No description available.

No description available.

I ett aktiebolag har aktieägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser. Eftersom aktieägarna inte har något personligt ansvar för bolagets förpliktelser finns det ett skydd för det egna kapitalet i bolaget. Fordringsägare och andra intressenter skall alltid kunna lita på att bolaget har ett aktiekapital på minst 100 000 kronor. Det finns bland annat regler om personligt betalningsansvar för aktieägare och ställföreträdare i bolaget vid kapitalbrist, det vill säga när det egna kapitalet understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.Studiens syfte är att ge en ökad förståelse kring de risker som ägare och ställföreträdare tar när bolagets egna kapital är förbrukat till mer än hälften av det registrerade aktiekapitalet och varför de tar dessa risker.För att kunna uppnå studiens syfte har en insamling av primärdata genomförts i form av intervjuer. Studien har ett hermeneutiskt förhållningssätt och en kvalitativ metod.De slutsatser som dras i studien är att ägare och ställföreträdare riskerar att bli personligen betalningsansvariga om de inte följer det regelverk som finns för att skydda det egna kapitalet i bolaget. Anledningen till att de tar denna risk är olika. Till stor del beror det på okunskap. De känner inte till reglerna i aktiebolagslagen om personligt betalningsansvar.

No description available.

Själva essensen av ett aktiebolag är att kunna starta detta utan att själv löpa någon risk att bli betalningsskyldig för bolagets skulder. I vissa situationer kan dock aktieägare och andra ådra sig ett personligt betalningsansvar, antingen till följd av någon lagbestämmelse eller p.g.a. så kallat ansvarsgenombrott. Denna uppsats avhandlar ansvarsgenombrott mot styrelseledamöter med anledning av domen T 3004-08 från Hovrätten över Blekinge och Skåne. Hovrättens dom är kontroversiell först och främst för att ansvarsgenombrott i sig är ett omtvistat begrepp, men framförallt för att hovrätten utsträckt detta institut till att även omfatta styrelseledamöter och andra än aktieägare. Så sent som förra året skrev doktoranden Johan Svensson en artikel där slutsatsen var att ansvarsgenombrott aldrig förekommit i någon dom från Högsta domsto-len och att institutet således inte existerar i svensk rätt. En av slutsatserna i denna uppsats är att ansvarsgenombrott faktiskt existerar i svensk rätt och då närmast i form av en allmän rättsgrundsats. Rekvisiten för när ansvarsgenombrott kan utdömas är främst dessa tre; otillbörlighetsrekvisitet, osjälvständighetsrekvisitet och underka-pitaliseringsrekvisitet. Deras innebörd är näraliggande till dess språkliga betydelse, dvs. an-svarsgenombrott kan förenklat sägas föreligga när en aktieägare begagnat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt över ett bolag som varken är självständigt eller har tillräckligt god kapitalise-ringsgrad. Deras exakta innebörd är dock omtvistat och det förekommer också andra rekvisit och förklaringsmodeller i doktrinen. På grund av oenigheten om rekvisitens exakta innebörd har vissa källor fått större vikt än andra vid domstolarnas tillämpning av ansvarsgenombrott. Av extra stor vikt synes en statlig utredning, SOU 1987:59, fått och i denna utredning finns också stöd för att ansvarsgenombrott ska kunna utsträckas till andra än aktieägare (t.ex. styrel-seledamöter) när dessa har begagnat ett bestämmande inflytande över bolaget och de nyss beskrivna ansvarsgenombrottsrekvisiten samtidigt är uppfyllda. Ytterligare en slutsats i arbetet är att hovrättens domslut verkar vara i linje med gällande rätt med hänsyn till att regeringen (i prop. 2004/05:85 s 208) bemyndigat rättstillämparen att använda och vidareutveckla ansvarsgenombrottsinstitutet och att både SOU 1987:59 och den skiljaktiga motiveringen i NJA 2006 s. 420 omnämner att bakomliggande intressenter, som inte är aktieägare, i vissa situationer kan bli ansvarsgenombrottssubjekt. Det är inte möjligt att exakt säga när ansvarsgenombrott kan konstitueras mot någon annan än aktieägare, men så verkar kunna ske när det är verkningslöst att vända sig emot aktieägarna, t.ex. vid korsvist ägande där bolag äger varandra fullständigt utan några andra fysiska eller juridiska personer med aktieinnehav, och det samtidigt finns andra intressenter i bakgrunden som utövar ett bestämmande inflytande över verksamheten. De som ”stått för verksamheten” kan då bli an-svarsgenombrottssubjekt och det viktiga är då vederbörandes faktiskt bestämmande inflytande och inte deras faktiska ställning. Utöver detta synes ett agerande att försöka komplicera och dölja ägarstrukturen för att kunna undandra sig personligt ansvar tillmätas vikt. Ansvarsgenombrott är således någonting som existerar i svensk rätt men dess exakta innebörd är omtvistat och oförutsebarheten är hög när det används. Av rättsäkerhetsskäl finns det därför goda skäl för att rättsläget klargörs, antingen av regeringen eller av HD.

