<p>I uppsatsen behandlas Ulrica Carolina Widströms (1764-1841) författarskap, insatt i ett idéhistoriskt och litteraturhistoriskt sammanhang. Widström skrev framför allt rokokoinspirerade pastorala dikter som lovprisar kärleken och ungdomen. I analysen läggs särskid tonvikt på dikten "Korgen" som ingår i samlingen Erotiska sånger (1799). "Korgen" skildrar en förförelse besläktad med våldtäkt. Den läses som en problematisering av den idyllvärld som författarskapet i stort bygger upp. Feministiska aspekter diskuteras. Dessutom redovisas omfattande biografisk arkivforskning. Widström växte upp och levde större delen av sitt liv i Stockholm, i närhet till hovet. Hon var gift med Sven Widström, violinist vid hovkapellet, och blev mor till fem barn. Som ung umgicks hon i en författarkrets med bland andra Gjörwell, Lidner och Leopold. Hon var också verksam som översättare och pedagog. Sina sista levnadsår bodde hon i Mariestad.</p>

<p>I uppsatsen behandlas brev skrivna av Julie Ekerman, gift Björckegren (1765-1800), till Carl Sparre (1723-1791). Samlingen omfattar sex brev skrivna 1784, då Julie var Sparres unga älskarinna i Stockholm, och 53 brev skrivna 1789-91, då hon gift sig med Nils Björckegren och var i färd med att installera sig som borgmästarhustru i Linköping. Mina frågor till breven kretsar övergripande kring makt och identitet, kring vem brevskriverskan uppfattade sig vara och önskade sig vara, kring vem det var möjligt att vara där hon befann sig och hur brev tjänade som identitetsskapande redskap och maktfaktor i denna process. Såväl biografiska och kulturella/socialhistoriska som textanalytiska infallsvinklar har använts för att diskutera dessa frågor.</p><p>I de brev Julie Björckegren skrev från Linköping till sin forna älskare står livet som borgarkvinna i förgrunden, både den hon enligt sin egen förståelse är och den hon vill bli. Innehållsmässigt kretsar brevskriverskan kring fem teman: husmoderskapet, kroppen-hälsan, det sociala livet, brevskrivandet samt tacksägelserna och behovsframställningarna. Formmässigt karaktäriseras brevkedjan - på grund av brevskrivandets 'pågående' karaktär - av omedelbarhet och oavslutad öppenhet, av ett skrivande "här och nu" som är framåtsyftande, riktat mot framtiden. Framställningen växlar mellan livliga, narrativa partier, officiösa hyllningar, ironiskt lekfulla inslag, argumenterande och deskriptiva avsnitt. Breven förstås som en identitetsskapande berättelse där brevskriverskan arbetar sig fram emot ny självförståelse och genom texten iscensätter och prövar roller och positioner samtidigt som hon skriver fram önskningar och begär. Sättet att skriva sätts i relation till tidens epistolära retorikskifte och framväxten av en ny borgerlig kvinnoroll.</p>

I uppsatsen behandlas Ulrica Carolina Widströms (1764-1841) författarskap, insatt i ett idéhistoriskt och litteraturhistoriskt sammanhang. Widström skrev framför allt rokokoinspirerade pastorala dikter som lovprisar kärleken och ungdomen. I analysen läggs särskid tonvikt på dikten "Korgen" som ingår i samlingen Erotiska sånger (1799). "Korgen" skildrar en förförelse besläktad med våldtäkt. Den läses som en problematisering av den idyllvärld som författarskapet i stort bygger upp. Feministiska aspekter diskuteras. Dessutom redovisas omfattande biografisk arkivforskning. Widström växte upp och levde större delen av sitt liv i Stockholm, i närhet till hovet. Hon var gift med Sven Widström, violinist vid hovkapellet, och blev mor till fem barn. Som ung umgicks hon i en författarkrets med bland andra Gjörwell, Lidner och Leopold. Hon var också verksam som översättare och pedagog. Sina sista levnadsår bodde hon i Mariestad.

