The Swedish health care system has in recent years been faced with a challenge in relation to the increased inflow of refugees. Under Swedish law, asylum seekers should be provided the opportunity to receive health screening to determine the risk of infection and the possible need for care, as well as information about the Swedish health care to be provided. The health screening is conducted by district nurses and nurses. The purpose of this study was to investigate the nurses' experience of conducting health screening of asylum seekers. A qualitative study with semi-structured interviews was used as method of data collection. A total of eleven interviews were conducted with district nurses in two counties, in eight cities. Data from the interviews were analyzed using qualitative content analysis. This resulted in three main themes, Health screening characteristics vary, Cultural differences affect the meeting and Challenging for the district nurse. The results showed that the district nurses' organization of and the approach to the health screenings differ.  The mental health of asylum seekers is seen by district nurses in a high degree and this is experienced problems with the care. Intercultural competence and improved communications capabilities were key elements associated with health screening of asylum seekers. The term 'health care that cannot be postponed "was considered difficult to assess and there is a risk that asylum seekers receive incongruent treatment.

Syftet med denna studie; en en-grupps före- och eftertest, var att beskriva förekomstfrekvens av alla PRIM-VIPS sökord i omvårdnadsjournalen på en vårdcentral före och efter en studiecirkel där distriktssköterskor (n = 19) och undersköterskor (n = 7) deltog. Två tidsperioder om vardera tre veckor valdes, en före studiecirkelns start och den andra när studiecirkeln var avslutad. Tidsperioderna var representativa ur både patient- och personalhänseende. Det totala antalet patientkontakter i respektive period bedömdes vara jämförbara. Samtliga distriktssköterskor och undersköterskor inbjöds till studiecirkeln, inbjudan sändes också till vårdcentralsledningen för kännedom. Studiecirkeln innefattade fyra träffar om två timmar vardera då alla sökord gicks igenom och diskuterades. Vid varje cirkelträff gavs hemuppgift som gicks igenom vid kommande studietillfälle. Dokumentationsmallar för de vanligaste typerna av kontakter gicks igenom, diskuterades och reviderades. Statistik från respektive period togs fram av en systemadministratör. Denna statistik har analyserats. Resultatet visade en ökning med 32% av förekomsten av sökord från period ett till period två. Man ser inte bara en ökning av förekomst av sökord utan man ser också vilka vårdfunktioner som är mest frekventa. Resultatet visar även en kraftig ökning när det gäller förekomstfrekvensen av sökordet medverkan, som bland annat beskriver patientens delaktighet i vården.

Syftet med föreliggande enkätstudie var att undersöka om distriktssköterskorna upplever att de har tillräckligt med kunskap och stöd för att genomföra stödsamtal med deprimerade mammor, samt att se hur handläggningen ser ut då mammor visar tecken på postnatal depression. Urvalet bestod i distriktssköterskor som genomgått utbildning i Postnatal depression och svarsfrekvensen i enkätstudien var 66 %. Samtliga respondenter upplever att utbildningen i Postnatal depression är användbar i deras arbete. Mest nytta har de av att veta hur en bra screening ska gå till. Majoriteten av respondenterna har tillgång till handledning med psykolog 1 gång/mån eller 2-3 gånger/halvår. Något mindre än hälften upplever att handledningen de får inte är tillräcklig. Samtliga respondenter använder The Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) i sitt arbete och remitterar alla mammor med mer än 16 poäng till psykolog. Mer än hälften genomför i genomsnitt 1-3 stödsamtal med varje deprimerad mamma. Knappt hälften av respondenterna upplever att de träffar för få deprimerade mammor för att känna sig trygga och säkra i situationen med stödsamtal. Slutsats Postnatal depressions utbildningen är användbar i arbetet som distriktssköterska. Tillgången till handledning är för de flesta god men otillräcklig. Många upplever att de träffar för få deprimerade mammor för att känna sig trygga och säkra med att genomföra stödsamtal. / The aim of this study was to investigate if the child health care nurses feel they have enough knowledge and support to operate counselling with mothers that feel depressed postpartum, further the aim also was to see how the child health care nurses handle mothers with signs of depression. The sample consists of child health care nurses who had taken the training-course in Postnatal depression, 66 % answered the questionnaire. All respondents experience that the training in Postnatal depression is useful in their work. Most useful to know is how a god screening is attended. The majority of respondents have access to supervision with psychologist once a month or 2-3 times over six months. Barely half feel they don’t get enough supervision. All respondents use The Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) in their work and also refer mothers with EPDS score 16 or more to psychologist. More than half of the respondents operate 1-3 counselling with each depressed mother. Almost half feel that they meet too few depressed mothers to feel secure with counselling. Conclusion: The training-course in Postnatal depression is useful in the work of child health care nurses. Supervision with psychologist is for the most child health care nurses adequate, but not enough. Many of the respondents experience that they meet too few depressed mothers to feel secure and to find a routine in counselling.

