Bakgrund: Självmord är ett globalt hälsoproblem. Enligt WHO tar årligen 800 000 människor i världen sitt liv och suicidförsöken är långt flera. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av att, på intensivvårdsavdelningen, vårda patienter som har utfört ett suicidförsök. Metod: Beskrivande design med kvalitativ ansats användes. Tio intensivvårdssjuksköterskor inkluderades. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fem kategorier framkom; Att möta patienter som utfört suicidförsök är komplext, Att möta närstående till patienter som utfört suicidförsök, Att psykiatrin har betydelse för patienter som utfört suicidförsök, Att vårda patienter som utfört suicidförsök väcker flera olika känslor samt Att uppleva begränsningar och möjligheter vid omvårdnaden av patienter som utfört suicidförsök. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var utmanande att vårda, kommunicera och bemöta patienter som utfört ett suicidförsök. Dessa patienter beskrevs som en återkommande patientgrupp som ofta hade en tidigare kontakt med psykiatrin. Närstående reagerade olika vid suicidförsök och behövde stöd enligt intensivvårdssjuksköterskornas beskrivningar. De upplevde lång väntan på psykiatrikonsulten vilket bidrog till fördröjd planering av patientens fortsatta vård. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev självmord som tragiskt och att det väckte olika känslor hos dem. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev vidare att de upplevde skillnader av suicidförsökets allvarlighetsgrad, utifrån metoden patienten använt, samt att fördomar förekom mot denna patientkategori bland deras kollegor. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde att de saknade kunskap om psykisk ohälsa samt önskade ett bättre samarbete med psykiatrin. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev upplevelsen av komplexiteten att vårda, kommunicera och bemöta denna patientgrupp, då de saknar kunskap samt att samarbetet med psykiatrin kan utvecklas. / Background: Suicide is a global health problem, according to WHO 800 000 people worldwide commit suicide every year and the suicide attempts are far more. Aim: To describe intensive care nurses’ (ICU nurse) experiences of taking care of patients, at an intensive care unit, who has committed a suicide attempt. Method: A descriptive design with a qualitative approach was used. Semi structured interviews with ten ICU nurses were conducted and analyzed using qualitative content analysis. Results: Five categories were found; To meet patients who has committed a suicide attempt is complicated, To meet relatives of patients who has committed a suicide attempt, To patients who has committed a suicide attempt, psychiatry has meaning, To care for patients who has committed a suicide attempt brings up a lot of emotions, and To experience limitations and possibilities when taking care of patients who has committed a suicide attempt. ICU nurses described the complexity of nursing, communicating and treating patients who have committed a suicide attempt. These patients were described as a recurrent group, who often had an earlier experience of psychiatric care. They described a variety of reactions from relatives and the relatives need for support. ICU nurses experienced a long wait for the psychiatric consultation which contributed to slowing down the planning of the patients’ continued care. ICU nurses referred to suicide as tragic and that it brings up a lot of emotions among them. They also described that they experienced differences in severity of the suicide attempt depending on the use of suicide method and that prejudices existed among colleagues. ICU nurses described they lacked knowledge about mental illness and wished for better cooperation with psychiatric care. Conclusion: ICU nurses described the complexity of nursing, communicating and treating this group of patients due to lack of knowledge and that cooperation with psychiatric care could be improved.