I uppsatsen behandlas brev skrivna av Julie Ekerman, gift Björckegren (1765-1800), till Carl Sparre (1723-1791). Samlingen omfattar sex brev skrivna 1784, då Julie var Sparres unga älskarinna i Stockholm, och 53 brev skrivna 1789-91, då hon gift sig med Nils Björckegren och var i färd med att installera sig som borgmästarhustru i Linköping. Mina frågor till breven kretsar övergripande kring makt och identitet, kring vem brevskriverskan uppfattade sig vara och önskade sig vara, kring vem det var möjligt att vara där hon befann sig och hur brev tjänade som identitetsskapande redskap och maktfaktor i denna process. Såväl biografiska och kulturella/socialhistoriska som textanalytiska infallsvinklar har använts för att diskutera dessa frågor. I de brev Julie Björckegren skrev från Linköping till sin forna älskare står livet som borgarkvinna i förgrunden, både den hon enligt sin egen förståelse är och den hon vill bli. Innehållsmässigt kretsar brevskriverskan kring fem teman: husmoderskapet, kroppen-hälsan, det sociala livet, brevskrivandet samt tacksägelserna och behovsframställningarna. Formmässigt karaktäriseras brevkedjan - på grund av brevskrivandets 'pågående' karaktär - av omedelbarhet och oavslutad öppenhet, av ett skrivande "här och nu" som är framåtsyftande, riktat mot framtiden. Framställningen växlar mellan livliga, narrativa partier, officiösa hyllningar, ironiskt lekfulla inslag, argumenterande och deskriptiva avsnitt. Breven förstås som en identitetsskapande berättelse där brevskriverskan arbetar sig fram emot ny självförståelse och genom texten iscensätter och prövar roller och positioner samtidigt som hon skriver fram önskningar och begär. Sättet att skriva sätts i relation till tidens epistolära retorikskifte och framväxten av en ny borgerlig kvinnoroll.

Syftet med uppsatsen var att genom Norman Faircloughs diskursanalysmetod undersöka synen på våldtäkt och genus i 1734 års lag och fyra rättsfall ur Allbo härads domböcker från perioden 1634-1734 ur ett genusperspektiv. Avsikten var att därefter jämföra lag och praxis med varandra för att studera förändring och kontinuitet i synen på våldtäkt och genus över tid samt analysera huruvida förändringarna som 1734 års lag medförde kan påvisas i praxis redan före lagens ikraftträdande. Genus betraktas i denna studie i enlighet med den genusteori som Anita Göransson har utvecklat och diskurs används i enlighet med Norman Faircloughs användning av begreppet. Analysen visar främst på en betydande kontinuitet i synen på såväl våldtäkt som genus. Våldtäkt betraktas som ett allvarligt brott både i lag och praxis. När det gäller genus uppfattas kvinnor såväl i lag som i praxis som passiva i sexuellt avseende medan män betraktas som den sexuellt aktiva parten som tar initiativ till sexuellt umgänge. Mannen våldtar och kvinnan blir våldtagen.

<p>Syftet med uppsatsen var att genom Norman Faircloughs diskursanalysmetod undersöka synen på våldtäkt och genus i 1734 års lag och fyra rättsfall ur Allbo härads domböcker från perioden 1634-1734 ur ett genusperspektiv. Avsikten var att därefter jämföra lag och praxis med varandra för att studera förändring och kontinuitet i synen på våldtäkt och genus över tid samt analysera huruvida förändringarna som 1734 års lag medförde kan påvisas i praxis redan före lagens ikraftträdande. Genus betraktas i denna studie i enlighet med den genusteori som Anita Göransson har utvecklat och diskurs används i enlighet med Norman Faircloughs användning av begreppet. Analysen visar främst på en betydande kontinuitet i synen på såväl våldtäkt som genus. Våldtäkt betraktas som ett allvarligt brott både i lag och praxis. När det gäller genus uppfattas kvinnor såväl i lag som i praxis som passiva i sexuellt avseende medan män betraktas som den sexuellt aktiva parten som tar initiativ till sexuellt umgänge. Mannen våldtar och kvinnan blir våldtagen.</p>

Syftet med arbetet är att undersöka hur kyrkogårdar har utvecklats fram till idag. Det syftar också till att ge förslag på hur en modern kyrkogård kan rekonstrueras samt skötas för att återspegla förhållandena under 1700-talet. Den valda kyrkogården är Hjortsberga i Ronneby församling. Dagens kyrkogård med klippta häckar och krattade grusgångar har en ca hundraårig historia. Före 1800-talet var den i huvudsak en anläggning med sparsam växtlighet som inte ägnades någon planering. Gräs var högvuxet och det hände även att kreatur betade innanför murarna. Arbetet bygger på litteratur- och arkivstudier såväl som intervjuer. Rekonstruktionsförslaget utgörs till stor del av en återgång på kyrkogården till ängsmark, samt nedtagande av planterade parkträd till förmån för lokala trädslag. Äldre brukningsformer kan då med fördel införas som till exempel lieslåtter och hamling. I arbetet diskuteras även etiska frågeställningar kring ingrepp på kyrkogården och vad de medför för sorgearbetet.

