Sittandet och vila har betydelse för äldre rullstolsburna personers möjlighet att vara delaktiga i de dagliga aktiviteterna. Arbetsterapeutens roll är bl.a. att främja aktivitetsutförandet för rullstolsanvändaren och sittandet är en viktig förutsättning för detta. Arbetsterapeuten på ett särskilt boende har oftast stora arbetsområden, och har inte möjlighet att vara med de boende dagligen. Det är omvårdnadspersonalen som stödjer de boende i vardagen. Omvårdnadspersonalens perspektiv på betydelsen av sittande och vila påverkar den rullstolsburne personens möjlighet att få vara delaktig i utförandet av dagliga aktiviteter. Studiens syfte var att belysa hur omvårdnadspersonalen, på särskilt boende, beskriver sittandets och vilans betydelse för den äldre rullstolsburne personens möjlighet till aktivitet och delaktighet. En kvalitativ intervjustudie gjordes där urvalet var ändamålsenligt. Nio omvårdnadspersonal intervjuades och en kvalitativ innehållsanalys användes. Resultatet redovisades i fyra huvud- och sju underliggande kategorier. Huvudkategorierna belyste: 1. Omvårdnadspersonalens beskrivning av hur de upplever sittandets problematik, och dess lösningar, 2. Omvårdnadspersonalens roll, samt påverkansfaktorer vid aktivitetsutförande i rullstol, 3. Vilans betydelse under dagen och 4. Den egna kunskapen och synen på arbetsterapeuten som kunskapsförmedlare. Respondenterna beskrev att de upplevde att en bra sittställning i rullstolen samt möjlighet till vila och sträcka ut kroppen under dagen, var viktiga faktorer för den rullstolsburne personens aktivitetsförmåga och välmående. Detta var något som omvårdnadspersonalen diskuterade och eftersträvade dagligen. Respondenterna upplevde dels att de kunde tillfredsställa vilobehovet, dels att de inte kunde det p.g.a. att tidsbrist och inrutade rutiner ibland hindrade detta. Kunskap om vila och sittande var något som respondenterna upplevde att de hade, trots att få utbildningsmöjligheter erbjöds.

No description available.

Syfte: Kartlägga aktivitetsförmåga, självskattad hälsa och livskvalitet hos patienter med höftfraktur.Metod: För att besvara syfte och frågeställningar genomfördes granskning av ett redan insamlat material från ett forskningsprojekt genomfört på Örebro Universitetssjukhus gällande personer som drabbats av höftfraktur. Denna studie bygger på 103 svarande av 137 deltagare.Data hämtades från insamlat material från ADL-Taxonomin, EQ-5D-3L samt en VAS-skala gällande livskvalitet, som samlades in vid flera tidpunkter. Följande delar av instrumenten användes: ADL-Taxonomin: förflyttning, på-avklädning, personlig hygien. Aktivitetsförmåga med ADL-Taxonomin skattades för tre tidpunkter, innan fraktur, 10 dagar postop och 4 månader postop.EQ-5D-3L dimensoner: rörlighet, oro/nedstämdhet, smärta/besvär, VAS-skala för hälsa, samt en VAS-skala för självskattad livskvalitet utöver EQ-5D-3L. Aktivitetsförmågan utifrån begreppet kan beskrivs från före och efter fraktur. EQ-5D-3L samt VAS-skala för självskattad livskvalitet efter fraktur vid två tillfällen, 10 dagar postop och 4 månader postop. Materialet presenterades i deskriptiv statistik i form av tabeller och diagram.Resultat: Förmågan att kunna återfå tidigare aktivitetsförmåga skiljer sig mellan kvinnor och män, samt mellan yngre och äldre deltagare. Undersökta dimensioner av EQ-5D-3L visade att de flesta skattade på liknande sätt vid några dagar efter operation och 4 månader efter, men det en stor andel som försämrades. Livskvaliteten och hälsa förändrades för vissa personer mellan de båda tidpunkterna medan för andra var det ingen större skillnad. Skattades hälsa med höga poäng fanns en viss tendens till att livskvaliteten skattades med höga poäng.Konklusion: Äldre personer och då särskilt äldre män hade svårare att återfå sin tidigare aktivitetsförmåga. Dessa personers möjligheter till rehabilitering bör ses över.

No description available.