Bakgrund: 100 000 vårdskador uppstår i Sverige varje år. Patienter som vårdas på intensivvårdsavdelningar löper störst risk att drabbas. För att minska riskerna och höja patientsäkerheten krävs kunskap om vilka risker som finns och vilka misstag som begås. Syfte: att beskriva i vilka sammanhang intensivvårdssjuksköterskor upplever att patientsäkerheten brister. Metod: en empirisk studie med kvalitativ design har utförts. Datainsamlingen har skett i två fokusgrupper med intensivvårdssjuksköterskor. Materialet analyserades och presenteras i form av teman och kategorier. Resultat: brister sågs i organisationen och sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna upplevde även att brister i samarbetet och kommunikationen uppstod mellan individer samt mellan individer och organisationen. Slutsats: organisationen måste bistå med patientsäkra lokaler och lyfta patientsäkerheten på avdelningen. Sjuksköterskorna i sin tur måste följa författningar och lokala rutiner. Detta för att skydda patienter och för att inte själva straffas för vårdskador. Organisationen och sjuksköterskorna måste därtill tillsammans förbättra samarbetet och kommunikationen dem emellan. Klinisk betydelse: studien kan användas i ett förbättringsarbete på den undersökta avdelningen samt stärka gruppsamhörigheten för intensivvårdssjuksköterskorna. / Background: 100 000 adverse events occur annually in Swedish hospitals. Patients being treated in intensive care units are most at risk. To reduce risks and improve patient safety requires knowledge of the risks involved and the mistakes made. Aim: to describe in which context intensive care nurses experience that patient safety fails. Method: an empirical study with a qualitative design has been made. Data has been collected in two focus groups with intensive care nurses. The material was analyzed and presented in terms of themes and categories. Results: patient safety deficiencies were found in the organization and among the nurses. The nurses also described deficiencies in the cooperation and communication between individuals and between individuals and the organization. Conclusion: the organization must give priority to patient safety issues and provide facilities well adapted to carry out safe care. As for the nurses, they must follow regulations and local procedures in order to prevent harm to patients and to avoid being punished for adverse events. The organization and the nurses must together improve cooperation and communication to promote patient safety. Clinical importance: this study can be used to improve patient safety at the investigated intensive care unit and strengthen the group cohesion among the critical care nurses.

Bakgrund: Intensivvård innebär att förebygga och behandla hotande eller manifest svikt i ett eller flera organsystem hos svårt sjuka patienter. När den nyutexaminerade intensivvårdssjuksköterskan påbörjar sitt arbete på en intensivvårdsavdelning inleds en övergångsperiod. Denna kan pågå upp till två år och är en kritisk period där den nyanställda sjuksköterskan kan känna sig stressad och överväldigad. Mentorskap är en form av handledning där mentorn bland annat agerar som guide och förebild och tillhandahåller kunskap och råd inför den nya rollen. För drygt två år sedan påbörjades ett mentorprogram på en intensivvårdsavdelning i en storstadsregion i Sverige. Syfte: Studiens syfte är att undersöka nyutexaminerade intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att ha deltagit i ett mentorprogram. Metod: Fokusgruppintervjuer genomfördes och intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studiens resultat presenteras under fyra kategorier. Mentorprogrammet – dess syfte och struktur belyser generella aspekter om programmet. Övergången – från student till en ny roll som intensivvårdssjuksköterska presenterar resultat angående den första tiden i den utökade yrkesrollen. Mentorskapet – adeptens och mentorns relation belyser olika aspekter av relationen och Mentorsamtalet – att prata av sig beskriver adeptens och mentorns samtal. Slutsats: Mentorprogrammet behövs och fyller en viktig funktion men behöver struktureras och individualiseras. Det är betydelsefullt hur adepter och mentorer matchas och det faktum att de även är kollegor bör beaktas om problem dem emellan uppkommer. Klinisk betydelse: För att underlätta övergången för nyutexaminerade intensivvårdssjuksköterskor kan mentorprogram införas och vissa aspekter bör beaktas innan uppstarten men även efter dess införande. / Background: Intensive care means treat and prevent threatening or manifest failure in one or several organ systems in very sick patients. The transition period, about two years, is critical for the newly hired intensive care nurse that often experience stress and a feeling of being overwhelmed. Mentorship is a sort of guidance where the mentor guide and act as a role-model as well as provide knowledge and advice. About two years ago a mentoring program started in an intensive care unit in a large city area in Sweden. Aim: The purpose of this study is to examine newly graduated intensive care nurses´ experiences after participation in a mentoring program. Method: Focus group interviews were completed and the data were analyzed using qualitative content analysis. Result: The result from the study is presented in four categories. The Mentoring program – aim and structure present general aspects of the program. The transition – from student to a new role as an intensive care nurse present results concerning the first period in the new profession. The Mentorship – the mentee and mentor relationship highlights different aspects of the relationship and The Mentorship Dialogue – to unburden describes the dialogue. Conclusion: The mentoring program is needed and performs an important function but should be structured and individualized. The matching between mentees and mentors are important and the fact that they are colleagues should be borne in mind if problems occur. Clinical matter: A mentoring program can ease the transition but certain circumstances should be taken into consideration.

