Introduktion/Bakgrund: Sjuksköterskor inom palliativ vård är centrala inom omvårdnadsarbetet och är patientens röst till övriga delar av vården. En viktig del när sjuksköterskor arbetar med palliativa patienter är empati då patienterna upplever många känslor med upp och nedgångar i sin sjukdom. När empatin brister utvecklas compassion fatigue som påverkar patientsäkerheten och vårdkvalitén negativt. För att hantera compassion fatigue använder sjuksköterskorna sig av olika copingstrategier.Syfte: Att sammanställa forskningen om vilka copingstrategier sjuksköterskor inom palliativ vård använder i samband med compassion fatigue.Metod: Litteraturstudien utgick från Polit & Beck (2021) niostegsmodell och utifrån ett induktivt förhållningssätt. Databaserna Cinahl, PubMed och PsycInfo användes för att ta fram originalartiklar somgenomgick granskningsmodeller enligt Polit & Beck (2017).Resultat: Fyra huvudteman ”Stöd från anhöriga och från organisationen, Balans mellan arbete och fritid, Friskvårds- och hälsostrategier samt Undvikande och negativa strategier” identifierades ihop med nio tillhörande subteman.Slutsats: Copingstrategier fungerar bäst när de ger utrymme för fritidsintressen som ger en känsla av återhämtning. En positiv copingstrategi kan utvecklas till en negativ copingstrategi om den överanvänds. Därförär det av vikt att utvärdera copingstrategierna för att se när de tappar effekt eller går över styr.

Bakgrund: Pandemins utbrott resulterade till att arbetet sjuksköterskor utförde blev högintensivt. Sjuksköterskor arbetade efter sin profession genom att ta ansvar och främja omvårdnadsarbetet. Tidigare forskning visar att pandemin påverkade sjuksköterskor på olika sätt. Sjuksköterskor önskade klara direktiv och riktlinjer samt adekvat skyddsutrustning. En annan sida av pandemin beskrivs genom närstående och patienters perspektiv, hur isolering och restriktioner påverkat dem. Syfte: Var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av psykisk ohälsa vid vård av patienter med covid-19. Metod: Allmän litteraturöversikt enligt Friberg (2017), där fyra kvalitativa och sju kvantitativa artiklar analyserades. Resultat: I temat patientnära arbete som orsak till psykisk ohälsa upptäcktes att sjuksköterskor erfor PTSD, stress, ångest, depression, ensamhet, sömnlöshet, rädsla och utbrändhet. I temat rädsla för smitta som orsak till psykisk ohälsa upptäcktes att sjuksköterskor erfor oro, rädsla, dödsångest, stress, skuldkänslor, samvetskval, ensamhet, isolering, sömnsvårigheter och moraliska dilemman. I temat ett ökat välbefinnande upptäcktes att sjuksköterskor erfor tacksamhet, uppmuntran, plikt och ansvar. I temat en bevarad hälsa genom hälsofrämjande strategier upptäcktes att sjuksköterskor erfor hjälpsamhet, omhändertagande, stöttning och uppmuntran gentemot arbetskamrater. Slutsats: Sjuksköterskors erfarenheter av psykisk ohälsa orsakade ett psykiskt och fysiskt lidande. Det framkom också att positiva känslor och tillväxt som individer i sin yrkeserfarenhet kunde erfaras.

Psykologiska aspekter inom E-sport är ett relativt obeforskat område. E-sport skiljer sig från traditionell sport i att den inte ställer samma fysiska krav, men inom andra områden är kraven liknande. I E-sport ställs höga krav på koncentration och beslutsfattande, samt förmågan att hantera emotioner som stress och prestationsångest. I denna studie undersöktes korrelationer mellan självskattad self-compassion, coping, ångest, stress, tillfredsställelse samt självskattad prestation och Average Damage per Round (ADR). Vidare genomfördes en kort intervention för att undersöka om 3 dagars övning i self-compassion har en effekt på självskattad self-compassion, coping, ångest, stress, tillfredsställelse samt självskattad prestation och ADR. Övningen bestod av en självadministrerad, skriftlig uppgift med syfte att träna viktiga komponenter i self-compassion. Deltagarna (N = 8) var manliga gymnasieelever i åldrarna 16-19 år, med Counter Strike: Global Offensive (CS: GO) som E-sportsinriktning. Studien har en kvasiexperimentell inomindividsdesign. Data samlades in med digitala självskattningsformulär vid två tillfällen; före (T1) och efter (T2) interventionen. De formulär som användes var Self-compassion Scale (SCS), Brief COPE, samt enskilda frågor kring emotioner och subjektiv prestation. ADR insamlades via spelklienten. Det fanns ett negativt samband mellan Stress och ADR och ett positivt samband mellan Mindfulness och Tillfredsställelse. Mellan T1 och T2 ökade även poängen på subskalan Denial i Brief COPE. Sammanfattningsvis visar analyserna tendenser till förändringar i coping och self-compassion, men få signifikanta resultat fanns. Resultaten bör dock tolkas med försiktighet med tanke på det låga deltagarantalet och indikationer behöver styrkas med vidare studier inom ämnet.