Normaltryckshydrocefalus (NPH) är ett sjukdomstillstånd där patienten får förstorade ventriklar. Detta leder till symtom som gångrubbningar, kognitivanedsättningar samt inkontinens. På åtta universitetssjukhus i Sverige görs utredningar av personermed misstänkt NPH, men det är endast på sex av dessa sjukhus som arbetsterapeuterna deltar i utredningarna. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva arbetsterapeuters uppfattning om sin egen medverkan vid utredning av personer med misstänkt normaltryckshydrocefalus. Metod: För att samla in data gjordes telefonintervjuer med öppna riktade frågor, till hjälp använde sig författarna av en intervjuguide. Analys av data gjordes genom kvalitativ innehållsanalys. Deltagande: Sex arbetsterapeuter deltog i studien, de jobbade alla med utredningar av normaltryckshydrocefalus. Arbetsterapeuternas främsta uppgift i utredningen är att bedöma den kognitiva förmågan och aktivitetsförmågan hos patienterna. Resultat: Analysen resulterade i tre övergripande teman och nio kategorier. Temana som framkom var: Arbetsterapeuter är viktiga i utredningen, andra skulle kunna göra samma bedömningar samt utvecklingsmöjligheter. Resultatet visade på att de flesta arbetsterapeuter ansåg sin medverkan iutredningen som viktig. Arbetsterapeuter kan genom sin kunskap och erfarenhet koppla de kognitiva nedsättningarna till aktivitetsförmåga. Det är viktigt att utreda aktivitetsförmågan för att veta huruvida symtomen av NPH påverkar individens vardag inför ställningstagande av operation, men arbetsterapeuten är också den som kan se om patienten är i behov av vidare åtgärder. Många avbedömningarna som arbetsterapeuten gör idag är neuropsykologiska och de flesta deltagarna anser att de kognitiva bedömningarna skulle kunna göras av någon annan, men att man då missar de specifikt arbetsterapeutiska delarna och dessa är viktiga att få med. Dock anser de flesta deltagarna att arbetsterapeutens del, främst bedömningarna, behöver utvecklas. Det behöver bli mer strukturerade bedömningar med inriktning på aktivitet samt göras ADL-bedömningar i observation. Även de kognitiva bedömningarna behöver i vissa fall ses över för att de ska ringa in de kognitivaproblemen på ett bra sätt.

The purpose of this study was to investigate patients self-rated ADL-function after a periprosthetic fracture, to view the demographics of the patient group and investigate any gender differences in ADL-function. Whether patients managed to return to previous housing after the fracture and reasons for this was also studied. This is a register-based retrospective and prospective cohort study with a quantitative approach. Demographic and anamnestic patient data was collected from the electronic health records. The participants were called for an interview where Katz ADL-index and EQ5D was used to describe the participants´ ADL functioning together with physical and mental functioning. The result shows that the majority of the participants rated themselves as independent in their ADL-function. No gender differences were noted in ADL-functioning. Self-rated EQ5D demonstrated that the majority of the participants had some problems with walking. The typical participant in this study was a single woman living in an apartment and 78 years of age. All of the participants returned to previous housing. The majority of the participants rated themselves as independent in their ADL-functioning. Correlation was noted between the lack of daily exercise and lower ADL-function. Therefore it is important to promote the older individuals’ ability for exercise. / Syftet med studien var att undersöka patienters självskattade ADL-funktion efter en protesnära fraktur, studera patientgruppens demografi, samt att studera skillnader mellan könen i ADL-funktion. Ytterligare undersöktes om patienterna återgick till tidigare boendeform efter frakturen och orsaker till detta. Det är en registerbaserad retrospektiv och prospektiv kohort studie med kvantitativ ansats. Demografisk och anamnetisk patientdata samlades in från journalsystemet Cosmic. Patienterna kallades till en intervju där Katz ADL-index och EQ5D användes för att kartlägga deltagarnas ADL-funktion, fysiska och psykiska funktion. Resultatet visade att huvuddelen av deltagarna skattade sig ”oberoende” i ADL-funktion. Det noterades ingen skillnad mellan könen gällande ADL-funktion. Självskattningen utifrån EQ5D visade att majoriteten av deltagarna hade vissa svårigheter att gå, oavsett kön. Den typiska deltagaren i undersökningsgruppen var en ensamstående kvinna, boende i lägenhet, 78 år gammal. Samtliga deltagare återgick till den boendeform de hade innan. Huvuddelen av patienterna skattade sig som ”oberoende” i sin ADL-funktion och det fanns ingen skillnad mellan könen. Samband noterades mellan avsaknad av vardagsmotion och lägre ADL-funktion. Därför är det viktigt att främja den äldre individens förutsättningar för motion.

I Sverige beräknas att cirka 400 000-700 000 människor har drabbats av diagnosen Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom (KOL). År 2020 beräknas KOL orsaka vart tredje dödsfall i världen. Syftet: Syftet med litteraturstudien var att beskriva vad det innebär att leva med KOL i det dagliga livet, med fokus på social och fysisk aktivitet. Metod: Studien baserades på vetenskapliga artiklar, funna i databasen PubMed. Efter värdering kvarstod fem kvantitativa och sju kvalitativa. Texterna analyserades med innehållsanalys och resulterade i tre kategorier och åtta underkategorier. Resultat: Trötthet och andnöd var något som individer med KOL upplevde dagligen. Det påverkade deras vardag så att de inte orkade med vardagssysslor eller att umgås med familj och vänner. Detta gjorde att individerna kände sig beroende av andra för att klara sin vardag men även upplevelse av att vara bunden till hemmet. Diskussion: Det fanns likheter med andra kroniska sjukdomar vad gäller att trötthet och andnöd påverkade förmågan till fysisk och social aktivitet. Familj och vänner hade en stor delaktighet i individernas tillvaro, detta genom att vara närvarande och ge stöd till den drabbade. Som sjuksköterska är det viktigt att lyssna, både på individen men KOL men och på dess anhöriga.