Bakgrund: I intensivvårdssjuksköterskans arbetsuppgifter ingår att räkna och registrera vätskebalans. Normal perspiratio är mellan 800-1100ml/dygn. Vätskeförlust via perspiratio är svårberäknad och hos den kritiskt sjuka patienten är de individuella skillnaderna ännu större och perspiratio kan bli större än normalt. Syfte: Att undersöka om perspiratio räknas in i vätskebalansen samt vilka faktorer som påverkar beräkningen. Metod: En empirisk, deskriptiv och analytisk studie med kvantitativ ansats. Datainsamlingen skedde genom frågeformulär utdelade till vårdenhetschefer på intensivvårdsavdelningar i Sverige. Resultat: Studien visar att på intensivvårdsavdelningarna var det vanligast att vätskeförlust via perspiratio räknas in i vätskebalansen. På dessa intensivvårdsavdelningar fanns skillnader i vilka faktorer som påverkade beräkningen. Vanligast förekommande var att beräkningen påverkades av patientens temp, andningsfrekvens och kroppsvikt. Slutsats: Att räkna med perspiratio som en del i vätskebalansen förefaller allmänt förekomma på intensivvårdsavdelningar i Sverige. Alla intensivvårdsavdelningar har inte riktlinjer för hur vätskebalans skall räknas. Det finns skillnader i vilka faktorer som påverkar beräkningen av perspiratio och detta stödjer det faktum att perspiratio är svårt att beräkna. Det finns även ett starkt samband mellan att ha riktlinjer och att räkna perspiratio. Klinisk betydelse: Det kan finnas ett intresse för intensivvårdssjuksköterskor att ta del av hur andra intensivvårdsavdelningar förhåller sig till perspiratio i vätskebalansen. / Background: In the intensive care nurse's duties measuring and register fluid balance is included. Normal perspiration is between 800-1100ml/24h. Fluid loss through perspiration is difficult to quantify and in the critically ill patient the individual differences are large and perspiration can exceed the normal amount. Purpose: To investigate if perspiration is accounted for in the fluid balance and which factors affects the estimate. Method: An empirical, descriptive and analytical study with quantitative approach. Data collection was done through questionnaires distributed to heads of wards in intensive care units in Sweden Results: The survey showed that most intensive care units included fluid loss through perspiration in the fluid balance. In these intensive care units there were differences in which factors that affect the calculation. Most common was that the calculation was influenced by the patient's temperature, respiration rate and weight. Conclusion: Register perspiration as part of the fluid balance seems generally to occur in intensive care units in Sweden. Not all intensive care units have guidelines how to measure fluid balance. There are differences in the factors that affect the calculation of perspiratio and this supports the fact that perspiratio is difficult to calculate. There is also a strong correlation between having guidelines and counting. Clinical significance: There may be an interest for intensive care nurses to learn about how other intensive care units relate to perspiration in the fluid balance.

