Syftet med studien var att undersöka vilken uppfattning några yrkesverksamma förskollärare hade om hur de själva arbetade mot förskolans läroplans strävansmål rörande barns begynnande läsande och skrivande. Studien har också gjorts med anledning av den politiska satsningen på att kompetensutveckla förskollärare med förskolelyftets kurs Barns litteracitet och matematiska gestaltande. Sex förskollärare i södra Norrland har intervjuats om deras interaktion med förskolebarnen. Av dem har tre läst kursen och tre har inte läst kursen. Detta gjordes för att se om det går att avläsa någon skillnad mellan grupperna i föreställningen om förskollärarens roll i barns intresse för skriftspråket. Ett stort engagemang genomsyrar förskollärarnas berättelser om vad de gör för att bemöta och utmana barnens begynnande intresse för ”ABC”. Resultatet visade att förskollärarna planerar och formar en stimulerande pedagogisk miljö med hjälp av texter och logotyper, för att möjliggöra ett växande litteracitetsintresse. Förskollärarna i studien inspirerade till litteracitetserövrande aktiviteter som kommunikativa lekar och uppmuntrade aktivt deltagande i högläsning och i dialog med andra framför datorn och i den övriga textmiljön. Genom aktiviteter som rim, ramsor och sånger tränades förmågan att skilja på bokstävers ljud och former, och gav möjligheter till ett lekande erövrande av litteracitet. Barnens reflektioner av dokumenterade egna teckningar gav mening åt vidare texterövrande. En liten skillnad mellan grupperna märktes genom att de tyckte sig kunna förklara matematiska ord bättre för barnen på deras nivå av förståelse efter utbildningen.

Syftet med denna examensuppsats, Balloon Wars & snapphanarna – lärdomar av narrativt filmskapande i skolan, är att undersöka vad och hur eleverna (en årskurs 3-5) som deltog i skapandet av en narrativ, berättande spelfilm om snapphanetiden kan tänkas ha lärt sig av filmprojektet, och vilka tänkbara utvecklingsmöjligheter filmmetoden har i framtiden. Studien förankras i Vygotskijs tankar om den närmaste utvecklingszonen och att barn lär sig bäst tillsammans, i ett socialt samspel. Pedagogiskt drama och utvecklande rollekar är en stomme i uppsatsen, eftersom eleverna var aktiva som barnskådespelare i inspelningsfasen. Metoden faller inom ramen för aktionsforskning. Empirin grundas på frågeformulär som de deltagande eleverna skriftligen och individuellt fick besvara ett år efter att filmen spelats in, samt på kvalitativa intervjuer med elevernas tre mentorer som också var närvarande under filmprojektet. Upplevda lärdomar som framkommer är förbättrad samarbetsförmåga, ökad vi-känsla i storgruppen, stärkt socioemotionell utveckling, kunskaper om filmprocessens faser och en praktisk förståelse för snapphanarnas levnadsvillkor (när eleverna ”levde” som dem). Utvecklingsmöjligheter för filmmetoden handlar om mer tid till förfogande, rätt tekniska resurser på plats, mindre elevgrupper och större delaktighet för eleverna i hela filmprocessen. Det sociokulturella perspektivet kan hjälpa den filmskapande pedagogen att hitta en modell för lämpliga elevgrupper (hur) med mixade förkunskaper, medan den konkurrerande variationsteorin kan hjälpa pedagogen att hitta ett lämpligt lärandeobjekt (vad). Ytterligare en slutsats är att ett filmtema skulle kunna utgå från elevernas spontana rollekar på rasterna.