Diss. (sammanfattning) Umeå : Univ., 2004. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2005. / Härtill 5 uppsatser.

<p>När en familjemedlem drabbas av demens förändras hela livssituationen för den anhörige. För att sjuksköterskan ska kunna stödja de anhöriga krävs det kunskap och ökad förståelse om de anhörigas vårdarroll i hemmet. Syftet med studien var att beskriva anhörigas upplevelser av att vårda en familjemedlem i hemmet som insjuknat i demens. Sex självbiografier analyserades för att ta del av anhörigas egna upplevelser av att vårda en demenssjuk familjemedlem. Till grund för analys av data låg Burnards (1991) innehållsanalys och Graneheims & Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet utgörs av tre huvudkategorier och 10 kategorier. Huvudkategorierna var: Lidande, desperation och isolering. Det mest utmärkande hos anhörigvårdarna är den känslomässiga upplevelsen som beskrivs som mer betungande än vad det fysiska vårdandet gör. Det som även kännetecknar anhörigas upplevelser är att de blir mer och mer isolerade allt eftersom sjukdomen fortskrider.</p> / <p>Being the relative of a person with dementia is a life changing experience. The relatives often find themselves in a complex situation, which requires that the nurse, can identify needs among the relatives. It‘s also important that the nurse has a broad knowledge about the role of the relative as a caregiver, to be able to give support to them in this situation. The purpose of this study was to describe the relative’s experiences of taking care of a familymember with dementia in the home. Six autobiographies were studied to emerge in the experiences of the family caregivers. Burnards (1991) content analysis and Graneheims & Lundmans (2004) qualitative content analysis was used to analyze the data and the result reveals 3 main categories and 10 categories. The main categories were: Suffering, desperation and isolation. The situation of the caregiving relatives involves experiences of mental distress as well as having to cope with several difficulties. Their new role as a family caregiver is characterized by feelings of isolation which increases as the sickness proceeds.</p>

Background: Alzheimers disease is an irreversible progressive disease with increasing prevalence. Previous research shows that professional carers for patients with Alzheimers disease has an increased risk for burnout and being exposed to physical and mental abuse. The reason is the symptoms that Alzheimers entails. Aim: The purpose with this study is to describe the experience of being a family carer to a spouse with Alzheimers disease. Method: A qualitative, manifest content analysis with an inductive approach based on five biographies Findings:  Two categories were identified; suffering and vitality. From suffering three under categories were identified; experiencing frustration, experiencing loneliness and experiencing ambivalence. Despite the suffering, positive experiences could be found in the category of vitality. From vitality two undercategories were identified; experiencing hope and experiencing support. Conclusion: Family carers experienced an emotional roller-coaster. The experiences caused suffering but also vitality that depended on hope and support. Individuals with Alzheimers disease is not a patient to the family carer, the person is a soulmate who painfully disappears. This knowledge is relevant for current and future nurses. This because Alzheimers disease is increasing and these patients among with their family is commonly occurring in many aspects of the care-system.

Allt större intresse riktas mot tidiga stadier av Alzheimers sjukdom (AD). Analys av biomarkörer i cerebrospinalvätskan och neuropsykologisk testning har framhållits som verksamma metoder för tidig AD-diagnostik. Föreliggande studies huvudsyfte var att undersöka gruppskillnader mellan patienter med lindrig kognitiv störning (MCI) med respektive utan en biomarkörprofil för trolig förekomst av Alzheimers sjukdom. Grupperna särskildes genom kvoten Aβ42 / p-tau * 100 och gränsvärdet 1372.Undersökta mått inkluderade seriepositionseffekter på Rey Auditory Verbal Learning Test under inlärning respektive fördröjd återgivning. Vid inlärning skilde sig inte MCI-grupperna men uppvisade sänkt primacy- och middle- samt relativt välbevarad recencyprestation i jämförelse med kontrollgrupp. Vid fördröjd återgivning skilde sig inte gruppernas seriepositionseffekter; tydliga skillnader fanns dock mellan MCI-gruppernas generella minnesprestation. Detta stödjer potentialen hos kvoten Aβ42 / p-tau att urskilja MCI-patienter med ökad risk för AD. Jämte studiens begränsningar diskuteras seriepositionseffekters förmåga att särskilja olika kliniska grupper, där recencyinlärning framhålls som ett mått med svag urskillningsförmåga.

Alzheimers sjukdom är en sjukdom där tidiga tecken är försämrat episodiskt minne, närminne och inlärningsförmåga, även exekutiva förmågor, förmåga att planera och utföra, påverkas. Dagens behandling är symptomatisk. Det finns ingen bot eller bromsande behandling. Det finns kunskapsluckor om hur fysisk aktivitet påverkar episodiskt minne och exekutiva förmågor hos personer med Alzheimers sjukdom. Syftet är att beskriva hur episodiska minnet och exekutiva funktioner påverkas av fysisk aktivitet hos personer med Alzheimers sjukdom. En pilotstudie med en kvantitativ design utfördes. Urvalet var ett bekvämlighetsurval, deltagarna i studien (n=20), med Alzheimers sjukdom, slumpades till en försöksgrupp och en kontrollgrupp. En intervention med fysisk aktivitet, cykla i 15 minuter, utfördes med för och eftertest. Episodiskt minne och exekutiva förmågor mättes med specifika test. Inget samband mellan fysisk aktivitet och episodiskt minne eller exekutiv förmåga kunde påvisas i denna pilotstudie. Även om studien inte visade något samband mellan fysisk aktivitet och episodiskt minne eller exekutiva funktioner i det korta perspektivet bör sjuksköterskor inte avstå från att ge råd om fysisk aktivitet för personer med Alzheimers sjukdom. Detta är ett område där mer forskning behövs och flera studier pågår.

