Begreppet "digitalt kulturarv" har två betydelser: dels digitaliserat fysiskt kulturarv, till exempel digitala kopior av föremål, dels det kulturarv som består av företeelser som skapats digitalt och därmed inte har någon fysisk motsvarighet. Det är det senare området, föremål som i sin ursprungsform är digitala, som denna uppsats fokuserar på. Syftet med uppsatsen är att undersöka om digitala kulturföremål kan räknas som en del av museernas uppdrag, samt hur museer i så fall kan samla in, bevara och visa dessa föremål. Digitalt material bygger inte på att föremålen har en fysisk form, och de ställs därför ofta i motsats till de materiella föremål som museer samlar in och bevarar. Däremot utesluter ingen av de museidefinitioner som undersöks i uppsatsen att museer även hanterar immateriellt kulturarv. Om museet dessutom inte fokuserar på föremålen i sig utan på föremålens betydelser och sammanhang, vilket många menar, så spelar det mindre roll om det som förmedlar betydelsen eller sammanhanget har fysisk form eller ej. Bland andra Unesco har också poängterat att det är viktigt att digitalt kulturarv bevaras. Samtidigt som det digitala kulturarvet växer i omfattning riskerar nämligen de digitala föremålen i sig att försvinna, antingen för att de inte bevaras alls eller för att de inte bevaras på ett lämpligt sätt. Ett av problemen är att de medier som materialet idag lagras på är instabila i sig och bevarande kräver därför att föremålen flyttas till andra lagringsmedier efterhand. En annan risk är att digitala föremål i framtiden inte kommer att kunna avläsas eftersom de maskiner eller den programvara som hanterade dem inte längre finns kvar eller går att använda. Det finns alltså ett antal faktorer som de institutioner som samlar in digitalt material bör vara medvetna om, även om de rutiner som museerna redan har för dokumentation och insamling i många fall även kan appliceras på digitala föremål. Utställning av digitalt kulturarv är en fråga i sig eftersom digitala föremål och helt digitala utställningar kräver ett annat tillvägagångssätt än när museet ställer ut fysiska föremål.

This study aims to examine how heritage archives in Sweden create oral history by the conduction of interviews. Though previous research have shown that this is a task suitable for archives, there have been a lack of knowledge of how this is actually beeing done. Also, oral history have not earlier been studied in relation to the archives larger objectives. The heritage institutions that have been examined are Sjöhistoriska museet, Visarkivet and Dialekt- och folkminnesarkivet I Uppsala. They are all part of public authoritys and use oral history to create more pluralistic and diverse archive collections. The theory being used to analyze these heritage institution is derived from Terry Cooks article “ Evidence, memory, identity, and community: four shifting archival paradigms”. The main method used to understand the creation of oral history in swedish archives have been to interview chiefs and personnel working whith the collections. Important documents, web pages and laws that govern the work have also been analyzed. A result of this study is that the heritage institutions, dispite that they are governed by public authoritys, are relatively free to decide what to collect and how. Two main perspectives guide the archives. The first is the notion that something is in need of beeing documented before it´s to late. The second can be described as a strategy to fill in collection gaps. This is a two years master’s thesis in Archive, Library and Museum studies.

This thesis focuses on eight Swedish museums, who collected intangible and tangible memories of how everyday life was affected during the first year of the coronavirus pandemic in 2020-2021. These contemporary collecting projects were conducted by Eskilstuna stadsmuseum, Jönköpings läns museum, Klostret i Ystad, Nordiska museet, Skellefteå museum, Stockholms läns museum, Värmlands museum and Västerbottens museum. Through semi-structured qualitative interviews with the museum professionals responsible for the collecting process, the aim was to collect data on how the projects were organised and which collecting methods that were used. Further, the aim was to discuss and analyse the contemporary collecting projects from the theoretical perspectives of cultural memory studies and participatory memory practices. The results of the study show that the museums started the collecting projects in haste when the pandemic broke out and that the main collecting method being used was questionnaires. Other collecting methods, such as interviews, field studies and collecting of photographs, diaries, social media posts and tangible objects, were used as a complement. The museum’s purpose was to reach out as wide as possible with the collecting projects, to collect memories from different social groups in society. In conclusion, the collected materials, the intangible and tangible memories collected from participating individuals, will together take place in cultural memory side by side with documentations of historical events and be of use for future generations. Memories were collected all over Sweden, from people of different age and gender. The projects would not have been possible to conduct without the voluntary participation of people sharing their memories of how everyday life was affected during the coronavirus pandemic. This is a two years master’s thesis in Museum and Cultural Heritage Studies.

