Den här uppsatsen syftar till att undersöka vilka redovisningsformer som är mest förekommande i litteraturundervisningen i gymnasieskolans svenskämne och varför vissa redovisningsformer är mer förekommande än andra. Mer specifikt undersöks elevers attityder till kreativa redovisningsformer samt elevers läsintresse. Genom en enkätstudie undersöks behovet av att arbeta kreativt i svenskämnet och även belysa på vilket sätt kreativiteten skulle kunna bidra till att öka elevers lust att läsa och lära.  Uppsatsen undersöker också några lärares förhållningssätt till skönlitterär läsning i skolan samt deras attityder till användandet av kreativa redovisningsformer i litteraturundervisningen. Enkätundersökningen baseras på totalt 78 insamlade enkäter och resultatet visar att den mest förekommande redovisningsformen är bokrecensionen, detta framhåller såväl elev- som lärarresultaten. Bokrecensionens framträdande plats i svenskämnets litteraturundervisning kan bero på det faktum att skolan är inriktad på uppgiftslösning och att en bokrecension, eller annan skriftlig analys, ger lärare ett enkelt underlag för bedömning.  Den del i uppsatsen som behandlat huruvida kreativitet i svenskämnet möjligtvis skulle kunna gynna elevers läslust och läsvanor har varit mer problematisk att besvara och jag har istället fått luta mig mot den tidigare forskning som visar att kombination av teoretisk och praktisk undervisning främjar inlärningen hos eleverna.  Den här uppsatsen har visat att det finns ett behov av att arbeta kreativt även i svenskämnet och jag vill framhäva vikten av att arbeta varierat för att fånga in samtliga elevers intressen. Resultatet av min studie visar faktiskt att kreativa redovisningsformer inte intresserar alla vilket bör lyftas fram. Genom att arbeta med varierade metoder, alltså att kombinera teori och praktik, tror jag att elevers motivation och engagemang kan öka.

Den här studiens syfte är att ta reda på om elever, beroende på om deras färdiga arbeten sätts upp i klassrummet eller inte, minns mer eller mindre av vad de arbetat med. Syftet med studien är också att ge ett underlag för vilka olika arbetssätt som eleverna i testgruppen visar är mest positiv i deras inlärning och minnesprocessering. Studien genomfördes med hjälp av två veckors vanliga lektioner tillsammans med en årskurs 1. Lektionerna innehöll ämnesöverskridande arbeten med huvudfokus på de naturorienterande ämnena och avslutades med en elevenkät för att framställa ett resultat. Resultatet visade att eleverna mindes bättre att de hade arbetat med de olika områdena när arbetena sattes upp men att de var svårare att minnas hur de arbetat. Sammanfattningsvis visade studien på att testgruppen i fråga gynnades av att få sina arbeten uppsatta i klassrummet efter färdigt arbete.

Jag har under stora delar av min skolgång kämpat med muntliga redovisningar. När jag var yngre gick jag ibland runt i flera dagar med ont i magen inför en redovisning och bara tanken på att jag skulle stå framför klassen och tala gjorde att pulsen steg. För mig har bildämnet fungerat som en fristad genom hela skolgången. Där har jag kunnat visa vad jag kan i praktiken i stället för att rabbla krångliga fakta utantill. Av det jag sett under min verksamhetsförlagda utbildning som lärarstudent finns det tyvärr en tendens att lärare i sin välvilja och medkänsla isolerar, eller på olika sätt ignorerar elever som har problem med att tala inför en grupp. Inom ramen för detta examensarbete har jag därför ställt mig själv frågan kring hur jag som blivande bildlärare kan upprätta en praktik som underlättar för elever som lider av talrädsla på ett kollektivt plan. Detta försöker jag med hjälp av min studie undersöka genom att ringa in tre övergripande frågeställningar: 1. Finns det sätt att organisera bildundervisning på gymnasieskolan, med betoning på redovisningssituationer, som underlättar för elever med talrädsla? 2. Om ja - vilka är dessa strategier? 3. Vilka specifika fördelar skulle bildämnet kunna erbjuda de elever som lider av talrädsla? För att svara på detta har jag genom fenomenologiska djupintervjuer undersökt ämnet tillsammans med tre gymnasieelever som läser bild och formgivningsprogrammet samt en undervisande bildlärare på en gymnasieskola i Sverige. Som grund för arbetet ligger en postmodern förståelse för konst och den samtida konstnären som undersökande och reflekterande subjekt. Gestaltningen som presenteras vid Konstfacks vårutställning är ett interaktivt verk där deltagare bjudits in att dela med sig av sina egna erfarenheter av talrädsla samtidigt som de vart med och rekonstruerat verket kontinuerligt.  Undersökningen pekar på att bildämnet kan vara underlättande för elever med talrädsla eftersom det erbjuder fler sätt att arbeta med presentationsformatet än andra skolämnen. Genom att man till exempel anordnar utställningar, pratar om saker man ser i realtid snarare än att memorera olika fakta sker en förflyttning av fokus från individens prestation till en kollektiv process där det finns utrymme att ta del av olika perspektiv och världsuppfattningar.

Traditionella redovisningsformer i grundskolans bildämne skapar sällan utrymme för lärande. Trots att bild är ett estetiskt ämne genererar ofta redovisningsformer ett passivt förhållningssätt gentemot det som eleverna redovisar. Att redovisa inför en grupp kräver kommunikativ kompetens, något som är utanför bildämnets kursplan. Däremot kan elever lära sig att framträda, och interagera med publiken för att en lärandesituation ska uppstå. Med utgångspunkt i de traditionella redovisningsformerna undersöks utvecklingspotentialer där teater, samtidskonst, performativitet och estetiska lärprocesser tillsammans används för att besvara undersökningens syfte och frågeställningar. Hur kan redovisningsformerna i bildämnet inom grundskolan utvecklas genom performativa uttryck? För att besvara frågeställningen analyseras deltagande observationer av redovisningar på tre estetiska vuxenutbildningar genom att tematiskt kategorisera beståndsdelarna i teman för att belysa och problematisera företeelser som visade sig under redovisningarna. Gemensamma nämnare visades, oberoende av innehållet som redovisades, tydligast genom de studenter som deltog som betraktare under redovisningarna. Variationen på studenternas delaktighet visades främst genom den respons som efterfrågades och utdelades. Empirin består förutom av observationerna, även av en gestaltande undersökning. Gestaltningen har formats ur frågeställningen Hur kan en radikal redovisningsform se ut? Frågeställningen besvaras genom en performativ händelse, ett performance där uppsatsen i dess fysiska och materiella form bearbetas genom att mixas till pappersmassa som används för att tillverka nya pappersark. Gestaltningen visades som ett performance med materiella spår i form av en installation under lärarprogrammets examensutställning på Konstfack.