Title: Open-care Treatment of Youth. Home-ground Solutions in Theory and Practice This dissertation is a case study in two parts, which describes how ideas about open-care treatment of youth aged 13-20 years are interpreted and concretized in a local context. The study, i.a., aims at creating deeper knowledge about target group, content of treatment, and reported results concerning a form of treatment in social care which has hitherto been sparsely researched in Sweden. The results of the interview study demonstrate that the driving forces for developing local forms of open care treatments have first and foremost been to offer better care and to improve the professionalism of the social worker. Studies of the social welfare documents of 97 young people reveal that most of these youngsters are in bad need of treatment and that they have experiences of various kinds of treatment before the present efforts. The study also demonstrates that the efforts are rarely evaluated and lack systematic documentation. Finally, the study reveals that more than 60 per cent of the youth get some sort of continuous support by the social welfare system after the open-care treatment has come to an end. The results from both parts of the study are analysed by means of neo- institutional theory. According to this theory the local open-care treatment consists of an indistinct target group, family-oriented methods, and activities that have been legitimised by strong proponents, good timing, professional development, and by representing important political values. In conclusion, the author argues that open care treatment shows signs of a beginning institutionalisation, a taken-for-granted-ness, which he thinks is risky, as we still do not know if open-care treatment is more favourable to the young people than different kinds of 24-hour care. In addition, the author holds, that the future role of the social worker should include knowledge that decreases unfounded taken-for-granted ideas. / Denna rapport handlar om huruvida socialtjänstens öppenvårdsbehandling för ungdomar kan ses som en institutionaliserad idé, men den vill också skapa kunskap om en insats som tidigare har belysts sparsamt inom svensk social forskning. En aktstudie visar att ungdomarna är en heterogen grupp med omfattande erfarenhet av tidigare insatser, men också att dokumentationen kring dem är osystematisk och bristfällig samt att insatserna sällan utvärderas. Öppenvårdsbehandling förefaller vara beroende av andra faktorer än uppnådda resultat för sin legitimitet och överlevnad. Att spara pengar, att utveckla professionen samt politiska ambitioner att avveckla institutioner är sådana faktorer. Studien visar också att framväxt och konsolidering av öppenvårdsverksamhet har flera drag av begynnande institutionalisering och styrs av olika förgivettaganden. Thorbjörn Ahlgren är doktorand vid Växjö universitet och FoU-ledare vid den regionala forsknings- och utvecklingsenheten Luppen kunskapscentrum på Hälsohögskolan i Jönköping. Detta är hans licentiatavhandling i socialt arbete.

Studiens syfte var att undersöka de uppfattningar om missbruk som råder inom FoU nordvästs kommunala öppenvårdsmottagningar samt att göra en kartläggning av dessa insatser. Våra huvudfrågeställningar var: (1) Hur definierar öppenvårdsmottagningarna inom FoU nordväst centrala begrepp inom missbruksområdet? (2) Vilka insatser erbjuder den öppna missbrukarvården inom FoU nordväst och vad innebär vissa av dessa? (3) Vilka teorier och metoder om missbruk baserar öppenvårdsmottagningarna inom FoU nordväst sitt arbete på? För att kunna besvara våra frågeställningar gjordes initialt en förstudie i form av en postenkät som mottagningarna fick besvara. Utifrån dessa svar utformades våra intervjufrågor och den fiktiva klienten vinjetten Janne). Undersökningsmetoderna har varit kvalitativa halvstrukturerade intervjuer med personal på de åtta mottagningarna samt vinjettmetoden. Intervjuerna strukturerades i följande fyra teman: (1) Vinjetten Janne, (2) Resursutbud och definitioner av vissa insatser, (3) Tankar om missbruk samt (4) Övriga centrala begrepp. Resultaten analyserades utifrån våra valda teorier, socialkonstruktivism, sjukdomsbegreppet och det inlärningsteoretiska perspektivet. Därefter kopplades resultaten till aktuell forskning. Resultaten visar att det råder viss skillnad i definitioner av olika missbruksbegrepp bland de olika mottagningarna. Karaktäristiskt, och gemensamt, för mottagningarna är att insatsutbudet är brett. Därtill finns en viss samstämmighet bland mottagningarna vad gäller arbetsmetoder. Däremot saknas i flera fall en tydlighet kring vilken/vilka teorier mottagningarnas arbete grundar sig på. Sammantaget visar resultaten på att de bedömningar och insatser klienten får är avhängigt var denne bor och vilken socialsekreterare denne möter.