Syftet med förevarande uppsats är att utreda hur det personliga ansvaret är utformat för nytillträdd styrelse, samt vilka möjligheter har nytillträdd styrelse att undgå ansvar. Styrelseledamöter i ett aktiebolag kan bli personligt betalningsansvariga om det i lagen givna handlingsmönstret när det finns skäl att anta att bolaget har kapitalbrist. Det personliga ansvaret är utformat som ett medansvar och träffar hela styrelsen. Möjligheterna för att undgå personligt betalningsansvar är dels genom ansvarsfrihetsgrunder, dels genom att läka kapitalbristen (inom en till två månader). Det personliga ansvaret för nytillträdd styrelse är inte lagreglerad och av lagstiftaren stadgas att frågan bör bedömas med beaktande av den nytillträdde ledamotens agerande i det enskilda fallet. Diskussion har förts kring vilken ansvarssituation som ska anses gälla för den nytillträdde styrelseledamoten vid tidpunkten för inträdet. Indikationer finns på att nytillträdd styrelseledamot "ärver" tidigare styrelses ansvar. Doktrins tolkning är nytillträdd styrelseledamot inte borde ådra sig något ansvar om denne vidtar adekvat åtgärd för rättelse så snart efter sitt inträde. Möjligheterna att undgå personligt betalningsansvar är tämligen begränsade. För egen del ansluter jag mig till doktrins tolkning, en ordning som innebär att styrelse ärver tidigare styrelses ansvar är alldeles för långtgående ansvar och oproportionerligt. Möjligheterna för nytillträdd styrelse att läka kapitalbrist är tämligen begränsade varför uppsatsförfattaren ställer frågan huruvida det inte vore rimligare att tillåta läkning i efterhand i speciella fall, t.ex. då en ny styrelse träder in i ett bolag. E contrario tolkningen har vidare av uppsatsförfattaren ifrågasatts om den stadgade tidpunkten verkligen borde utgöra den definitiva slutpunkten.