Ruminering är en maladaptiv emotionsregleringsstrategi som definieras av repetitiva, återkommande, okontrollerbara och påträngande tankar. Ruminering har visats vara starkt kopplat till depression. Självmedkänsla är en adaptiv emotionsregleringsstrategi som består av komponenterna mindfulness och motpolen överidentifiering, self- kindness och motpolen self-judgement och common humanity och motpolen isolering. Studiens syfte var att undersöka sambandet mellan de sex komponenterna av självmedkänsla och ruminering samt om komponenterna av självmedkänsla kunde predicera ruminering, kontrollerat för kön och ålder. Åttio deltagare varav 57 kvinnor, svarade på en online enkät som mätte självmedkänsla, ruminering samt demografiska variabler. Korrelationer visade, som förväntat att ruminering hade negativa samband med mindfulness, self-kindness och common humanity samt positiva samband med deras motpoler. En hierarkisk regression visade att överidentifiering kunde predicera 6.5% av ruminering kontrollerat för kön och ålder. Ju mer överidentifiering desto mer ruminering. Resultatet från studien kan vara viktigt i arbete med att förebygga ruminering då ruminering kan kopplas till depression.

When COVID-19 hit the United States in spring of 2020, collegiate student-athletes, who had sport seasons canceled and were forced to move off-campus, were uniquely and significantly impacted. Psychosocial resources, such as social support, self-compassion, and resilience, may have been used to help athletes cope with the stress of COVID-19. I used structural equation modeling to analyze the relationship of resilience, self-compassion, and social support to collegiate female athlete's (n = 3,924) psychological well-being at the beginning of the COVID-19 pandemic. Collectively, the more supported, self-compassionate, and resilient the athletes reported being, the less psychological distress they said they were experiencing (resilience to psychological distress (β = -.215, p < .001), self-compassion to psychological distress (β = -.533, p < .001), and social support to psychological distress (β = -.187, p < .001)). Further, self-compassion and social support were related indirectly (and inversely) to psychological distress, to the extent that they contributed to the athletes perceiving themselves as more resilient (Self Compassion X Resilience X Psychological Distress: β = -.106, 90% CI [-.148, -.069]; Social Support X Resilience Psychological Distress: β = -.065, 90% CI [-.099, -.041]). The total effect of social support, which included the direct and indirect effects, also was significant (β = -.253, 90% CI -.307, -.196]), as was the total effect of self-compassion (β = -.639, 90% CI [-.679, -.597]). Although I collected my data in the context of this pandemic, the supported relationships have application beyond it and can guide how sports medicine professionals intervene with athletes and their general mental health concerns.

Objective: Suicide risk is a significant public health concern for college students and may be exacerbated by hopelessness resulting from negative life events (NLE), yet may be ameliorated by self-compassion. We examined the mediating role of hopelessness in the relation between NLE and suicidal behavior, and the moderating influence of self-compassion on all model paths. Participants: Participants were 338 undergraduates (89% white; 67% female). Data were collected from December 2014 to December 2015. Methods: Participants completed the Life Events Checklist for College Students, Beck Hopelessness Inventory, Self-Compassion Scale, and Suicidal Behaviors Questionnaire–Revised. Results: Negative life events were related to greater hopelessness and, in turn, to more suicidal behavior, yet self-compassion attenuated this effect. Conclusions: Self-compassion may buffer the NLE–hopelessness linkage, thereby reducing suicide risk among college students. Therapeutic promotion of self-compassion, and reduction of hopelessness, may be important suicide prevention strategies on college campuses.

Objectives: Veterans are at particular risk for suicide due to psychopathological, emotional, and interpersonal risk factors. However, the presence of individual-level protective factors, such as self-compassion, may reduce risk, becoming more salient at increasing levels of distress and psychopathology, per theory. We examined the relation between self-compassion and suicide risk, and the moderating effects of depression, PTSD symptoms, anger, shame, and thwarted interpersonal needs. Methods: Our sample of US veterans (n = 541) in our cross-sectional study were mostly male (69.1%) with an average age of 49.90 (SD = 16.78), who completed online self-report measures: Suicidal Behaviors Questionnaire-Revised, Multidimensional Health Profile-Psychosocial Functioning Screening Tool, PTSD Checklist-Military Version, Differential Emotions Scale-IV, and the Interpersonal Needs Questionnaire. Results: The linkage between self-compassion and suicidal behavior in our veteran sample was moderated by distress-evoking risk factors, including depression, anger, shame, and thwarted interpersonal needs, such that, as level of risk severity increases, the inverse association between self-compassion and suicidal behavior is strengthened. Conclusions: Our findings highlight an emergent protective process that may prevent suicide in times of distress. Therapeutically bolstering the ability for self-compassion may provide a proactive coping strategy that can be brought to bear in times of crisis, reducing suicide risk for veterans.

