Syftet med studien var att analysera hur förskollärare konstruerar undervisning för yngre- respektive äldre barn. Min avsikt att ta reda på vilka konstruktioner av undervisning som framträdde samt vilka konsekvenser dessa fick för barns lärande och utveckling. Studien har utgått från den socialkonstruktionistiska teorin och har genomförts med en kvalitativ metod. Intervjuer med tre förskollärare har använts som datainsamlingsmetod. Genom tematisk analys har en bild av förskollärares konstruktioner av undervisning synliggjorts. De teman som framträdde var: upplevelseinriktad undervisning, spontan undervisning, i dialog med barnen och gruppsammansättning. Resultatet visar att konstruktionerna skiljer sig åt för yngre- respektive äldre barn och är bland annat baserade på förskollärarnas egen tolkning av Läroplan för förskolan Lpfö 18.

Barns allt mer institutionaliserade vardagsliv och inflytandets framträdande status, medför att förskolläraren har fått en allt mer betydande roll i att tillgodose barns inflytande i förskolan. Styrdokumentens otydliga framskrivning om hur inflytandet ska implementeras i verksamheten, bidrar till olika arbetssätt i förskolan och genererar till att barnen inte får en likvärdig utbildning. Studiens syfte var att undersöka förskollärares uppfattningar kring fenomenet barns inflytande och dess relation till planering av den pedagogiska verksamheten. Studien genomfördes med hjälp av ett fenomenografiskt perspektiv och semistrukturerade intervjuer med sju legitimerade förskollärare, för att på så sätt lyfta olika förskollärares uppfattningar. Studiens resultat visar på att förskollärarna talar om barns inflytande utifrån yngre- och äldre barn. De yngre barnen kan ses vara allt mer begränsade, på grund av deras bristande kommunikationsförmåga, medan de äldre barnen gynnas mer av deras kommunikativa förmågor och blir på så sätt mer inkluderade i verksamheten. Resultatet visar även på att en del förskollärare anser att barns inflytande bör begränsas vid vissa tillfällen, på grund av verksamhetens utformning och organisation.

Genom att intervjua sex förskollärare har syftet med denna studie varit att skapa större förståelse gällande förskollärares uppfattningar om hur anknytningsrelationer upprätthålls till äldre barn i förskolan. Studien har sin teoretiska grund i anknytningsteorin och kvalitativa intervjuer har använts som metod för att ta del av förskollärares beskrivningar. Resultatet visar att upprätthållandet av anknytningsrelationer är ett städnigt arbete som hela tiden måste vårdas. Att utläsa förbestämda konkreta metoder som antas av förskollärare i syfte att upprätthålla anknytningsrelationerna till äldre barn i förskolan blir utifrån förskollärares beskrivningar en svårighet. Det tycks snarare handla om att möta barns känslomässiga behov i stunden, vilket kan ses innebära att det inte finns förbestämda manualer för hur det ska gå till. Barnets långsiktiga och kortsiktiga behov är det som avgör och styr hur förskollärare agerar gentemot barnen i upprätthållandet av anknytningsrelationerna. Förskollärares beskrivningar visar att det inte är situationerna i sig som väcker ett behov hos barnet av att tanka trygghet hos förskollärare, utan det tycks vara känslan som situationen frambringar hos barnet som väcker behovet av trygghetstankande.

Att under en längre period i förskolan uppleva otillräcklig emotionell trygghet kan få konsekvenser förförskolebarns utveckling. Forskningen om vilken relevans och betydelse som barnen tillskriver sina upplevelserav trygghet är mycket begränsad. Denna studie är därför utformad med syfte att utifrån ett fenomenologisktperspektiv visa hur pedagoger kan närma sig barns livsvärld och få förståelse för hur enskilda barn på de olikaavdelningarna upplever emotionell trygghet. Detta genom att undersöka hur en grupp med fem- och sexåringarupplever begreppen tillit och trygg bas. Begrepp som enligt anknytningsteorin är grundläggande för barns totalaupplevelse av emotionell trygghet. Studien är kvalitativ, med semistrukturerade intervjuer somdatainsamlingsmetod och interpretative phenomenological approach (IPA) som analysmetod. Resultatet visar atttillit spelar en central roll i barns livsvärld när det kommer till de relationer som barnen har och skapar iförskolan. Vidare är de känslor som framkallas i en specifik situation avgörande för hur barnen uppleveremotionell trygghet. För att verkligen kunna förstå hur barn upplever tillit och emotionell trygghet behöver merforskning genomföras med utgångspunkt i barns perspektiv. Genom att anta barns perspektiv kan pedagoger fåförståelse för varje enskilt barns livsvärld, och på så sätt öka pedagogernas möjligheter att möta varje barnssocioemotionella behov.