Tanken men denna studie var att få djupare insikt i hur människor som arbetar med barn ser på barnmisshandel och vilka förhållningssätt de ställer sig till när de misstänker att ett barn blir vanskött/misshandlad. Forskare inom området menar att det finns olika sätt att behandla och bemöta barn som utsatts eller utsätts för misshandel men att informationen om hur de som arbetar med barn varje dag ska förhålla sig när de möter barn som får uppleva eller har upplevt denna typ av misär.                        Jag har använt mig av en kvalitativ metod där jag intervjuat sex personer som möter barn varje dag i sitt yrke däribland behandlare, socialsekreterare och förskolepedagoger. Resultatet analyserades med hjälp av studie i tidigare teori och forskning.                        Resultatet visade att samtliga intervjuade förskolepedagoger är relativt osäkra på hur de skulle förhålla sig då de hamnar i en situation där de misstänker barnmisshandel och en anmälan behövs göras även om de i första hand alltid ser till barnets bästa medan behandlare och socialsekreterare hade en tydlig plan när det gäller att få in anmälan och behandla ärendena vidare.

Studiens övergripande syfte var att undersöka hur elever, lärare, specialpedagoger samt rektorer definierar begreppet särskilt stöd. Mer specifika frågeställningar var vilka diskurser som gick att identifiera, samt om dessa var i samspel eller i konflikt. Ytterligare en fråga var om det var möjligt att fastställa en dominerande diskurs. En kvalitativ metod användes i studien där samtliga deltagare lämnade brevsvar som analyserades utifrån Laclau och Mouffes diskursteori. I studien deltog sju elever, sju lärare, tre specialpedagoger samt fem rektorer. Resultatet har analyserats utifrån ett dilemmaperspektiv som innebär att snarare än att hitta lösningar som är rätt eller fel, är syftet att lyfta problematiska frågor till diskussion och undersöka hur aktörer ser på dilemman ur olika perspektiv. Resultatet visade att samtliga aktörers svar kunde delas in i sju olika teman: en tidsaspekt, rumsaspekt, aktörsaspekt, innehållsaspekt, orsaksaspekt, känsloaspekt samt en juridisk aspekt. Grupperna skilde sig åt då eleverna saknade en juridisk aspekt i sina svar medan lärarna inte uttryckte en rumsaspekt. Specialpedagogernas svar gav inte uttryck för en känsloaspekt. Eleverna var mer samstämmiga i sina beskrivningar av särskilt stöd, medan det i de övriga gruppernas svar fanns stor variation i definitionerna. De diskurser som återfanns var en emotionell, pedagogisk, medicinsk, juridisk samt en expert-diskurs. Den diskurs som dominerade var den pedagogiska diskursen som förekom i samtliga gruppers svar men därefter skiljde det sig åt. Förekomsten av de övriga diskurserna visade att begreppet särskilt stöd är problematiskt i flera aspekter, då olika diskurser ger uttryck för olika perspektiv på hur det särskilda stödet ska ges och av vem. Motsättningen mellan den emotionella och juridiska diskursen innebär ett stort dilemma, då särskilt stöd för elever berör självförtroende och självkänsla medan det för övriga grupper samtidigt handlar om kompetens, organisation och resurser. Samtliga grupper beskrev särskilt stöd i ett motsatsförhållande till den ordinarie undervisningen vilket påvisade dilemmat med särskiljning samt skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik.

Bakgrund:Allt fler svårt sjuka väljer idag att vårdas i hemmet och i och med detta får närstående en central och viktig roll. Att vara närstående till en patient i livets slutskede innebär stora påfrestningar i det dagliga livet och ett otillräckligt stöd i den sena palliativa fasen kan leda till svårbehandlad, traumatisk sorg. Många närstående beskriver känslor av ångest, sårbarhet, depression, och även isolering och ensamhet. Närstående kan behöva stöd att hantera sin svåra situation. Syfte:Syftet var att beskriva närståendes behov av stöd inom palliativ vård. Metod:Vi har genomfört en litteraturöversikt där åtta vetenskapliga artiklar har granskats och analyserats med Joyce Travelbee’s teori ”human-to-human relationship” och de fyra hörnstenarna inom palliativ vård som teoretiska utgångspunkter. Artiklarna söktes i Nursing allied and health source, Cinahl plus with full text, Medline with full text samt PubMed. Resultat:Fem kategorier framkom: Behov av information, behov av emotionellt stöd, behov av tillgänglighet, behov av att utbyta erfarenheter med andra i samma situation samt behov av att delta i vården av den döende. Diskussion:Närståendes behov ser mycket olika ut. Som sjuksköterskor måste vi lära oss att se alla närstående som individer med individuella önskemål och behov. Genom Travelbees Human-to-human relationship-teori kan vi förstå detta som en process i flera steg som växer fram mellan sjuksköterskan och den närstående. För att detta ska kunna ske måste sjuksköterskan ha god kännedom om det hon gör, upplever, känner och tänker. Sjuksköterskan måste ha en äkta vilja att förstå den andres känslor och upplevelser. Då kan empatin ge förutsättningar för att starka band uppstår mellan individerna. En förutsättning för att den palliativa vården ska fungera är hörnstenarna teamarbete, kommunikation och relation, närståendestöd samt symtomlindring. Mer forskning behövs om närståendes behov och upplevelser samt hur närståendestödet bör utformas. Det finns ett behov av specialistkompetens hos vårdpersonal för att optimalt kunna möta de närståndes behov.