I Uppsala har det inte funnits tillräckliga resurser för att personer med ät- och kommunikationssvårigheter ska få fortsatta logopedinsatser efter att de har skrivits ut från den geriatriska vården. Ett projekt startades därför 2007 med målet att utveckla modeller för logopediskt arbete så att vårdkedjan blir komplett och rehabilitering kan fortsätta så länge vårdtagaren har behov av det. Projektet har riktat sig till personer över 65 år som har ät- och/eller kommunikationssvårigheter på grund av stroke eller progredierande kognitiv/neurologisk sjukdom. Syftet med den här studien har varit att utvärdera projektet efter att halva projekttiden har gått. En processutvärdering baserad på dokumentation om projektet har gjorts. Statistiska analyser har gjorts på data som projektet har samlat in om vårdtagarnas svälj- och kommunikationsförmåga. Där har bland annat förmågorna före och efter logopedinsatser jämförts med varandra. Slutligen har intervjuer med åtta anhöriga till projektdeltagare gjorts för att se hur projektet har påverkat dem. Studien har visat att det finns ett behov av logopeder i öppna vårdformer men också ett behov av att synliggöra och informera om logopedens arbete. Det har visat sig att både kommunikation och ät- och sväljförmåga har förbättrats efter insatser av logoped. Intervjuer med anhöriga har visat att projektet inte haft någon särskild betydelse för dem. I framtiden vore det också intressant att ta reda på hur boendepersonal påverkats av projektet. / In Uppsala, patients in long-term care with geriatric communication and swallowing disorders have not generally received services from speech-language pathologists. To remedy the need for intervention in this group a trial project was initiated in 2007. Its aim was to estimate the need for continued intervention in long-term care and to develop effective working strategies for the speech-language pathologists. The target group was persons above 65 years old with eating and/or communication disabilities caused by stroke or progressive cognitive/neurologic disorders. The purpose of this study was to evaluate the project at its half-way point. The working processes were analyzed based on documentation from the project. Statistical analyses were conducted on ratings and objective measures of the patients’ eating and communication abilities. Finally, relatives of eight of the patients were interviewed to see how the project had affected them. The results indicate a need for intervention by speech-language pathologists for patients in long-term care. It is also necessary to inform patients, relatives and employees at care centers about how speech-language pathologists can help. Both communication and swallowing improved after interventions by speech-language pathologists. The interviews also indicate that speech-language pathologists have little impact on the relatives. A future study should assess how the project has affected the employees at care centers. / Logopedi i Öppna Vårdformer

Syftet med denna uppsats har varit att skildra brukares egna upplevelser av och tankar om Öppenvårdsteamet i Hudiksvalls kommun. Verksamheten vänder sig till vuxna missbrukare och syftar till att stödja, störa och motivera dem. Målet med Öppenvårdsteamet är att finnas tillgänglig när andra verksamheter inte är det, genom stöd och råd hjälpa brukarna till att skapa en meningsfull fritid utan alkohol och droger samt att de i slutändan skall få en så stabil grund att stå på att de blir självgående. Arbetet är förlagt till kvällar och helger och ska ses som ett komplement till andra insatser. En kvalitativ metod har legat till grund för brukarundersökningen. Intervjufrågorna var färdigformulerade utan fasta svarsalternativ och totalt genomfördes fem intervjuer. Det insamlade materialet tolkades med hjälp av teoretiska synsätt och begreppsförklaringar så som delaktighet, stöd och motivation, omgestaltning, känsla av sammanhang samt behandlarens roll. En slutsats är att upplevelsen av att finnas i ett sammanhang där någon lyssnar och ger stöd är betydelsefullt för brukarna. Även behandlarens roll och förhållningssätt är viktigt i rehabiliteringsprocessen. Tolkningen av empirin har visat att kombinationen stöd och kontroll är komplex, något man bör vara medveten om i en verksamhet som Öppenvårdsteamet.

