Uppsatsen är en undersökning av skönlitteraturs användning i det tanzaniska skolsystemet. I sex stycken kvalitativa intervjuer undersöks lärares attityder till och värdering av litteratur. Specifikt i synen på kanonbildning och geografisk representation inom denna kanon. Intervjuerna komplementeras vidare med studium av styrmedel och nationella prov. Postkolonial kritik ligger till grund för den avslutande disskusionen som ämnar föra in lärarnas svar i en historisk och politisk kontext. Uppsatsen syftar till en djupare förståelse för den tanzaniska litteraturundervisningens förutsättningar samt lärares attityder till skönlitteraturens didaktiska funktion.

Det litteraturkritiska fältet gör det möjligt att göra en djupgående analys av karaktären kapten Hamilton i Caryl Phillips novell över floden (1993) för att undersöka denna karaktärs rasistiska agerande i kontrast mot dennes etiska och moraliska förhållningsätt som kristen. Denna analys vilar på ett applicerande av postkolonial kritik som tillsammans med andra teoretiska perspektiv så som kolonialism, kapitalism, orientalism och kristen etik undersöker karaktärens tankegångar och ageranden. Denna litteraturanalys visar att kolonialism i kombination med det rasistiska stereotypskapandet verkar vara den bakomliggande faktorn kring kapten Hamiltons uppfattning om öst och väst, européer och "det andra". Dessa faktorer har tillsammans skapat en omdefinition av människan som kapten Hamilton utnyttjar för ekonomisk vinning. Analysen visar att kolonialism och rasism öppnar upp för en omdefiniering av människan som gör henne till en produkt, vilket kan utnyttjas av olika parter oavsett religiös åskådning.

I den här uppsatsen kommer jag att utgå från min överlevnadsstrategi, mitt motstånd mot den vita kubens och den västerländska konstens hierarkier och normer. För att göra detta kommer jag att använda mig av min kandidatutställning som utgångspunkt. Soloutställningen som jag valde att förvandla till en kollektiv utställning. Med den som exempel kommer jag att försöka svara på frågor som dykt upp under min tid på Konstfack. Vad är det som gör att vissa kroppar med en viss erfarenhet lämnas utanför den etablerade konstens rum? Vad är det för mekanismer som fungerar som “gatekeepers”? En hypotes är att föreställningen om “kvalitet” bär ett stort ansvar. Vad finns det för strategier för att utmana dessa normer som stänger dörrar isåfall? Och hur mottas det när vi väl intar dessa rum?

<p>Uppsatsens syfte är att visa hur Jean Rhys i sin roman <em>Sargassohavet</em> ifrågasätter de narrativa strategier och diskurser som avgör vilka romanpersoner och perspektiv som får komma till uttryck. Rhys gör detta bland annat genom att placera en icke-västerländsk kvinna, som dessutom påstås vara galen, i protagonistens position. På så vis legitimeras romanpersonens perspektiv och detta är ett sätt att låta den Andras röst få komma till uttryck, från det fria subjektets position.</p><p>Rhys lyfter också fram att det alltid finns fler än en sida av en berättelse. Den mångstämmighet som kännetecknar romanen visar att en berättelse kan framföras från flera olika perspektiv; genom att utrymme ges åt flera röster försvåras en reducerande läsart av romanpersonerna. Romanens polyfoni är också ett sätt att belysa de olika positionerna i de konflikter som strukturerar romanen, exempelvis konflikten mellan det västerländska och det icke-västerländska, mellan kvinnor och män och mellan rationalitet och fantasi.</p> / <p>The aim of this thesis is to show how Jean Rhys in her novel <em>Wide Sargasso Sea</em> questions the narrative strategies and the discourses that decide which characters are allowed to speak. Rhys does this by placing a non-western woman, who is also allegedly insane, in the position of the protagonist. By doing so, this perspective is legitimized and it is a strategy that lets the voice of the Other be expressed.</p><p>Rhys also emphasizes the existence of multiple versions of a story. The polyphony that characterizes the novel shows that a story can be told from different points of view. By letting several voices be heard, a reductive reading of the characters is prevented. The polyphony in the novel is also a way of bringing out the different positions in the conflicts that structure the novel, for example the conflict between the western and the non-western, between women and men and between rationality and fantasy.</p>