Alzheimers sjukdom (AS) är den vanligaste orsaken till demens hos personer över 65 års ålder. Skador i det centrala nervsystemet byggs upp under lång tid och leder till bl.a. nedsatt episodiskt minne, vilket är det vanligaste debutsymptomet. Kemper et al. (1993) analyserade den syntaktiska komplexiteten i skrivna meningar för att se i vilken grad dessa meningar kunde användas för att avgöra sjukdomsgrad hos patienter som genomgått en minnesutredning. Patienterna kunde i 89 % av fallen kategoriseras till rätt sjukdomsgrad enbart utifrån den syntaktiska komplexiteten. Målet med denna pilotstudie var att pröva fyra syntaktiska komplexitetsmått (dependenslängd, idétäthet, verbtäthet och antal ord) i skrivna meningar som diagnostiska markörer för AS. Samtliga fyra mått bidrog till att särskilja AS-patienter från en kontrollgrupp (sensitivitet 86 %, specificitet 62 %). Med reservation för att kontrollgruppen hade lägre ålder och högre utbildningsnivå indikerar denna studie att de analyserade komplexitetsmåtten är värda att undersöka vidare.

Bakgrund: Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen i Sverige och varje år insjuknar cirka 15 000 personer. Det finns inget botemedel utan hälso- och sjukvårdens insatser bör riktas mot att underlätta tillvaron för personen som insjuknat. För att sjuksköterskan på bästa sätt ska kunna bemöta den unika upplevelsen en person har av den egna sjukdomsupplevelsen bör sjuksköterskan tillämpa personcentrerad vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva personers egna upplevelser av att leva med Alzheimers sjukdom. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats baserad på patografier. Innehållsanalys utförd utifrån Graneheim och Lundmans pedagogiska modell för textanalys med en manifest ansats. Resultat: I studien framkom tre kategorier. Under kategorin Ett förändrat jag beskriver personerna med sjukdomen hur den förändrar deras person och begränsar deras kapacitet. Under kategorin Ett förändrat socialt liv upplever personerna förändringar i de nära relationerna, ett ökat behov av stöd samt en upplevd förändring ibland andra när sjukdomen är uttalad. Den sista kategorin Sjukdomen som ett hot mot den egna existensen visar att personer med sjukdomen upplever avsaknad av kontroll i sjukdomens förödande process och att framtiden är oviss. Samtidigt förser dock sjukdomen personerna med en möjlighet att ta till vara och uppskatta varje dag. Slutsats: Studiens resultat visar att personer med Alzheimers sjukdom upplever att livet förändras i grunden. Den egna personen förändras, det sociala livet påverkas och att sjukdomen verkar som ett hot mot den egna existensen. Genom att sjuksköterskan känner till hur personer med Alzheimers sjukdom kan uppleva sin tillvaro med sjukdomen kan sjuksköterskan stärka vårdrelationen och sätta personen i centrum för vården.

No description available.

Alzheimer´s disease (AD) is today the world’s most common disease within dementia as it affects most number of people that are demented. There are no cure to AD, just symptomatic treatment are available. Scientists are still discussing the reason behind AD and many different theories exist. The most popular one is the amyloid cascade hypothesis. To diagnose AD many different types of scales are used to determine a person´s cognitive skills, also blood- and spinal cord samples are taken. One of the most popular scale that is used to diagnose AD is named mini mental state exam (MMSE). MMSE consists of several domains including: orientation, reading, mental arithmetic, writing and figure copying. The maximum of points are 30 and a score of 24 or less indicates some type of dementia. Today acetylcholinesteraseinhibitors like donepezil, rivastigmine and galantamine are used to treat people with mild to moderate AD. People with severe AD are recommended treatment with a NMDA-receptor-antagonist, memantine. The result from this study includes a summary of results from five studies. All of them studied the effect of donepezil over time and three of them also studied donepezils effect compared to placebo. Patients that were included had mild- moderate AD and in one study they measured a continued treatment with donepezil. All studies measured the results with scales and tests, including MMSE, that assessed patient’s cognitive ability. The results showed that patients treated with donepezil had significantly improved their scores on the scale MMSE at the end of the studies compared from baseline in three studies. When compared with placebo patients treated with donepezil got significantly better scores on MMSE. These changes were small even if significantly proven. The conclusion of this work was that MMSE is not optimal for measuring changes in AD if the patient is treated with donepezil because of the small changes. MMSE have difficulties to detect the small changes (a change of ≤ 3 points) and therefore other scales and tests are in need. Donepezil showed a significantly improvement in the beginning of the studies but after a few weeks that improvement had decreased or disappeared. It could be in everyone´s favor to start medication in an early stage of the disease and then after a while make a new assessment of the patient’s health.