Syftet med denna studie har varit att undersöka psykoterapeuters erfarenheter av kopplingen mellan skam och depression i psykoterapi. Fyra legitimerade och erfarna psykodynamiska psykoterapeuter intervjuades. Intervjumaterialet grundades på olika teman, och dessa var hur terapeuterna uppmärksammar och arbetar med skam kopplat till depression.  Studien genomfördes med kvalitativ metod och tematisk analys. Resultatet visar att skam är en affekt som kan vara inkapslad i skuld och som är svår att uppmärksamma och arbeta med tillsammans med klienten. Resultatet pekar också på att affekten skam är stark, kan ha många olika ansikten och ofta är dold. Det framkommer också att om man inte kommer åt skammen så löses inte depressionen. Dessa svårigheter förutsätter att man som psykoterapeut är medveten om sin egen skam. Andra svårigheter kan vara att det finns så lite skrivet och forskat om kopplingen mellan skam och depression. Kanske är det i sin tur en anledning till att ämnet inte har så stort fokus i psykoterapeutprogrammet.

Självmedkänsla anses vara betydelsefull för vår fysiska och psykiska hälsa och ökar förutsättningarna för vår inre trygghet vid motgångar och svårigheter. Självmedkänsla motverkar nedstämdhet, stress och ökar förmågan till känslomässig självreglering och ger ökad kontakt med adaptiva aktiverande affekter med ökad förmåga till läkande och helande hos människan. Blivande psykoterapeuter och andra inom människovårdande yrken anses speciellt utsatta och självomsorg blir en viktig komponent. Självmedkänsla utvecklas i den trygga anknytningen och kan övas upp som vuxen, via meditation, mindfulness, affektfokuserade psykoterapier och i en trygg terapeutisk relation. Studiens syfte var att undersöka självskattad självmedkänsla och fysisk/psykisk hälsa bland psykoterapeutstudenter och göra en jämförelse med legitimerade psykoterapeuter. En enkät (Self-Compassion Scale, SF-36) som mäter självmedkänsla respektive fysisk/psykisk hälsa, distribuerades till studenterna i en klassrumssituation och till legitimerade psykoterapeuter via post. Totalt kom 33 psykoterapistudenter och 34 legitimerade psykoterapeuter att ingå i studien. Resultatet visar att psykoterapeutstudenterna, enligt självskattning, hade en signifikant bättre självmedkänsla men signifikant sämre fysisk och psykisk hälsa än de legitimerade psykoterapeuterna. Båda grupperna hade en medel nivå avseende självskattad självmedkänsla. Mindfulnessträning och meditation kan vara verktyg att stärka upp självmedkänslan och minska självkritiken.

<p>Studiens syfte var att undersöka samband mellan terapeuters känslor och behandlingsutfall. 27 terapier undersöktes, som ingick i forskningsprojekt på Ericastiftelsen; Erica Process and Outcome Study (EPOS) och Målprojektet. Terapeuternas känslor undersöktes med hjälp av självskattningsformuläret Feeling Word Checklist (FWC) och samband mellan skattningar och behandlingsutfall mätt med Children´s Global Assessment Scale (CGAS) undersöktes. Sex psykoterapier analyserades kvalitativt utifrån terapeuternas beskrivningar av terapin i regelbundet ifyllda formulär. Huvudresultaten visar att distans i terapins inledningsfas var förknippat med sämre utfall. Ett samband fanns också mellan en större variation i terapeutens känslor och en mer internaliserande problematik hos barnet. Hypoteser utifrån resultatet är att en distanserad hållning hos terapeuten har mer negativa konsekvenser i barnpsykoterapi än i vuxenpsykoterapi, samt att aggressionsproblematik av utagerande eller mer inåtvänd karaktär kan påverka terapeutens känslor i fråga om stabilitet eller variation i känslorna.</p>

