No description available.

Inledning: Alzheimers sjukdomen (AD) är den vanligaste demenssjukdomen och beskrevs först år 1906 av Alois Alzheimer. AD är en neurodegenerativ sjukdom orsakad av obalans mellan produktion och utsöndring av proteinet beta-amyloid. Lagrat beta-amyloid bildar senila plack i hjärncellerna. Fosforylerat tau bildar neurofibrillära nystan i nervcellers cellkroppar. Koncentrationen av beta-amyloid, fosforylerat tau och tau mäts i cerebrospinalvätskan och används för att kunna följa sjukdomsförloppet vid demenssjukdomar. Vid AD finns en brist på signalsubstansen acetylkolin i hjärnan och en minskning av substanser som serotonin, noradrenalin och dopamin. Det är ämnen som behövs för att nervceller ska kunna kommunicera. Funktionen av glutamaterg neurotransmission är påverkad, vilket inducerar symtom och sjukdomsprogression. Det vanligaste symtomet är minnesproblem, det förekommer även koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsstörningar i stressade situationer. Sjukdomsförloppet är indelat i tre olika stadier, mild, måttlig och svår. Vid misstänkt AD-diagnos görs en demensutredning inom primärvården. Det görs en basal och en utvidgad demensutredning. Det är vanligt att använda sig av olika skattningsskalor för att ställa diagnos, men även för att övervaka sjukdomsförloppet samt utvärdera behandlingseffekt. De olika skattningsskalorna som finns mäter kognition, beteendesymtom och funktionsförändring. Det finns flera riskfaktorer för att drabbas av AD och ökad ålder är den främsta. Syfte: Syftet var att utvärdera effekt och säkerhet av donepezil i monoterapi vid behandling av måttlig till svår alzheimers sjukdom. Metod: Arbetet baserades på litteratursökning i databasen PubMed. Sökord som användes var ”Alzheimer’s disease”, ”severe”, ”donepezil” och ”monotherapy”. Det var 5 artiklar som inkluderades. Resultat: På Severe Impairment Battery som användes i fyra av fem studier gav donepezil en förbättring jämfört med placebo. Förändringen var statistiskt signifikant i samtliga studier. Mini mental state examination användes i studie 1 – 3 och 5 där donepezil gav en förbättring i studie 1 – 3 men en försämring i studie 5. I studie 5 var försämringen mindre än den för placebo. Samtliga studier visade statistiskt signifikanta resultat. På Alzheimer´s disease cooperative study – activities of daily living som användes i studie 2 – 4 gav donepezil en försämring. Det var bara studie 3 som visade statistiskt signifikanta resultat. Neuropsychiatric Inventory användes i studie 1 – 3 och donepezil gav förbättring i samtliga studier. I studie 2 var förbättringen mindre än den för placebo, men i studie 1 och 3 gav donepezil en större förbättring än placebo. Det var bara studie 1 som visade statistiskt signifikanta resultat. Samtliga studier i det här arbetet rapporterade biverkningar och det var liknande för patienterna som behandlats med donepezil och för dem som behandlats med placebo. De flesta biverkningarna som rapporterades var milda till måttliga. Studie 5 rapporterade flest allvarliga biverkningar men ingen av dem ansågs vara kopplade till behandlingen av donepezil. Donepezil anses vara ett säkert läkemedel vid behandling av måttlig till svår AD. Effekten är liten vid svår AD men donepezil ger en långsammare försämring jämfört med placebo.

