No description available.

God nutrition är nödvändigt för god livskvalitet och optimal vård men det finns samtidigt beskrivet att nutritionsvård inte utförs i den utsträckning som är nödvändig. Att sörja för god nutrition kan ge tydliga hälsovinster för den enskilda patienten och är en patientsäkerhetsfråga. Det är lika angeläget att erhålla god nutritionsvård som annan adekvat vård. Distriktssköterskan har en central roll i det tvärprofessionella teamet runt patienten, med ansvar att både identifiera behov samt genomföra för patienten lämpliga åtgärder. Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende. Kvalitativ metod användes och datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade livsvärldsintervjuer av åtta distriktssköterskor. Data bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. I resultatet framkommer att distriktssköterskan ser sig som huvudansvarig för patienternas nutrition. Distriktssköterskan bedömer och ordinerar, men är inte den som praktiskt utför åtgärder kopplade till nutritionen. Hur riskbedömning för undernäring genomförs och hur ofta vikt kontrolleras varierar i stor grad, även om samtliga intervjuade anser att detta är viktiga åtgärder. Brister i utförandet av åtgärder skapar en frustration hos distriktssköterskan. Bristerna berör främst kontinuitet i genomförande av ordinerade åtgärder samt avsaknad av kunskap och förståelse hos baspersonalen, det vill säga undersköterskor och vårdbiträden. Det konsultativa arbetssättet sätter ramarna för arbetet och distriktssköterskan upplever många gånger begränsad möjlighet att påverka patienternas nutritionsvård. Samarbete med baspersonalen utgör grunden och stödjande rutiner samt kontinuerlig handledning är viktiga delar i nutritionsarbetet. Att kunskapsnivån hos baspersonalens påverkar patienternas nutritionsvård framkommer både i innevarande studie och i tidigare forskning. En upplevd brist på tydliga rutiner och riktlinjer medför att varje distriktssköterska utför bedömningar och åtgärder på sitt eget sätt. Forskningen visar dock att strukturerade bedömningsinstrument och utarbetade rutiner utgör grunden i en evidensbaserad vård.

Diabetes är en av nutidens största folksjukdomar vilket innebär en utmaning för samhället och sjukvården. I vägledning av patienter med diabetes bör distriktssköterskan motivera den enskilde till eget ansvar, hantering av sjukdomen och prioritera de psykosociala aspekterna. Aktivt deltagande i egenvård för patienter med diabetes typ 2 har uppmärksammats som en betydelsefull faktor för att åstadkomma effektiv vård och behandling. Hur distriktssköterskor upplever utmaningen att främja egenvård för patienter med diabetes typ 2 är en intressant forskningsfråga. Syftet med denna studie var att belysa distriktssköterskors upplevelser av att främja egenvård hos patienter med diabetes typ 2. En induktiv kvalitativ ansats har använts och fyra intervjuer med distriktssköterskor på vårdcentraler i Hallands län har genomförts. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I studien framkom kategorierna: skapa förutsättningar, rollen som egenvårdsrådgivare och hinder kring egenvårdsrådgivning. Distriktssköterskor upplevde att motivera patienter och stödja dem i egenvårdsansvaret gjorde patienter positiva till förändring. Genom att bygga upp ett samarbete med patienter och få dem att förändra något i sin livssituation ökade egenvårdsansvaret. Distriktssköterskor upplevde tidsbrist, patienternas bristande egenvårdsansvar och svårigheter att ge individuella råd som hinder i egenvårdsrådgivningen. Framtida forskning med fullskaliga studier kan förstärka relevansen i denna studie samt tydliggöra distriktssköterskors arbete hos denna patientgrupp.

