Made available in DSpace on 2018-08-01T23:41:49Z (GMT). No. of bitstreams: 1 tese_9648_DISSERTAÇÃO OFICIAL.pdf: 913198 bytes, checksum: 19017cc1f7e6ffd1c45e9d778eb6cbe9 (MD5) Previous issue date: 2017-08-28 / A relação entre autopercepção corporal e movimento é imprescindível para a estruturação psicomotora do indivíduo. Sabe-se que crianças com Síndrome de Down (SD) apresentam um desenvolvimento diferenciado com relação à integração sensorial perceptiva de si, que pode gerar dificuldade na realização de algumas funções, como as de alcance e preensão. O objetivo desta pesquisa foi, portanto, verificar a associação entre autopercepção corporal, desempenho nas funções de alcance e preensão e parâmetros cinemáticos em crianças SD. A pesquisa foi dividida em duas fases, denominadas, respectivamente, Avaliação do nível de autopercepção corporal e do desempenho nas funções de alcance e preensão em crianças com Síndrome de Down quando oferecido, ou não, o feedback visual (Fase 1) e Avaliação cinemática do nível de autopercepção corporal e do desempenho nas funções de alcance e preensão em crianças com Síndrome de Down (Fase 2). Na Fase 1 foram avaliadas 12 crianças com Síndrome de Down, com idades entre 7 e 10 anos, de ambos os sexos. Foram utilizados o (1) o Fator Noção de corpo da Bateria Psicomotora e o (2) Protocolo de avaliação de performance nas funções de alcance e preensão, aplicados em duas situações: com e sem o feedback visual de desempenho em tempo real, ao participante. Os dados quantitativos fornecidos pelos instrumentos forma submetidos à análise estatística não paramétrica (Teste t de Wilcoxon e Teste Kruskal-Wallis). Uma análise qualitativa específica foi realizada com os dados fornecidos pelo Desenho do corpo (item do fator Noção de corpo do instrumento (1). Na Fase 2, foram aplicados aos mesmos participantes da Fase 1, os instrumentos (1) Fator Noção de corpo da Bateria Psicomotora e (2) Protocolo de avaliação cinemática com sistema de sensores de movimento. Os dois instrumentos foram aplicados concomitantemente, com feedback visual por intermédio da interface de um sistema de sensores de movimento apresentado em tela de 20 polegadas. Os dados foram analisados estatisticamente, utilizando o teste não paramétrico Wilcoxon. Os resultados da Fase 1 sugerem uma diferença significativa entre a autopercepção corporal e o desempenho nas funções de alcance e preensão com e sem o feedback visual. A análise qualitativa dos desenhos do corpo apontou uma influência do feedback visual fornecido à criança e as características dos desenhos. Já os resultados da Fase 2 indicam uma relação inversamente proporcional entre autopercepção corporal e a variação de amplitude de movimento em tarefas motoras e, além disso, que a variação de amplitude de movimento em tarefas motoras pode alterar-se de acordo com a tarefa em crianças com SD.

No description available.