Alzheimers sjukdom (AD) är den vanligaste demenssjukdomen, med 60-80 % utav alla kliniska diagnoser, där hög ålder och ärftlighet är riskfaktorer för att drabbas. I Sverige har ca 100 000 diagnosen AD. AD karaktäriseras av kognitiva störningar som t.ex. minnesdefekter, där β-amyloida (Aβ)-plack och tau-protein är två viktiga biomarkörer. Godkända terapier är endast symtomlindrande och delas in i läkemedelsklasserna kolinesterashämmare och N-metyl-D-aspartat (NMDA)-glutamatreceptorantagonister. Dagens forskning riktas bl.a. gentemot antikroppar mot Aβ-plack och vaccin mot tau-protein, dock hittills utan framgång. Mikroglia har en immunologisk roll i centrala nervsystemet (CNS) och kan ändra fenotyp för att bibehålla homeostas i CNS. Men vid en långvarig och okontrollerad aktivering av mikroglia sker en kronisk syntetisering av cytokiner och proinflammatoriska mediatorer vilket kan resultera i neuroinflammation, ett karaktäristiskt fynd vid AD. Flertalet riskgener som associerats med AD påverkar och uttrycks i mikroglia, t.ex. gener som kodar för NOD-like receptor family pyrin domain containing 3 (NLRP3), komplementreceptor 3 (CR3), triggering receptor expressed on myeloid cells 2 (TREM2), apolipoprotein E (APOE) och CX3C kemokinreceptor 1 (CX3CR1).  Syftet med följande litteraturarbete var att besvara frågan om mikroglia som läkemedelsmål kan vara lösningen på att förebygga och bromsa progressionen av AD. Frågeställningen har försökts att besvaras med aktuella vetenskapliga artiklar inom ämnet, hämtade från sökdatabasen PubMed. De första fyra studierna (I-IV) användes för att besvara hur mikroglia som läkemedelsmål kan vara relaterat till AD. Resultatet tyder på och identifierade riskgener, t.ex. APOE och CD33, vilka kunde relateras till AD. Inhibering av nikotinamid-adenin-dinukleotidfosfat (NADPH) oxidas 2 (Nox2) och CX3CR1, uttrycka i mikroglia, påvisades vara relaterade till reglering av den dysfunktionella mikroglian och upprensandet av Aβ-plack. Ökad aktivitet av TLQP-21, en VGF-inducerad ligand till komplementkomponent 3a receptor 1 (C3aR1), reducerade mikroglias neuropatologiska fenotyp. Studie V och VI användes för att besvara hur ett läkemedel med mikroglia som läkemedelsmål skulle kunna se ut. Aminosyran glycin tycks kunna stödja en dysfunktionell mikroglia. Nanopartiklar (NP) med olika aktiva substanser, gav en synergistisk effekt genom att modulera mikroglia och rensa upp Aβ-plack. Slutsatsen är att mikroglia är direkt relaterat till AD med flertalet gener och olika vägar som påverkar den dysfunktionella mikroglian och tillåter sjukdomsprogressionen. Det finns läkemedelsstrategier för att nå mikroglia, som t.ex. kroppsegna substanser med välkänd effekt och NPs innehållandes flera modulerande substanser. Idag finns det inget svar på vilken/vilka av ovannämnda strategier som skulle kunna stoppa eller bromsa AD-progressionen, men det finns en förhoppning att finna läkemedelsmålet i eller riktat mot mikroglia. / Alzheimer's disease (AD) is the most common form of dementia, with 60-80 % of all clinical diagnoses, with high age and heredity as well-known risk factors. In Sweden there are approximately 100 000 people diagnosed with AD. AD is characterized by changes in cognitive abilities like memory problems, with β-amyloid (Aβ)-plaque and tau protein acting as two important biomarkers. Today's approved therapeutics are only symptom-relieving and is categorized in colinesterase inhibitors and N-methyl-D-aspartate (NMDA)-glutamate receptor antagonists. Clinical trials and studies on AD are today aimed to study antibodies against Aβ-plaque and tau protein though, without success so far.  Microglia has an immunological role in the central nervous system (CNS) and change its phenotype to keep homeostasis in the CNS. When microglia undergo a persistent and uncontrolled activation, a chronic synthesis of cytokines and proinflammatory mediators starts and results in neuroinflammation, a characteristic finding in AD. Many risk genes that have been identified in AD affects and has shown to be expressed in microglia, like for example NOD-like receptor family pyrin domain containing 3 (NLRP3), complement receptor 3 (CR3), triggering receptor expressed on myeloid cells 2 (TREM2), apolipoprotein E (APOE) and CX3C chemokine receptor 1 (CX3CR1).  The purpose of the present literature work was to answer if microglia as a drug target can be the solution to prevent and delay the progression of AD. Six scientific articles were analyzed and selected from the database PubMed. Four articles were used to answer how microglia as a drug target is related to AD. Directly related risk genes for the development of AD could be identified, for example APOE and CD33. Inhibition of nicotinamide-adenine dinucleotide phosphate (NADPH) oxidase 2 (Nox2) and CX3CR1 where shown to be directly related to the regulation of the dysfunctional microglia and to the deletion of Aβ-plaque. Increased activity of TLQP-21, a VGF-derived ligand to complement component 3a receptor 1 (C3aR1), reduced microglias neuropathological phenotype. Two articles was used to answer how a drug could look like, with microglia as a drug target. The amino acid glycine probably support the dysfunctionally microglia and may be useful in drug development. Nanoparticle (NP) encapsuling different active substances, exhibited a synergistic effect: able to modulate microglia and delete Aβ-plaque. The conclusion that could be drawn from this work is that microglial cells are directly realted to AD. The are AD-related genes and different signaling pathways, which affects the dysfunctionally microglia and allows the progression of AD to continue. The are interesting strategies to develop a drug with microglia as a drug target, for example to use endogenous substances to get a synergistic effect. Today there are no answers to which of the pathways that may stop or delay the progression of AD, but there is good expectancy to find the drug target in microglia.