Studiens syfte var att undersöka samband mellan terapeuters känslor och behandlingsutfall. 27 terapier undersöktes, som ingick i forskningsprojekt på Ericastiftelsen; Erica Process and Outcome Study (EPOS) och Målprojektet. Terapeuternas känslor undersöktes med hjälp av självskattningsformuläret Feeling Word Checklist (FWC) och samband mellan skattningar och behandlingsutfall mätt med Children´s Global Assessment Scale (CGAS) undersöktes. Sex psykoterapier analyserades kvalitativt utifrån terapeuternas beskrivningar av terapin i regelbundet ifyllda formulär. Huvudresultaten visar att distans i terapins inledningsfas var förknippat med sämre utfall. Ett samband fanns också mellan en större variation i terapeutens känslor och en mer internaliserande problematik hos barnet. Hypoteser utifrån resultatet är att en distanserad hållning hos terapeuten har mer negativa konsekvenser i barnpsykoterapi än i vuxenpsykoterapi, samt att aggressionsproblematik av utagerande eller mer inåtvänd karaktär kan påverka terapeutens känslor i fråga om stabilitet eller variation i känslorna.

Studiens syfte var att undersöka graden av empati, affektmedvetenhet och alexitymi hos en grupp psykoterapeuter under utbildning samt sambanden mellan dessa förmågor. För att kunna bedöma resultaten gjordes en jämförelse mellan den undersökta gruppen och en normalgrupp från en tidigare studie. Tjugotre personer från olika psykoterapeutiska utbildningar intervjuades med ACI-R (affect consciousness interview - revised). De fyllde även i självskattningsformulären Interpersonal Reactivity Index (IRI; mäter självskattad empati) och Toronto Alexithymia Scale (TAS-20). En hypotes var att det skulle finnas ett positivt samband mellan empati och affektmedvetenhet och negativa samband mellan dessa två och TAS-20. En annan hypotes var att psykoterapeuter skulle vara mer empatiska och medvetna om sina affekter än normalgruppen. Resultaten visade att båda hypoteserna måste förkastas. Det fanns ett fåtal samband mellan empati, affektmedvetenhet och alexitymi i terapeutgruppen. I den initiala analysen fanns det skillnader mellan terapeutgruppen och normalgruppen vad gällde affektmedvetenhet och alexitymi, men de flesta av dessa skillnader försvann då hänsyn togs till skillnaderna i utbildningsgrad mellan gruppernas deltagare. Enbart skillnaderna på TAS-20 kvarstod och resultaten innebar att normalgruppen var mer empatisk, mätt med IRIs totalmått.

Denna studie syftar till att undersöka om det föreligger skillnader i inlärningsstilar mellan blivande psykoterapeuter med psykodynamisk respektive kognitiv beteendeinriktad inriktning. Undersökningsdeltagarna utgjordes av samtliga studenter i de två första årgångarna på Stockholms universitets psykologiska institutions psykoterapeututbildning. Studenter på psykoterapeututbildningen kan välja mellan antingen kognitiv beteendeinriktad terapi eller psykodynamisk psykoterapi. I syfte att kartlägga eventuella skillnader mellan studenterna på de två olika inriktningarna användes två versioner av David Kolbs Learning Style Inventory. Resultatet av undersökningen visade på tydliga skillnader mellan terapeuter med olika inriktning. De psykodynamiska terapeuterna uppvisade högre grad av inlärning via observerande reflektion (Iaktta), medan de kognitiva beteendeinriktade terapeuterna tenderade att ha högre grad av inlärning via aktivt experimenterande (Göra). Något signifikant samband mellan kön, ålder, grundutbildning, erfarenhet och inlärningsstil gick inte att fastställa. Dessa resultat stämmer överens med tidigare forskning kring sambandet mellan epistemisk stil, kunskapsattityd, och val av psykoterapiinriktning.