I Bergs kommun startades år 2003 ett öppenvårdsprojekt då kommunen märkte av en påtaglig ökning av barn och unga som var i behov av socialtjänstens insatser. Denna verksamhet kom att heta Bergssprängarna. Mitt syfte var från början att jämföra de barn och unga som blivit föremål för placering på institution och familjehem och de som fått insats genom Bergssprängarna för att se om grupperna var likvärdiga och jämföra kostnaderna för respektive verksamhet. Men under arbetes gång har syftet förändrats då jag inte fått tillgång till de ekonomiska underlagen som skulle belysa varje individs totala kostnad för respektive insats. Därför redovisas endast grova kostnadsunderlag. Utgångspunkten är en mindre aktstudie men innefattar även budgetmaterial. Då tidigare förhållanden har undersökts och sekundär data utgör grunden till studien har en kvantitativ metod valts. Resultaten visar tendenser till att det delvis är samma och delvis olika barn och unga som blir föremål för institutionsplacering/familjehemsplacering som får insats genom Bergssprängarna. Starten av Bergssprängarna kan ha lett till att fler barn och unga i Bergs kommun blir sedda med sin problematik då behandlarna rör sig skol- och fritidsmiljöer som leder till att fler blir föremål för insatser från socialtjänsten. När det gäller kostnadsutvecklingen har etableringen av Bergssprängarna inte inneburit att kommunens kostnader för institutionsvård och familjehemsvård minskat så som förväntat.

Uppsatsens syfte har varit att förstå hur samverkan fungerar mellan socialtjänst och psykiatri. För att göra detta har en kvalitativ studie genomförts för att se vad två personer som arbetar på ett stödboende inom socialtjänsten respektive inom den psykiatriska öppenvården och deras två chefer tänker om samverkan i den löpande verksamheten. Frågeställningarna var: Hur ser samverkan ut mellan de två verksamheterna, vad styr samverkan mellan verksamheterna och hur ser de två professionernas handlingsutrymme ut? Resultaten har analyserats utifrån Grapes (2006) modell av den nyinstitutionella organisationsteorin. Samverkan mellan organisationerna fungerar i det här fallet ganska bra på marknivå. Där är kontakten mellan stödboendet och öppenvårdsmottagningen tät och de är överens om att de behöver varandra för att kunna hjälpa de personer de arbetar med. De två cheferna menar att de har en fungerande samverkan. Men här ser man en mer problematisk bild av samverkan. De gånger samverkan inte fungerar beror det ofta på att verksamheterna drivs av olika logiker och att de har olika uppfattning om ekonomin.