Bakgrund: Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demenssjukdom som innebär gradvis förlust av hjärnceller och obotliga försämringar av kognitiva funktioner samt minnesförmåga. Sjukdomen förändrar personens personlighet, beteende och humör vilket drabbar hela familjen. Rollerna i familjen förändras och det är vanligt att anhöriga vårdar familjemedlemmen med Alzheimers sjukdom i hemmet. Sjuksköterskan har ansvar i mötet med personen med Alzheimers sjukdom och anhöriga. Syfte: Att beskriva anhörigas upplevelser av att leva nära personer med Alzheimers sjukdom. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ design och induktiv ansats. Tolv vetenskapliga artiklar användes och granskades. Artiklarna analyserades utifrån fem steg. Resultat: I resultatet identifierades två kategorier; Familjens vardag förändras (Den sjukes annorlunda beteende, Anhörigas känslor, Behov av egentid) och Förlust av en partner (Förändrad och förlorad kärlek, Att skiljas åt, Rädsla inför framtiden).  Slutsats: När familjemedlemmen drabbats av Alzheimers sjukdom ställdes anhöriga inför utmaningar och nyuppkomna situationer som krävde anpassning. Anhöriga upplevde negativt bemötande av sjukvården när personen som börjat uppvisa symtom sökte vård. Anhörigas liv förändrades psykiskt, fysiskt och socialt. Familjedynamiken påverkades när roller inom familjen fick omfördelas. Sjuksköterskan bör använda familjefokuserad omvårdnad i mötet med dessa personer.

Bakgrund: Demenssjukdomar är samlingsnamnet utifrån olika symptom som orsakar skador i hjärnan. Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen (70 %). Flera närstående med Alzheimers sjukdom bor i ordinärt boende och vårdas av anhöriga, vilket kan innebära både psykisk och fysisk belastning.   Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas upplevelser av att leva med närstående med Alzheimers sjukdom i dagligt liv.   Metod: Litteraturöversikt med induktiv ansats baserad på 15 vetenskapliga artiklar med kvalitativ design. Artiklarna har analyserats enligt Fribergs femstegsanalys.   Resultat: I resultatet framkom tre kategorier och nio subkategorier: Livssituationen förändras: Förändrade nära relationer, Oviss framtid och Förändrade känslor. Socialt liv förändras: Egentidsbrist och Social isolering. Förändrade behov: Sömn, Stöd samt Information och kunskap.   Slutsats: Anhöriga till närstående med Alzheimers sjukdom som lever tillsammans tar ansvar för vård och omsorg i ordinärt boende. Anhörigas behov av stöd och kunskap om sjukdomen ställer höga krav på hälso- och sjukvården. Sjuksköterskor har betydande roll i att stödja anhöriga i vårdarrollen.

