Bakgrund: Beroendeproblematik är kostsamt för individ, familj och samhälle. I Sverige erbjuds psykologisk och psykosocial behandling vid beroendeproblematik vilket ofta kombineras med motiverande samtal och/eller läkemedelsbehandling. Flera systematiska litteraturöversikter visar studier med positiva effekter och rekommenderar fysisk aktivitet som del i behandling vid beroendeproblematik. Studier saknas dock där fysisk aktivitet och beroendeproblematik undersöks i svensk kontext. Förhoppningen var att studien kunde bidra med information till nytta vid framtida utformning av genomförbar, godtagbar och hållbar intervention med fysisk aktivitet inom svensk öppenvård. Syfte: Beskriva upplevelser, tankar och känslor kopplade till fysisk aktivitet hos personer deltagande i Luleå kommuns öppenvård för beroendeproblematik. Metod: Studien utfördes med kvalitativ ansats och sju deltagare med pågående öppenvårdsinsats rekryterades genom ändamålsenligt urval. Data samlades genom semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier framkom med tre subkategorier vardera. Första kategorin ”Från fysisk aktivitet till inaktivitet” innehöll subkategorierna ”Att röra sig, sporta och idrotta främjar social delaktighet och hälsa”, ”Fysisk aktivitet har biopsykosociala effekter” samt ”Beroende kan leda till en negativ spiral av inaktivitet”. Den andra kategorin ”Mod att skifta perspektiv” innehöll subkategorierna ”Tankar och känslor påverkar deltagande i fysisk aktivitet”, ”Att se motgångar eller möjligheter i relation till fysisk aktivitet” och ”Att vidmakthålla deltagande i fysisk aktivitet”. Slutsats: Den första kategorin beskriver hur deltagarna tidigt i livet varit delaktiga i fysisk aktivitet. Senare i deras liv minskade delaktigheten i fysisk aktivitet samtidigt som beroendet ökade och tog över deras intresse vilket ledde till inaktivitet. Den andra kategorin beskriver olika hinder samt hur inställningen till hinder, fysiska aktiviteter och sig själv är avgörande för tolkningen och delaktigheten i fysisk aktivitet. Förutom inställningen beskrevs att gå emot känslor, ett personligt ansvarstagande och önskan att utvecklas som viktiga för att bibehålla delaktighet i fysisk aktivitet. Mer studier behövs som undersöker godtagbarhet och genomförbarhet av fysisk aktivitet samt dess effekter för personer med beroendeproblematik i Sverige. / Background: Addiction is a costly condition for the individual, their family, and the society. In Sweden, psychological and psychosocial treatment is offered to people suffering from addiction which is often also combined with motivational interviewing and/or medical treatment. Several systematic literature reviews show studies with positive effects and recommend physical activity as part of treatment for addiction. There are no studies that examine the effects of physical activity on people with addiction in a Swedish context. The study was anticipated to contribute useful information when designing a feasible, acceptable, and sustainable intervention with physical activity in Swedish outpatient care. Purpose: Describe experiences, thoughts and feelings linked to physical activity in people participating in Luleå municipality's outpatient care for addiction. Method: The study was carried out with a qualitative approach and seven participants with ongoing outpatient care were recruited through purposeful sampling. Data were collected through semi-structured interviews and analyzed using qualitative content analysis. Results: Two categories emerged with three subcategories each. The first category "From physical activity to inactivity" contained the subcategories "To move, take part in athletics and play sports promote social participation and health", "Physical activity has biopsychosocial effects" and "Addiction can lead to a negative spiral of inactivity". The second category "Courage to shift perspectives" contained the subcategories "Thoughts and feelings affect participation in physical activity", "Seeing setbacks or opportunities in relation to physical activity" and "Sustaining participation in physical activity". Conclusion: The first category describes how the participants early in life were involved in physical activity. Later in life, participation in physical activity decreased while drug dependence increased and became their main interest, leading to inactivity. The second category describes various obstacles and how the attitude towards those obstacles, physical activities and oneself is decisive for the interpretation and participation in physical activity. In addition to the attitude, to go against emotions, taking personal responsibility and the desire to develop were described as important for maintaining participation in physical activity. More studies are needed that examine the acceptability and feasibility of physical activity and its effects on people with addiction in Sweden.

