No description available.

No description available.

För att kunna planera det framtida goda samhället krävs det att medborgarna som ska leva i samhället får vara med och bestämma hur de anser att framtiden ska se ut. Att inkludera medborgarna i beslutsprocessen är dock ofta en komplicerad fråga då en väl genomförd medborgardialog ofta har negativ inverkan på tidseffektiviteten i processen. Problemet som diskuteras i denna uppsats är just hur frågan kring effektivitet och demokrati ska tacklas, då det är två aspekter som det idag eftersträvas en förbättring kring. Uppsatsen bygger mycket på litteratur kring demokratifrågor och hur planprocessen ser ut, då frågeställningarna förutom tidigare nämnda innehåller frågor kring vad syftet med medborgardialoger är, och vilken påverkan tidpunkt för dialog har för effekt på processen. Undersökningen har vidare baserats på två intervjuer och en rapportgenomgång, vilka samtliga har bidragit till den slutsats som presenteras. Enligt intervjuerna och rapporten finns inga tendenser på att en tidig medborgardialog minskar antal överklaganden av planer, men att det tidiga dialogarbetet ändå är värdefullt att ta till vara på av andra orsaker. En ordentligt genomförd medborgardialog ger processen en öppenhet och ger samhället en stärkt lokal demokrati, vilket bidrar till att tilliten till både andra medborgare och de förtroendevalda ökar. För den fysiska planeringen är dialogarbetet viktigt för att få en ökad förståelse om en plats praktiska funktioner. Sammanfattningsvis har kommuner ingenting att förlora på att genomföra en medborgardialog, förutom att effektiviteten blir lidande. Det som är av största vikt när dessa frågor diskuteras är att ett medvetet val kring metod för dialog tas och kommuner måste redan innan processen bestämma sig för om de vill ha en effektiv eller en demokratisk process eftersom dessa inte kan samexistera till den grad som efterfrågas.

Syftet med studien har varit att undersöka ett föredömligt exempel på hur hantering av kulturmiljö kan se ut i kommunala planprocesser. Detta har utförts i form av en fallstudie av Strömstad Kommuns strategiska planering, vilken analyserats genom en konventionell kvalitativ innehållsanalys av kommunens gällande översiktsplan, två fördjupade översiktsplaner samt ett underlagsdokument. Genom analysen har potentiella framgångsfaktorer kunnat urskiljas, exempelvis en positiv inställning till riksintressen, en samlad bebyggelseutveckling, förekomst av antikvarisk kompetens, kommunikativa inslag, tydliga riktlinjer och rekommendationer samt ett gediget förarbete som underlag.

Social sustainability is one of the three dimensions in the concept of sustainability and is seen as the weakest pillar of sustainable development. Previous literature concludes that social sustainability is a difficult concept to define and achieve. Therefore, the social dimension has not been addressed to the same extent and has been frequently avoided in research and practice. However the importance of the social dimension of sustainable development has been recognized from both the private and the public sector during the last decade. The social aspect of sustainability requires more attention and it is important to define the social sustainability processes that should be integrated during the planning phase of residential development projects. The purpose of this research is to contribute with knowledge about how social sustainability can be addressed in the housing industry and within the scientific fields of urban planning and project development. By looking deeper, from both the developer and municipality perspective, into how social sustainability aspects are addressed today, how cooperation regarding these aspects is working, what values a focus on social aspects can create for both parties as well as desires for the future, the research also aims to provide a recommendation of how residential developers can improve their working process. Four projects located both in Stockholm and Gothenburg have been used as a basis for the empirics in this research. Empirical information has been collected primarily through interviews but also from existing social sustainability tools. Interviews were conducted with representatives from JM AB and the municipalities of Stockholm and Gothenburg. The research has identified that concrete tools, cooperation, clear objectives, and an understanding of each other’s aims and goals are crucial for a good working process regarding social sustainability. A recommended working process has been developed with the aim of helping residential developers to address social sustainability in residential projects. The identified steps in the recommendation provide an understanding of how developers should work with social sustainability internally and in cooperation with the municipality. By working systematically with social sustainability in residential development, the research indicates that developers can become more attractive in the eyes of the municipality and thus gain a competitive advantage over their competitors as well as increase the possibility of creating shared values. / Social hållbarhet är en av tre dimensioner i begreppet hållbarhet och ses som den svagaste pelaren för hållbar utveckling. Tidigare litteratur drar slutsatsen att social hållbarhet är ett svårt begrepp att definiera och uppnå. Därför har den sociala dimensionen inte behandlats i samma utsträckning och har ofta undvikits i forskning och praktik. Däremot har betydelsen av den sociala dimensionen av hållbar utveckling uppmärksammats av både den privata och den offentliga sektorn under det senaste decenniet. Den sociala aspekten kräver mer uppmärksamhet och det är viktigt att fastställa de sociala hållbarhetsprocesser som bör integreras under planeringsfasen i bostadsutvecklingsprojekt. Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur social hållbarhet kan hanteras i bostadsbranschen och inom de vetenskapliga områdena stadsplanering och  rojektutveckling. Genom att, från både bostadsutvecklarens och kommunens perspektiv, djupare undersöka hur sociala hållbarhetsaspekter behandlas i dag, hur samarbete kring dessa aspekter fungerar, vilka värden ett fokus på sociala aspekter kan skapa för båda parter samt önskemål för framtiden, syftar studien också till att ge en rekommendation för hur bostadsutvecklare kan förbättra sin arbetsprocess. Fyra projekt som ligger både i Stockholm och Göteborg har använts som underlag till empirin i denna undersökning Empirisk information har samlats in, främst genom intervjuer, men också utifrån befintliga sociala hållbarhetsverktyg. Intervjuerna genomfördes med representanter från JM AB och kommunerna Stockholm och Göteborg. Studien har identifierat att konkreta verktyg, samarbete, tydliga mål och en förståelse för varandras syften och mål är avgörande för en god arbetsprocess beträffande social hållbarhet. En rekommenderad arbetsprocess har utvecklats i syfte till att hjälpa bostadsutvecklare att adressera social hållbarhet i bostadsprojekt. De identifierade stegen i rekommendationen ger en förståelse för hur bostadsutvecklare ska arbeta med social hållbarhet internt och i samarbete med kommunen. Genom att arbeta systematiskt med social hållbarhet i bostadsutveckling, visar studien att bostadsutvecklare kan bli mer attraktiva i kommunens ögon och därmed få en konkurrensfördel gentemot sina konkurrenter, samt öka möjligheten att skapa gemensamma värden.

