Thesis (Ph. D.)--University of Missouri-Columbia, 1997. / Typescript. Vita. Includes bibliographical references (leaves 68-70). Also available on the Internet.

Thesis (Ph. D.)--University of Missouri-Columbia, 1997. / Typescript. Vita. Includes bibliographical references (leaves 68-70). Also available on the Internet.

Thesis (Ph.D.) - University of Queensland, 2005. / Includes bibliography.

Since Truman Capote's In Cold Blood: A True Account of a Multiple Murder and its Consequences was published in 1965, there have been many attempts to define and explain the phenomenon of the "non-fiction novel" as a unified narrative genre. Some of these attempts have been highly theoretical and scholarly, but most have been rather loose definitions referring to an extremely wide range of diverse factual narratives. Over the years, so many different works have been called "non-fiction novels" that it now seems as if the notion of such a unified genre is questionable. Surely it is not generically useful to say that such functionally distinct works as Oscar Lewis's La Vida: A Puerto Rican Family in the Culture of Poverty (1967) and Hunter S. Thompson's Fear and Loathing in Las Vegas: A Savage Journey to the Heart ot the American Dream (1971) belong in the same narrative category. The purpose of this study is to show that many of the works routinely referred to as "non-fiction novels" perform fundamentally different narrative functions and do not belong together in a unified genre. Roman Jakobson's model of communication and his notion of the "dominant function" are used to identify three functional categories into which the narratives discussed in the study logically fall: first, there are predominantly sociological works in which the referential function is the most important element of the communication; second, there are predominantly journalistic works in which the opinions of the writer or emotive function constitute the central narrative concern; and thirdly, we have works performing a dominant novelistic or aesthetic function in the sense that the secondary meanings and themes implied are the most important elements communicated. The thesis follows the following structure. In the introductory chapter, a critique of some of the major generic theories of the "non-fiction novel" as unified genre is offered. The purpose here is not to caricature what are sometimes extremely sophisticated studies. (Indeed, in my own analysis of texts, I am often indebted to the critical insights of the scholars whose theories I question in the introduction.) My purpose is merely to show that the corpus of works each writer refers to can be divided more logically between different dominant narrative functions. The introduction ends with a more detailed explanation of the adaptation of Jakobson's notion of "the dominant" and how it relates to the functional categories identified. Chapter 2 offers analyses of a group of documentary narratives that perform a dominant sociological function but have often been referred to as "non-fiction novels." The chapter starts with an analysis of James Agee's Let Us Now Praise Famous Men (1941), a text widely regarded as the first real American example of the "genre." This is followed by an examination of the anthropological works of Oscar Lewis: Five Families: Mexican Case Studles in the Culture of Poverty (1959), The Children of Sanchez: Autobiography of a Mexican Family (1964), Pedro Martinez: A Mexican Peasant and his Family (1964) and La Vida: A Puerto Rican Family in the Culture of Poverty. I conclude the chapter with an analysis of the recent sociological works of Studs Terkel: Division Street: America (1968), Hard Times: An oral History of the Great Depression (1970) and Working: People talk about what they do all day and how they feel about what they do (1974). In Chapter 3, the notion of subjective participation journalism is explained. This is followed by an analysis of three of the most famous and creative of the works that fall into this functional category: Hunter S. Thompson's Hell's Angels: The Strange and Terrible Saga of an Outlaw Motorcycle Gang (1966), Michael Herr's Vietnam classic, Dispatches (1977), and Norman Mailer's account of a famous protest march, The Armies of the Night: History as a Novel, The Novel as History (1968). Chapter 4 offers a discussion of three works that perform a dominant novelistic function in the realistic tradition of Dostoevski's Crime and Punishment. All three are based on actual murder cases, but the facts of the stories are subordinated to the novelistic themes the author wishes to abstract. They are: Meyer Levin's Compulsion (1957), Mailer's The Executioner's Song (1979) and Capote's In Cold Blood. From this outline, it may appear as if the study is loaded in favour of the sociological works discussed in Chapter 2. This is intentional because, although many critics have referred to them as "non-fiction novels", very little systematic and detailed analysis of these works as a corpus has been forthcoming. This long chapter is an attempt to redress the balance.

No description available.

No description available.

