Psykoterapeuterna i denna studie gick från att träffa sina patienter på en mottagning, till att distansarbeta online i Mars 2020. Förändringen var såväl påtvingad som plötslig och innebar ett nytt sätt att arbeta, vilket förde med sig utmaningar såväl som lärande. Denna flermetodsstudie som bygger på en enkät, följd av fem semi-strukturerade intervjuer och har haft för avsikt att undersöka dels hur deltagarna uppfattade och hanterade förändringen, dels vilket informellt lärande den resulterade i. Vidare har den även haft som syfte att undersöka om distansarbetet påverkat eventuella implicita psykologiska kontrakt mellan patienter, psykoterapeuter och arbetsgivare. Det insamlade materialet har sammanställts och resultatet har presenterats i relation till tidigare forskning, samt analyserats med hjälp av Michael Erauts typologi av olika typer av informellt lärande. Studien visar att trots initialt motstånd har merparten av deltagarna, på egen hand, funnit sätt att anpassa eller utveckla sitt tidigare arbetssätt till det nya formatet. Sociala kontakter har spelat en viktig roll för att bearbeta förändringen och nyfikenhet inför det nya har visat sig vara en positiv komponent medan upplevd isolering har varit negativ. Vidare framkommer att det sociala respektive psykologiska kontraktet till såväl arbetsgivare som patient har påverkats av förändringen, om än inte alltid på liknande sätt. / Psychotherapists in this study went from seeing clients face to face to working online, remotely from one week to another in March 2020. The change was obligatory as well as sudden and the new way of working brought challenges, but also learning. This mixed method study has through a survey, followed by five semi structured interviews, attempted to learn more about the participants attitudes to the change, how they handled the new situation and the informal learning that took place as a result of it. Furthermore, the study also looks at the effect that working remotely has had on any potential implicit psychological contracts between client, psychotherapist and employer. The result of the study was first presented in relation to previous research, then analysed with the help of Michael Eraut’s Typology of Informal Learning. The study shows that the majority of the participants have in spite of initial resistance, independently found ways of adapting their way of working, or develop it, to suit the new situation. Social contacts have played an important role in processing the change and curiosity has been a positive component whereas perceived isolation has been detrimental. The social and psychological contract to employer as well as client is found to have been affected by the change, though not in similar ways.

Socialstyrelsen har konstaterat att äldres psykiska hälsa är ett eftersatt område, trots att många äldre drabbas av psykiska besvär, och efterlyser behandlingsalternativ till medicinering. Man konstaterar samtidigt att det saknas undersökningar av effekten av psykoterapi för personer i högre åldrar, något som delvis kan bero på att många studier har en åldersgräns på 75 år. Tidigare studier visar också att psykoterapeuter föredrar att ta emot yngre patienter i psykoterapeutisk behandling. Studien är en beskrivning av några psykoterapeuters upplevelser av det psykoterapeutiska arbetet med personer som är 75 år och äldre. Sju psykoterapeuter intervjuades i denna kvalitativa undersökning där datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer som analyserades med tematisk analys. Det som upplevs vara vanligast förekommande tema för denna åldersgrupp är förluster och skam kopplat till detta. Det finns många tankar som rör det existentiella men samtal som rör den egna döden tycks förekomma i väldigt begränsad utsträckning. Det framkommer också att samtliga psykoterapeuter i studien ser behovet och nyttan med psykoterapi för äldre men att det oftast handlar om mycket korta terapier, mellan en till tio gånger. / The National Board of Health and Welfare has found that older peoples mental health is a neglected area, despite the fact that many older people suffer from mental health problems and calls for alternative treatment to medication. It also notes that there are no studies of the efficacy of psychotherapy for people at older ages, which may partly be due to the fact that many studies have an age limit of 75 years. Previous studies also show that psychotherapists prefer to receive younger clients in the psychotherapeutic treatment. The study is a description of some therapists experiences of psychotherapeutic work with people who are 75 years and older. Seven psychotherapists interviewed in this qualitative study in which data collection was done through semi-structured interviews were analyzed by thematic analysis. What is perceived to be more predominant theme for this age group is loss and shame attached to loss. There are many thoughts concerning the existential issues but topic concerning their own dead seems to occur to a very limited extent. It also emerges that all therapists in the study sees the need and usefulness of psychotherapy for older people but it usually involves very short therapies, between one to ten times.