Elektrokardiogram (EKG) är en av de viktigaste undersökningsmetoderna för upptäckt och diagnostisering av hjärt- och kärlsjukdomar. Med hjälp av elektroder som placeras på kroppen efter väldefinierade system kan hjärtats elektriska aktivitet registreras och observeras i ett EKG. Syftet med studien var att undersöka om EKG påverkades om man använde distal eller proximal armelektrodplacering, om skillnaderna var kliniskt signifikanta och om skillnader uppstod mellan mjukvarans respektive läkarens tolkning av EKG. EKG togs på 100 patienter med medelålder på 66 år, 44 kvinnor och 56 män. Sex elektroder placerades på bröstkorgen och extremitetselektroderna placerades distalt för ett EKG och förflyttades därefter upp proximalt för ytterligare ett EKG. Utifrån erhållna EKG jämfördes den distal och proximala placeringen för R-amplitud, PQ-tid, QRS-duration, elaxel, mjukvarutolkning, läkartolkning och muskelstörningar. Jämförelse gjordes för helgrupp (n=100) och i undergrupperna: normala (n=28), grenblock (n=19), repolarisationsavvikelser (n=14) och hypertrofi (n=15). Statistiskt signifikanta skillnader observerades för R-amplitud i avledning I och III, för PQ-tid och elaxel. 80% av mjukvarutolkningarna erhöll samma tolkning respektive 98% för läkartolkade EKG. Muskelstörningar blev oförändrade för 78%, mer störningar uppstod distalt för 21% och mer störningar proximalt uppstod för 1% I denna och andra liknande studier erhölls större R- amplitud i avledning III vid en proximal placering av extremitetselektroderna vilket kan bero på placeringen närmre hjärtat. En större R-amplitud kunde även observeras i avledning I, men vid distal placering jämfört med proximal för denna studie vilket är svårförklarat. Mindre muskelstörningar observerades vid en proximal armelektrodplacering vilket troligtvis beror på den kortare mätsträckan. Slutsatsen blir att för en proximal armelektrodplacering uppstod statistiskt signifikanta skillnader, men som endast har ringa klinisk betydelse i den studerade populationen då avvikelserna låg inom normalvärden och att placeringen gav reducering av muskelstörningar.

Bakgrund Nedsatt röststyrka är ett tecken på dysartri och ett vanligt symptom vid Parkinsons sjukdom. Ökad röststyrka kan åstadkommas genom röstterapi eller artificiellt genom hjälpmedel (t.ex. röstförstärkare). Ett övergripande mål med båda interventionerna är förbättrad talförståelighet. Röstterapi fokuserad på ökad röststyrka kan påverka även andra aspekter i talet positivt (såsom artikulation, röstkvalitet och prosodi), medan artificiell amplitudökning påverkar enbart amplituden. Ett problem med att uppskatta hur enbart en förändring i amplitud påverkar talförståelighet genom undersökning av dysartriskt tal är att individer med dysartri varierar, både gällande graden av dysartri och vilka aspekter av talet som är drabbade. Således kvarstår frågan hur enbart en förändring i amplitud påverkar talförståelighet, när andra påverkande faktorer hålls konstanta. Sådan information kan hjälpa till att belysa hur varierande volyminställningar kan påverka bedömningar av talförståelighet från inspelat talmaterial eller i kontexten telemedicin. Syfte Syftet med studien var att undersöka hur enbart amplitudförändring påverkar talförståeligheten. Metod Sjutton friska individer (10 kvinnor och 7 män) utan kända talsvårigheter spelades in när de läste fyra deltagarspecifika meningslistor från Swedish Test of Intelligibility (STI). För varje deltagare bevarades en inspelad meningslista i den habituella röststyrkan. De resterande tre sänktes i amplitud med -6dB, -12dB och -18dB i ett ljudredigeringsprogram. Författarna transkriberade talmaterialet ortografiskt och ett procentvärde av talförståelighet fastställdes för varje meningslista. Med icke-parametriska test undersöktes effekten av amplitudsänkning på talförståelighet.  Resultat Resultatet visade att artificiell amplitudsänkning inte hade någon effekt på talförståelighet. Post-hoc analys visade att kvinnor hade en signifikant lägre talförståelighet i -18dB jämfört med habituell röststyrka och -6dB, medan ingen effekt av amplitudsänkning på talförståeligheten påvisades hos män. På individnivå förekom stor variation i hur talförståelighet påverkades av amplitudsänkning.  Slutsatser Resultaten visade att enbart amplitudförändring inte nödvändigtvis påverkar talförståeligheten. Artificiell amplitudsänkning påverkade dock inte deltagarnas talförståelighet på ett enhetligt sätt, vilket är i linje med tidigare studier om att amplitud som variabel påverkar individer olika.

No description available.

No description available.

No description available.

