjärtrehabiliteringen avslutats är uppföljning av vikt för att hjälpa patienter till en varaktig livsstilsförändring. Sjuksköterskor har användning för mer evidensbaserad kunskap kring effekter av fysisk aktivitet för att kunna erbjuda säker vård. Vidare forskning om patienternas upplevelse av effekter i samband med fysisk aktivitet kan vara relevant för att uppnå bredare kunskap. / Patients know the importance of being physically active but   few know why, which leads to lack of motivation. After myocardial infarction patients don´t have enough knowledge about lifestyle changes and the effects of secondary prevention. Nurses have got the responsibility to give information and guidance after myocardial infarction. The purpose with the literature study was to describe the effects of physical activity as secondary prevention after myocardial infarction. In the study 17 scientific articles was used. The result shows that physical activity has got a lot of advantages after myocardial infarction. The study shows that even a short period of heart rehabilitation has got god effects and leads to duration in physical activity. High intensity and variation in training gives better result which prevent a re-infarction. Physical activity also reduces stress which can be a big advantage for heart patients. In the aftercare of myocardial infarction patients it can be suitable to introduce a standard treatment plan to inform about the effects of physical activity. To maintain an enduring lifestyle change monitoring times are important. Nurses could use more evidence-based knowledge about the effects of physical activity to be able to provide safe healthcare. Further science about the patient experience of effects in relation with physical activity could be relevant to reach wider broad knowledge.