Uppsatsens syfte är att visa hur Jean Rhys i sin roman Sargassohavet ifrågasätter de narrativa strategier och diskurser som avgör vilka romanpersoner och perspektiv som får komma till uttryck. Rhys gör detta bland annat genom att placera en icke-västerländsk kvinna, som dessutom påstås vara galen, i protagonistens position. På så vis legitimeras romanpersonens perspektiv och detta är ett sätt att låta den Andras röst få komma till uttryck, från det fria subjektets position. Rhys lyfter också fram att det alltid finns fler än en sida av en berättelse. Den mångstämmighet som kännetecknar romanen visar att en berättelse kan framföras från flera olika perspektiv; genom att utrymme ges åt flera röster försvåras en reducerande läsart av romanpersonerna. Romanens polyfoni är också ett sätt att belysa de olika positionerna i de konflikter som strukturerar romanen, exempelvis konflikten mellan det västerländska och det icke-västerländska, mellan kvinnor och män och mellan rationalitet och fantasi. / The aim of this thesis is to show how Jean Rhys in her novel Wide Sargasso Sea questions the narrative strategies and the discourses that decide which characters are allowed to speak. Rhys does this by placing a non-western woman, who is also allegedly insane, in the position of the protagonist. By doing so, this perspective is legitimized and it is a strategy that lets the voice of the Other be expressed. Rhys also emphasizes the existence of multiple versions of a story. The polyphony that characterizes the novel shows that a story can be told from different points of view. By letting several voices be heard, a reductive reading of the characters is prevented. The polyphony in the novel is also a way of bringing out the different positions in the conflicts that structure the novel, for example the conflict between the western and the non-western, between women and men and between rationality and fantasy.

El objetivo de este estudio consiste en mostrar la hipótesis de que Allende utiliza la invisibilidad como recurso literario antropológico de crítica poscolonial en los encuentros entre la gente de la Neblina y los expedicionarios Occidentales en La Ciudad de Las Bestias. Para lograr el objetivo el estudio se desarrolla con el análisis de texto como método; basándose primeramente en las teorías antropológicas de Turner y en segundo lugar en la teoría poscolonial para averiguar cómo la obra de Allende toma parte en la construcción de la cultura – con el fin de mostrar otras perspectivas y formas de pensar en contraste con los estereotipos coloniales. Esto también eleva la necesidad de la problematización de estudios previos de la obra que la definen como una novela para niños: moralista, instructiva y más bien pedagógica que una obra con cualidades literarias. Finalmente, el resultado confirmó la hipótesis y se consiguió el objetivo. Además de esto el estudio demostró que los comentarios del narrador reforzaban la función de la invisibilidad y que las cuestiones que la novela hace resaltar son universales y cruciales, algo que rebate la banalización de la obra por sus grandes cualidades literarias. / Syftet med denna studie är att påvisa hypotesen att Allende använder sig av osynlighet som ett litterärt antropologiskt grepp för postkolonial kritik vid mötena mellan grupperna La gente de la Neblina och de västerländska upptäckarna i La Ciudad de Las Bestias. För att uppnå syftet har studien utvecklats genom textanalys som metod, vilken i första hand har baserats på Turners antropologiska teorier och i andra hand på den postkoloniala teorin för att närmare utreda hur Allendes verk är en del av konstruktionen av kulturen ­– med ändamålet att påvisa andra perspektiv och sätt att tänka i kontrast med de koloniala stereotyperna. Det här lyfter också behovet av att problematisera tidigare studier som definierar verket som barnlitteratur och därmed som någonting moraliskt, instruktivt och pedagogiskt snarare än ett verk med litterära kvaliteter. Slutligen så bekräftar resultatet hypotesen och syftet uppfylls. Dessutom visar studien att berättarens kommentarer förstärker osynlighetens funktion och att frågorna som verket belyser är universella och vitala, vilket är något som omkullkastar banaliseringen av verket på grund av dess högt stående litterära kvaliteter.