”African Solutions to African Problems” är en av Afrikanska Unionens nya ledord. Denna vilja om att ta mer ansvar för den afrikanska kontinenten och kunna agera som en säkerhetsaktör har resulterat i en ny säkerhetsdoktrin. För att kunna agera som aktör på den internationella arenan krävs att vissa förutsättningar existerar enligt en modell framtagen av Gunnar Sjöstedt. Dessa strukturella och institutionella förutsättningar kommer i denna studie att undersökas för att analysera huruvida AU kan agera som säkerhetsaktör. För att se hur AU de facto har agerat som säkerhetsaktör kommer organisationens agerande i Somalia år 2007-2010 samt i Libyen år 2011 att undersökas.  Den teoretiska anknytning som antas i studien är regimteori vilken fokuserar på att studera och förklara uppkomst och fortlevnad av samarbete inom internationella institutioner. Den empiriska analysen visar att AU saknar vissa strukturella och institutionella förutsättningar som anses nödvändiga för aktörskapaciteten. Den visar även att de målsättningar som har legat till grund för skapandet av dessa institutioner inte har förverkligats samt att regler och principer inte efterlevs.Vidare demonstrerar AU:s agerande i Somalia och Libyen att begreppet ”African Solutions to African Problems” är långt ifrån operationaliserat då AU inte kunnat enas om en respons samt agera samstämmigt i de kriser som undersöks.

Syftet med denna studie är att undersöka och jämföra hur Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson bygger sitt ethos under sina respektive tal i Almedalen år 2016. För att undersöka hur Sjöstedt och Åkesson bygger sitt ethos har vi gjort en hermeneutisk närläsning av materialet, för att sedan kunna göra en komparativ analys av de likheter och skillnader i hur de bygger sitt ethos. Materialet som uppsatsen grundar sig i är talmanus av de båda talen som publicerats av respektive parti. Resultatet av studien visar att de båda talarna bygger sitt ethos med hjälp av pathos och logos. Vidare skapar de båda talarna en “vi mot dem” -känsla för att bygga sitt ethos, och slutligen ser vi att de båda talarna tenderar att normalisera sin politik, men detta i olika hög grad.

The empirical material of this study consisted of tweets by four leading politicians in Sweden: Carl Bildt of Nya Moderaterna, Annie Lööf of Centerpartiet, Åsa Romson of Miljöpartiet and Jonas Sjöstedt of Vänsterpartiet. The aim of the study was to examine how they use Twitter as a political tool and what that says of the mediatization of politics. What content did they publish, how did the content differentiate between them and what political messages and other subjects occurred in their tweets? Does the political debate become fragmented because they’re only allowed to use 140 characters on Twitter? The theoretical framework and method applied for the research was based upon critical discourse analysis (CDA), with special interest in ideology and mediatized discourse. The result of the study showed that the content they published consisted mostly of criticism towards political opponents, rather than of independent political opinions. It also showed that the focus among the politicians was mostly on factual issues rather than on ideology. Furthermore, it showed that they use Twitter as a way of spreading information more than anything else. I argue that the political discourse that was present on Twitter among the politicians can be seen as somewhat populistic, due to the fact that they focused more on criticism towards political opponents than on independent political opinions and ideology. I argue that there are certain risks with their way of using Twitter as a political tool when political issues are brought out of their ideological context.

I denna uppsats genomförs en samtalsanalys (CA) på två olika avsnitt från podcasten Värvet. Samtalsdeltagarna i materialet är podcastens programledare Kristoffer Triumf samt partiledarna Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Syftet med uppsatsen är att ur ett språkvetenskapligt perspektiv analysera hur uppbackningar, avbrott och skratt fungerar i ett institutionellt mediesamtal där deltagarna har tydliga roller att utgå ifrån. Även samtalets kontext till analyskategorierna analyseras.  Resultatet i analysen visar att samtliga samtalsdeltagare följer de normer som tillskrivs inom ett institutionellt mediesamtal - där både intervjuare och intervjuobjekt integrerar i samspel. Uppbackningar som Mm och Aa används mest av Triumf i syfte att ge en fortsättningssignal till den som talar, samt att han inleder samtalet, ställer följdfrågor och avslutar samtalet. Skratt förekommer av alla samtalsdeltagare - men främst från intervjuobjekten Sjöstedt och Åkesson som verkar använda skrattet i syfte att lätta upp stämningen samt skapa en attityd gentemot sig själva. Avbrott i samtalet sker endast av Åkesson - där syftet verkar vara att försvara sig mot en eventuell kritik. Forskningen kan ligga till underlag för kommande analyser om institutionella mediesamtal där uppbackningar, avbrott och skratt är i fokus.

The following study aims at, from an external organizational perspective, examining whether, and if so, how differences in strategic party behaviour can be explained through differences in political leadership style. To provide an answer to the research question the study adopts a qualitative approach using a theoretical thematic analysis. The study proceeds from the phenomenon of personification of politics and methodological individualism to explain the importance of examine political leadership in studying political party behaviour. In order to illuminate presumptive differences in political leadership style, the study adopts Burns (1978) theoretical distinction of transactional and transformational leadership. To also illuminate presumptive differences in strategic party preferences, the study moreover adopts Müller & Strøm’s (1999) conceptual framework of party goal theory. The theoretical framework is empirically applied to the party leadership of the Swedish Left-party during the government formation in January 2019 and the following government crisis in the summer of 2021. This enables the study to examine two different party leaders since the party changed their leader in the mid of the term of office. The study demonstrates differences in the party’s strategic behaviour in relation to the government formation and the following government crisis, which stems from changes in the party’s ambition of office-seeking. Furthermore, the study also demonstrates differences in the leadership styles that are exercised by the different party leaders from the theoretical application of transactional and transformational leadership. The study suggests that these findings are interrelated, meaning that the exercise of a certain leadership style will also imply differences in party behaviour.