Som socionomstudent har man många gånger fått höra att yrken inom socialt arbete kan vara stressfulla. Detta väckte ett intresse att fördjupa sig om hur det kan se ut på en arbetsplats inom ett visst yrke, och se hur stress kan påverka ens arbete i och med att man arbetar med människor. Därav valdes ett yrke var socionomen arbetar med klienter i form av behandling där klientkontakter utförs i större utsträckning.  Syftet med denna studie var därför att undersöka hur det kan se ut med stressnivåer inom yrket som behandlare, hur det kan hanteras, hur det påverkar arbetet samt vad den rådande pandemi har för inverkan. Detta undersöktes genom semistrukturerade, kvalitativa intervjuer med socionomer som arbetar med behandlingsarbete på tre olika verksamheter som sedan analyserades med hjälp av ett kodningsschema utifrån tematisk analys.  De huvudsakliga resultaten visar att tidsutrymme påverkar professionella i hög grad. Genom att uppleva för lite tid i förhållande till de arbetsuppgifter som ska göras skapas stress. Stress kan också upplevas när den professionella bokar in för många klienter med för lite tidsutrymme mellan klientsamtalen, då närvaron och fokus minskar av brist på reflektionstid före och efter samtal. Ytterligare framkommer det att intervjupersonerna upplever både positiva och negativa effekter på stressupplevelsen utifrån att arbeta under en pandemi. Fördelen ses vara ett mer effektivt arbete, och nackdelen blir en social saknad samt svårighet att besluta vad i arbetet som bör ske fysiskt eller digitalt.  Studiens resultat påvisar att stress är i hög grad individuellt, både faktorer som leder till stress och hantering av detta. Intervjuerna visar att de professionella har fått arbeta med sin stressupplevelse, vad som kan kännas svårt att hantera och vad som går att göra vid dessa situationer.

Bakgrund: Depression är en vanlig psykisk sjukdom med hög prevalens inom psykiatrin. Sjukdomsbilden innefattar inaktivitet och många rör på sig mindre än vad folkhälsomyndighetens rekommenderar. Fysisk aktivitet har vetenskapligt stöd, både som enskild behandling och som komplement, att kunna lindra symtom vid depression. Tidigare studier fokuserar på hur fysisk aktivitet motiveras och tillämpas inom slutenvården, dock saknas psykiatriska öppenvårdsperspektivet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att motivera patienter med depression till fysisk aktivitet inom psykiatriska öppenvården.Metod: Data samlades med hjälp av fokusgruppsintervjuer med 12 sjuksköterskor och analyserades med en fokusgruppsanalys.Resultat: Resultatet gav tre huvudkategorier: Sjuksköterskans roll, komplex utmaning samt organisation. Sjuksköterskorna erfar att det är viktigt att motivera patienter till fysisk aktivitet men att det ofta är en svår uppgift. Sjuksköterskan har en rad verktyg att använda sig av i sitt arbete, som motiverande samtal, fysisk aktivitet på recept (FaR), uppföljning och stöttning men önskar att fysisk aktivitet ska få en större plats inom den psykiatriska vården.Konklusion: Det finns verktyg att använda sig av i det motiverande arbetet till fysisk aktivitet. Dock hamnar det motiverande arbetet ofta i skymundan till förmån för andra arbetsuppgifter. En mer personcentrerad vård inom öppenvården önskas för ett mer hälsofrämjande förhållningssätt inom psykiatrin. / Background: Depression is a common mental illness with high prevalence in psychiatry. The disease picture includes inactivity and many move less than recommended by the Public Health Agency of Sweden. Physical activity has scientific support, both as an individual treatment and as a supplement, to be able to relieve symptoms of depression. Previous studies focus on how physical activity is motivated and applied in inpatient care, however, the psychiatric outpatient perspective is lacking.Aim: The purpose of the study was to describe nurses’ experiences of motivating patients with depression to physical activity in psychiatric outpatient care. Method: The study is of a qualitative nature. 12 nurses have been interviewed in focus groups divided into four occasions. Results: The result gave three main categories: The role of the nurse, complex challenge and organization. The nurses experience that it is important to motivate patients to physical activity, but that it is often a difficult task. The nurse has a number of tools to use in her work, such as motivational interventions (MI), physical activity on prescription (FaR), follow-up and support, but wishes that physical activity should have a greater place in psychiatric care.Conclusion: There are tools to use in the motivating work for physical activity. However, motivational work is often overshadowed in favor of other tasks. A more person-centered care in outpatient care is desired for a more health-promoting approach in psychiatry.