Background: Prediabetes is caused by relative insulin deficiency and insulin resistance in the body tissue which leads to abnormal blood glucose levels. Prediabetes can over time lead to type 2 diabetes mellitus. To prevent the onset of type 2 diabetes and its complications, it is important to identify early elevated blood glucose levels and thereby prediabetes. Objective: To describe nurses' knowledge and experience regarding the management of patients with prediabetes. Methods: Qualitative descriptive design with individual interviews. Three nurses, three community health nurses and three diabetes nurses were interviewed. Results: The result can be understood from the nurses' experiences of encountering patients with prediabetes. An overarching theme in the analysis was that the nurses are working or aspiring to work preventively. The meeting and the work nurses perform can be understood by the nurse identifying people with prediabetes, the degree of personal support nurses provide patients with prediabetes and adequate care actions performed by prediabetes. Conclusion: Care programs at healthcare units can help identify patients with prediabetes so they can give apropriate care to patients with prediabetes. The nurse giving the patient information about prediabetes can be the basis of the patient proceeding with preventive measures to improve their condition. The nurse has knowledge of prediabetes and prevention is crucial for the patient's subsequent self-care. / Bakgrund: Prediabetes orsakas av relativ insulinbrist och insulinresistens i kroppens vävnad vilket leder till onormala blodglukosnivåer. Prediabetes kan över tid leda till typ 2 diabetes mellitus. För att förebygga insjuknande av typ 2 diabetes och dess komplikationer är det viktigt att tidigt upptäcka förhöjda blodglukosvärden och därmed prediabetes. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors kunskaper och erfarenhet gällande handläggning av och möten med patienter med prediabetes. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med individuella intervjuer. Tre sjuksköterskor, tre distriktssköterskor och tre diabetessjuksköterskor intervjuades. Resultat: Resultatet kan förstås utifrån sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att möta patienter med prediabetes. Ett övergripande tema i analysen var att sjuksköterskorna arbetade eller strävade efter att arbeta preventivt. Mötet och det arbete sjuksköterskorna utförde kan förstås genom hur sjuksköterskan identifierar personer med prediabetes, vilken grad av personligt stöd sjuksköterskan gav patienter med prediabetes samt adekvata vårdåtgärder som utfördes vid prediabetes. Slutsats: Vårdprogram vid vårdenheter kan göra att patienter med prediabetes i större grad identifieras och får rätt vård för sitt tillstånd. Den information sjuksköterskan ger patienten om prediabetes kan vara grunden i hur patienten går vidare med förebyggande åtgärder för att förbättra sitt tillstånd. Den kunskap sjuksköterskan har om prediabetes och förebyggande åtgärder är därför avgörande för patientens senare egenvård.

Många äldre patienter har idag flera sjukdomar och många läkemedel eftersom detta är den vanligaste behandlingsformen. Med antal läkemedel ökar risken för läkemedelsbiverkningar samt sämre livskvalitet och välbefinnande för patienten. Läkemedelsgenomgångar är till för att se över vilka läkemedel patienten använder och varför dessa läkemedel är ordinerade. Även nyttan och risker för läkemedelsbiverkningar ses över. Syftet är att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av läkemedelsgenomgångar hos äldre patienter inom den kommunala hälso- och sjukvården. För att uppnå syftet i denna studie har författarna använt sig av kvalitativ metod med induktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade intervjuer med sju distriktssköterskor och tre sjuksköterskor inom olika stadsdelar i en stad i Västra Götaland. Studien visar att distriktssköterskans erfarenheter av läkemedelsgenomgångar inom hemsjukvård och särskilda boenden är att det finns brister och hinder som kan påverka patientsäkerheten. Studien visar också att distriktssköterskor känner stort ansvar när det kommer till patientens läkemedelsanvändning, livskvalitet och välmående. Vidare saknas det ordentliga riktlinjer och ansvarsuppdelning vid läkemedelsgenomgångar. Studien visar även att ökad läkemedelsanvändning kan påverka miljö negativt samt att läkemedelsbiverkningar innebär onödiga kostnader för samhället och onödigt lidande för patienten.