Bakgrund: Smärtbedömningar är ett vanligt förekommande moment i anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors dagliga arbete. Tidigare forskning visar att det finns okunskap om att sederade patienter inte behöver smärtbedömas, trots att annan forskning visar att patienter kan uppleva smärta under sedering eller sövning.Syfte: Att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och dokumentera smärta hos sederade eller sövda icke-verbala patienter.  Metod: En beskrivande studie med kvalitativ ansats. Tio semistrukturerade intervjuer med tio specialistsjuksköterskor. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys.    Huvudresultat: Fem huvudkategorier och sju underkategorier identifierades: “Att uppleva svårigheter och hinder vid bedömning av smärta”, “Att underlätta bedömning av smärta”, “Att sakna hjälpmedel för bedömning av smärta”, “Att dokumentera smärta” och “Att stödja sig på tidigare erfarenheter, förförståelse och kunskap”. Specialistsjuksköterskorna upplevde att det var komplext att bedöma smärta då patienterna inte kunde förmedla sig. Tidigare erfarenheter och utökad utbildning kunde underlätta smärtbedömningen. Det förekom upplevelser om att smärta sederades bort på grund av okunskap. Dokumentation av patienters smärta skedde framförallt genom fysiologiska parametrar och given analgetika.  Slutsats: Föreliggande studie belyser att det fanns önskemål om underlättande hjälpmedel och utbildning att använda vid bedömningar av smärta, samt vad hjälpmedlen skulle kunna innebära för patienten och i det kliniska arbetet. Specialistsjuksköterskorna uppgav att ett hjälpmedel skulle kunna bidra till en mer kontrollerad analgetika- och sederingstillförsel, vilket skulle kunna förkorta tiden i respirator, tid på intensivvårdsavdelning samt minska mortaliteten. / Background: Pain assessments are a recurring task in nurse anesthetists and intensive care nurses’ daily work. Previous studies have revealed that there was an ignorance toward patients who are sedated, that their pain did not need to be assessed, despite other studies have found that patients can experience pain during sedation or general anesthesia.  Aim: To describe nurse anesthetists’ and intensive care nurses’ experiences in assessing and documenting pain in patients who are sedated or under general anesthesia and non- verbal. Method: A descriptive study with a qualitative approach. Ten semi-structured interviews were conducted with ten specialist nurses from a Swedish hospital. Data were analyzed using qualitative content analysis. Results: Five categories and seven subcategories were identified: “To experience difficulties and obstacles when assessing pain”, “To ease the assessment of pain”, “To not have the aids for assessing pain”, “To document pain” and “To rely on previous experiences, pre-understandings and knowledge”. The nurse specialists experienced that pain assessments were complex because the patients were unable to communicate. Previous experiences and expanded knowledge appeared to ease the assessment of pain. There were experiences of pain being sedated away due to ignorance. Documentation of the patients’ pain was mainly done through physiological parameters and given analgesics.  Conclusion: The present study shines a light on the wish for aids and education to use when assessing pain, as well as the potential impact the assessment instruments could have for the patients as well as the work at the clinic. Nurse specialists stated that an aid could contribute to the controlled use of analgesics and sedatives, which could reduce the duration of mechanical ventilation, duration in the intensive care unit and mortality.

Bakgrund: Suicid och suicidförsök är ett känt folkhälsoproblem både internationellt och nationellt. I Sverige är det ca 15 000 personers som utför suicidförsök varje år och över 150 000 personer lider av allvarliga suicidtankar. En del av dessa patienter kommer att behandlas inom intensivvården, vilket ställer stora krav på intensivvårdssjuksköterskans professionella och etiska förhållningssätt i interaktionen med patienten och anhöriga, för att bygga upp och säkerställa en god vårdande relation Syfte: Syftet med studien var att belysa intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter som utfört suicidförsök.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats användes. Tio intensivvårdssjuksköterskor inkluderades i studien. Datainsamling genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer som analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet presenteras genom fyra kategorier; Upplevelsen av svårigheter i mötet med patienten, Upplevelsen av begränsningar i omvårdnadsarbetet, Upplevelsen av svåra tankar i omvårdnadsarbetet och Upplevelsen av otillräckligt stöd från olika professioner. Resultatet påvisar sjuksköterskornas upplevelse av bristande samarbete mellan professioner, bristande utbildning och känslomässigt engagemang. Vilket ger en känsla av frustration som leder till svårigheter i mötet med den nämnda patientgruppen. Slutsats: I den kliniska vården finns det flera centrala faktorer som kan gynna eller försvåra vårdandet av patienter som försökt begå suicid såsom kommunikationen i mötet med patienten, sjuksköterskans professionella roll och tvärprofessionell samverkan mellan kliniker samt utbildning och kompetens. Som blivande intensivvårdssjuksköterskor anser författarna att studien ger viktiga infallsvinklar i ämnet som kan vara användbara och stärka den kommande yrkesrollen. Det kan upplevas känslomässigt komplicerat att behandla patientgruppen, detta i sin tur är viktigt att följa upp och ses över av enhetschefer och ansvariga för yrkesgruppen.