Bakgrund: Idag finns ca 140 000 - 150 000 i Sverige som har en demenssjukdom, varav 50–60% har diagnosen Alzheimers sjukdom. Symtom visar sig som bristande orienteringsförmåga, glömskhet och svårighet att uttrycka sig. Patienten får det successivt allt svårare att klara vardagen och behöver allt mer hjälp, denna hjälp utförs ofta av närstående. En emotionell och psykologisk påverkan upplevs av närstående i närvaro av Alzheimers sjukdom.  Syfte: Att beskriva upplevelsen att vara närstående till en person med Alzheimers sjukdom.  Metod: Kvalitativ manifest innehållsanalys av 5 bloggar Resultat: Resultatet utgörs av de tre kategorier Livsförändring, Det psykiska måendet och Omgivningens betydelse. Att vara närstående till en Alzheimersjuk person innebär resulterar i förlust av kontroll, begränsningar och förändrade relationer som leder till en livsförändring. Närståendes psykiska mående påverkas av pliktkänslor, otillräcklighet, skuldkänslor, sorg, ensamhet och oro. Vårdpersonalens bristande förståelse och kunskap skapar en känsla av otrygghet.  Slutsats: Närstående genomgår många utmaningar och behöver anpassa sin livssituation när de blir vårdare till en Alzheimersjuk person. Genom att inkludera närstående inhämtar sjuksköterskan en förståelse för att kunna bistå med hjälp, råd och stöd.

Bakgrund: Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen i Sverige och cirka 25000 individer insjuknar årligen. Alzheimers sjukdom brukar benämnas “de anhörigas sjukdom” eftersom det ofta är dem som står för stor del av vårdandet. För att vårdpersonal ska kunna stötta de närstående och den som insjuknat är det viktigt att arbeta personcentrerat och anpassa stödet efter individernas egenvårdskapacitet.  Syfte: Syftet var att beskriva närståendes upplevelser av att leva i en relation med en partner med Alzheimers sjukdom.  Metod: Metoden som använts är en kvalitativ litteraturstudie med grund i fyra patografier. Innehållsanalysen är utförd efter Graneheim och Lundmans beskrivning. Resultat: I patografierna beskrev författarna deras upplevelser av livet som närstående till en partner med Alzheimers sjukdom. Analysen resulterade i fyra kategorier med tillhörande underkategorier. Följande kategorier var; kärlek, sorg, att förlora sig själv och behov av stöd.  Slutsats: I resultatet framkom det att livet förändras för båda parter i relationen när den ena drabbas av Alzheimers sjukdom. Den friska närstående antar ofta en vårdande roll i att hjälpa den som blivit sjuk. Genom att bemöta närståendes behov av stöd i ett tidigare skede kan vården på sikt spara resurser. Detta relaterat till att närstående utan tillräckligt stöd riskerar att bli patienter på grund av nedsatt hälsa eller psykiska besvär som eventuellt kunnat förebyggas.

Indiana University-Purdue University Indianapolis (IUPUI) / Triggering Receptor Expressed on Myeloid Cells 2 (TREM2), a receptor expressed in myeloid cells including microglia in brain and osteoclasts in bone has been proposed as a link between brain and bone disease. Previous studies identified an AD-associated mutation (R47H) which is known to confer an increased risk for developing AD. In these studies, we used a heterozygous model of the TREM2 R47H variant (TREM2R47H/+), which does not exhibit cognitive defects, as a translational model of genetic risk factors that contribute to AD, and investigated whether alterations to TREM2 signaling could also contribute to bone and skeletal muscle loss, independently of central nervous system defects. Our study found that female TREM2R47H/+ animals experience bone loss in the femoral mid-diaphysis between 4 and 13 months of age as measured by microCT, which stalls out by 20 months of age. Female TREM2R47H/+ animals also experience significant decreases in the mechanical and material properties of the femur measured by three-point bending at 13 months of age, but not at 4 or 20 months. Interestingly, male TREM2R47H/+ animals do not demonstrate any discernable differences in bone geometry or strength until 20 months of age, where we observed slight changes in the bone volume and material properties of male TREM2R47H/+ bones. Ex vivo osteoclast differentiation assays demonstrate that only male TREM2R47H/+ osteoclasts differentiate more after 7 days with osteoclast differentiation factors compared to WT, but qPCR follow-up showed sexdependent differences in intracellular signaling. However, bone is not the only musculoskeletal tissue affected by the TREM2 R47H variant. Skeletal muscle strength measured by both in vivo plantar flexion and ex vivo contractility of the soleus is increased and body composition is altered in female TREM2R47H/+ mice compared to WT, and this is not likely due to bone-muscle crosstalk. These studies suggests that TREM2 R47H expression in the bone and skeletal muscle are likely impacting each tissue independently. These data demonstrate that AD-associated variants in TREM2 can alter bone and skeletal muscle strength in a sex-dimorphic manner independent of the presence of central neuropathology.

