Tvångsvård inom psykiatrin tillämpas runt om i världen när patienter inte bedöms kunna fatta adekvata beslut om sin egen omvårdnad. Tvångsåtgärder är ett mycket känsligt förfarande där patienten lätt utsätts för övergrepp och kränkningar när åtgärder vidtas utan hans eller hennes medgivande. Vi ville belysa patienters erfarenheter av tvångsåtgärder inom psykiatrin och på så vis ta reda på om eller hur vårdpersonal skulle kunna tillämpa denna kunskap för att förbättra vården. Denna systematiska litteraturstudie har gjorts med syftet att ta reda på hur dessa patienter upplever de tvångsåtgärder som de utsatts för. Studien omfattar sju artiklar som berör ämnet och har valts ut från tre databaser, PubMed, PsycInfo och Cinahl, från sökkriterierna ”commitment of mentally ill”, ”psychiatric patients”, ”involuntary commitment” och ”attitude”, beroende på vilka termer databasen rekommenderade. Artiklarna analyserades och fyra gemensamma teman belystes. Resultaten tyder på att många kränkningar sker vid tvångs-omhändertagande, men att flertalet patienter i efterhand accepterar den tvångsvård de utsatts för. De aspekter som påverkar upplevelsen positivt tycks vara god information, goda relationer med personalen samt delaktighet i vården. Just känslan av delaktighet och begriplighet, i linje med begreppet KASAM, framstår enligt resultaten som viktig för patienter som utsätts för tvångsvård.

Psykisk ohälsa är ett betydande problem och antalet personer som behöver institutionell vård förväntas öka. Majoriteten av de patienter som behöver institutionell vård vårdas med stöd av Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Patienter som vårdas med stöd av LPT har ofta stora vårdbehov och kräver många vårdinsatser vilket ställer höga krav på den psykiatriska vården. Att ta tillvara på patienters upplevelse är en viktig aspekt i att främja delaktighet och genom detta kunna utveckla och kvalitetssäkra vården. Att som patient vara delaktig i sin vård har visat sig kunna påskynda tillfrisknandet. Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att belysa patienters upplevelser av delaktighet vid vård under tvång och baserades på 13 europeiska vetenskapliga artiklar. Resultatet visade på att majoriteten av patienterna upplevt en brist på information och känsla av att inte bli respekterade som individer vid vård under tvång. Aspekter som ansågs främja patienters delaktighet var engagemang och god relation till vårdpersonal präglad av respekt och lyhördhet. När sjuksköterskor tillgodoses med den kunskap de saknar får de också redskap för att förbättra sitt förhållningssätt vilket bidrar till ökad kvalitet i vården. Vidare utvärderingar av den psykiatriska vården behöver göras.

Att vårda människor mot deras vilja ställer höga krav på sjuksköterskans professionella och personliga kompetens. Diskussion om tvångsvården och vad det betyder för patienter är ett av de högst prioriterade ämnena inom psykiatrisk vård. Tidigare forskning belyser patientens upplevelse av tvångsvården och tvångsåtgärder. Detta i syfte att minska förekomst av tvångsåtgärder. Däremot behövs studier som beskriver sjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter mot deras vilja, samt vilken betydelse en vårdande relation har i mötet med tvångsvårdade patienter. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskornas upplevelse av att vårda patienter enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. En kvalitativ forskningsmetod med reflekterande livsvärldsansats har använts som metod. Intervjuer med åtta sjuksköterskor som arbetar inom psykiatrisk vårdkontext ligger som grund i vårt analysarbete. Resultat presenteras utifrån fyra innebördsteman: att skapa en vårdande relation, att inte göra rätt, att använda sig av professionell hållning och att reflektera över sina känslor. Resultatet visar att sjuksköterskor upplever det svårt att upprätta en god relation till patienten under situationer där tvångsåtgärder blir aktuella. Sjuksköterskor uttrycker känslor av maktlöshet, skuld och skam under dessa omständigheter. Sjuksköterskor försöker hitta utvägar till att hantera sina känslor genom reflektera över situationen i enskildhet, eller tillsammans med någon kollega. Under hotfulla situationer väcks frågor kring om de vill arbeta kvar inom psykiatriskt kontext. Resultatet visar även på att det finns en oro för den  egna  hälsan  skall  drabbas  på  sikt.  I diskussionen belyser författare för- och nackdelar med den valda metoden. Författarnas förhoppning är att öka förståelsen för sjuksköterskornas arbete inom psykiatrisk vård samt fördjupa kunskapen inom det aktuella ämnet.