Syftet med denna studie var att undersöka psykoterapeuters egna reflektioner kring sekundär traumatisering inom sitt yrke och hur det påverkar dem personligt i livet. Studien är en kvalitativ studie och författarna har använt sig av semistrukturerade intervjuer med ett induktivt angreppssätt. Psykoterapeutyrket kan vara berikande och skapa en känsla av att kunna göra skillnad, vilket kan kännas meningsfullt. Yrket kan dock bidra till negativa effekter såsom sekundär traumatisering. Författarna har undersökt psykoterapeuters egen påverkan, familjära och sociala relationer samt arbetsplatsens stöd och psykoterapeuternas egna copingstrategier. Resultatet författarna kom fram till var att arbetet med traumatiserade familjesystem påverkade psykoterapeuten i privata, familjära och andra sociala sammanhang. Informanterna påtalade vikten av egna copingstrategier för att orka med sitt arbete, samt vikten av att ha extern - och kollegial handledning, fortbildning och ett gott arbetsklimat. / The purpose of this study was to examine psychotherapists' own reflections on secondary traumatization within their profession and its impact on their personal lives. The study is a qualitative study. We have used semi-structured interviews with an inductive approach. The psychotherapist profession can be enriching and create a feeling of making a difference, which can feel like a sense of purpose. However, the profession can contribute to negative effects such as secondary traumatization. We have investigated psychotherapists' own influence, social relations as well as the workplace's support and own coping strategies. The result shows that the work with traumatized family systems influenced the psychotherapist in their personal lives and other social contexts. The informants pointed out the importance of their own coping strategies to cope with their work, as well as the importance of having external and collegial supervision, continuing education and a good working climate.

Inledning: Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem och ett folkhälsoproblem som måste bekämpas på flera olika sätt. Sammanfattningsvis är forskningsunderlaget för individuell psykoterapi med klienter som utövat våld begränsat och med specifikt psykodynamisk skolade psykoterapeuter ännu outforskat. Syftet: Syftet med den här studien var att undersöka hur psykodynamisk skolade psykoterapeuters erfarenhet av psykoterapi med klienter som utövat våld ser ut. Hur arbetar man? Vad är hjälpsamt? Metod: En kvalitativ metod. Psykodynamiskt skolade legitimerade psykoterapeuter intervjuades. Datan analyserades med tematisk analys. Resultat: Tre huvudteman framkom med tillhörande subteman: 1. Prioritering av klientens egen traumatisering är en nödvändighet 2. Våldet är i fokus i psykoterapin 3. Relationens är av betydelse i psykoterapin. Diskussion: Huvudfynden visade att erfarenhet fanns hos psykodynamisk skolade psykoterapeuter att bedriva psykoterapi med klienter som utövat våld. Både möjligheter och svårigheter framkom. Psykodynamiska interventioner användes i psykoterapin gemensamt med ett eklektiskt förhållningsätt. Relationen i psykoterapin användes som intervention och för att härbärgera klienten. Studiens resultat visar att psykoterapi med psykodynamisk skolade psykoterapeuter kan också vara en potentiell behandling att erbjuda klienter som utövat våld. Mer forskning behövs inom området. / Introduction: Men's violence against women is a major social problem and a public health problem that must be combated in several different ways. In summary, the research about individual psychotherapy with intimate partner violence perpetrators is limited and with specifically psychodynamically trained psychotherapists are still unexplored. Purpose: The purpose of this study was to investigate how psychodynamically trained psychotherapists experience psychotherapy with intimate partner violence perpetrators. How do they work? What is helpful? Method: A qualitative method. Psychodynamically trained licensed psychotherapists were interviewed. The data was analyzed using thematic analysis. Result: Three main themes emerged with associated subthemes: 1.Prioritization of the client's own traumatization is a necessity 2. Violence is in focus during psychotherapy 3. The relationship is important in psychotherapy. Discussion: The result of the study highlights that psychotherapy with psychodynamically trained psychotherapists can also be a treatment for intimate partner violence perpetrators. Both opportunities and difficulties emerged. Psychodynamic interventions are used in psychotherapy together with an eclectic approach. The relationship in psychotherapy is used as an intervention and as a tool to contain the client. The results of the study show that psychotherapy with psychodynamically trained psychotherapists can also be a potential treatment to offer intimate partner violence perpetrators. More research is needed in the area.