Bakgrund: Sjuksköterskor i den psykiatriska öppenvården möter personer med Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) från första bedömning till diagnostisering och medicinsk behandling. Under denna process ställs personerna inför olika krav och villkor för att få den vård de har behov av. Med villkorad vård menar vi vård och behandling som enbart ges om personen med ADHD följer de krav, regler och rutiner som vården beslutat om. Detta kan exempelvis vara att påvisa drogfrihet genom drogscreening, nykterhet genom peth-prov och formella kontrakt som exempelvis nolltolerans mot hot och våld. Syfte: Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av villkorad vård för personer med ADHD inom psykiatrisk öppenvård. Metod: Vi använde oss av empirisk kvalitativ intervjustudie. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes, transkriberades ordagrant och analyserades sedan genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i ett övergripande tema: Den motsägelsefulla vården och tre underkategorier: Att sträva efter att ge en personcentrerad vård men vården bygger på generella rutiner, Att behoven hos personer med ADHD tillgodoses enbart om de kan följa  vårdens villkor och Att vilja men inte kunna ge en vård på lika villkor. Slutsats: Att sjuksköterskornas erfarenhet beskriver en motsägelsefull vård för personer med ADHD. Studiens resultat kan ge en indikation om ett behov av samarbete mellan sjuksköterskan, dennes team och personer med ADHD i psykiatrisk öppenvård, men även den komplexitet som sjuksköterskan ställs inför i sin arbetsroll.

Bakgrund: Samarbete mellan olika vårdenheter rymmer många olika svårigheter och utmaningar från geografisk distans till skilda arbetssätt, rutiner och journalsystem samt olika individer. Tidigare studier har visat att samarbetet fungerar bättre om personalen känner varandra. Uppföljning i öppenvården efter inläggning är viktig inte minst med tanke på den då kraftigt ökade suicidrisken. Det finns få studier som undersökt hur sjuksköterskor upplever samarbetet och vad som är hämmande och främjande för detta.  Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samarbete mellan vuxenpsykiatrisk öppenvård och heldygnsvård Metod: Datainsamling gjordes genom semistrukturerade intervjuer av tio sjuksköterskor, fem från varje vårdkontext. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom att när man kände varandra i öppen- och heldygnsvården upplevdes samarbetet fungera bra, det var lättare att ha en dialog och komma fram till gemensamma lösningar. Det fanns ett behov av att informera varandra om respektive område, vilka möjligheter, resurser och begränsningar som fanns. Det kunde vara svårt för öppenvården att erbjuda snabb återbesökstid efter utskrivning och man önskade mer framförhållning för att planera in detta. Sjuksköterskorna i öppenvården upplevde det enkelt att få tag på kollegorna i heldygnsvården men omvänt var upplevelsen den motsatta. Att använda digitala system upplevdes smidigt förutsatt att alla inblandade var aktiva i systemet. Slutsats: Att känna varandra är den enskilt största faktorn för ett välfungerande samarbete och därmed något som bör tas i beaktande för samtliga medarbetare i psykiatrin. Det finns en vilja och strävan efter att arbeta för och utveckla samarbetet. / Bakgrund: Samverkan mellan olika vårdenheter innehåller många olika svårigheter och utmaningar från geografiskt avstånd till olika arbetssätt, rutiner och journalsystem samt olika individer. Tidigare studier har visat att samarbete fungerar bättre om personalen känner varandra. Uppföljning i öppenvården efter inläggning är viktigt, inte minst med tanke på den då kraftigt ökade risken för självmord. Det finns få studier som har undersökt hur sjuksköterskor upplever samarbete och vad som hämmar och främjar detta. Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av samverkan mellan vuxenpsykiatrisk öppenvård och slutenvård Metod: Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med tio sjuksköterskor, fem från varje vårdkontext. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Resultaten visade att när man kände varandra i öppenvården och slutenvården upplevdes samarbetet fungera bra, det var lättare att ha en dialog och komma fram till gemensamma lösningar. Det fanns ett behov av att informera varandra om varje område, vilka möjligheter, resurser och begränsningar som fanns. Det kunde vara svårt för öppenvården att erbjuda snabba återbesök efter utskrivning, och mer framförhållning önskades för att planera detta. Sjuksköterskorna i öppenvården hade lätt för att få tag på kollegorna i slutenvården, men omvänt var upplevelsen den motsatta. Att använda digitala system upplevdes smidigt förutsatt att alla inblandade var aktiva i systemet. Slutsats: Att känna varandra är den enskilt största faktorn för ett väl fungerande samarbete och därmed något som bör beaktas för alla medarbetare inom psykiatrin. Det finns en vilja och ambition att arbeta för och utveckla samarbetet.