Stockholms stadsmuseum blev kontaktat av föreningen Livstycket som stod inför nedläggning. Det bestämdes att museet skulle förvärva föremål och med hjälp av fotografier och intervjuer dokumentera verksamheten. En projektgrupp bildades. Stadsmuseet hade inte tidigare arbetat med att på detta sätt kombinera förvärv med etnologiska intervjuer. Undersökningens syfte var att uppmärksamma och inspirera till den här typen av samarbetsprojekt, ge inblick i vilken kunskap som med hjälp av etnologiska intervjuer kan framkomma om föremål, peka på faktorer som kan möjliggöra liknande projekt och bidra till diskussionen om samtidsdokumentation på Stockholms stadsmuseum. Ett sidosyfte var också att uppmärksamma Livstycket.Undersökningens frågeställningar: Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet från Livstycket synliggjordes med hjälp av de etnologiska intervjuerna? och Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen i projektet, möjliggöra respektive hindra den här typen av samarbetsprojekt? Resultatet visade att intervjuerna bidrog med information som kunde kopplas direkt till några av de förvärvade föremålen eller föremålsgrupperna. I etnologens intervjuer framkom även information om föremålens kontext som till stor del handlade om en verksamhet präglad av arbetet med integration och att stärka de kvinnor som deltog. Resultatet visade också att etnologen och antikvarien i samarbetsprojektet menade att några viktiga faktorer för att möjliggöra den här typen av samarbeten handlar om organisation, resurser, typ av förvärv och att hålla igång en diskussion, bland annat om vilken typ av samling man strävar efter. / The non-profit organisation Livstycket contacted the Stockholm City Museum, at a time when it was facing closure. The museum decided to acquire and document objects produced within Livstycket by using photographs and interviews and thus formed a project group. The museum had not previously done this kind of work in such a way, i.e. to combine acquisition with ethnological interviews. The purpose of this study is to draw attention to and inspire this type of collaborative project. It is also to provide insight into the kind of knowledge that may be obtained through ethnological interviews about tangible objects and to point out some factors that may be crucial in other similar projects. The goal is to contribute to the discussion on contemporary documentation at the Stockholm City Museum. The research questions are: What stories and what knowledge about the objects from Livstycket were made visible through the ethnological interviews? What factors can enable or hinder such kind of collaboration projects? The results show that the interviews provided information directly linked to the acquired objects or category of objects, information that would be difficult to visualise in other ways. The interviews also revealed information about the context of the objects and their production. Characteristics of activities at Livstycket are the integration and empowerment of the women involved. The result also shows that discussing what type of collection a museum strives for is one of the crucial factors for a successful acquisition project.

In 2020, several Nordic archives and museums sent out ”question lists”, questionnaires, to collect the public’s experiences of the Covid-19 pandemic. The collections resulted in an incomparable collection of contemporary cultural history about the Covid-19 pandemic. The aim of this thesis is to follow the creation of this collection. The thesis is defined through three research questions: one asking about the initial creation of the collection projects, one about the implementation, and one about what will happen to the resulting collection as an archival material. The study is based on previous research about Nordic contemporary Mass-Observation projects and question lists, as well as health narrative studies and research about Covid-19 experiences. Aspects of the previous research are used to create a theoretical framework, based around the concept of actors in accordance with Giddens structural theory (Johansson 2003:422). The three primary terms that are used in the analysis are dialogue, (immaterial) monument, and post-custodial archives, all retrieved from previous research in the field. The empirical data is collected through semi-participatory observation and documentation of the question lists, as well as interviews with responsible personnel at the institutions. The analysis is divided into three chapters, based on the three research questions. The first chapter thus concerns the initial creation of the collection projects, with regards to the design of the question lists, and the institutions’ thoughts and aims with the projects. The term dialogue is used to analyse the interaction between and within the institutions during this process. The second chapter studies the implementation of the actual project and includes an analysis of the question lists themselves as well as the digital interface through which they are made accessible to the public. Here, too, the term dialogue is used, to analyse how the answers are made in the interaction between the institutions and the public. The third chapter studies the institutions’ plans and hopes for the collected experiences, with regards to future research projects and exhibitions as well as archiving. Here, the term monument is used to illustrate the value and usage of the overall collection. Post-custodial archives are also used to highlight discussions about how digital archival collections should be archived and made accessible. The thesis closes with a final discussion chapter, which expands on the questions about what the purposes of these kinds of collections are, as well as about what role and place archiving should have in the creation and implementation of these kinds of Mass-Observation projects. This is a two years master's thesis in Archival science.