Bakgrund: Forskning har visat att stigma gentemot personer relaterat till särskiljande egenskaper leder till försämrad hälsa för dessa individer. Sedan pionjären Erving Goffman 1963 formulerade sin teori om stigma har forskning kring stigma och personer med psykisk ohälsa grenat ut sig. Forskning har även influerat till att revolutionera förståelsen för substansbrukssyndrom, och hur det under det senaste seklet utvecklats från tron att substansbrukssyndrom orsakas av moraliska brister till att det kan ses som en sjukdom som påverkar både hjärna och beteende. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa och belysa hur personer med substansbrukssyndrom upplever stigma. Metod: En systematisk kvalitativ litteraturstudie med induktiv ansats inspirerad av Polit och Becks niostegsmodell. Sjutton vetenskapliga artiklar söktes fram systematiskt, sammanställdes och analyserades. Sökningar genomfördes i databaserna PubMed, Cinahl och Taylor & Francis. Resultat: Analysen utmynnade i fem kategorier som beskrev hur personer med substansbrukssyndrom upplevde stigma: att mötas av misstro och att inte bli tagen på allvar, att endast ses för sitt substansbruk och inte som människa, att få en sämre vård än andra, att vårdpersonalen har negativt bemötande och att beskyllas för sin sjukdom. Slutsats: Att leva med substansbrukssyndrom innebär för individen ett dagligt möte med stigma. Litteraturstudiens resultat kan bidra med viktig kunskap om hur patienter med substansbrukssyndrom upplever möten i vården. Detta kan öka kunskap och förståelse som i sin tur kan bidra till en förbättrad vård för personer med substansbrukssyndrom där lidande för individen minimeras och kostnader för samhället minskas.

Bakgrund: Användandet av substanser är ett ökande problem såväl globalt som i Sverige. Förekomsten av samsjuklighet anses vanligt förekommande då individer lider av både psykisk ohälsa och ett substansbrukssyndrom. Patienter med substansbrukssyndrom är i stort behov av att samverkan mellan olika instanser är välfungerande för att få adekvat hjälp i sin situation. Trots lagstiftning kring samverkan har brister uppmärksammats. Syfte: Syftet var att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av samverkan mellan psykiatrisk vård och andra aktörer när patienter har substansbrukssyndrom. Metod: En intervjustudie med specialistsjuksköterskor som arbetade inom öppen- och sluten psykiatrisk vård. Studien hade en induktiv ansats och grundade sig i Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom det erfarenheter av utmaningar i samverkan som delats in bristfällig kunskap, resursbrister, bristande uppföljning efter LVM kopplat till otillräcklig kommunikation samt utmaningar i samsynen kring patientgruppen. Erfarenheter av att främja god samverkan lyfts även i resultatet genom positiva erfarenheter av samverkan samt vikten av att samverka med närstående. Konklusion: Att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av samverkan kan leda till att specialistsjuksköterskan når en fördjupning och medvetandegör sin kunskap. Detta kan bidra till en säkrare och mer personcentrerad vård för patientgruppen samt att specialistsjuksköterskan synliggör de främjande komponenterna och utmaningarna i samverkan. / Background: Substance abuse is an increasing problem both globally and in Sweden. The occurrence of co-morbidity is considered common when individuals suffer from both mental illness and substance abuse syndrome. Patients with substance abuse syndrome are in great need of well-functioning cooperation between different agencies in order to receive adequate help with their situation. Despite legislation regarding cooperation, shortcomings have been noticed. Purpose: The purpose was to illustrate the specialist nurse's experiences of collaboration between psychiatric care and other actors when patients have substance abuse syndrome. Method: An interview study with specialist nurses who worked in outpatient and inpatient psychiatric care. The study had an inductive approach and was based on Graneheim and Lundman's qualitative content analysis. Results: The results revealed experiences of challenges in cooperation divided into insufficient knowledge, resource shortages, lack of follow-up after LVM linked to insufficient communication and challenges in consensus around the patient group. Experiences in encouraging good collaboration is also highlighted in the results through positive experiences of collaboration and the importance of collaborating with close relatives. Conclusion: Highlighting the specialist nurse's experiences of collaboration can lead to the specialist nurse reaching greater depth in and raising awareness of their knowledge. This can contribute to a safer and more person-centered care for the patient group and that the specialist nurse makes visible the promoting components and the challenges in the collaboration.