Det har i svensk rätt funnits aktiebolagsrättsliga bestämmelser om tvångslikvidation sedan 1895. Ett övergripande syfte med bestämmelserna är att sätta upp gränser för hur länge en förlustbringande verksamhet får fortsätta innan verksamheten måste avbrytas och bolaget avvecklas. Bestämmelserna innebär att varje styrelseledamot i egenskap av bolagets företrädare har en skyldighet att agera när vissa förutsättningar är för handen, vid fara att eljest aktualisera ett personligt och med bolaget solidariskt betalningsansvar. Styrelsen ska, när det finns skäl att anta att bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, genast upprätta och, om bolaget har revisor låta denne granska en kontrollbalansräkning. Den lagändring som inneburit en sänkning av det minsta tillåtna registrerade aktiekapitalet, initierades genom den sk. decemberöverenskommelsen och trädde i kraft den 1 januari 2020. Genom lagändringen sänktes det lägsta tillåtna aktiekapitalet från 50 000 kronor till 25 000 kronor. Den bakomliggande tanken är att underlätta för ett ökat företagande och att harmoniera reglerna med omvärlden. Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera den påverkan sänkningen av det minsta tillåtna registrerade aktiekapitalet kan förväntas ha på den praktiska tillämpningen av regelverket om medansvar. Med anledning härav uppkommer några följdfrågor beträffande en styrelseledamots medansvar. Vilka är förutsättningarna för att ett medansvar ska uppkomma? Vad krävs för att ansvarsperioden ska få ett slut? Vilka av bolagets förpliktelser har en styrelseledamot ansvar för? Under hur lång tid kan denne hållas ansvarig för dessa? Analysen visar att medansvaret knyts till styrelsens underlåtenhet. Till denna styrelsens aktivitetsplikt är knutna rekvisit, vars innebörd är att ansvarsperioden tar sin början när den i rekvisitet uttryckta tidsfristen når sitt slut. Om genom styrelsens underlåtenhet en medansvarsperiod börjat löpa, kan den komma till ett slut om en kontrollbalansräkning eller årsredovisning utvisar full täckning för det registrerade aktiekapitalet och denna läggs fram på bolagsstämma. Likaså avslutas medansvaret om en ansökan om likvidation ges in till rätten. För att undvika överraskande rättsverkningar av medansvaret har en regel om specialpreskription införts som befriar bolagets styrelse från medansvar för enskilda förpliktelser om inte talan väcks inom tre år från förpliktelsens uppkomst eller inom ett år från dess förfallodag. I en serie rättsfall har behandlats medansvarsperiodens avslut i ett antal situationer som inte täcks in av lagens ordalydelse. Rättsfallen avser bland annat rättsinstituten konkurs, företagsrekonstruktion och verkan av förlikning på rättsförhållandet mellan parterna vid tvist. Den ökade mängden prejudikat och regelverkets dysfunktionalitet visar på behovet av lagreformer på området.

Two distinct features of a limited liability company are separate legal existence and consequently limited liability. Those features are also expressed in the principle of limited liability whereby risks are capped by the invested capital. The liability cannot be extended to personal assets. An exception to this principle is made if there has been fraud or other serious wrongdoings. The Swedish Companies Act (2005:551) contains several action-based rules aimed at the company's representatives. Moreover, business companies have freedom of contract based on mutual agreement and free choice. The Swedish Tax Agency, on the other hand, is not operating by the free market rules. Tax liabilities are thus another exception from the principle. Chapter 59 of the Swedish Tax Procedures Act (2011:1244) stipulates that a representative of a company may be liable to pay the amount of tax together with the company, if this person intentionally or through gross negligence fails to pay tax at the right time and in the right way. This separate framework for taxes has been an object of criticism throughout the years, mostly directed at the aspects of legal security and predictability as well as low probability of success in court proceedings against the claims pursued by the state. The Confederation of Swedish Enterprise is driving those issues by lobbying for a revision of the tax liability of representatives. However, the confederation's biased role together with relatively recent development by Supreme Administrative Court ruling warrants an in-depth study of the current regulations. This thesis will investigate and analyze Chapter 59, Section 12-13 and 15 of the Swedish Tax Procedures Act (2011:1244) in administrative courts' application after precedent HFD 2018 ref. 4. This is done by explaining the regulatory framework behind tax liability of representatives, the obligation of a court to follow the law of a superior court, explaining the circumstances in the precedent and lastly by conducting an investigative study of a selection of judgments rendered between years 2018 and 2019. The conclusion shows that current regulations require a balanced view of the situation that proceeded the omission of tax payments when deciding upon personal liability through gross negligence. This was confirmed by Supreme Administrative Court in HFD 2018 ref. 4. Most courts' judgments show an awareness of this fact by either referring to the precedent directly or by describing options available to each representative. Although the liability is not strict, all the studied judgments ended in favor of The Swedish Tax Agency. The precedent is mostly followed by courts, but because of its unusual circumstances, it has limited impact on the outcome of judgments on tax liability. / Utredningen om det skatterättsliga företrädaransvaret (Fi 2019:07)