Introduktion: Förskrivningsrätten ställer höga krav på distriktssköterskornas kompetensutveckling i och med att kunskaperna om läkemedel, behandlingsmetoder och riktlinjer ständigt uppdateras. Studier om distriktssköterskors kompetensutveckling är sällsynta vilket är en anledning till att denna studie genomfördes. Syfte: Syftet var att undersöka i vilken utsträckning distriktssköterskor med förskrivningsrätt för läkemedel får kompetensutveckling som rör förskrivningsrätten och vilken kompetensutveckling de anser sig vara i behov av. Metod: Studien genomfördes i september 2009 med hjälp av en semistrukturerad postenkät. I studien deltog 43 distriktssköterskor från 9 olika distriktssköterskemottagningar i olika landsting.Resultat: Studien uppdagade att kontinuerlig kompetensutveckling inte är en självklarhet för distriktssköterskorna. Däremot är distriktssköterskorna ansvarstagande när det gäller att hålla sina kunskaper uppdaterade genom egna studier. Inga skillnader kunde påvisas mellan nya och mer erfarna förskrivare när det gäller mängden kompetensutveckling som erbjuds av arbetsgivaren, deras engagemang i egna studier och behovet av kompetensutveckling. Konklution: Behovet av kompetensutveckling är stort hos distriktssköterskorna och de önskar att arbetsgivaren visade större intresse för detta. Distriktssköterskorna önskar mer kompetensutveckling inom alla kompetensområden men främst inom sjukdomslära och behandlingsriktlinjer och rekommendationer. Fler studier inom detta område är nödvändigt för att ytterligare utforska distriktssköterskornas kompetensutveckling men även för att kartlägga faktorer som påverkar distriktssköterskans känsla av kompetens.

I takt med en åldrande befolkning, kortare vårdtider inom specialistsjukvården samt en önskan av vårdtagaren att få vårdas i hemmet har närvaron av medicinteknisk utrustning ökat inom hemsjukvården. Distriktssköterskan utför mycket ensamarbete vilket kräver en bred kompetens. Syftet med denna studie är att beskriva distriktssköterskors upplevelser i handhavandet av och ansvaret för den medicintekniska utrustningen för personer som vårdas i hemmet. Metoden som valdes är en kvalitativ metodologi och kvalitativa forskningsintervjuer genomfördes med tio distriktssköterskor. Ur intervjumaterialet identifierades ett tema, tre kategorier och tio underkategorier. Resultatet visar att distriktssköterskorna känner ett stort ansvar inför handhavandet av den medicintekniska utrustningen men de anser ansvaret vara hanterbart. De upplever glädje och stimulans i arbetet med medicinteknik och tid tas alltid till att införskaffa kunskap inom området. Samordning förekommer i stor utsträckning med kollegor och specialistsjukvård för att erhålla kunskap. Det finns alltid en kollega att rådfråga samt möjligheten för två kollegor att vara samtidigt hemma hos vårdtagaren för upplärning. Information om medicinteknisk utrustning hämtar distriktssköterskan från specialistsjukvården och kollegor då många har olika kunskapsområden och kompetens. Information hittas även i skriftliga riktlinjer som till exempel vårdplaner. Dessa behöver kompletteras med annan information innan distriktssköterskan kan utföra arbetsuppgiften på ett säkert och korrekt sätt. Författarna diskuterar den goda dialogen som verkar finnas mellan hemsjukvård och specialistsjukvård vad gäller utbyte av information. Distriktssköterskornas stora ansvarstagande och riskbedömningar ses som modiga vilket visar sig vara en viktig del i professionen. Om distriktssköterskan är trygg i handhavandet av den medicintekniska utrustningen kan ett större fokus läggas på vårdtagarna och därmed öka deras välbefinnande.