Bakgrund: Psykiatrisjuksköterskan har historiskt sett pendlat mellan att vara omvårdnadsansvarig till att vara förlängd arm till andra yrkeskategorier som till exempel läkare. Studier visar att specialistsjuksköterskan har en komplex kompetens som hen upplever inte alltid lyfts av organisationen och att hen ofta upplever sig klämd emellan patienters, medarbetares och organisationens krav. Specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård börjar nu bli en bristvara och då deras roll, status och betydelse framstår som diffus   kan det bli svårt att rekrytera nya sjuksköterskor att utbilda sig och stanna kvar inom psykiatrisk vård. Då mycket få studier är genomförda i psykiatrisk öppenvård och med ledningsperspektiv var det av intresse att tillfråga just enhetschefer med ansvar att anställa personal. Syfte: Att beskriva enhetschefers uppfattningar om och förväntningar på specialistsjuksköterskans betydelse och roll i psykiatrisk öppenvården. Metod: Studien genomfördes som en empirisk intervjustudie med semistrukturerade frågor som ställdes individuellt till sju enhetschefer verksamma inom psykiatrisk öppenvård. Materialet bearbetades med en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom huvudkategorin ”Arbetsuppgifter och förväntningar” med underkategorierna Bedömningar, Samordnande och samverkande roll, Läkemedelsadministrering, Utvecklingsarbete, Flexibla ansvarsområden, Bemötande och kommunikation samt Kompetens. Diskussion: Specialistsjuksköterskan har många olika roller att träda in i inom psykiatrisk öppenvård och förväntas använda sin kompetens där den behövs. / Background: Psychiatric nurses has historically oscillated between being responsible of nursing care to be an extended arm to other professionals such as physicians. Studies show that the specialist nurse has a complex competence that according to the nurses is not always highlighted by the organization and often find themselves trapped between patients, other employees and the organization's demands. Specialist nurses in psychiatric care are now becoming scarce and when their role, status and importance appears diffuse, it may be difficult to recruit new nurses to train and remain in psychiatric services. Since very few studies have been carried out in outpatient psychiatric services and management perspective, it was of interest to the matter to ask the views of unit managers with responsibility to hire staff. Aim: To describe unit managers' perceptions and expectations of the specialist nurse's importance and role in psychiatric outpatient services. Method: The study was conducted as an empirical interview study with semi-structured questions that were asked individually to seven unit managers occupied in psychiatric outpatient care. The material was processed with a qualitative content analysis with inductive approach. Results: The result showed the main category "Duties and expectations" with the subcategories Assessments, Coordinating and cooperative role, Drug administration, Development, Flexible responsibilities, Treatment and communication as well as Competence. Discussions: The specialistnurse has many variable roles to enter in psychiatric outpatient care and are expected to use their expertise where it is needed.