The field of urban planning experiences many trends, social sustainability and density being two of them. While density has been on the agenda before, it has lately become synonymous with sustainability, the social dimension included. The relationship between social sustainability and density has however been contested by many scholars claiming that the relationship is unclear due to the vagueness and that policymakers can adapt the concept in a way that favours their intentions or the dominating urban paradigm. Thus, this thesis provides a deeper understanding of the contradictions and dilemmas of social sustainability and density, and in what way this reflects contemporary trends within urban planning in the context of ‘ordinary cities’. A thematic analysis of documents and interviews was conducted to identify how themes of social sustainability and density have been motivated, as well as the relationship between the two. With private interest being influential in urban governance, economic interests tend to define the vague, and shapeable concept of social sustainability. With that we find that dimensions of social sustainability that concern attractiveness are prioritised, while values of integration, affordability, and equity are not. Our findings contribute by linking social sustainability to the idea of a good city while at the same time allowing market interest to define social values as attractiveness and in the end sellability. In that sense, the market has become an indicator of whether the area is socially sustainable or not. Thus, it is important to define social sustainability and its incorporation in the planning process. / Det finns flera trender inom samhällsplanering, två av dem är social hållbarhet och täthet. Täthet har varit på agendan tidigare, men har under senare perioder blivit synonymt med hållbarhet och inkluderat den sociala dimensionen. Förhållandet mellan social hållbarhet och täthet har dock blivit ifrågasatt av flertalet forskare, vilka menat att förhållandet är svårtolkat i och med att det innebär en påtaglig vaghet, därför har också beslutsfattare kunnat anpassa begreppet social hållbarhet efter deras intentioner eller de dominerande paradigmen inom samhällsplanering. Därmed bidrar denna uppsats med en djupare förståelse för motsättningarna och dilemman kring social hållbarhet och täthet och hur detta reflekterar samtida trender inom samhällsplaneringen i ’ordinary cities’. En tematisk analys av dokument och intervjuer gjordes för att identifiera hur sociala hållbarhets- och täthetsteman motiveras, och hur relationen dem emellan tagit form. Då privata intressen har stort inflytande inom planering tenderar ekonomiska intressen att forma det vaga begreppet social hållbarhet. I och med det fann vi att sociala hållbarhetsdimensioner som berör attraktivitet prioriteras, medan värden som integration, bostäder åt alla och rättvisa blivit åsidosatt. Våra fynd bidrar till en bredare kunskapsbild genom att koppla ihop social hållbarhet med idén om en bra stad, där samhällsplanering riskerar att låta marknadsintressen definiera sociala värden som ’attraktivitet’ och i slutändan ’säljbarhet’. På så vis har marknaden blivit en indikator på huruvida ett område är socialt hållbart eller inte. Därför är det viktigt att inom samhällsplaneringen definiera social hållbarhet och hur konceptet används.