<p>Studiens syfte var att undersöka graden av empati, affektmedvetenhet och alexitymi hos en grupp psykoterapeuter under utbildning samt sambanden mellan dessa förmågor. För att kunna bedöma resultaten gjordes en jämförelse mellan den undersökta gruppen och en normalgrupp från en tidigare studie. Tjugotre personer från olika psykoterapeutiska utbildningar intervjuades med ACI-R (affect consciousness interview - revised). De fyllde även i självskattningsformulären Interpersonal Reactivity Index (IRI; mäter självskattad empati) och Toronto Alexithymia Scale (TAS-20). En hypotes var att det skulle finnas ett positivt samband mellan empati och affektmedvetenhet och negativa samband mellan dessa två och TAS-20. En annan hypotes var att psykoterapeuter skulle vara mer empatiska och medvetna om sina affekter än normalgruppen. Resultaten visade att båda hypoteserna måste förkastas. Det fanns ett fåtal samband mellan empati, affektmedvetenhet och alexitymi i terapeutgruppen. I den initiala analysen fanns det skillnader mellan terapeutgruppen och normalgruppen vad gällde affektmedvetenhet och alexitymi, men de flesta av dessa skillnader försvann då hänsyn togs till skillnaderna i utbildningsgrad mellan gruppernas deltagare. Enbart skillnaderna på TAS-20 kvarstod och resultaten innebar att normalgruppen var mer empatisk, mätt med IRIs totalmått.</p>

Fem psykoterapeuter, med blandad grundutbildning, på en barnspsykiatrisk klinik i Blekinge, har intervjuats. Syftet har varit att undersöka vilka erfarenheter och upplevelser psykoterapeuterna har av att möta barn, ungdomar och familjer, tillhörande Jehovas Vittnen, i barnpsykiatrin. Jehovas Vittnen är ett trossamfund som finns över hela världen. Det är en tro som dikterar tydliga och stränga levnadsvillkor för sina medlemmar och som inte deltar i övriga samhällets förekommande traditioner.   I intervjuerna har samtliga terapeuter upplevelser av att det är svårare att utmana och skapa förändring i dessa fall. Utmanandet av ett system där man lever reglerad utifrån en tro som Jehovas Vittnen, upplevs bekymmersamt. Terapeuterna saknar tillräcklig kunskap om samfundet och om barns levnadsvillkor där. Samtliga terapeuter uppger också att det inte är en självklar och naturlig sak att fråga patienter om deras trostillhörighet.   I intervjuerna framkommer en negativt färgad bild av samfundet och svårigheter kring att jobba terapeutiskt i en kultur som är främmande den terapeuterna själv lever och är skolade i. Det faktum att terapeuterna inte har någon egen trostillhörighet verkar vara försvårande, då frågor om tro inte finns som en naturlig del i terapeuternas repertoar. Rädsla för att kränka den lagstadgade religionsfriheten och den privata sfären, är något som leder till försiktighet vid dessa möten. I uppsatsens avslutande del sker ett resonemang kring och ges förslag på frågor som skulle kunna ingå som en del i terapeuters anamnesupptagning, vid möten med nya familjer

Inledning: Det har funnits många aspekter av vad som påverkat psykoterapeuter i deras yrkesutövning.I forskning har psykoterapeuter uttryckt att den egna psykoterapin har varit en av de viktigas erfarenheterna i den egna utvecklingen som psykoterapeuter. Frågeställning: Hur har psykoterapeuter upplevt den egna psykoterapins påverkan på yrkesutövningen och har olika perioder av terapi haft olika inflytande? Metod: Denna studie har varit kvalitativ, i form av semistrukturerade intervjuer, med sju stycken psykodynamiskt utbildade psykoterapeuter. Förutom intervjuer har också tidigare forskning och litteratur i ämnet redovisats.Bearbetning av resultatet har skett i tematisk analys. Resultat: Psykoterapeuternas egen psykoterapi har påverkat dem inom flera områden i deras yrkesutövning. Främsta skälet till att de har gått i egen terapi har varit personliga svårigheter men också utbildningskrav. Diskussion: Psykoterapeuterna har upplevt att den egna psykoterapin har stort inflytande på olika delar av identiteten som psykoterapeut. De har inte varit lika lätt att skilja ut olika perioder av terapi och deras påverkan. En hypotes har varit att olika terapier och livserfarenheter har byggt på varandra och resulterat i att psykoterapeuter senare i livet har en annan beredskap att klara sina egna och andras livskriser. / Introduction: Thera have been many aspects of what has influenced psychotherapist on their practice. in research has psychotherapist expressed that their own psychotherpy is one of the most important experience for their growth as therapists. Problem: How has psychotherapist experienced their own psychotherapys influence on their profession and has different episodes of therapy different influence? Method: This has been a qualitative study, with semistructured interviews, with seven psychodynamic psychotherapists. Besides interviews have also previous research and litterature on the subject been reported.Processing has taken place into the theamtic analysis. Results: Psychotherapists own psychotherapy has affected them in several areas of their professional. Main reason that they have gone into self-therapy has been for personal difficulties but also educational requirements. Discussion: Psychotherapists have experienced that their own psychotherapy has great influence on various parts of their identity as therapists. It has not been as easy to distinguish different periods of therapy and its impact. One hypothesis has been that various therapies and life experiences have built on each other and resulted in psychotherapist in later life has different capacity to cope with theirown and others life crisis.