To suffer from bipolar disorder can cause significant distress. Bipolar disorder causes severe shifts in mood. The person can, apart from having a normal mood, experience depressive episodes or a highly elevated mood – hypomania or mania. Psychoeducation as a complement to medicine treatment can help persons manage their disorder and reduce severe changes in mood. Little is known about psychoeducation programs in the country as a whole. Knowledge about these programs can be useful for evaluation and can contribute to valuable insights. The aim of this study was to survey the setup and content of psychoeducation programs for people with bipolar disorder in outpatient care in the country. To accomplish this a cross-sectional study was made through a web-based questionnaire sent to staff involved in outpatient psychoeducation. The Swedish National Quality Register for Bipolar Disorder – BipoläR contributed with contact information to the outpatient clinics. All 234 clinics involved were linked to BipoläR, 56 answers were returned resulting in the following information: Most of the psychoeducation programs were group-based. The major part used programs designed by themselves. Nurses were the most frequently staff involved. The mean amount of time for education delivery was 12 hours. The psychoeducation content was rich in important aspects related to the disorder. The programs were delivered through lectures and discussion. The conclusion of this study was the emphasis on group-based programs developed at the clinics, the quality content of programs and the possible need for more evidence-based programs. / Bipolär sjukdom kan vara svår att leva med då den medför stora variationer i personens sinnesstämning. Ett sätt att underlätta kan vara medverkan i patientutbildningsprogram som tillägg till medicinsk behandling. Detta kan bidra till ökad förståelse för sjukdomen och dess individuella uttryck och därmed göra den mer hanterbar. På flera öppenvårdsmottagningar för personer med bipolär sjukdom runt om i Sverige bedrivs patientutbildning. Någon sammanhållen beskrivning av utbildningarna finns inte. I samråd med personal hos Nationellt kvalitetsregister för personer med bipolär affektiv sjukdom (BipoläR) bedömdes dessa utbildningar vara intressanta att undersöka. Forskning har påvisat att patientutbildningsprogram har positiva effekter för att motverka depression, hypomani och mani vid bipolär sjukdom. Programmen kan se olika ut men utbildning i grupp verkar generellt ge bättre utfall än individuell utbildning. Det är oklart hur utbildningarna i landet ser ut och vi har därför valt att i denna studie kartlägga upplägg och innehåll i dessa utbildningar. Specialistsjuksköterskan i psykiatrisk vård ansvarar bland annat för att stödja patienter och deras anhöriga till lärande och beslutsfattande genom undervisning. Patientutbildning för personer med bipolär sjukdom ligger inom psykiatrisjuksköterskans kompetensområde och sjuksköterskan kan vara en lämplig förmedlare av sådan utbildning. En kartläggning av patientutbildningsprogrammen kan utgöra grund för utvärdering och därmed bidra till utveckling av det psykiatriska vårdandet. Syftet med denna undersökning var att kartlägga upplägg och innehåll i patientutbildningar för personer med bipolär sjukdom inom den psykiatriska öppenvården runt om i landet. Detta gjordes via en webbenkätundersökning riktad till personal involverade i patientutbildning på öppenvårdsmottagningar anslutna till BipoläR. Resultatet visade att de flesta utbildningar var grupputbildningar. Största delen av mottagningarna använde sig av egenutformade utbildningsprogram. Sjuksköterskor var den personalkategori som oftast gav patientutbildning, följt av läkare och psykologer. Utbildningarna hade ett medelvärde på 12 timmars utbildningstid. Erfarenhetsutbytet i utbildningarna sågs som ett värdefullt inslag. Studiens slutsatser var att enkätsvaren tyder på att det i landet fanns en övervikt av gruppbaserade utbildningsprogram för personer med bipolär sjukdom. De flesta mottagningar utformade sina egna program. Utbildningarna var innehållsmässigt rika på viktiga ämnen relaterade till olika aspekter av bipolär sjukdom. De verkade i genomsnitt även vara tidsmässigt tillräckligt långa för att kunna förmedla sitt innehåll. Sjuksköterskor var den personalkategori som oftast var involverad i patientutbildningarna och kunde därmed ge ett betydande bidrag i dessa. Det kan vara värdefullt med en tydligare evidensbas i utbildningarna.

Patientregistret är en av våra viktigaste källor till sekundärdata och används till forskning, epidemiologiska studier och till andra analyser av sjukvården, så som ekonomisk uppföljning och fördelning. Säkerställande av att korrekt data rapporteras in till registret är väsentlig utifrån dess breda användningsområde. Frågeställningen för studien var att kartlägga förekomst av felregistreringar till patientregistret inom psykiatrisk öppenvård genom att titta på överensstämmelsen i faktiska registreringar i förhållande till journaldokumentationen. Studien är retrospektiv och beskrivande, med kvantitativ ansats. Urvalet skedde stratifierat med indelning i fyra grupper där grupperna bestod av mottagningar med likartad behandlingsproblematik. Kartläggningen gjordes genom en journalgranskning där de första 30 vårdkontaktsregistreringarna per grupp genomförda under vecka 47, år 2012 (n=152) inkluderades. Registreringarna jämfördes med patientjournaler i syfte att verifiera om genomförda registreringar kunde styrkas i journaltexten. En granskningsmall specifik för studien utformades som stöd för bedömningarna. Kartläggningen visade att en stor del av de registreringar som görs innehåller fel, då 47,4 % av de granskade registreringarna i denna studie fanns innehålla fel. Felen är av olika grad och förekommer bland alla grupper. Slutsatser som kan dras utifrån detta är att både kunskap och attityder till registreringen som arbetsuppgift måste lyftas upp och behandlas ytterligare för att lösningar skall kunna tas fram. Att använda sig av motivationen hos personerna som genomför registreringarna kan då vara ett viktigt verktyg i förbättringsarbetet. / Program: Fristående kurs