Syfte: Syftet var att beskriva personalens erfarenheter av att arbeta med aktiviteter i vardagen som förbereder ungdomar inför utskrivning från slutet ungdomshem.Metod: En kvalitativ ansats användes med semistrukturerade intervjufrågor. Ett bekvämlighetsurval användes där tio deltagare (fyra kvinnor och sex män) anställda på ett ungdomshem i södra Sverige deltog. Deltagarnas åldrar var mellan tjugofem till sextio år med olika professioner. Datainsamlingen analyserades med kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Tre kategorier framkom: Aktivitetsrelaterade strategier, Personalrelaterade strategier och Miljörelaterade strategier. Deltagarna beskrev det betydelsefullt att möjliggöra för konstruktiva aktiviteter i vardagen med ungdomen på ungdomshemmet. Personalen måste ha en holistisk syn på ungdomen för att identifiera meningsfulla konstruktiva aktiviteter, då ungdomen inte är där av fri vilja.Slutsats: Utifrån deltagarna har personalens yrkeskompetens och personliga egenskaper stor betydelse i aktiviteter med ungdomar som befinner sig på slutet ungdomshem. Genom att personalen tillsammans med ungdomen identifierade meningsfulla konstruktiva aktiviteter som ungdomen kan vara delaktig i kan risken för återfall i destruktiva aktiviteter minskas.

Titel: Att tvingas till vård – En litteraturstudie om hur personalens bemötande påverkar patienters upplevelser av psykiatrisk tvångsvård. Bakgrund: Att vårdas enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) innebär att en person tvingas till vård mot dennes vilja. Personer som vårdas enligt LPT lider av allvarliga psykiska störningar som exempelvis någon form av psykos, självmordsbenägenhet och/eller svår personlighetsstörning. Syfte: Att belysa hur personalens bemötande påverkar patienters upplevelser av att vårdas under tvång inom psykiatrisk öppen- och slutenvård. Metod: Litteraturstudie baserad på 8 kvalitativa empiriska originalartiklar som samtliga kvalitetsgranskades som höga. Databaserna CINAHL, PsycINFO och PubMed användes i artikelsökningen. Artiklarna var utförda i Sverige, Norge, Storbritannien, Irland och Österrike. Resultat: Tvångsvården upplevdes oftast som negativ men kunde även upplevas som befriande. Ett gott bemötande från personalen bidrog till en mer positiv upplevelse av tvångsvården. Resultatet delades in i två huvudkategorier: “Möjligheten att få en relation till personalen” samt “Att respekteras som människa”. Konklusion: Det är av stor vikt att tillvarata patienters upplevelser för att medvetandegöra brister i bemötandet från personalen. Möjligheten för en positiv utveckling inom den psykiatriska tvångsvården kan öka om information kring patienters upplevelser når den berörda personalen.