Le reportage, comme journalisme d'investigation de la presse écrite, se constitue en France dans le dernier tiers du XIXe siècle, non sans susciter des débats et des représentations contradictoires entre tenants et opposants. Il connaît dans l'entre-deux-guerres une période d'effervescence, pendant laquelle il se décline en différents supports (volumes, presse quotidienne et hebdomadaire) et selon différents rapports à l'actualité et à la fictionnalisation. Le reportage apparaît dès lors moins comme un genre uniforme qu'en tant que matrice d'un journalisme d'enquête, dont on peut retracer la formation et l'évolution, décrire les différentes variations génériques (reportage collectif, feuilletonesque et d'actualité). Associé à l'essor de la presse d'information, le reportage instaure l'envoyé spécial en médiateur, en écrivain et en héros de la culture médiatique. Le Reporter, comme objet de l'imaginaire social de la Troisième République, est une figure complexe, dont il convient de retrouver les représentations à la croisée de différentes productions. Ce sont à la fois des fictions, des articles de presse (reportages, interviews, nécrologies, métadiscours), des Mémoires de journalistes, de même qu'un ensemble de représentations iconographiques qui sont convoqués, afin de tracer un répertoire culturel des scénographies journalistiques, des scénarios fictionnels et des postures auctoriales concourant à la formation d'un imaginaire social du reporter, figure médiatisée et médiatrice. Au cœur des intrigues et reportages où elle prend place se rencontrent d'autres imaginaires sociaux – de la colonisation, du corps, du progrès technique et social, de la Nation. Ils indiquent en quoi le reporter est une figure républicaine, intimement liée à l'instauration de la démocratie parlementaire et de la liberté de presse, à la modernité technique et médiatique. Enfin, héritier du journalisme littéraire à la française, mais également associé à de nouveaux modes de saisie du réel (notamment les médias visuels, photographie et cinéma), le reporter est le pivot entre deux imaginaires médiatiques : l'un fait reposer sur la subjectivité du journaliste la restitution d'une vision du monde, perçu à travers le prisme de la médiation humaine ; l'autre, qui triomphera dans la seconde moitié du XXe siècle, prétend à une illusion de saisie objective du réel, capturé par la médiation technique. / Reportage, understood as investigative journalism of the written press, was invented in France in the last third of the nineteenth century, not without causing debates and contradictory representations between supporters and opponents. During the interwar period its popularity is at its peak, as reportage presents itself in different media (books, daily and weekly press) and with different relations to news and fictionalization. Reportage therefore appears less like a genre than a matrix of investigative journalism, whose formation and evolution can be traced and generic variations described (such as collective, serialized and news reportages). Linked to the development of the news media, reportage establishes the special correspondent as a mediator, a writer and a hero of modern media culture. The Reporter, as an object of the social imaginary of the Third Republic, is a complex figure, which representations are situated at the crossroads of different productions. These include fictions, press articles (reportages, interviews, obituaries, metadiscourses), Memoirs of journalists, as well as a set of iconographic representations, all of which are drawn upon to define a cultural repertoire of journalistic scenographies, fictional scenarios and authorial positions contributing to the formation of a social imaginary of the reporter, defined both as a publicized figure and a mediator. In the intrigues and stories in which the reporter appears, he meets other social imaginaries – of colonization, of the body, of technical and social progress, of the Nation. These mould the reporter into a Republican figure, closely linked to the development of parliamentary democracy and of freedom of the press, and to modern technology and media. Finally, heir of the French literary journalism, but also associated with new recording techniques (that is, visual media, photography and cinema), the reporter is the pivot between two mediatic imaginaries : one that uses the journalist's subjectivity and the prism of human mediation to account for a worldview ; the other, which will prevail in the second half of the twentieth century, claims to offer an objective grasp of reality, as permitted by the illusion of technical mediation.

Det litterära reportaget skiljer sig från nyhetsjournalistiken i att det använder en litterär narrativ form för att återge ett verkligt innehåll. Till skillnad från skönlitteratur gör det litterära reportaget ett dokumentärt anspråk som förbinder reportageförfattaren med historien som berättas, och det som berättas måste förutom att vara sant också berättas på ett sätt som hedrar det dokumentära anspråket. Det dokumentära anspråket ger upphov till narrativa begränsningar och i reportage om historiska händelser framträder dessa narrativa begränsningar tydligt eftersom reporterns tidsmässiga och rumsliga belägenhet begränsar möjligheten att införskaffa erfarenheter av den historia som berättas. Den här uppsatsen undersöker de narrativa formbegränsningar som det dokumentära anspråket ger upphov till. Syftet är att genom en narratologisk analys av historiska reportage undersöka de narrativa strategier författarna använder sig av för att dramatisera ett verklighetsbaserat innehåll. Den narratologiska analysen operationaliseras genom att Gérard Genettes narratologiska kategorier appliceras som analytiska kategorier i en kvalitativ innehållsanalys av tio stycken historiska reportage. Analysen visar att de narratologiska begränsningarna framträder tydligt med avseende på kategorierna modus och röst. Medan berättarens möjligheter att laborerar med berättelsens tempus påverkades i mindre utsträckning. För att motverka de narratologiska begränsningarna använder sig författarna av ett antal strategier för att återskapa sinnesintryck. I analysen framkommer också att författarna använder skriftliga källor dels för att skapa mindre distans mellan berättare och historia, men också för att stärka den dokumentära läsupplevelsen.