Mot bakgrund av aktuell debatt kring såväl bemanningsföretag som hushållsnära tjänster undersöks i denna studie trivseln hos ett antal anställda hos ett bemanningsföretag som förmedlar konsulter för att utföra arbete inom en hushållsnära tjänst till sina kunder. Fokus i undersökningen är hur förväntningar, arbetskrav, kontroll, samt socialt stöd inverkar på arbetstagarnas trivsel. Studiens teoretiska referensram baseras på teorier kring arbetstillfredsställelse, Karaseks krav/kontrollmodell, samt tidigare forskning. Det empiriska materialet baseras på en enkät, vars svar analyseras och tolkas med hjälp av linjär regressionsanalys. Resultaten indikerar att trivseln hos de anställda generellt sett är hög. Deras syn på sina arbetsvillkor inom arbetskrav, kontroll, och socialt stöd är i de flesta fall positiv, och de anser även till större del att förväntningarna på arbetet infriats när de börjat arbeta. Varken arbetskraven eller kontrollen uppvisade några signifikanta samband med arbetstagarnas trivsel. Däremot uppvisade infriandet av förväntningar på arbetet samt det upplevda sociala stödet från arbetsledare positiva och signifikanta samband med trivseln. Slutsatser som härleds från undersökningen är att arbetskrav och kontroll inom arbetet spelar mindre roll för de anställda. Däremot har det sociala stödet från arbetsledare större betydelse då arbetet är aktivt och isolerat. De anställda arbetar relativt få timmar i veckan vilket kantänkas påverkar resultaten. Arbetstid kan tänkas påverka förväntningar så att krav och kontroll blir mindre viktiga för arbetstillfredsställelsen om den anställde inte tillbringar många timmar i anställningen. En alternativ förklaring är att socialt stöd kan kompensera för bristen på krav och kontroll. Utifrån den synvinkeln föreslås en djupare analys av begreppet socialt  stöd som vidare forskning på området.

Fetma är ett ökande problem och bariatrisk kirurgi blir allt vanligare. Bariatrisk kirurgi är ett effektivt sätt för snabb och hållbar viktnedgång och minskar fetmarelaterade sjukdomar. Vissa patienter går dock efter en tid upp i vikt igen och då har sjuksköterskan en roll att motivera patienterna som genomgått en operation till att uppnå en tillfredställande viktnedgång. Syftet med denna litteraturstudie var att genom en sammanställning av metoder som visat sig vara effektiva för viktnedgång efter bariatrisk kirurgi ge allmänsjuksköterskor kunskap för att på bästa sätt motivera, hjälpa och stödja patienter som genomgått ett bariatriskt ingrepp att uppnå en tillfredställande viktnedgång. Den metod som användes var artikelsökning i PubMed och Cinahl där elva artiklar valdes. Resultatet visade att patienter som gått på fler än fem gruppmöten, fick motiverande samtal, ätit tre måltider per dag, satt mål gällande kost och motion, gick på regelbunden uppföljning och hade större medbestämmande hade den mest effektiva viktnedgången på lång sikt. Studiens slutsats var att sjuksköterskan kan motivera patienter som genomgått bariatrisk kirurgi genom att använda sig av motiverande samtal, att uppmuntra till att delta i gruppmöten, att hålla sig till kostplanen och att tala om betydelsen av postoperativ uppföljning.

Syfte: Syftet med studien är att beskriva patienter och anhörigas erfarenheter av det dagliga livet med gastrostomi. Metod: En systematisk litteraturstudie användes som metod.  Sökningar efter artiklar som svarade mot syftet gjordes i databaserna CINAHL, PubMed och PsycINFO. Sju artiklar identifierades; sex av dessa var kvalitativa och en var kvantitativ. En innehållsanalys utfördes för att analysera och förtydliga de framtagna artiklarnas resultat.Resultat: Patienter och anhöriga saknar adekvata kunskaper initialt i gastrostomibehandlingen. Patienter och anhöriga upplever även att kunskaper om gastrostomi saknas hos sjuksköterska och dietist efter sjukhusvistelse. Både patienter och anhöriga upplever ett utanförskap och begränsningar i det dagliga livet till exempel i samband med semester, att äta ute, fira födelsedagar och andra sociala tillställningar. Hos både patienter och anhöriga förekommer ambivalenta känslor som till exempel samtida känslor av lättnad, tacksamhet, frustration och ilska över gastrostomibehandlingen.Slutsatser: Vid en gastrostomibehandling påverkas hela familjen. En gastrostomibehandlingen kan medföra känslor av utanförskap och saknad av det sociala livet, samt ambivalenta känslor över behandlingen. Det är önskvärt att sjuksköterskan förutom att ge adekvat information, stöd och ha ett övergripande ansvar för patienterna, stödjer familjen genom att lyfta fram föreställningar som finns i familjen angående behandlingen. Exempelvis genom att använda hälsostödjande samtal som metod.