Abstrakt Bakgrund: Årligen uppstår vårdskador inom sjukvården till följd av kommunikationsbrister mellan personal. För att minska risken att dessa uppstår i samband med överrapportering har kommunikationsverktyg etablerats, ett av dessa är SBAR som står för situation, bakgrund, aktuell bedömning och rekommendation. Den postoperativa överrapporteringen anses vara ett kritiskt moment och införandet av ett standardiserat sätt att kommunicera på har visats sig reducera vårdskador och dödlighet, ge en förbättring av kvaliteten på rapporten med färre informationsmissar samt förbättrar lagarbetet. Syfte: Att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors erfarenheter av postoperativ överrapportering med kommunikationsverktyget SBAR. Metod: En intervjustudie med kvalitativt deduktiv ansats genomfördes. Resultat: SBAR beskrevs som bästa praxis för postoperativ överrapportering samt som ett viktigt verktyg för att kunna garantera säker och effektiv kommunikation. SBAR ansågs ge en bra struktur och även skapa en gemensam förförståelse för postoperativ överrapportering. Deltagare beskrev dåligt lagarbete och undermålig arbetsmiljö som ytterligare hinder för patientsäker vård. Slutsats: Deltagare i studien hade goda erfarenheter av att använda SBAR och de tyckte att SBAR påverkade patientsäkerheten positivt, men önskade mer konsekvent användande av SBAR vid postoperativ överrapportering. / Abstract Background: Adverse events happen yearly within healthcare due to poor communication between health care personnel. To decrease the risk of these adverse events occurring during postoperative handover communication tools such as SBAR (situation, background, assessment, request) has been introduced. Postoperative handover is considered a critical moment during patient care and the introduction of a standardised way of communicating has shown to reduce adverse events and mortality, in addition to improving both the quality of the postoperative handover and the teamwork. Aim: To describe intensive care nurses’ and nurse anesthetists’ experiences of postoperative handover using the communication tool SBAR. Method: A qualitative interview study with a deductive approach was conducted.  Results: SBAR was described as best practice for postoperative handover and an important tool to ensure safe and effective communication. SBAR was thought to create a good structure and a shared mental model for postoperative handover. Participants described subpar teamwork and poor working conditions as further complications to providing safe care. Conclusion: Participants in the study had good experiences of using SBAR and thought it had a positive effect on patient safety but wished for a more consistent use of SBAR during postoperative handover.

Bakgrund: Då det inte längre finns en kurativ behandling för en patient som intensivvårdats är det av betydelse att föra diskussioner kring avbrytande av livsuppehållande behandling. Avbrytandet innefattar flertalet aspekter som intensivvårdssjuksköterskan i olika grad kan påverka.  Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att avbryta livsuppehållande behandling.  Metod: Kvalitativ studie där tio intensivvårdssjuksköterskor intervjuades med semistrukturerade frågor.  Resultat: Tre teman med fem subteman framkom; Betydelsen av att kommunicera, När det är dags att avbryta samt Viljan att göra gott. Intensivvårdssjuksköterskorna belyste betydelsen av en tvärprofessionell kommunikation för att främja teamarbetet. Närstående ska involveras tidigt i vårdförloppet då det ökar upplevelsen av delaktighet. Vårdmiljön ansågs inte anpassad för palliativ vård men anpassades i den mån det är möjligt. Patientens önskemål kring sin vård ska beaktas. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att ett tidigare beslut gällande avbrytande av livsuppehållande behandling skulle kunna förhindra onödigt lidande. Ångest- och smärtlindrande läkemedel var avgörande vid vård i livets slutskede. Konklusion: En förbättrad kommunikation tvärprofessionellt ansågs minska patientens lidande. Involvering av patient och närstående främjar delaktighet. Vårdmiljön ansågs inte gynnsam för palliativ vård men anpassades i den mån det var möjligt. Genom att intensivvårdssjuksköterskor delar med sig av sina erfarenheter kan patientens hälsa främjas och lidande reduceras. / Background: When there no longer is a curative treatment for an intensive care patient it is important to discuss the aspects of withdrawing life-sustaining treatment. The withdrawal of treatment includes several aspects that the intensive care nurse in various ways can affect.  Aim: The aim of this study was to describe intensive care nurses experiences' in withdrawing life-sustaining treatment.  Method: A qualitative design with ten intensive care nurses that were interviewed with semi-structured questions.  Results: Three themes and five subthemes emerged; The importance of communicating, When it is time to withdraw treatment and The will to do good. Interprofessional communication was considered promoting teamwork. Relatives' involvement increases the experience of participation. The intensive care environment is not considered adapted for palliative care. The patients wishes regarding their care must be taken into consideration. The intensive care nurses described that an earlier decision regarding withdrawal of life-sustaining treatment could prevent unnecessary suffering. Drugs to reduce anxiety and pain was crucial in end-of-life care.  Conclusion: Improved interprofessional communication was considered to reduce the patient's suffering. Involvement of patients and relatives promoted participation. The care environment was not considered favorable for palliative care but was adapted as far as possible. By sharing intensive care nurses' experiences, the patient's health can be promoted and suffering reduced.