Vintern 2008 var hård mot svenska Sápmi. Tidigt föll snöblandat regn som när temperaturen föll frös till ett för renar ogenomträngligt lager av is över det som annars skulle varit den föda som skulle räcka fram till vårens tö. I desperation spred sig renhjordar över enorma ytor, och för Saila-Marie Persson och hennes familj gjorde det till slut att de inte längre hann med att ta sig runt flocken på en dag, och de blev tvungna att arbeta i princip dygnet runt för att överleva. Arbetet gav resultat, och när våren slutligen började smyga sig på igen var familjens renhjord, som sköttes av Saila, hennes föräldrar, hennes syskon och hennes systers pojkvän, tillbaka på fjället där de skulle kalva. Kalvningen representerar en nystart, en chans för hjorden att fylla de hål efter de djur som gått förlorade under de hårdare månaderna, och för renskötarna är det en period av andrum och återhämtning. Det var också den tidpunkt då Sailas systers pojkvän valde att ta sitt eget liv. Sailas värld skakades om, och i sviterna efter självmordet började hon själv må dåligt. Hon slets mellan gymnasiegången i Östersund och familjen som nu var tvungna att hantera både stor sorg och dessutom ökad arbetsbörda. När hon vände sig till skolkuratorn med ett rop på hjälp möttes hon av oförstående: kunde hon inte bara sluta åka efter renarna? För Saila var svaret ett enkelt nej, eftersom renarna var en del av hennes identitet och det hon ville hålla på med i framtiden. Renarna var lika mycket en del av hennes utbildning som gymnasieskolan. Till slut såg hon som enda utväg att försöka följa sin systers pojkvän, att helt enkelt inte längre leva. Vårt arbete är en dokumentär om de människor som lever och bor i Sápmi och som på olika sätt drabbats eller påverkats av psykisk ohälsa och självmord. Den här reflektionsrapporten är en studie av de metoder vi vi använt under arbetets gång. I den här reflektionsrapporten har vi valt att titta närmare på många av de etiska aspekter som rör rapportering om självmord och psykisk ohälsa, däribland den risk för inspiration till självmord som kommer med att berätta om självmord i media. Vad vi kommit fram till är att en vanlig uppfattning bland journalister är att det dels är riskfyllt att rapportera om självmord i tryckt media, men att det också kan finnas en tendens till minskad självmordsstatistik om tystandens bryts och det rapporteras om på ”rätt sätt”. Dessutom sätter vi oss in i och reder ut begreppen dokumentär och reportage, samt diskuterar journalistens, intervjupersonens och källornas roll i de olika situationerna.

Orientador: Marcelo Magalhães Bulhões / Banca: Arlindo Rebechi Júnior / Banca: Ornna Messer Levin / Resumo: Esta pesquisa estudo analítica e interpretativamente os textos do jornalista-escritor Paulo Barreto, mais conhecido como João do Rio (1881-1921), reunidos nos livros As religiões do Rio (1905), A alma encantadora das ruas (1908), Cinematógrafo (1909) e Vida Vertiginosa (1911). Escrevendo narrativas com características da reportagem moderna e da crônica, João do Rio, um dos profissionais de imprensa mais lidos da época, registrou um período de modernização do rio de Janeiro, então capital federal. No embate com seus textos, refletimos sobre suas contribuições - narrativas e históricas - à reportagem brasileira moderna, dissertamos, sobre como se caracterizam em sua obra a figura do narrador, a composição dos personagens, o registro dos espaços e a construções temporais. Metodologicamente, recorremos às teorias do jornalismo e da literatura / Abstract: This research studied analytically and interpretively texts of the journalist-author Paulo Barreto, know as João do Rio, one of the most widely read professional journalists of his time, experienced a period of modernization of Rio de Janeiro, then the federal capital. In the clash with their texts, this research consider on their contributions - and historical narratives - for the Brazilian modern story and discuss how to characterize his work over the figure of the narrator, the composition of the characters, the recording of temporal spaces and buildings. Methodologically, we will use the theories of journalism and literature / Mestre