The adhesive mechanism is one of the most significant degradation processes of the edge in metal cutting. Although knowledge about adhesion and edge buildup (BUE) has increased in recent years, there are still areas that are less explored. The adhesion has a regularity in the form of clusters: In a cluster, the chips vibrates with a certain frequency. The frequency varies with several influencing factors. In this thesis, a possible connection between acoustic signals and wear of the cutting edge is researched. Audio signals from cutting edges with varied wear must be analyzed. To investigate the adhesive mechanism, the machining process turning will be used. The cutting edge is analyzed optically with a microscope. According to previous research, the adhesive wear has been shown to be mostly dependent on the cutting speed. The size of the stagnation zone depends largely on the friction angle and the shear plane angle, where the friction angle changes depending on the rake angle and the shear plane angle changes depending on the cutting speed. Adhesion wear has been shown to be a fatigue process. This thesis aims to investigate the development of the adhesive mechanism towards the wear status of the tool. The end goal is to construct a model that explains what happens in the wear zones on the edge and to detect changes in the acoustic signal from the cutting zone that occurs during adhesion wear. The cutting zone sound from two cutting tools with different cutting times is used in Fourier analysis. Insert number two will be worked until chipping occurs and examined optically with a microscope between each cycle to verify if chipping was present. One chip was examined after each cycle under a microscope to see if residues from the insert got stuck on the chips. Cycle number one with insert number one (new edge) shows no clear adhesive mechanism while cycle number one with insert number two shows a clear adhesive mechanism. The same cutting speed is achieved during cycle number five and number 18 with cutting tool number two. The frequency increases 11% and the amplitude decreases 42% from cycle number 5 to cycle number 18. Chipping occurred in cutting tool number two after 25 cycles. The frequency of the adhesive mechanism increases, and the amplitude decreases when the insert wears. A reasonable hypothesis is that the surface that is welded together becomes larger with increased wear: The spring in the adhesive system becomes stronger while the mass remains constant. A hypothesis that the amplitude of the adhesive mechanism is low during cycle number one with insert number one may be due to the fact that the workpiece used was at room temperature. No significant degeneration has occurred of the chip surface.

No description available.

Kännedom om effekten av temperaturvariationer på det perifera nervsystemet ger en djupare förståelse för de fysiologiska mekanismerna som ligger till grund för funktionen av neuromuskulär påverka vid patologiskt och friskt tillstånd. Syftet med den här studien är att redogöra för hur den sensoriska nervledningshastigheten, distal latens och amplitud en i nervus medianus påverkas vid temperaturförändringar på handryggen från 26 till 33 °C. Studien omfattade 19 deltagare mellan 20–40 år. Mätningarna utfördes vid tre temperaturintervaller; kall (26–27° C), ljummen (28–29° C) och varm (32–33° C) för varje deltagare.   I denna studie observerades sensorisk nervledningshastigheten och distal latens visade ett signifikant samband med p-värde<0.001. Temperaturökningen leder till ökad nervledningshastighet med 1,61 m/s/° C och distal latensen reduceras med 0,1 ms/° C. Däremot sågs inget samband mellan amplitud med p-värde=0.87 och temperaturökningen. Temperaturförändringen har en påverkan på perifera nerver, detta bör uppmärksammas vid elektroneurografisk undersökning.  Det är viktig att uppnå den standardtemperaturen (31–34°C) vid en elektroneurografisk undersökning för att ställa rätt diagnos. Vid svårigheter med att upp nå den standardtemperaturen kan en korrektionsfaktor användas. / Understanding the effect of temperature on the peripheral nervous system helps to have a better knowledge of the physiological mechanisms and functionality of the neuromuscular system. This study aimed to analyze the effect of temperature change, from 26 to 33°C at the dorsal side of the hand, on the sensory conduction velocity, distal latency, and amplitude of the median nerve. The study consists of 19 individuals between 20–40 years. The measurement was carried out at three temperature ranges: cold (26–27°C), intermediate (28–29°C), and warm (32–33°C).   Sensory conduction velocity and distal latency were significantly correlated to temperature with a p-value <0.001.  Sensory nerve conduction velocity and distal latency changes by 1,61 m/s and 0.1 ms with a temperature change of 1°C, respectively. In this study, the author did not observe a significant correlation (p-value of 0.82) between temperature and amplitude due to the large variability of amplitude in the temperature range used in this study. It is important to perform electroneurographic diagnosis at a temperature of over 31-34°C, otherwise, a correction factor must be used for a reliable diagnosis.