Bakgrund: Fastspänning är en tvångsåtgärd som kan behöva användas i akuta situationer då patienter vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). I litteraturen har det även framkommit olämpligt användande av åtgärden med negativa konsekvenser för både patienter och personal. Patienter har uttryckt att förtroendet för psykiatrin för alltid kan förloras om personal agerar felaktigt i samband med en tvångsåtgärd som fastspänning. Hos sjuksköterskan kan motstridiga känslor uppstå när olika värden hamnar i konflikt med varandra. Forskning i samband med fastspänning är bristfällig, särskilt ur sjuksköterskans perspektiv. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser och tankar i samband med fastspänning enligt LPT. Metod: Kvalitativ design användes i studien och fem sjuksköterskor med erfarenhet av fastspänning ingick. Datainsamling gjordes genom semistrukturerade intervjuer och materialet bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultatet: Analys av data resulterade i fyra huvudkategorier; ”komplexa situationer”, ”faktorer som bidrar till tryggare fastspänning för patienten och personal”, ”alternativ och förebyggande åtgärder till fastspänning” och ”personalens känslor och förhållningssätt”. Slutsats: I studien upplever sjuksköterskorna fastspänning enligt LPT komplext, som nödvändig i vissa akuta situationer men ibland som etiskt och regelmässigt tveksamma. För att situationer i samband med fastspänning enligt LPT ska utgå från patientens bästa och följa lagen framkom förslag på alternativa eller förebyggande åtgärder samt faktorer. En faktor där det uppfattades behov av vissa förbättringar var personalens kompetens och kunskap gällande exempelvis att se tecken i tid, bemötande och kommunikation. Sjuksköterskorna beskrev vikten och konsekvenserna av hur personalen klarar av att hantera sina egna känslor. Personalen måste vara professionell och kunna möta en aggressiv patient utan att själv bli aggressiv eller rädd. Sjuksköterskorna upplevde att en del kollegor känslomässigt har distanserat sig till åtgärden och att en del fastspänningar utförs slentrianmässigt. Mer reflektion och kommunikation mellan kollegor beskrevs som förslag för att minska risken för att det ska ske. Ett personcentrerat förhållningssätt skulle kunna bidra till positiva konsekvenser för både patienter och personal gällande flera av dessa områden. / Background: Mechanical restraints is a coercive measure which may need to be used in emergency situations where patients are cared for under the law on compulsory psychiatric care (LPT). In the literature, there has also been inappropriate use of the measure, with negative consequences for both patients and staff. Patients have expressed confidence in psychiatry forever be lost if staff are acting wrongly during a coercive measure like mechanical restraints. In the nurse can conflicting emotions arise when different values conflict with each other. Research associated with mechanical restraints is poor, especially from the nurse's perspective. Aim: The aim of this study was to describe nurses' experiences and thoughts associated with mechanical restraints. Method: Qualitative design where five nurses with experience in mechanical restraints participated. Data collection was done by semi structured interviews and the material were analysed through qualitative content analysis. Results: Data analysis resulted in four main categories: "complex situations", "factors that contribute to safer mechanical restraints for patients and staff," "options and preventative measures to mechanical restraints" and "staff's feelings and attitudes." Conclusion: In the study nurses experienced mechanical restraints complex, necessary in some emergency situations but sometimes ethically questionable and may not follow regulations. For situations in connection with mechanical restraints to be based on the patient's best and follow the law emerged suggestions of options or preventive measures and factors. One factor which perceived need of some improvements were staff skills and knowledge regarding, for example, to see signs in time, attitude and communication. The nurses described the importance and consequences of how staff handle their own emotions. The staff must be professional and able to meet an aggressive patient without getting aggressive or frightened themselves. The nurses felt that some colleagues emotionally distanced themselves to the action and that some mechanical restraints are performed routinely. Further reflection and communication between colleagues was described as a proposal to reduce the potential for that to happen. A person-centered approach could contribute to positive consequences for both patients and staff regarding several of these areas.

Det huvudsakliga syftet med studien har varit att undersöka om föräldrars funktionsnedsättning kan vara en förutsättning för tvångsomhändertagande av barn. Studien har visat att tvångsomhändertagande kan bli aktuellt om funktionsnedsättningen påverkar föräldrarnas förmåga att ge sitt barn den omsorg som barnet behöver. Det sätts emellertid hellre in en mängd större frivilliga insatser än insatser via tvångsvårdslagstiftning. Undersökningen bekräftar vikten av att alltid se till barnperspektivet och barnets bästa i samtliga beslut som rör barn. Studien har genomförts genom att studera lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin enligt den rättsdogmatiska metoden.

<p>Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att personer med missbruksproblem får den hjälp och vård som krävs. I de fall missbrukaren motsätter sig frivillig vård har kommunen en skyldighet att utreda om personen innefattas av de kriterier som gäller för tvångsvård enligt lagen om missbrukare i vissa fall (1988:870), LVM. Syftet med uppsatsen har varit att studera hur den 4 § i LVM tolkas och tillämpas av handläggare inom socialtjänsten.</p><p> </p><p>Uppsatsen har en rättsdogmatisk och kvalitativ inriktning. Huvudsakliga källor har utgjorts av författningstexter, förarbeten, doktriner samt praxis. Vidare har semistrukturerade intervjuer med handläggare på socialtjänsten genomförts, med syftet att få en inblick i hur lagen tolkas och tillämpas i praktiskt socialt arbete. Resultatet av studien visar att handläggares inställning till LVM har stor betydelse för hur lagen tolkas och att kommuners ekonomi påverkar tillämpningen av lagen. Denna kombination skapar en viss rättsosäkerhet för de individer som berörs.</p>

Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att personer med missbruksproblem får den hjälp och vård som krävs. I de fall missbrukaren motsätter sig frivillig vård har kommunen en skyldighet att utreda om personen innefattas av de kriterier som gäller för tvångsvård enligt lagen om missbrukare i vissa fall (1988:870), LVM. Syftet med uppsatsen har varit att studera hur den 4 § i LVM tolkas och tillämpas av handläggare inom socialtjänsten.   Uppsatsen har en rättsdogmatisk och kvalitativ inriktning. Huvudsakliga källor har utgjorts av författningstexter, förarbeten, doktriner samt praxis. Vidare har semistrukturerade intervjuer med handläggare på socialtjänsten genomförts, med syftet att få en inblick i hur lagen tolkas och tillämpas i praktiskt socialt arbete. Resultatet av studien visar att handläggares inställning till LVM har stor betydelse för hur lagen tolkas och att kommuners ekonomi påverkar tillämpningen av lagen. Denna kombination skapar en viss rättsosäkerhet för de individer som berörs.