Bakgrund: Globalt har substansmissbruk blivit ett växande problem och oron har ökat gällande omfattningen av olagliga droger inom den psykiatriska vården. Det har blivit vanligare med substansbrukssyndrom bland personer med psykisk ohälsa jämfört med befolkningen i övrigt, vilket har lett till att fler sjuksköterskor möter dessa patienter inom den psykiatriska vården. Syfte: var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med samsjuklighet av psykisk ohälsa och substansbrukssyndrom, inom psykiatrisk vård. Metod: en litteraturstudie baserad på 13 vetenskapliga artiklar genomfördes och analyserades med en kvalitativ design. Analysen ledde fram till två kategorier och sju underkategorier. Resultat: visade att sjuksköterskorna inom den psykiatriska vården såg flera utmaningar i vårdprocessen, såsom bristande rutiner och kunskapsbrist, men även möjligheter i sin vård av dessa patienter. Sjuksköterskorna efterlyste tydligare rutiner, bättre samverkan och mer utbildning om missbruk. Diskussion: Beskriver vikten av tydliga rutiner och samverkan i kombination med behovet av adekvat kompetens hos sjuksköterskorna. Slutsats: Tydligare rutiner, med förbättrad samverkan till omgivande instanser skulle i kombination med utbildning, förbättra omvårdnaden till patienterna. / Background: Globally, substance abuse has become a growing problem and concerns have increased regarding the extent of illicit drugs in psychiatric care. Substance use syndrome has become more common among people with mental illness compared to the general population, which has led to more nurses meeting these patients in psychiatric care. Aim: was to elucidate nurses' experiences of caring for patients with mental illness and substance use syndrome, in psychiatric care. Method: a literature study based on 13 scientific articles was conducted and analyzed with a qualitative design. The analysis led to two categories and seven subcategories. Result: showed that the nurses in psychiatric care saw several challenges in the care process, such as lack of routines and lack of knowledge, but also opportunities in their care of these patients. The nurses called for clearer routines, better collaboration and more education about abuse. Discussion: describes the importance of clear routines and collaboration in combination with the need for adequate expertise among the nurses. Conclusion: clearer routines, with improved collaboration with surrounding agencies, in combination with education, would improve the care of patients. / <p>Godkännandedatum: 2020-01-15</p>

Bakgrund: Många patienter har samsjuklighet i psykisk ohälsa och substansbrukssyndrom vilket gör den patientgruppen svårbehandlad. Interaktion i samsjuklighet försämrar oftast båda tillstånd och patienter kan få svårare förlopp av dessa. Under behandling blir det oftast mer fokus på en av diagnoser vilket gör att patienterna inte får en optimal omvårdnad och behandling. Bristfällig kunskap om samsjuklighet leder till stigmatiseringen av denna patientgrupp. Detta leder i sin tur till att patienter undviker att söka vård, blir socialt diskriminerade och isolerade. Patienter med samsjuklighet upplever dessutom mer stigma än patienter med enbart en av dessa diagnoser. Allt detta sätter press på en specialistsjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad för att tillgodose att patienter med samsjuklighet får en personcentrerad omvårdnad av god kvalitet.   Syfte: Syftet är att beskriva upplevda erfarenheter av behandling och rehabilitering av substansbrukssyndrom hos personer med psykisk ohälsa. Metod: Allmän litteraturstudie med kvalitativ ansats. Insamlade data analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultat: Det identifierades åtta teman, två huvudteman, och sex subteman. Huvudtemat ”Behandling och rehabilitering” hade fyra subteman: “Behandlingsmetoder”, ”Faktorer till en framgångsrik behandling och rehabilitering”, ”Hinder för behandling och rehabilitering” och ”Personalens roll i behandling och rehabilitering”. Därefter följde huvudtemat ”Stigma och lidande” med två subteman: “Självmedicinering av psykisk ohälsa” och “Dubbelt lidande”. Slutsatsen: Patienterna upplevde att en personcentrerad omvårdnad och bemötande samt adekvat kunskap hos vårdpersonalen är viktiga faktorer för en lyckad behandling och rehabilitering. Dessa faktorer bidrar till minskad stigmatisering inom vården och gör att patienter vågar söka vård. Vid samsjuklighet i både psykisk ohälsa och substansbrukssyndrom fördubblas lidande, därför krävs det att sjuksköterskor ökar sin kompetens genom att uppdatera sig med ny evidens inom området. / Background: Many patients have comorbidity in mental illness and substance use syndrome, which makes this patient group difficult to treat. Interaction in co-morbidity usually worsens both conditions and patients may have more severe courses of these. During treatment, there is usually more focus on one of the diagnoses, which means that patients do not receive optimal care and treatment. Insufficient knowledge about co-morbidity leads to the stigmatization of this patient group. This in turn leads to patients avoiding seeking care, becoming socially discriminated against and isolated. Patients with comorbidity also experience more stigma than patients with only one of these diagnoses. All of this puts pressure on a specialist nurse in psychiatric care to ensure that patients with co-morbidities receive good quality person-centred care. Purpose: The purpose is to describe perceived experiences of treatment and rehabilitation of substance use syndrome in people with mental illness. Method: A general literature study with a qualitative approach. Collected data were analyzed using thematic analysis. Results: Eight themes, two main themes, and six subthemes were identified. The main theme "Treatment and rehabilitation" had four sub-themes: "Treatment methods", "Factors for successful treatment and rehabilitation", "Obstacles to treatment and rehabilitation" and "The role of staff in treatment and rehabilitation". Then followed the main theme "Stigma and suffering" with two sub-themes: "Self-medication of mental illness" and "Double suffering". The conclusion: The patients felt that person-centered care and treatment as well as adequate knowledge on the part of the nursing staff are important factors for successful treatment and rehabilitation. These factors contribute to reduced stigma in healthcare and make patients dare to seek care. In the case of co-morbidity in both mental illness and substance use syndrome, suffering is doubled, therefore it is required that nurses increase their competence by updating themselves with new evidence in the field.