Kommunikation är en central del i distriktssköterskans arbete och forskning visar att bristande kommunikation och informationsöverföring mellan distriktssköterska och omvårdnadsteamet är riskområden för patientsäkerhet. Syftet med studien var att beskriva distriktssjuksköterskans erfarenheter av kommunikation och informationsöverföring inom omvårdnadsteamet. Fyra intervjuer genomfördes och datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Tre kategorier framkom: tillämpa kommunikationsstrategier, verka för samarbete och arbeta med organisationsansvar. Distriktssköterskan använde olika strategier i kommunikationen med omvårdnadsteamet för att skapa goda relationer. Hög kontinuitet mellan distriktssköterskan och omvårdnadsteamet ger förutsättningar för ett effektivt samarbete vilket ökar patientsäkerheten. Organisationen var en betydande påverkansfaktor. Förbättringsarbete inom klinisk verksamhet kan uppnås genom att uppmärksamma kommunikation som ett komplext område. Vidare forskning krävs om kommunikation mellan distriktssköterskan och omvårdnadsteamet.

Samtiga vårdprofessioner har enligt lag krav på sig att arbeta evidensbaserat. Så även sjuk- och distriktssköterskan. Ett mycket lågt användande av evidens har trots detta fastställts. Stora förluster görs för att förlegade och ovetenskapliga metoder används. Ett stort antal studier har gjorts för att efterforska orsakerna till detta men har då fokuserat på sjuksköterskan i slutenvården. Kraven att sjuksköterskan skall utöva evidensbaserad vård ses dock ej som något odelat positivt. Bland omvårdnadsforskare debatteras om evidensbaserad vård kan påverka sjuksköterskans omvårdande roll negativt. Syftet med uppsatsen var att finna ut de kunskapskällor som distriktssköterskan i primärvården utgick ifrån vid val av omvårdnadsåtgärd, att utröna om dessa var evidensbaserade eller ej, samt att lyfta anledningarna till att dessa val gjordes. Studien var kvalitativ och bygde på åtta intervjuer med distriktssköterskor. Använd analysmetod var kvalitativ Innehållsanslys enligt Krippendorff och Hsieh och Shannon. Vid analysen framkom fem subkategorier; Intuition / eget vetande, Trovärdig kunskap, Tillitskunskap, Skriftliga direktiv och Okritiskt förhållningssätt. Dessa kunde slås samman till två kategorier; Kunskapskällor och Evidensomedvetenhet. Den övergripande kategorin blev Distriktssköterskans beslutsunderlag för omvårdandsåtgärd. Konklusionen blev att primärvårdsdistriktssköterskan har en låg tillämpning av evidensbaserade beslutsunderlag. Faktorer som tidsbrist etc anses vara bidragande men ej en huvudsaklig anledning. Den huvudsakliga anledningen anses vara att sjuk- och distriktssköterskan av tradition inte förväntas vara objektiv och kritisk.

Bakgrund: Behovet av palliativ vård är stort och kommer att öka i framtiden eftersom att allt fler svårt sjuka patienter önskar att avsluta sitt liv i hemmet. Distriktssköterskans vårdrelation till svårt sjuka patienter är avgörande för en god palliativ hemsjukvård. Denna vårdform är distriktssköterskans centrala roll att anpassa omvårdnadsåtgärder efter den enskilde patientens önskemål, dennes hälsotillstånd, personlighet, närstående och hem. Syfte: Syftet med studien var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av att skapa en vårdrelation i mötet med patienten inom palliativ hemsjukvård. Metod: Semistrukturerade intervjuer med sju distriktssköterskor genomfördes. Intervjumaterial transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier; distriktssköterskans förhållningssätt och yttre faktorer som påverkar vårdrelationen. Distriktssköteskans förhållningssätt innefattade att vara professionell, att ge tid, samtal, vikten av kontinuitet, att ge stöd och dela med sig av kunskaper. Yttre faktorer som underlättar för distriktssköterskor att skapa vårdrelationer var samarbete med andra yrkesprofessioner, handledning och miljö. Slutsats: Distriktssköterskorna beskrev att empati, ödmjukhet och flexibilitet var betydelsefullt för att skapa vårdrelationer. Kontinuitet, stöd, samtal och kunskap var viktigt för att skapa trygghet och tillit hos patienten. Handledning underlättade för distriktssköterskorna att bearbeta svåra händelser och stimulerade till att de även reflekterade över sitt arbetssätt.

