Bakgrund: En av de vanligaste orsakerna till avvikelse inom vården är brister i den muntliga kommunikationen vid överrapportering av patient mellan enheter. Dagligen sker överrapporteringar av patienter mellan specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård. Bristande överrapportering kan bidra till sämre vårdkvalité och ökad risk för komplikationer för patienterna. Syfte: Att beskriva specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvårds erfarenheter av överrapportering inom vården. Metod: En kvalitativ enkätundersökning med demografiska och öppna frågor med induktiv ansats där 17 enkätsvar har analyserats. Resultat: Efter analys framkom två kategorier med subkategorier. Den ena kategorin var Faktorer som främjar överrapportering med subkategorierna Att viktig information förmedlas och Att ha bra struktur vid överrapportering. Andra kategorin var Faktorer som stör överrapportering med subkategorierna Yttre faktorer påverkar överrapportering och När överrapportering brister. Slutsats: Kommunikationsverktyg och checklistor behövs för att minska risken att viktig information uteblir vid överrapportering. Genom att ha ett gemensamt förhållningssätt av vilken information och hur informationen ska kommuniceras kan följsamheten i överrapportering öka i det dagliga arbetet. / Background: One of the most common causes for deviation in healthcare is deficiency of the verbal communication in handovers of a patient between units. The handovers of patients occur on a daily basis between anesthetist nurses and intensive care nurses. Deficiency in handovers can contribute to decreased quality of care and increased risk of complication for the patients. Aim: To describe the experience of handover from anesthesia and intensive care nurses in healthcare.  Method: Qualitative survey with demographic and open questions with an inductive approach where 17 surveys were analyzed. Results: The analysis resulted in two categories emerged with subcategories. One category was Factors that improves handover with the subcategories That important information is conveyed and To have good structure in handover. The other category was Factors that disturb handover with the subcategories External factors affect handover and When handover deficient. Conclusion: This master thesis has demonstrated experiences from specialist nurses in anesthesia and intensive care with various factors that can promote and disrupt handover in healthcare. Communication tools could be seen as a common thread through the results where checklists reduced the risk for lack of important information. Through a common approach of what information and how the information is to be communicated, compliance of handover can increase in the daily work.

Bakgrund: Varje år vårdas barn på allmänna intensivvårdsavdelningar i Sverige, där det generellt vårdas mer vuxna än barn. Att vårda ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning händer sällan vilket inte ger samma erfarenhet som att vårda en vuxen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att vårda barn under 12 år på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien har en induktiv kvalitativ ansats och tio intensivvårdssjuksköterskor har intervjuats. Induktiv latent innehållsanalys har använts för att analysera insamlad data. Resultat: Resultatet gällande intensivvårdssjuksköterskors upplevelser genererade i åtta subkategorier och tre generiska kategorier; Ingen sedvana, Att hantera sin osäkerhet och Hela familjen behöver vård. Dessa ledde fram till temat; Det är en känsla av att bli berörd och att samtidigt försöka skapa omtänksamhet i en ovan situation. Resultatet visar på vikten av att tillsammans kunna stötta varandra för att skapa en trygghet vid vården kring ett svårt sjukt barn. Då det på en allmän intensivvårdsavdelning är en ovanlig situation för intensivvårdssjuksköterskorna att vårda barn så upplevdes det extra viktigt att vara väl förberedd, ha en god kommunikation och ett sammansvetsat team. Slutsats: Att vårda ett barn på allmän intensivvårdsavdelning väcker mycket känslor såsom osäkerhet och frustration vilket påverkade hela teamet. Då det är en händelse som sker allt för sällan så ger det en anspänning och en rädsla för att göra fel. Kontinuerlig utbildning och bra rutiner på arbetsplatsen kan minska osäkerheten och bidra till ett bättre välbefinnande för både personal, föräldrar och barn. Nyckelord: Allmän intensivvårdsavdelning, familj, intensivvård, intensivvårdssjuksköterska, kritiskt sjuka barn, livsvärld, omvårdnad, upplevelse, vårdvetenskap.  Nubb: Tack alla respondenter som tog sig tid och gjorde denna studie möjlig. Tack till vår handledare Susanne Knutsson som hjälpt oss på vägen och tack till våra familjer som har funnits där för oss hela tiden. / Bakgrund: Varje år vårdas barn på allmänna intensivvårdsavdelningar i Sverige, där fler vuxna i allmänhet vårdas än barn. Att ta hand om ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning är något som sällan händer, vilket inte ger samma upplevelse som att ta hand om en vuxen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att ta hand om barn under 12 år på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien har ett induktivt kvalitativt förhållningssätt och tio intensivvårdssjuksköterskor har intervjuats. Induktiv latent innehållsanalys har använts för att analysera insamlade data. Resultat: Resultaten av intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter i åtta underkategorier och tre generiska kategorier. Ingen vana, för att hantera sin osäkerhet och hela familjen behöver vård. Dessa ledde till temat; Det är en känsla av att bli rörd och samtidigt försöka skapa eftertänksamhet i en sällsynt situation. Resultaten visar vikten av att kunna stötta varandra tillsammans för att skapa en känsla av trygghet i vården av ett kritiskt sjukt barn. Eftersom det är en ovanlig situation för intensivvårdssköterskorna att ta hand om barn på en allmän intensivvårdsavdelning upplevde de vikten av att vara väl förberedda, ha god kommunikation och samarbete i teamet. Slutsats: Att ta hand om ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning väcker många känslor som osäkerhet och frustration som påverkar hela teamet. Eftersom det är en händelse som händer sällan, ger det en spänning och en rädsla för att göra ett misstag. Kontinuerlig utbildning och bra rutiner på arbetsplatsen kan minska otryggheten och bidra till bättre välbefinnande för både personal, föräldrar och barn.