Introduktion: Att någon gång drabbas av psykisk ohälsa blir allt vanligare, därför är betydelsen av forskning inom området stor. Sjuksköterskor med sin specifika omvårdnadskompetens utgör den största personalgruppen inom psykiatrisk öppenvård men sjuksköterskans roll inom psykiatrisk öppenvård är begränsat beskriven i vetenskaplig litteratur. Detta innefattar aspekter kring sjuksköterskans egen roll samt i relation till andra yrkesgrupper inom psykiatrisk öppenvård. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans upplevelse av sin egen roll inom psykiatrisk öppenvård samt upplevelsen av interaktionen med andra yrkesgrupper i sitt arbete. Metod: Studien var en deskriptiv intervjustudie med kvalitativ ansats. Sju sjuksköterskor arbetandes i psykiatrisk öppenvård inkluderades i studien. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer och analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sammanlagt skapades 25 kategorier: positiva respektive negativa aspekter i arbetet som sjuksköterska inom öppenpsykiatri, samarbete mellan de olika yrkeskategorierna i teamet, bemötande och uppskattning för sjuksköterskans kompetens samt sjuksköterskans bidragande kompetens i vården av patienten. Slutsats: Sjuksköterskans upplevelse inom psykiatrisk öppenvård är komplex och visar bland annat på känslor av hög arbetsbelastning, en odefinierad roll i interprofessionellt samarbete samt både undervärdering och uppskattning för sin kompetens. Uttryck för ett bidragande omvårdnadsperspektiv samt en bredare syn på patienten i vården visar dock på tydliga uppfattningar om sin kompetens som sjuksköterska. Allt detta är relaterat till flera faktorer såsom organisation, arbetskollegor samt den egna uppfattningen om sin yrkesroll i arbetet. / Introduction: At some point suffer from mental illness is becoming more common, therefore, research in the field is of great importance. Nurses with their specific nursing skills form the largest staff group in psychiatric outpatient care, but the nurse's role in psychiatric outpatient care is limited as described in scientific literature. This includes aspects of the nurse's own role and in relation to other professions in psychiatric outpatient care. Aim: To describe the nurse's perception of their role in psychiatric outpatient care, and the experience of interaction with other professionals in their work. Method: The study was a qualitative, descriptive interview study. Seven nurses working in psychiatric outpatient care were enrolled in the study. Data were collected through semi-structured interviews and analyzed with qualitative content analysis. Results: A total of 25 categories concerning positive and negative aspects of work as a nurse in outpatient psychiatric care, collaboration between the professions in the team, treatment and appreciation to the nurse's competence and nurses contributory expertise in caring of the patient were created. Conclusion: Nurse's experiences in psychiatric outpatient care are complex and show feelings of heavy workload, an undefined role in inter-professional collaboration and both under-valuation and appreciation of their skills. Though, expression of a contributory caring perspective and a broader view of the patient show views oft the nurse's competence. All this can be related to several factors such as organization, work colleagues and their own perception of their professional role in their work.

<p>Title: Open-care Treatment of Youth. Home-ground Solutions in Theory and Practice</p><p>This dissertation is a case study in two parts, which describes how ideas about open-care treatment of youth aged 13-20 years are interpreted and concretized in a local context. The study, i.a., aims at creating deeper knowledge about target group, content of treatment, and reported results concerning a form of treatment in social care which has hitherto been sparsely researched in Sweden. The results of the interview study demonstrate that the driving forces for developing local forms of open care treatments have first and foremost been to offer better care and to improve the professionalism of the social worker. Studies of the social welfare documents of 97 young people reveal that most of these youngsters are in bad need of treatment and that they have experiences of various kinds of treatment before the present efforts. The study also demonstrates that the efforts are rarely evaluated and lack systematic documentation. Finally, the study reveals that more than 60 per cent of the youth get some sort of continuous support by the social welfare system after the open-care treatment has come to an end. The results from both parts of the study are analysed by means of neo- institutional theory. According to this theory the local open-care treatment consists of an indistinct target group, family-oriented methods, and activities that have been legitimised by strong proponents, good timing, professional development, and by representing important political values.</p><p>In conclusion, the author argues that open care treatment shows signs of a beginning institutionalisation, a taken-for-granted-ness, which he thinks is risky, as we still do not know if open-care treatment is more favourable to the young people than different kinds of 24-hour care. In addition, the author holds, that the future role of the social worker should include knowledge that decreases unfounded taken-for-granted ideas.</p> / <p>Denna rapport handlar om huruvida socialtjänstens öppenvårdsbehandling för ungdomar kan ses som en institutionaliserad idé, men den vill också skapa kunskap om en insats som tidigare har belysts sparsamt inom svensk social forskning.</p><p>En aktstudie visar att ungdomarna är en heterogen grupp med omfattande erfarenhet av tidigare insatser, men också att dokumentationen kring dem är osystematisk och bristfällig samt att insatserna sällan utvärderas.</p><p>Öppenvårdsbehandling förefaller vara beroende av andra faktorer än uppnådda resultat för sin legitimitet och överlevnad. Att spara pengar, att utveckla professionen samt politiska ambitioner att avveckla institutioner är sådana faktorer. Studien visar också att framväxt och konsolidering av öppenvårdsverksamhet har flera drag av begynnande institutionalisering och styrs av olika förgivettaganden.</p><p>Thorbjörn Ahlgren är doktorand vid Växjö universitet och FoU-ledare vid den regionala forsknings- och utvecklingsenheten Luppen kunskapscentrum på Hälsohögskolan i Jönköping. Detta är hans licentiatavhandling i socialt arbete.</p>