Bakgrund: Psykisk ohälsa har blivit ett globalt folkhälsoproblem. Paraplybegreppet psykisk ohälsa inbegriper psykisk sjukdom och psykiska besvär. Psykisk sjukdom uppfyller kriterier för diagnos, medan psykiska besvär är en obalans eller symtom som oro, ångest, nedstämdhet eller sömnsvårigheter. Vid psykisk ohälsa är den vårdande relationen extra viktig och sjuksköterskans bemötande är betydande för patientens rehabilitering. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenhet inom psykisk ohälsa i vården. Metod: Litteraturöversikten genomfördes med elva vetenskapliga artiklar, åtta med kvalitativ design och tre med kvantitativ design Resultat: Tre huvudteman och tre stycken underteman identifierades: Sjuksköterskans kunskap vid mötet med psykisk ohälsa, med undertemat sjuksköterskans självförtroende vid mötet med psykisk ohälsa. Därefter följer huvudtemat relation mellan patient och sjuksköterska och underteman kommunikation mellan sjuksköterska och patient och sjuksköterskans förhållningssätt vid psykisk ohälsa. Huvudtemat sjuksköterskans samarbete vid psykisk ohälsa avslutar resultatet. Diskussion: Utifrån Phil Barkers omvårdnadsteori Tidvattenmodellen diskuteras betydelsen av att etablera relation mellan sjuksköterskan och patienten, samt hur kunskapsbrist kring psykisk ohälsa resulterar i osäkerhet hos sjuksköterskan och sämre vård för patienten.

Bakgrund: Självmord är ett globalt och nationellt folkhälsoproblem där patienten som överlevt självmordsförsök många gånger möter den psykiatriska öppenvården för uppföljande samtal. Tidigare forskning påvisar att samtal är kärnan i vårdandet och patienten behöver någon som lyssnar, å andra sidan är dessa möten utmanande för sjuksköterskan. Syfte: Att inom vuxenpsykiatrisk öppenvård belysa patienters och sjuksköterskors levda erfarenheter av uppföljande samtal efter självmordsförsök. Metod: En kvalitativ design med hermeneutisk ansats användes där patienters och sjuksköterskors levda erfarenheter insamlades genom semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades utifrån en fenomenologisk hermeneutisk metod som gjorde det möjligt att sammanväva resultatet och genom Tidvattenmodellen metaforiskt fördjupa förståelsen av livsvärlden. Resultat: De framkomna sammanvävda temana Att färdas i motvind; Att vara färdkamrater; Att mötas genom berättelsens kraft och Att få vind i seglen sammanförs i huvudtemat, Att lotsas mot livet över erfarenhetens ocean. Slutsats: I det uppföljande samtalet är relationen av betydelse och sjuksköterskan behöver våga fråga, lyssna och vara mottaglig för berättelsen vilket ger patienten möjlighet att ge röst till sina innersta tankar och känslor.

<p>Dagens psykoterapiforskning domineras av effektstudier. Vad som ligger bakom patientens uppnådda förändring är inte lika utforskat. Den forskning som finns har på senare tid alltmer betonat det relationella perspektivet. Syftet med denna uppsats var att belysa några leg. psykoterapeuters erfarenhet av vändpunkter inom psykodynamisk psykoterapi inom allmänpsykiatrisk öppenvård. Semistrukturerad intervju valdes som metod. Frågeställningarna berörde bidragande orsaker till vändpunkter samt hur psyko-terapeuter märker att en vändpunkt i en terapi har ägt rum. Resultaten visade att bidragande orsaker till en vändpunkt kunde sammanfattas under rubrikerna: allians, överföring och motöver-föring, ramfaktorer, dåtid och nutid, beroende och agens, ont och gott samt icke-verbala metoder. Hur psykoterapeuter märker att en vändpunkt i en terapi har ägt rum sammanfattades under rubrikerna: tecken innan en vändpunkt sker, kontakt och kroppsspråk, angelägenhet om terapin, från terapisituation till livet, självtillit och ökad mognad, realistisk självbild, förbättrade relationer och härbärgerande. En vändpunkt ansågs oftast utvecklas successivt genom terapeuts och patients gemensamma arbete. Det genuina mötets betydelse mellan terapeut och patient betonades.</p>