Introduktion: Under pandemins första våg av SARS-CoV-2 inverkade ett flertal faktorer på den vård och omvårdnad som gavs till kritiskt sjuka i covid-19. Intensivvårdssjuksköterskorna arbetade under ansträngda förhållanden och de anhöriga fick inte besöka avdelningarna, vilket lämnade patienterna i en utsatt position. Hur situationen påverkat och hanterats av de berörda kan ge information om hur intensivvården kan förbättras och vad som är viktigt att prioritera under svåra omständigheter. Syfte: Att beskriva patients och anhörigs erfarenheter av intensivvårdskrävande sjukdom till följd av Covid-19 och hur det påverkat dem efter sjukhustiden. Metod: En enskild instrumentell fallstudie med flera underenheter användes som metod, där semistrukturerade intervjuer analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier erhölls ur analysen: ”Inget var som vanligt” som visar hur insjuknandet och sjukhustiden var och upplevdes, samt ”Vägen tillbaka” som beskriver hur paret påverkats av sjukdomstiden i olika avseenden och hur de erfarit efterförloppet. Studien visar att den personcentrerade omvårdnaden blev lidande till följd av tids- och personalbrist samt frånvaro av anhörigkontakt mellan intensivvårdssjuksköterska och anhörig. Däremot skapades goda relationer mellan anhörig och ansvariga läkare med hjälp av digitala kommunikationsverktyg trots avsaknad av fysiska möten. Trots ett gott stöd från ansvariga läkare utvecklade anhörig psykiska besvär efter sjukhustiden, och en avsaknad av stöd i efterförloppet framkom. Slutsats: Tid och resurser avsatta för att både vård och omvårdnad ska kunna utföras med god kvalitet, och för att stärka ett personcentrerat förhållningssätt måste säkras vid speciellt krävande omständigheter. Det finns potential för användandet av digitala kommunikationsverktyg för att möjliggöra ett personcentrart förhållningssätt i situationer där anhöriga av olika anledningar inte fysiskt kan närvara på IVA, och detta bör utforskas ytterligare. Uppföljningen av patient och anhörig efter kritisk sjukdom bör också utvecklas och stärkas. Sammantaget skulle dessa faktorer kunna stärka det personcentrerade förhållningssättet, minska anhörigas stress, förbättra omvårdnadskvalitet för patienten samt minska psykiska symtom i efterförloppet.