Självmedkänsla ett relativt nytt begrepp och anses vara en viktig faktor för psykisk hälsa och för ett hälsosamt beteende och kan tänkas utgöra ett skydd mot empatitrötthet och utbrändhet. Människor i vård- och omsorgsyrken anses utsatta och man talar mycket om vikten att vårda sig själv. Självmedkänsla är en förmåga man kan ”öva upp” vilket gör det ytterligare intressant. Syftet med denna studie var att undersöka självmedkänsla hos vårdpersonal inom psykiatrisk öppenvård och att få mer kunskap om hur behandlare hanterar misslyckanden och svårigheter. Studien har haft både en kvantitativ och en kvalitativ ansats. En enkät (42 svarande) baserad på en översättning av Self-compassion Scale, som mäter självmedkänsla och tre intervjuer har bearbetats. I resultatet framkommer att det med avseende på självmedkänsla var fördelaktigt att vara man, äldre, att ha antigen kort eller lång erfarenhet i yrket eller att ha steg ett-utbildning. Det framkom i den kvalitativa analysen en rad copingstrategier som individer använder sig av för att hantera misslyckande. Dessa sorterades in under följande teman: att hämta kraft från andra, att hämta kraft inifrån, att ta hand om sig samt att luta sig mot sina livserfarenheter. Självmedkänsla är inte ett självgående lokomotiv utan behöver bränsle, från andra, inifrån individen själv och från livserfarenheterna.

Studiens syfte är att undersöka professionellas upplevelser kring hur motivationen till ett förändringsarbete kan komma att påverkas av att ungdomar upplever sig tvingade att delta i insatser hos socialtjänsten och öppenvården. För att besvara studiens syfte gjordes semistrukturerade intervjuer med fem professionella behandlare inom tre olika insatser på öppenvården. Dessa arbetar gentemot ungdomar som huvudsakligen har ett kriminellt och utagerande beteende men även gentemot ungdomar som hamnat utanför samhället på grund av en psykisk ohälsa. Datamaterialet insamlades och sedan gjordes en tematisk analys på intervjuerna. Den tematiserade datan presenteras sen och analyserades med hjälp av Foucault, Bourdieu samt Ahrne för att se huruvida vi kunde se bakomliggande faktorer eller orsaker kring den problematik, studien visade. Resultaten visar att ungdomar upplever ett tvång i en liknande behandlingssituation vilket ofta tar sig i uttryck att en initial motivation till insatsen omöjliggörs. Det visar också att ansvaret faller på behandlaren att överbrygga denna tvångsupplevelse och på så vis försöka internalisera samt kultivera en motivation hos ungdomar. Detta är görbart om behandlaren erbjuds tillräckligt med autonomi inom organisationen samt är väl införstådd i hur ungdomar med liknande problematik helst vill bli bemötta.