Background/objective: Many studies report positivelearning results for e-learning for skill development in anumber of different settings, whereas one of these settings isin the work with mental health. However, mental healthissues are a globally increasing problem, not least in Sweden,and the need for effective and easily accessible skilldevelopment alternatives is therefore very high. This studytherefore aims to examine and deliver an insight into theuser experience of e-learning for skill development forpsychologists and psychotherapists.Method: A qualitative approach has been adopted wheresemi structured interviews with three psychologists and onepsychotherapist make up the empirical material. Theempirical material is analyzed through a developed modelbased on previous literature in the field.Results/analysis: The user experience for e-learning for skilldevelopment is generally positive. E-learning is perceived aseasily accessible, globalizing and the environmentallyfriendly option for skill development. Limitations are in theform of lacking learning dynamics, pedagogy and quality incomparison to traditional learning. E-learning, however,makes for a very good complement to traditional learning.Conclusions: E-learning is a valued learning method and isperceived to facilitate and help psychologists andpsychotherapists in their professions. However, successfactors such as cost-effectiveness, availability, interactivity,environmentally friendly and facilitating doesn’t compensatefor limitations in the form of lacking learning dynamics.Therefore, e-learning is best used as a complement totraditional learning rather than an independent learningmethod. / Bakgrund/syfte: Flertalet studier visar på positiva lärresultatför e-lärande för kompetensutveckling inom flera olikakontexter, varpå en av dessa kontexter är i arbetet medmental ohälsa. Mentala ohälsan ökar dock världen över, inteminst i Sverige, och behovet av effektiva och lättillgängligakompetensutvecklingsalternativ är därför större ännågonsin. Denna studie ämnar därmed undersöka och bidramed en inblick i hur användningsupplevelsen av e-lärandeför kompetensutveckling ser ut hos psykologer ochpsykoterapeuter.Metod: Ett kvalitativt tillvägagångssätt har anammats därsemistrukturerade intervjuer med tre psykologer och enpsykoterapeut utgör det empiriska materialet. Det empiriska materialet analyseras utifrån en framtagen analysmodellbaserad på tidigare litteratur på området.Resultat/analys: Användningsupplevelsen för e-lärande förkompetensutveckling är överlag positiv. E-lärande upplevssom bland annat lättillgängligt, globaliserande och ettmiljövänligt alternativ för kompetensutveckling.Begränsningar upplevs i form av bland annat bristandelärandedynamik, pedagogik och kvalitét i jämförelse medtraditionellt lärande. E-lärande utgör dock ett väldigt brakomplement till traditionellt lärande.Slutsatser: E-lärande är ett uppskattat lärandesätt somupplevs underlätta och hjälpa psykologer ochpsykoterapeuter i deras yrken. Framgångsfaktorer somkostnadseffektivt, tillgängliggörande, interaktivt,miljövänligt och underlättande väger dock inte upp förbegränsningar i form av bristande lärandedynamik. Därförgör sig e-lärande bäst som ett komplement till traditionelltlärande snarare än ett fristående lärandesätt.