Introduktion: Äldre bor idag kvar längre i sina hem vilket ofta medför ökade vårdbehov och kraven på sjukvård, speciellt hemsjukvård ökar med detta. För att hemsjukvårdens sjuksköterskor ska kunna ge en optimal vård krävs en väl utförd vårdplanering där informationsöverföringen mellan de olika leden fungerar så ingen viktig information faller bort under vägen. Syfte: Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskors erfarenhet av informationsöverföring till hemsjukvården i samband med samordnad vårdplanering. Metod: Studien ingick i forskningsprojektet "Äldre och samordnad vårdplanering". En kvalitativ metod men en induktiv ansats användes. Femton intervjuer genomfördes med distriktssköterskor och sjuksköterskor som arbetat inom kommunal hemsjukvård i minst ett år samt har tagit del av samordnad vårdplanering. Materialet analyserades utifrån konventionell kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom två huvudkategorier Överrapporteringens innehåll och Organisation av överrapportering. Resultatet visade att många upplevde brister i informationsöverföringen, viktig information föll bort eller var felaktig samt rutiner om informationsöverföring både på individ- samt organisationsnivå borde förbättras. Slutsats: De flesta sjuksköterskorna kände samstämmighet mellan informationsleden men att det var skillnad i informationsmängd. Resultatet som framkom kan ligga till grund för framtida förändring om förbättrade rutiner kring överrapportering samt dess innehåll. / Äldre och samordnad vårdplanering

I Sverige drabbar plötslig spädbarnsdöd 1 av 6000 barn per år. Socialstyrelsen har tagit fram sex rekommendationer till föräldrar för att undvika att det inträffar. Rekommendationerna är att låta barnet sova på rygg, att föräldrarna ska avstå från nikotin, se till att barnets ansikte är fritt, att barnet är lagom varmt och kan röra sig. Spädbarn under tre månader sover även säkrast i egen säng och amning rekommenderas om det är möjligt. Napp kan användas när barnet sover. Barnavårdscentral [BVC] -sköterskan möter nyblivna föräldrar i ett tidigt skede och har en betydande roll i att informera om plötslig spädbarnsdöd. Det anses betydelsefullt att undersöka om föräldrar har kunskap om vad de kan göra för att förebygga plötslig spädbarnsdöd. Syftet med studien var att skapa och pröva en enkät för att undersöka vilken information spädbarnsföräldrar erhåller från BVC om att förebygga plötslig spädbarnsdöd. En webbenkät omfattande 16 frågor konstruerades och skickades via ett familjeforum. Enkäten konstruerades utifrån Socialstyrelsens rekommendationer kring förebyggandet av plötslig spädbarnsdöd. Det var 38 personer som besvarade enkäten. Resultatet visade att 68,4 procent (n=26 av 38) hade fått muntlig och skriftlig information om plötslig spädbarnsdöd från BVC-sköterskan. Det var 18,4 procent (n=7 av 38) som inte hade fått någon information om plötslig spädbarnsdöd från BVC-sköterskan. Att BVC var den mest pålitliga källan var det 55 procent (n=21 av 38) som angav. BVC-sköterskan har en betydelsefull roll i att säkerställa att föräldrarna får information och kunskap om de förebyggande råd som finns om plötslig spädbarnsdöd. Enkäten visade sig besvara syftet efter att kompletterande frågor hade skickats ut. En större population hade gjort resultatet mer generaliserbart och då kunnat påvisa om skillnaden i kunskapsnivån är signifikant. Det hade möjligen kunnat medföra ett förtydligande av rekommendationerna. Förtydligandet skulle då kunna ske i skriftlig form via rekommendationerna eller i muntlig form i mötet med BVC-sköterskan.