Inledning: Genom delad erfarenhet och igenkänning förmedlas en känsla av att inte vara ensam. Relationer påverkar vår hälsa, är vi inkluderade mår vi bra medan ofrivillig ensamhet påverkas oss negativt. Ensamhet är ett välkänt begrepp, men det saknas studier kring det psykodynamiskt orienterade psykoterapiarbetet med ofrivilligt ensamma patienter.  Syfte och frågeställningar: Studien syftar till att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters erfarenheter av arbete med ofrivilligt ensamma patienter. Hur beskriver psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter arbetet med ofrivilligt ensamma patienter, vad är hjälpande och vad kan vara svårt är frågeställningen. Metod: Sju psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter har intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer både enskilt och i form av fokusintervju. Bearbetning och analys av materialet gjordes med hjälp av tematisk analys. Resultat: Respondenterna beskrev att det var svårt att hjälpa de patienter som inte kunde eller ville förändras, vidare kunde det också vara så att just den enskilde psykoterapeuten inte var den bäst lämpad att kunna hjälpa. När det gick att hjälpa klarade patienten att integrera det relationella i terapiprocessen. Psykoterapeuten klarade då också av att låta sig beröras, stå ut och hålla gränser i terapirummet. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån svårigheter att etablera kontakt med den som inte själv tagit initiativ till kontakten, att lyckas få unga patienter att stanna kvar i terapin och att få grepp om de patienter som saknade intresse och förmåga att uttrycka sin ensamhet. För terapeuten kunde det vara tungt att bära patientens utsatthet och ibland var terapeuten inte rätt person att hjälpa. De patienter som gick att hjälpa klarade att använda terapirelationen som ett övningsobjekt och en modell för relation. Viktigt i arbetet för terapeuterna var att förstå sin egen ensamhet, låta sig beröras, hålla ramen, härbärgera och ta eget stöd i kollegor. Risker i arbetet var konsekvenser av att bryta ramen och att inte klara att härbärgera. / Introduction: Through shared experience and recognition, a feeling of being alone is conveyed. Relationships affect our health, included we feel good while involuntary loneliness affects us negatively. Loneliness is a well-known concept, but there are few studies on the psychodynamic oriented psychotherapy work with involuntarily lonely patients. Aim and questions: The study aims to investigate psychodynamic oriented psychotherapists' experiences of working with involuntarily lonely patients. How do psychodynamic oriented psychotherapists describe the work with involuntarily lonely patients, what is helpful and what can be difficult is the question. Method: Seven psychodynamic oriented psychotherapists have been interviewed with the help of semi-structured interviews both individually and in the form of a focus interview. Processing and analysis of the material was done using thematic analysis. Results: The respondents described that it was difficult to help the patients who could not or did not want to change, and it could also be the case that the individual psychotherapist was not the best person to be able to help. When it was possible to help, the patient was able to integrate the relational into the therapy process. The psychotherapist then also managed to allow himself to be touched, endure and keep boundaries in the therapy room. Discussion: The results are discussed on the basis of difficulties in establishing contact with those who have not taken the initiative themselves, in succeeding in getting young patients to stay in therapy and in gaining a grip on the patients who lacked interest and ability to express their loneliness. For the therapist, it could be difficult to bear the patient's vulnerability and sometimes the therapist was not the right person to help. The patients who went to help were able to use the therapy relationship as an exercise object and a model for relationship. Important in the work for the therapists was to understand their own loneliness, let themselves be touched, keep the frame, contain and take their own support in colleagues. Risks in the work were consequences of breaking the framework and not being able to contain.