Bakgrund: Sjuksköterskor har ansvar att tidigt identifiera försämrade patienter på vårdavdelningar och kontakta den mobila intensivvårdsgruppen (MIG) för konsultation. Studier har visat att patienter med ökat vårdbehov kan vistas på vårdavdelningar som inte har adekvata personal- och övervakningsresurser. Dessa otillräckliga resurser och att vårda flera patienter samtidigt innebär en stressande arbetssituation. Samarbetet i team mellan intensivvårdssjuksköterskan och sjuksköterskan är avgörande för atten MIG konsultation ska fungera. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelse av samarbetet med intensivvårdssjuksköterskan vid en MIG konsultation. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med induktiv innehållsanalys. Åtta sjuksköterskor på vårdavdelningarintervjuades. Resultat: Analysen utmynnade i fyra underkategorier, två kategorier och ettövergripande tema. Det övergripande temat beskrev en sista utväg som innebar att MIG finnssom ett stöd och en trygghet för sjuksköterskorna på vårdavdelningarna. Hur samarbetet med intensivvårdssjuksköterskan upplevdes berodde på många faktorer som bemötande, förståelseför arbetssituationen och respekt för sjuksköterskans kunskap. Hur samarbetet fungerade med intensivvårdssjuksköterskorna berodde på hur sjuksköterskorna blev bemötta vid MIG-konsultationerna. Slutsats: Oftast är samarbetet i team mellan sjuksköterskor och intensivvårdssjuksköterskor positivt. Dock kan svårigheter förekomma vilka grundade sig i intensivvårdssjuksköterskornas nedlåtande attityder. Intensivvårdssjuksköterskorna behöver ha förståelse för sjuksköterskans arbetssituation och ha rimliga förväntningar på dem. / Background: Nurses have a responsibility to early identify deteriorated patients in the general wards and contact the mobile intensive care group (MIG) for consultation. Studies have shown that patients with increased care needs may be in a ward that does not have the adequate staff and monitoring resources. These insufficient resources and nurses multiple patients at the same time implies a stressful work situation. Collaboration in teams between the intensive care nurse and the nurse is crucial for a MIG consultation to work. Aim: To illuminate the nurse's experience of collaboration with the intensive care nurseduring a MIG consultation. Method: Eight individual, semi-structured interviews with nursesworking at four care wards were analysed using inductive qualitative content analysis.Results: The analysis result was presented in four sub-categories, two categories and one theme. The overall theme a last resort described that MIG was there to support the nurses andit was safe to have the MIG at the hospital. How the collaboration with MIG was experienced depended on intensive care nurses´ attitude towards the nurses, such as their understanding of the nurses´ work situation and respected the nurses´ knowledge. How the collaboration worked with the intensive care nurses depended on how the nurses were treated at the MIG-consultations. Conclusion: Most nurses has a positive experience of working with the intensive care nurse, but there were difficulties with the team collaboration. However, difficulties may arise which are based on the condescending attitudes of the intensive care nurses. The intensive care nurses must understand the nurses' work situation and have reasonable expectations of them.

Introduktion: Enhanced Recovery After Surgery (ERAS) är ett evidensbaserat vårdprogram inom elektiv kirurgi. Studier har visat att följsamhet över 75% till ERAS-programmet har ett förbättrat utfall efter kirurgi i form av mindre komplikationer, kortare length of stay (LOS) och förbättrad återhämtning. Patientens postoperativa återhämtning efter elektiv ändtarmskirurgi med ERAS-programmet kan vara utmanande på grund av illamående, smärta, intravenösa vätskor, mobilisering och typ av kirurgisk metod, vilket kan leda till att patienten drabbas av komplikationer som förlänger LOS. Intensivvårdssjuksköterskor har en viktig roll i den postoperativa fasen för patienter som vårdas enligt ERAS-programmet relaterat till dennes arbetsområden.Syfte: Att studera följsamheten, kortsiktigt resultat och den postoperativa återhämtningen för patienterna som genomgått elektiv ändtarmskirurgi enligt ett ERAS-program relaterat till intensivvårdssjuksköterskans arbetsområden.Metod: Denna studie är en kvantitativ kohortstudie med retrospektiv ansats. Datainsamling genomfördes med hjälp av ERAS Interactive Audit System databas (EIAS), där 393 patienter mötte inklusion- och exklusionskriterierna. Av dom var 231 patienter opererade med öppen kirurgi och 162 patienter med robotkirurgi. Resultat: I den postoperativa fasen var följsamheten till ERAS-programmet 43.5% för öppen kirurgi och 57.7% för robotkirurgi. Det kortsiktiga resultatet, antalet LOS och komplikationer, visade signifikant skillnad mellan de kirurgiska metoderna. Antalet LOS och komplikationer var högre för öppen kirurgi jämfört med robotkirurgi. I den postoperativa återhämtningen för patienterna kunde det observeras flera signifikanta skillnader i utfallet mellan de kirurgiska metoderna. Patienter som opererats med robotkirurgi hade i flertalet områden bättre utfall jämfört med de som opererats med öppen kirurgi.Slutsats: Resultatet i denna studie visade att den totala följsamheten (pre-, intra- och postoperativ följsamhet) för patienter som följer ett ERAS-programmet efter ändtarmskirurgi inte kom upp i den rekommenderade nivån >75% följsamhet. Trots att patienter följde ett standardiserat vårdprogram som ERAS visade det att uppnå en hög följsamhet har sina utmaningar i form av postoperativ återhämtning. Intensivvårdssjuksköterskan har arbetsområden som kan förbättras för att hjälpa patienterna uppnå målen med ERASprogrammet och därmed säkerställa evidensen för ett bättre utfall i form av snabbare återhämtning, minskade komplikationer och kortare LOS.