Syftet med den här studien är att undersöka och ge en bild av hur svenska kommuner arbetar med att implementera Barnkonventionen i deras planeringsprocess. Studien genomfördes genom att skicka ut en enkätundersökning till alla Sveriges 290 kommuner för att skapa en uppfattning om vilka metoder och tillvägagångssätt kommuner använder, vilket resulterade i svar från 123 kommuner som studiens resultat baserades på. Det undersöktes även vilket av Boverkets tre definitioner av perspektiv på barn (Barns perspektiv, Barnperspektivet och Barnrättsperspektivet) svenska kommuner använder för att ge barn större inflytande och en ökad delaktighet i deras planeringsprocess. Studien undersökte även om det finns en eventuell skillnad i kommuners arbete beroende på deras befolkningsstorlek, samt vad detta kan bero på och leda till. Chi²-tester användes för att analysera kommunernas svar på enkäten och finna eventuella samband mellan variabler som kommunens befolkningsstorlek och deras svar på enkätfrågor. Ett eventuellt samband visar att det finns en skillnad i kommunens befolkningsstorlek och hur långt i arbetet med barns delaktighet i planeringsprocessen kommunen har kommit. Kommunernas svar kommer även att kategoriseras genom en delaktighetsmodell från UNICEF, vilket visar till vilken grad barn är delaktiga i kommunens planeringsprocess. Resultatet visar att svenska kommuner har kommit olika långt samt arbetar på olika sätt med implementeringen av Barnkonventionen. Via analyser, baserad på tillgängliga data går det att finna ett antal samband mellan kommunernas befolkningsstorlek och hur arbetet med barns delaktighet i planeringsprocessen går till. Befolkningsmässigt större kommuner ger barn i bredare utsträckning en mer delaktig roll i sin planering, då undersökningen visade att det är en större procentandel befolkningsmässigt stora kommuner där barn är delaktiga i planeringsprocessen. Samtidigt använder befolkningsmässigt mindre kommuner sig av metoder som ger barnen en större möjlighet att uttrycka sina åsikter och synpunkter på ett värdefullt sätt, som exempelvis workshops där kommunen kan arbeta närmare barnen tack vare den mindre befolkningsstorleken. Studien visar att majoriteten av de medverkande kommunerna uppnår minimikravet i delaktighetsmodellen, dock finns det förbättringspotential i synsättet på barn som en viktig tillgång i den fysiska planeringen. Om fler kommuner väljer att använda sig av Barns perspektiv kan kommuner ha ett synsätt som ger barn en större chans att vara delaktiga och få sina åsikter hörda, och sedan användas som beslutsunderlag / The purpose of this study is to investigate and provide a picture of how Swedish municipalities are working to implement the Convention on the Rights of the Child (CRC) in their planning process. The study was conductedby sending out a survey to all 290 municipalities in Sweden in order to get an idea of the methods and approaches used by municipalities. The survey resulted in 123 answers which the result of the study then was based on. It was also investigated which of three perspectives on children by the definition of the National Board of Housing, Building and Planning (The Children’s perspective, The Children’s rights perspective, and the Child perspective) Swedish municipalities use to give children more influence and participation in their planning process. The study also investigated whether there is a possible difference in the work of municipalities depending on their population size, and its causes. Chi-square tests were used to analyze the municipalities' responses to the questionnaire and to find possible correlations between variables such as the size of the municipality's population and their answers to the questionnaire questions. A possible correlation would show that there is a difference based on the population of the municipality and their progress to implement the CRC. The responses of the municipalities will also be categorized using a UNICEF participation model, in which the municipalities are placed at different levels in the model based on the level of participation by children in the planning process. The results show that Swedish municipalities have made different progress and are working in different ways with the implementation of the CRC. Analyses based on the available data reveal a number of associations between the size of the municipalities' populations and the way in which children's participation in the planning process is handled. Larger municipalities in terms of population give children a more participatory role in their planning, which were shown by the higher level of percentage of child participation in more populated municipalities. While smaller municipalities in terms of population use methods, such as workshops, that give children a greater opportunity to express their views and opinions in a meaningful way. The study shows that the majority of the participating municipalities meet the minimum requirements of the participation model, but there is room for improvement in the approach to children as an important asset in spatial planning. If more municipalities choose to use the Child perspective, municipalities can have an approach that gives children a greater chance to be involved and have their opinions heard, which would then be used as a basis for decisions.