Abstrakt Bakgrund: Alzheimers sjukdom (AD) är en av de vanligaste neurodegenerativa sjukdomarna och anses vara den främsta orsaken till nedsatt eller försämring av minnet hos äldre. De vanligaste symptomen på AD är förlust av intellektuell förmåga som så småningom resulterar i dysfunktion i det dagliga livet. Forskningar har visat att amyloida β-peptider kan ha en avgörande roll i den patologiska processen för neurodegenerativ sjukdom inklusive AD. Amyloid β-peptider är en nyckelmolekyl vid AD där en ansamling av detta peptid ansågs initiera den patologiska kaskaden av AD, inklusive bildandet av senila plack och neurofibrillära trassel vilket leder till neuronal förlust och demens. Med tanke på att AD patienter uppvisar ökad nivå av Aβ40-42 i både blodet och cerebrospinalvätskan, anses detta vara en biomarkör för sjukdomen. Därav används dessa biomarkörer för prognos och behandling av Alzheimer sjukdom. β-sekretashämmare blockerar den första hastighetsbegränsande proteolytiska klyvningen av amyloida prekursorpeptider. Detta bör resultera i produktionsreducering av aggregerande Aβ-peptider. Forskning pågår kring användandet av β-sekretashämmare för behandling av AD och dess kliniska relevans. Syfte: Syftet med detta fördjupningsprojekt är att undersöka om β-sekretashämmare påverkar Aβ-koncentrationen i cerebrospinalvätska och plasma. Samt att diskutera ifall reduceringen medför en inbromsning av de degenerativa processer som AD orsakar. Metod: Metoden som användes är en systematisk litteraturöversikt där fem studier granskades. Resultat: Baserat på de vetenskapliga originalartiklarna som använts har β-sekretashämmare minskat koncentrationen på β-amyloid i både cerebrospinalvätska och plasma med mer än 50 % hos alla män och kvinnor mellan 18–75 år. Slutsats: β-sekretashämmare reducerar Aβ-nivåerna. Flera kliniska studier behövs för att bekräfta effekten av denna minskning för att se om den har en klinisk betydelse.

Bakgrund: Varje år insjuknar 20 000–25 000 personer i Alzheimers sjukdom i Sverige och det förväntas öka ytterligare på grund av den växande befolkningen. Alzheimers sjukdom är den vanligaste typen av demenssjukdom som försämrar den insjuknade personens kognitiva förmågor gradvis. Det är oftast den insjuknade personens närstående som upptäcker sjukdomens symtom och ger stöd när den insjuknade personen inte längre klarar av att ta hand om sig själv. Det är av vikt att sjuksköterskan bidrar till stöd för närstående och den insjuknade personen för att främja hälsa och välbefinnande.   Syfte: Syftet var att beskriva närståendes upplevelser av att vårda en person som har Alzheimers sjukdom. Metod: Studien är en allmän litteraturöversikt med kvalitativa vetenskapliga artiklar. Studien använder Fribergs (2017a) femstegs analysmodell för att analysera de vetenskapliga artiklarna och skapa en ny helhet.  Resultat: Resultatet baserades på sju vetenskapliga artiklar. Totalt framkom tre huvudkategorier och tre underkategorier som beskriver närståendes upplevelser av att vårda en person som har Alzheimers sjukdom. Huvudkategorierna är följande: Att uppleva fysisk påverkan, emotionella upplevelser och att känna behov av stöd. Underkategorierna är att känna psykiska påfrestningar, upplevelsen av konstant oro och att känna sorg.  Slutsats: I resultatet framkom det att närstående upplevde en utmaning i samband med vårdandet av en person som har Alzheimers sjukdom. Närståendes fysiska och psykiska hälsa påverkades av vårdandet och det ansvar som följde med den nya rollen. För att underlätta för närstående har sjuksköterskan en viktig roll att stödja och erbjuda hjälp som anpassat efter närståendes individuella behov.