Under pandemin COVID-19 har hälsovården tvingats till hastiga anpassningar i form av användning av vård via videolänk för kontinuitet, vilket berör även psykoterapi. Trots omfattande evidens för effektiviteten av terapi via videolänk finns fortfarande myter hos kliniker att den terapeutiska alliansen äventyras i det digitala forumet, vilket kan försvåra implementeringen. Studiens syfte var att utforska psykoterapeuters upplevelser av psykoterapi via videolänk, med särskilt fokus på den terapeutiska alliansen (TA). Genom semi-strukturerade intervjuer undersöktes psykoterapeuters föreställningar, anpassningar samt erfarenheter av denna omställning. Data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys och resulterade i tre kategorier; Kommunikation, Den bärande relationen samt KBT-interventionerna. Huvudresultatet indikerar att klinikerna har behövt anpassa behandlingen kontextuellt, kommunikativt samt innehållsmässigt för att främja alliansen, och att TA går att utveckla över videolänk. Detta sammanfaller med tidigare internationella studiers resultat.  Utvecklingsområden som framkommit är aspekter självexponering som nytt fenomen och förändringar i maktstrukturen inom terapin. Omställningen har gått över förväntan positivt och delvis förändrat respondenternas inställning till videolänkterapi. Inom begränsningarna för denna studie beskrivs konsekvenserna och framtida forskningsriktningar. / During the pandemic COVID-19 the health care has suddenly been forced to adjust their work and start using video conference to keep the continuity, which also impacts psychotherapy. Despite extensive evidence of the efficiency of video conference psychotherapy there are still myths among clinicians that the therapeutic alliance can be endangered by the digital format, which can complicate the implementations. The aim of this study is to examine the psychotherapists' experiences of psychotherapy via video conference, with particular focus on the therapeutic alliance (TA). Through semi-structured interviews we examined the psychotherapists conceptions, adaptations and the experiences of this readjustment. Data were analyzed based on qualitative content analysis; Communication, The solid relation and the CBT-interventions. The main results indicated that the clinicians needed to adapt the treatment contextually, communicatively and in terms of content to frame TA, and that TA can be developed via video conference. This coincides with previous international research. Areas of development is the new phenomenon self-exposure and transformation/change of equalization of power.  The conversion has positively exceeded the expectations and has partly changed the respondents attitudes to therapy via video conference. Within the limitations of this study, implications and further directions for research are described.

Background: Compassion-fatigue is a condition which therapists are forced into as a consequence of the nature of their work. The phenomenon has historically, and to some extent currently, been described as secondary trauma, vicarious trauma, secondary traumatic stress and burnout. The goal of this paper is to bring clarity as to what the phenomenon is and how it has been used in research, how common it is, what factors have been identified in the research that increase or decrease risk of developing it and lastly if any attempts have been made to develop a specific approach in preventing and/or treating the condition. Method: This current paper is a scoping review with a systematic approach.12 published studies, quantitative and qualitative in nature, were included and passed for review. Results: The result of the review indicates a deficit in data regarding prevalence of the phenomenon in the population and a general lack of randomized and experimental data. Most of the published studies were exploring psychologist experiences and secondarily attempting to identify factors predicting the development of compassion-fatigue. In conclusion, the phenomenon, regardless of what term is used, seems to be clearly delineated from conditions more akin to exhaustion and depression. Discussion: According to this study compassion-fatigue seems to be a condition that is sparked by the extraneous use of one’s empathic abilities past a tolerable point. Increased exposure by psychologists to work with patients with trauma may increase the risk of developing compassion-fatigue. It is still unknown what the mechanisms are that causes the condition and its prevalence among the population and further research, preferably randomized and experimental with comparison groups, is needed in order for this area to be fully mapped and explained.