Syftet med uppsatsen är att undersöka den nya rättspraxis som kom år 2010 i 3 § LVU (1990:52) och hur den efterföljs inom Stockholms län. Vidare ska vi även försöka belysa vilken behandling dessa barn och ungdomar bör få och för att kunna besvara detta har vi utgått ifrån tre frågeställningar. Vårt tillvägagångssätt har varit utifrån en rättsdogmatisk metod och en litteraturstudie genom en kvalitativ ansats.  Som hjälp till vår analys och slutsats har vi utgått från den nyinstitutionella organisationsteorin för att förstå och tolka systemet vid implementering av ny rättspraxis.      Vi har utgått ifrån 15 LVU domar från 2013, där ungdomarna har en AST eller en ADHD diagnos. Genom att analysera och tolka dessa domar kan vi besvara vår första frågeställning hur rättspraxisen efterföljs. Resultatet visar på att i två av de 15 fall har rätten tagit hänsyn till rättspraxisen och avslagit ansökan om tvångsvård. I ytterligare två fall har rätten tagit upp och refererat till rättspraxisen men ändå dömt till 3 § LVU och i de övriga elva fallen har rätten varken nämnt eller tagit hänsyn till rättspraxisen.      De andra två frågeställningarna besvaras och styrks genom litteratur och tidigare forskning och resultatet visar på att det är viktigt med tidiga insatser och att barnen och ungdomarna skall få stöd och hjälp från kommunen på frivillig grund. Som placeringsalternativ framkommer det att inledningsvis skall insatserna främst ske i det egna hemmet, fungerar inte det så erbjuds familjehem och HVB-hem.      Enligt bland annat psykologen Hejlskov Elvén (2010) och SKL bör barn och ungdomar med AST och ADHD diagnoser behandlas utifrån en skräddarsydd behandlingsform, då straff som en inlåsning inte är en bra vårdform eftersom dessa barn och ungdomar inte rår för sitt beteende. Det som är centralt och som ligger till grund för besluten om tvångsvård är barnet och ungdomens egna beteende, ett annat socialt nedbrytande beteende. Ett annat socialt nedbrytande beteende är ett beteende som avviker från samhällets normer och som vid ett neuropsykiatriskt funktionshinder inte skall betraktas som ett sådant. För att uppnå bästa vårdform för barn och ungdomar med AST och ADHD diagnos är samverkan mycket viktigt mellan de olika berörda aktörerna då dessa barn och ungdomar ofta faller mellan stolarna. / The aim of the current paper is to investigate the precedent riders to 3 § LVU legislation that emerged in 2010 and how it has been implemented since in Stockholm county.  Moreover we aim to shed light on the type of treatment these young people should receive in order to thrive. To accomplish this we have assumed three research questions to answer.  Our chosen approach is based on a true dogmatic method and through a thorough qualitative literature review. In order to understand and interpret the system appropriately in implementation of the precedent legislation we have applied the new institutionalism organization theory to our analysis and conclusion.      We have based our study on 15 LVU legal cases from 2013, involving young people with ASD or ADHD diagnosis. By interpreting and analyzing these court cases we are able to answer our first research question of how the precedent legislation rider is being implemented in Stockholm County. The result show that in two of fifteen cases the court took the precedent rider legislation into account and rejected applications of compulsory care.  In another two cases even though court has acknowledged and referred to the rider legislation, they have still judged in accordance to the 3 § LVU legislation prior to 2010 rider legislation. Finally in the last eleven cases the court has neither mentioned nor taken into account the precedent rider legislation.      The other two research questions are established and answered through a thorough look at available literature and a review of previous research.  The result demonstrates the importance of early intervention and young people’s voluntarily participation in the support programs that county offers. The studies recommend that support and care should be provided initially in young person’s own home. If unsuccessful a family placement or HVB placement should be considered as a second option.      According to the psychologist HejlskovElvén (2010) and SKL children and young people diagnosed with ASD and ADHD should be treated in accordance of a tailored treatment approach.  Involuntarily care as a punishment is not recommended as these young people are not in control of their behaviour or actions.  Presently involuntarily care is based on the youth’s socially destructive behaviour:  behaviour that deviates from the norms of society and that at a neuropsychiatric disability shall not be considered as such.  To ensure best care for young people diagnosed with ASD and ADHD cooperation between the various actors are vital as it helps to steer clear of the risk of them falling through the cracks as it unfortunately is often the case.