Denna uppsats har velat belysa hur fem unga föräldrar utifrån egna erfarenheter har upplevt sin skolgång men även hur ett återupptagande av studier kan möjliggöras. Undersökningen baseras på elevernas egna livsberättelser där inte bara de direkt studierelaterade frågorna berörts, utan också en del allmänmänskliga/sociala aspekter. Även två professionella har blivit intervjuade: en kurator och en studie-och yrkesvägledare. Bemötandet från skolans professionella har framstått som viktigt eftersom detta påverkar elevernas självbild och härigenom också elevens förutsättningar att fullfölja utbildning. Resultaten visar att skolans organisation och samhällets övriga insatser är mycket viktiga när det handlar om att uppmärksamma denna elevgrupp och att erbjuda det särskilda stöd den kan behöva.

Mot bakgrund av socialisationsprocessen och de rådande genusnormerna som verkar inom denna, ämnar den här studien undersöka huruvida sambandet mellan socialt stöd och psykisk hälsa bland barn och unga varierar enligt könskompositioner mellan föräldrar och barn. Ytterligare ett syfte är att studera om ovanstående samband skiljer sig mellan äldre och yngre barn. Uppsatsen är kvantitativ och studiens analyser baseras på empirisk data från Barn-LNU och Barn-ULF (2000-2001). Analyserna genomförs med linjär regression med hjälp av statistikprogrammet SPSS (n=1,964). Resultatet visar att det finns ett samband mellan socialt stöd från föräldrar och psykisk hälsa bland barn och ungdomar i åldrarna 10-18 år. Detta gäller dock inte alla aspekter av socialt stöd. Resultatet visar vidare att den psykiska hälsan varierar enligt kön; pojkar har bättre psykisk hälsa än vad flickor har. Sambandet mellan socialt stöd och hälsa skiljer sig däremot inte åt mellan könen. Vidare tycks socialt stöd från pappan vara mer betydelsefullt för barnens psykiska hälsa än vad det sociala stödet från mamman är. Resultatet visar slutligen att psykisk hälsa varierar enligt ålder; yngre barn har bättre psykisk hälsa än vad äldre barn har. Det sociala stödet är här viktigare för äldre barns hälsa än vad de är för barn i de lägre åldrarna.

SAMMANFATTNING Syftet med studien var att undersöka vilka behov av stöd anhöriga till myelompatienter upplever att de har under den polikliniska behandlingsperioden. En kvalitativ metod med deskriptiv design användes och studien utfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Nio anhöriga till myelompatienter urvaldes specifikt med tanke på ålder, kön, relation till patienten och hur länge denne varit sjuk. En innehållsanalys av intervjuerna gjordes och de viktigaste fynden i denna studie var att informanterna uttryckte behov av olika typer av information från olika kanaler och att de hade behov av att samtala med någon om sin situation. Efterfrågan på medicinsk information återkom vid olika tillfällen under intervjuerna och det ansågs väsentligt att få veta när förändringar ägde rum i sjukdom och behandling. Informanterna ville ha varierad mängd information, från detaljerad till mer översiktlig sådan och framställan skulle vara muntlig, skriftlig eller både ock. Informanterna angav familj och vänner som samtalspartner men kunde även tänka sig personal och anhöriga till andra patienter. Behov uttrycktes både för att föra samtal enskilt och i grupp, vid varierad tidpunkt. Samtal sågs också som en möjlighet att få uttrycka egna behov och dela andras erfarenheter. Slutsats: Resultatet kan uppmärksamma mottagningar på att de behov av information och samtal som anhöriga ger uttryck för skulle kunna bemötas på ett bättre sätt genom att, på ett tidigt stadium av patientens sjukdom, erbjuda olika former av stöd för att tillgodose dessa behov. / ABSTRACT The aim of the study was to investigate the needs of relatives of patients with myeloma feel that they have during treatment on an outpatient ward. A qualitative approach with a descriptive design was used and the study was performed by doing semi-structured interviews. Nine relatives of patients with myeloma were specifically chosen with regard to age, sex, relationship to the patient and how long he/she had been ill. A content analysis of the interviews were made and the most important findings of this study was that relatives expressed the need for various types of information from various channels and that they had a need to talk to someone about their situation. Demand for medical information returned at different times during the interviews, it was considered essential to know when changes occurred in the illness and treatment. Relatives wanted a varied amount of information, from detailed to more summary and request would be oral, written or both kinds. Relatives specified family and friends as a partner to talk to but could even conceive of staff and relatives to other patients. Need expressed both in order to have talks individually and in groups, at varied times. Talks also were seen as an opportunity to express their needs and share others ' experiences. Conclusion: The result can make outpatient wards to pay attention to the needs for information and talks that relatives expressed could be addressed more effectively by, at an early stage of a patient's illness, provide various forms of assistance to meet these needs.

No description available.