Bakgrund: Patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning har ofta behov av att genomföra undersökningar eller ingrepp som inte går att genomföra på intensivvårdsavdelningen. Vid dessa tillfällen behöver patienten transporteras intrahospitalt. Syfte: Syftet med examensarbetet är att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att transportera svårt sjuk patient intrahospitalt. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats byggd på kvalitativa intervjuer med intensivvårdssjuksköterskor som varit inblandade i intrahospitala transporter. Resultat: Deltagarna upplevde ambivalenta känslor angående intrahospitala transporter. Några ser det som roligt och spännande medan andra ser det som tråkigt och jobbigt. Det framkommer att en intrahospital transport innefattar mer än bara själva transporten då det ska förberedas innan och göras i ordning efteråt. Det som alla deltagare var överens om var att de ser intrahospitala transporter som ett riskmoment. Konklusion: Intrahospitala transporter är ett riskmoment som kräver planering och förberedelse. Det är angeläget att ha kompetens, läkemedel och medicinteknisk utrustning med vid transporten. / Background: Patients who is cared for in the intensive care unit often needs to carry out examinations or procedures that cannot be carried out in the intensive care unit. At these times, the patient needs to be transported intrahospital. Aim: The purpose of the degree project is to describe the intensive care nurse's experiences of transporting a seriously ill patient intrahospital. Method: Qualitative content analysis with an inductive approach based on qualitative interviews with intensive care nurses who have been involved in intrahospital transports. Results: The participants experienced ambivalent feelings regarding intrahospital transports. Some see it as fun and exciting while others see it as boring and difficult. It turns out that an intrahospital transport includes more than just the transport itself as it must be prepared before and prepared afterwards. What all participants agreed on was that they see intrahospital transport as a risk factor. Conclusion: Intrahospital transports are a risk factor that requires planning and preparation. It is important to have expertise, medicines and medical technical equipment with you during transport.

Bakgrund: Pediatriskt delirium är ett tillstånd med akut hjärndysfunktion som kännetecknas av störningar i medvetande och uppmärksamhet. Tillståndet drabbar minst 17-25% av barn inom intensivvården och leder till sämre livskvalitet. Utebliven screening ökar risken för att tillståndet underdiagnostiseras. Därför är det av stor vikt att intensivvårdssjuksköterskan har kunskap om vilka validerade mätinstrument som finns för screening av pediatriskt delirium. Syftet: Syftet var att kartlägga vilka mätinstrument som finns tillgängliga för screening av pediatriskt delirium inom intensivvården, hur de används samt deras validitet och reliabilitet. Metod: En deskriptiv litteraturstudie utfördes med deduktiv ansats av kvantitativa observationsstudier. Sökningen genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. En narrativ syntes användes för att sammanställa resultatet och presenterades i löpande text under två förutbestämda huvudkategorier; observationsmätinstrument och interaktivamätinstrument. Resultat: 19 artiklar inkluderades i studien. Inom de två huvudkategorierna identifierades fyra mätinstrument för pediatriskt delirium med god validitet och reliabilitet; CAPD, SOSPD, pCAM-ICU och psCAM-ICU. Särskilt svårbedömda patientgrupper identifierades för samtliga mätinstrument. Slutsats: CAPD bedömdes ha starkast vetenskapliga underlag. Det är viktigt att dessa mätinstrument implementeras och används inom intensivvården för att stärka patientsäkerheten genom att identifiera de barn som drabbas av pediatriskt delirium.