Objective: Suicide risk is a significant public health concern for college students and may be exacerbated by hopelessness resulting from negative life events (NLE), yet may be ameliorated by self-compassion. We examined the mediating role of hopelessness in the relation between NLE and suicidal behavior, and the moderating influence of self-compassion on all model paths. Participants: Participants were 338 undergraduates (89% white; 67% female). Data were collected from December 2014 to December 2015. Methods: Participants completed the Life Events Checklist for College Students, Beck Hopelessness Inventory, Self-Compassion Scale, and Suicidal Behaviors Questionnaire–Revised. Results: Negative life events were related to greater hopelessness and, in turn, to more suicidal behavior, yet self-compassion attenuated this effect. Conclusions: Self-compassion may buffer the NLE–hopelessness linkage, thereby reducing suicide risk among college students. Therapeutic promotion of self-compassion, and reduction of hopelessness, may be important suicide prevention strategies on college campuses.

Arbetet som socionom innebär att gång på gång exponeras för andra människor starka känslor och kan i förlängningen leda till att den yrkesverksamma blir känslomässigt dränerad. Denna studie syftar till att undersöka hur socionomer, verksamma klientnära och behandlande, inom barn och familj, upplever att de påverkas av att arbeta med tunga ärenden. Studien är en kvalitativ studie, där empiriinsamlingen bygger på ett snöbollsurval och ett bekvämlighetsurval samt åtta stycken intervjuer. Studien visar att arbetet påverkar informanterna på så vis att de, på fritiden, drar sig undan social kontakt och minskar tiden till egna intressen, som ger konsekvenser för sociala relationer. Arbetets påverkan yttrar sig också som fysiska åkommor i form av huvudvärk, trötthet och spänningssmärtor. För att hantera arbetets påverkan använder sig studiens informanter av en del medvetna, samt omedvetna copingstrategier. Studien visar även att socialt stöd är en viktig komponent för att hantera ett arbete som kan innebära en psykisk påfrestning. Rädslan över att få ett dåligt bemötande från kollegor samt från chefer leder många gånger till att den yrkesverksamma behåller sina känslor inom sig. Studien har också undersökt huruvida informanterna har kunskap om begreppet compassion fatigue. Resultatet av detta visar att informanterna inte känner till begreppet, men väl kan identifiera sig i beskrivningen. Resultatet visar också att det finns en önskan om utbildning om compassion fatigue på arbetsplatsen. / The work as a social worker means continuously being exposed to other people's strong feelings, which in the long run can lead to the professional being emotionally drained. This study aims to examine how social workers who work within treatment and close to their clients, experience that they are affected by working with heavy cases. The study is a qualitative study, and the empirical basis is based on a snowball selection, convenience sampling and interviews with eight social workers. Our findings seem to suggest that the work affecting the informants in such a way that they, in their free time, withdraw from social contact and reduce time from their own interests, which have consequences in their social life. The impact of their work is also expressed as physical disorders such as headache, tiredness and tension pain. To handle the impact of their work, the study's informants use both conscious and unconscious coping strategies. Furthermore, our findings seem to suggest that social support has proved to be an important component for managing a work that can be a mental strain. The fear of getting a negative response from colleagues as well as from managers often leads to the fact that the professionals keep their feelings within themselves. The study has also examined whether the informants have knowledge of the concept of compassion fatigue. The result shows that the informants do not know the concept, but they can relate to the symptoms being described of compassion fatigue. The result of the study also shows that there is a desire for education about compassion fatigue in the workplace.

This project addresses the promotion of role-related self-compassion (SC) in psychotherapists as part of their professional development and maintenance. There is evidence that therapists who are more self-compassionate are better-protected from emotional burnout (Beaumont et al., 2016), suggesting that self-compassion become part of therapist education(Nelson et al., 2018), but there is a lack of research regarding how this role-related selfcompassion is addressed by supervisors. Semi-structured interviews were conducted with 6 clinical supervisors in Ontario and Quebec, Canada. Thematic analysis (TA) derived 5 main themes, including Participants’ Definitions of SC, Supervisee struggles leading participants to address SC in supervision Participants’ approaches to addressing SC with supervisees, Institutional structures addressing self-care, self-compassion, and Challenges associated with addressing SC in supervision. Results suggest that participants viewed self-compassion as an important component of therapist self-care, and employed a number of direct and indirect methods to address and encourage it with supervisees. Implications for practice and training are included.