Syfte. Att kartlägga distriktssköterskors användning av hemblodtrycksmätning (HBTM) i sitt arbete. Bakgrund. HBTM förbättrar personens kontroll över sitt blodtryck och stärker personens empowerment och delaktighet i sin vård. Med hjälp av HBTM får personer i större utsträckning en effektivare behandling för sin hypertoni, en välbehandlad hypertoni minskar risken att drabbas av kardiovaskulära händelser. Metod. Enkätstudie med kvantitativ ansats som inkluderade distriktssköterskor på hälsocentraler i Skellefteå kommun (n=49). Analysen utfördes med hjälp av statistikprogrammet SPSS. Resultat. Rådet HBTM gavs mer än en gång i månaden av två tredjedelar av deltagarna. Av de som inte hade riktlinjer om HBTM på sin arbetsplats skattade hälften att det skulle underlätta deras arbete. Deltagarna i studien upplevde HBTM som resurssparande, att det stärker patientens förmåga till egenvård och är förenligt med god vård. Av deltagarna upplevde två tredjedelar motstånd från patienten vid rekommendationen HBTM. Inget samband hittades mellan tillgången till riktlinjer och distriktssköterskans frekvens att rekommendera HBTM. Ett samband fanns mellan tillgången till riktlinjer vid hälsocentralen och distriktssköterskans upplevelse av att känna sig bekväm med att rekommendera HBTM. Betydelse för omvårdnaden och distriktssköterskans arbete. Riktlinjer för HBTM kan bidra till omvårdnadsmetoder som främjar patienters hälsa och livskvalitet. Distriktssköterskan har ett stort ansvar att undervisa patienter så de känner sig trygga i sin egenvård. Med ytterligare omvårdnadsforskning kring HBTM kan metoden utvecklas och bli evidensbaserad. Det gör att distriktssköterskan får en ökad kompetens och känner sig mer bekväm att rekommendera HBTM. Slutsats. Riktlinjer för HBTM kan vara ett stöd och bidra till att distriktssköterskor känner sig bekväma att rekommendera metoden till patienter.   Nyckelord: hemblodtryck, distriktssköterska, riktlinjer, kvantitativ, enkätstudie, primärvård / Aim. To identify district nurses use of home blood pressure measurement (HBPM) in their work. Background. HBPM improves the person's control of their blood pressure and strengthens the person's empowerment and participation in their care. Using HBPM gives people a more widely effective treatment for their hypertension, a properly treated hypertension reduces the risk of cardiovascular events. Method. Questionnaire study with quantitative approach that included district nurses at health centers in the municipality of Skellefteå (n = 49). Data were analyzed using SPSS. Results. The Council HBPM was given more than once a month by two-thirds of the participants. Of those who did not have guidelines on HBPM at their workplace half of the participants estimated that guidelines would facilitate their work. Study participants experienced HBPM as resource saving, it strengthens the patient's ability to self-care and is compatible with good health. Of the participants experienced two thirds resistance from the patient at the recommendation HBPM. No correlation was found between the availability of guidelines and district nurse frequency to recommend HBPM. A correlation was found between the availability of guidelines at the health center and the district nurse's experience of feeling comfortable with recommending HBPM. Significance to nursing and district nurse work. Guidelines for HBPM can help nursing methods that promote patients' health and quality of life. District nurses have a great responsibility to teach patients so they feel confident in their self-care. With further nursing research HBPM can evolve and become evidence based, which gives the district nurse a better competence and make him/her more comfortable recommending HBPM. Conclusion. Guidelines for HBPM can support and contribute to the district nurses comfortable feeling of recommending the method to patients.   Keywords: home blood pressure, district nurse, guidelines, quantitativ, questionnaire study, primary health care.