The aim of this study is to establish a brief screening tool to classify PD patients as PD with normal cognition (PD-N), PD patients with mild cognitive impairment (PD-MCI) and PD patients with dementia (PD-D). There has been emerging evidence that the MoCA (Montreal Cognitive Assessment) shows potential for the brief assessment of cognition to differentiate among PD patients. One possible solution to further improve the discrimination among PD-D, PD-MCI and PD-N groups is to examine Instrumental Activities of Daily Living (IADL) measures in conjunction with the MoCA. A convenience sample of 162 patients suffering from PD and 53 volunteer control subjects were examined in a movement disorders center. Extensive neuropsychological testing was done to classify the PD patients into PD-N, PD-MCI or PD-D. The 24 patients were diagnosed as PD-D based on the Movement Disorders Society Task Force criteria. For PD-MCI, two criteria were used: 1.5SD:2 in one-domain (1.5 SD below the norms on two measures in at least one of four cognitive domains) and 1.5SD:1 in two-domains (1.5 SD below normative data in at least one measure but in two domains) which made a diagnosis of 34 and 39 PD-MCI patients respectively. The remaining patients were classified as PD-N. For both the MCI criteria, the results suggest that 1) for discriminating PD-MCI from PD-N, the MoCA is a sufficiently suitable screening measure that is not improved by adding ADL measures, 2) for distinguishing PD-D from PD-MCI, the MoCA and the full ADL-IS questionnaire can be administered to a patient suffering from PD. When time is limited and depending on the possibility of answering the questions regarding the ADL-IS items, the MoCA along with the Muddled and Complex Medication ADL-IS items should be administered. When no scores are obtained for Muddled, then MoCA along with Complex Medication ADL-IS item is sufficient to discriminate PD-D from PD-MCI. However, if no scores are obtained for Complex Medication item, then an average of four ADL-IS items should be taken along with the MoCA. This attractive brief screening tool helps in detection of cognitive impairment in the elderly.

This thesis demonstrates relations among health, social network, ADL and patterns of care in the oldest old guided by a resource theoretical model. The analyzed data are based on two studies: the Nona study, a longitudinal study of 157 individuals aged 86 to 94 years, and the H70 study, a longitudinal study of 964 individuals aged 70 at baseline. Data were collected by interviews and to some extent in the H70 study, medical exams and medical records. The results demonstrate that perceived resources seem to affect patterns of care to a higher extent than the more objective resources in the sample of the oldest old. On the other hand, sociodemographic variables such as gender, marital status and SES, in addition to the more objective resources of having children nearby and the number of symptoms of illness predicted institutionalization during a subsequent 30-year period from the age of 70. The proportion of elderly persons’ institutionalization was further significantly higher than that generally found in cross-sectional studies. ADL was one of the strongest predictors for both use of formal care and institutionalization in both samples, indicating an effective targeting of the formal care system in Sweden. The care at end of life in the oldest old is challenged by the problems with progressive declines in ADL and health, which makes it hard to fit in the dying oldest old in the palliative care system. There is a need to increase the knowledge and the possibility for care staff to support and encourage social network factors and for decision-making staff to consider factors beyond ADL.

Bakgrund: Medellivslängden ökar världen över och en åldrande population ställer större krav på att vårdpersonal har kunskap om åldersrelaterade sjukdomar som demens. Demenssjukdom yttrar sig som tilltagande kognitiva- och fysiska försämringar som resulterar i minskad fysisk aktivitet och rörelseförmåga. En personcentrerad omvårdnad som verkar för att bibehålla patientens autonomi och förmåga till att utföra aktiviteter i dagliga livet (ADL) är centralt inom dagens vård av personer med demenssjukdom, där sjuksköterskan har en central koordinerande roll. Forskning tyder på att fysisk aktivitet som omvårdnadsåtgärd kan underlätta vid demenssjukdom Syfte: Att sammanställa befintlig forskning om hur fysisk aktivitet påverkar demenssjukas förmåga att klara egen ADL. Metod: En allmän litteraturstudie gjordes för att analysera underlag hämtat från databaserna Cinahl, PubMED och PsycINFO. Totalt analyserades nio kvantitativa studier. Resultat: Analysen resulterade i de tre övergripande kategorierna påverkad förmåga till ADL, fysiska funktioner och kognitiv förmåga. Sammantaget sågs ett resultat som påvisade att fysisk aktivitet främjar demensdrabbades förmåga till ADL, förbättrar fysiska egenskaper och motverkar depression – men inte alltid av statistisk signifikans. Slutsats: Träning kan bromsa både fysisk och kognitiv funktionsförlust hos demensdrabbade, vilket verkar mot bättre självständighet och högre livskvalitet. Bäst effekt sågs i träningsprogram som var anpassade efter individen och sjukdomsbilden, vilket går i linje med Socialstyrelsens och Svensk sjuksköterskeförenings rekommendation om personcentrerad vård. Ytterligare forskning behövs inom området, men forskning visar minskad fallrisk och ökad rörelseförmåga hos vilket kan ge lägre vårdbörda.