Bakgrund: Donation efter primär hjärnskada (DBD) har utförts i Sverige sedan 1981 och ärden vanligaste formen av donation. Donation efter cirkulationsstillestånd (DCD) infördes iSverige 2020 och ökar i omfattning. I länder där DCD redan är etablerat beskrivskunskapsnivån som låg i förhållande till DBD vilket leder till en känsla av otrygghet hosvårdpersonalen.Syfte: Att kartlägga hur intensivvårdssjuksköterskans skattar sina kunskaper och erfarenheter ivården av potentiella donatorer över 18 år enligt DCD processen.Metod: Enkätundersökning med kvantitativ design genomfördes. Enkäten skickades ut till 11intensivvårdsavdelningar i Sverige.Resultat: Består av svar från 58 respondenter. Majoriteten av respondenterna har fått teoretiskoch praktisk utbildning i att vårda en potentiell donator i DCD processen. Över 50% svararockså att de fått utbildning i att stödja donatorns närstående. Samband finns mellan kunskapoch utbildning men även mellan utbildning och skattad trygghet.Konklusion: Tydliga samband ses i studien mellan utbildning och kunskap. Kunskapen i sintur visar tydliga samband med intensivvårdssjuksköterskans skattade erfarenhet av trygghet ivården av den potentiella donatorn men även erfarenheten av att stödja/bemöta och besvarafrågor från närstående. Utbildningen är en viktig faktor för att förberedaintensivvårdssjuksköterskan i vården av en DCD. / Background: Donation after brain death (DBD) has been performed in Sweden since 1981 andis the most common type of donation. Donation after circulatory death (DCD) was introducedin Sweden in 2020 and is increasing in scope. In countries where DCD already is establishedthe level of knowledge is described as low in relation to DBD which leads to a feeling ofinsecurity of healthcare professionals.Purpose: To map how intensive care nurses estimate their knowledge and experiences in thecare of potential donors over the age of 18 according to the DCD-process.Method: Survey study with a quantitative design. The Survey was sent to eleven intensive careunits in Sweden.Result: Consist of answers from 58 respondents. The majority of the respondents receivedtheoretical and practical education in the care of a potential donor in the DCD process. Morethan 50% also received education to support the donors’ relatives. Correlations were shownbetween knowledge and education but also between education and a feeling of security.Conclusion: A clear correlation is seen in the study between education and knowledge.Knowledge in turn shows correlation to the intensive care nurse ́s valued experience in the careof a potential donor but also to the experience of supporting and answering questions from itskin. Education is an important factor to prepare the intensive care nurses in the care of a DCD.

Introduktion En postoperativ avdelning vårdar patienter under den första, känsliga postoperativa perioden. De har oftast bemannats av specialistsjuksköterskor, på vilka det råder brist. Varken lagar eller riktlinjer kräver specialistsjuksköterskor på postoperativa avdelningar. En möjlig lösning är att bemanna med grundutbildade sjuksköterskor.  Syfte Syftet med studien var att beskriva grundutbildade sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter på postoperativ avdelning efter fördjupad utbildning inom postoperativ vård.  Metod  Deskriptiv kvalitativ studie med induktiv ansats. Sex semistrukturerade intervjuer som analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat Deltagarna upplevde den postoperativa patientvården som utmanande och stressande, på grund av komplexiteten i patienters tillstånd och en stundvis hög arbetsbelastning, men samtidigt hanterbar, tillfredsställande och utvecklande. Till stöd var yrkeserfarenhet, teoretiska kunskaper och rutiner. Kompetenta kollegor gav en trygghet. Ibland kände deltagare en osäkerhet kring sin egen kompetens samt en oro för patientsäkerheten. De framhöll vikten av självkännedom och att våga vara tydlig utåt med sina begränsningar. Diskussion Frågor kring kompetens är komplexa vilket kan ses av tidigare studiers mångfacetterade resultat. Bland annat är de samstämmiga med denna studies resultat i vikten av att vårdteamet i stort besitter tillräcklig kompetens, att högre utbildningsnivå ger en större självständighet och att en känsla av kontroll och tillit till sin omgivning är positivt för att en sjuksköterska ska känna arbetstillfredsställelse, medan en för hög arbetsbelastning är negativt. Slutsats Att vårda patienter på en postoperativ avdelning är utmanande men tillfredställande. Patientsäkerheten kräver förmåga att sätta gränser och närhet till specialistkompetens.