Introduktion: Distriktssköterskor och sjuksköterskor i hemsjukvården hade ett brett arbetsområde och en del av arbetet bestod av att delegera arbetsuppgifter till omvårdnadspersonal Syfte: Att undersöka hur distriktssköterskor erfor delegering av hälso- och sjukvårdsuppgifter till omvårdnadspersonal i kommunal hemsjukvård. Metod: Distriktssköterskor som var patientansvariga inom ett hemtjänstområde i kommunal hemsjukvård från tre olika kommuner intervjuades. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Distriktssköterskorna erfor att de delegerade för att verksamheten skulle fungera. De erfor att omdelegering gick fortare än nydelegeringar. Det varierade hur distriktssköterskorna kunde följa de riktlinjer som styr delegering och det fanns inte alltid tillräckligt med tid för uppföljning. Distriktssköterskorna kände sig kompetenta för att delegera läkemedelsadministrering men fick ibland uppdatera sig innan de delegerade ut specifika uppgifter. De erfor att de saknade utbildning i delegeringsförfarandet och att det var svårt att delegera när de var nyutbildade. Distriktssköterskorna tyckte att ny omvårdnadspersonal och vikarier kunde sakna tillräcklig kompetens och kände osäkerhet när dessa delegerades. Effekter av delegering var enligt distriktssköterskorna förbättrad patientsäkerhet, kontinuitet för patienterna och att det gav omvårdnadspersonalen en helhetssyn. Konklusion Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd för delegering av arbetsuppgifter i hälso-och sjukvård. Resultatet visade att distriktssköterskors delegeringsförfarande inte fullt ut överensstämde med dessa föreskrifter. Hemsjukvården var uppbyggd på att arbetsuppgifter delegerades trots att det var emot bestämmelserna, vilket även bekräftades i andra studier

Syfte: Att undersöka hemsjukvårdssjuksköterskans upplevelse av att arbeta i den kommunala hemsjukvården. Bakgrund: Många länder möter en demografisk förändring där antalet äldre människor ökar. I samband med denna utveckling ökar även behovet av hemsjukvård då allt fler människor önskar vårdas i sina hem. Hemsjukvård innebär hälso- och sjukvård som ges till patienten i dennes hem eller motsvarande och där ansvaret för de medicinska åtgärderna är samman-hängande över tiden. Tidigare forskning tyder på att sjuksköterskor och distrikssköterskor upplever både positiva och negativa erfarenheter av det dagliga arbetet i patientens hem. Design: Kvalitativ ansats med beskrivande design enligt Lundman och Hällgren-Graneheim (2012). Metod: Semistrukturerade intervjuer med tillägg av narrativa frågor genomfördes år 2015. Totalt åtta deltagare inkluderades i studien, var av fyra var legitimerade sjuksköterskor samt fyra var legitimerade distriktssköterskor i den kommunala hemsjukvåren i Mellansverige. Resultat: Ur analysprocessen framkom tre kategorier: Stärkande aspekter i det dagliga arbetet, Goda patientrelationer i hemmet samt Utmaningar i arbetet. Ur kategorierna skapades tolv underkategorier. I resultatet presenteras representativa citat från analysenheten som skildrar upplevelsen av att arbeta i hemsjukvården. Slutsats: Hemsjukvårdssjuksköterskor upplever en stark relation till sina patienter. Det finns en vilja att underlätta samordningen av patientens vård, varför det finns behov av att förbättra organisationen. Detta genom att tydliggöra "tröskelprincipens" kriterier samt förbättra samarbetet mellan kommunen och landstinget. Hemsjukvårdssjuksköterskor upplever således begränsande och möjliggörande aspekter i det dagliga arbetet i patientens hem. Trots att det föreligger svårigheter och utmaningar i arbetet finns en strävan efter att alltid göra det bästa för patienten i alla situationer. Förslag till framtida forskning är hur den kommunala hemsjukvården som organisation kan förbättras till syftet att öka patientsäkerheten och effektivisera arbetet för hemsjukvårdssjuksköterskor.

No description available.

No description available.