Den här uppsatsen handlar om spridningen av jordbrukskunskap i Sverige under slutet av 1700-talet. Genom en analys av källmaterial från i första hand Kungliga Vetenskapsakademien, men även andra samhällsinstitutioner involverade i att försöka förbättra det svenska jordbruket, undersöker jag vilken roll spridandet av jordbrukskunskap spelade i den sociala och politiska utvecklingen i Sverige. Med hjälp av Thomas Gieryns idéer om ”boundary work” och med ett fokus på frågan om kunskapens spridning, kan jag visa att socialt och politiskt kontroversiella frågor var närvarande i försöken att förbättra det svenska jordbruket. Genom själva spridningen av kunskap deltog jordbruksförbättrarna i upprättandet och reproducerandet av idéer om ståndsutjämning och medborgarskap. Dessa slutsatser gör det också möjligt att ifrågasätta en etablerad berättelse om naturvetenskapens och vetenskapsakademiens plats i det svenska samhället under den här perioden. I stället för att diskutera deras ställning så som en fråga om ”status” som går upp eller ned, visar jag att vad som sker är ett publikskifte. Vetenskapsakademien involverar sig i det stora projektet för jordbruksförbättring i samband med att man får en mycket större publik. I stället för att konstatera att akademien plötsligt blir irrelevant analyserar jag vad det innebär att man börjar tilltala en allmogepublik som man betraktar som en avgörande pusselbit i byggandet av ett starkare Sverige.

The purpose of this thesis is to investigate the knowledge circulation surrounding the Linnean student Lars Montin’s journey to Northern Sweden in 1749. More specifically, the intention is to examine how agents contributed to the knowledge circulation and to map the movements of the living and dried plants and seeds Montin brought with him to Uppsala. The thesis concludes that local households and agents were vital to Montin’s journey and the gathering of knowledge and specimens. However, some agents created a break in the knowledge circulation, which manifested itself through countersigns like silence, doubt and refusal. When it comes to the specimens of plants Montin collected during his journey, several of them were found in nodes of knowledge after Montin’s return, such as the Botanic Garden in Uppsala and Montin’s herbarium. Their accumulation likely contributed to Montin’s later career as a Natural Historian. All in all, Montin’s journey brought to light how local knowledge and flora can be transformed when introduced into nodes in a scientific, geographical landscape.

Äskhults by är idag ett kulturreservat och sedan 1990-talet har omfattande restaureringar gjorts, både i markerna och med byggnaderna. Ett mål för arbete i Äskhult är att återskapa landskapet så som det såg ut före skiftesreformerna. Därför har man använt skifteskartan från 1825 som utgångspunkt i restaureringsarbetet. Syftet med denna uppsats är att dra slutsatser kring hur hägnaderna såg ut under 1700-talet i denna trakten och därmed även bidra till arbetet med kulturreservatet. För att svara på frågor om hur hägnaderna såg ut före skiftesreformerna i norra Halland och varför vissa hägnadstyper förekom har Hallands landsbeskrifning från 1729 och geometriska avmätningar av Johan Söderlingh studerats. Källmaterialet indikerar att den dominerande hägnadstypen är av sten oavsett tillgången till material. Det förekommer dock trähägnader i området och då är det främst i form av ris. Det går att dra paralleller mellan trähägnadernas utbredning och förekomsten av skog i området. Skogsområdena ligger mot gränsen till Västergötland. En annan aspekt som kan ha påverkat förekomst och utformning av hägnader och som troligen inte syns i källmaterialet är tillfälliga hägnader. Tillfälliga hägnader kunde användas bland annat vid ljungbränning, efterbete eller tillfälliga kålgårdar. Därför borde det även funnits tillfälliga hägnader omkring Äskhult. Slutsatsen är dock att stenhägnader troligen var dominerande i området kring Äskhult.