Introduktion: Anestesidjup är ett uttryck för hur djupt en patient är sövd vid generell anestesi. Bedömningen av anestesidjup är främst en subjektiv kliniskt bedömning och en viktig uppgift för anestesisjuksköterskan. Anestesidjupsmonitorering är teknisk utrustning som kan användas som stöd i bedömningen av anestesidjup. Bispectral Index och Entropy är två metoder för anestesidjupsmonitorering där man med medicinteknisk utrustning läser av hjärnans aktivitet för att bedöma anestesidjup. Syfte: Syftet med denna scope review var att sammanställa och beskriva aktuell forskning om anestesidjupsmonitorering med Bispectral Index och Entropy vid generell anestesi. Metod: En scoping review utifrån 26 vetenskapliga artiklar genomfördes med stöd av Arksey och O’Malleys metodiska ramverk för scoping reviews. Huvudresultat: Bispectral Index och Entropy är signifikant samstämmiga vid generell anestesi. Användningen av BIS-övervakad anestesi när man jämförde med standardvård resulterade i lägre doser anestesimedel. De patienter med BIS-övervakad anestesi hade färre blodtrycksfall perioperativt, vaknade snabbare och upplevde färre långsiktigt negativa konsekvenser av anestesi. Slutsats: Slutsatsen är att BIS och Entropy presterar likvärdigt vid generell anestesi. Kan man implementera anestesidjupsmonitorering med BIS som den del i bedömningen av anestesidjup kan man ge säkrare och bättre vård med mindre risk för negativa peri- och postoperativa effekter och biverkningar. Det behövs mer forskning på Entropy för att kunna dra samma slutsatser som för användningen av BIS. / Introduction: Depth of anesthesia is an expression of how deeply a patient is sedated during general anesthesia. The assessment of depth of anesthesia is primarily a subjective clinical assessment and an important task for the anesthesia nurse. Anesthesia depth monitoring consist of technical equipment that can be used as support in the assessment of depth of anesthesia. Bispectral Index and Entropy are two methods for depth of anesthesia monitoring where brain activity is read to assess depth of anesthesia. Aim: The aim was to compile and describe current research on the use of depth of anesthesia monitoring with Bispectral Index and Entropy in general anesthesia. Method: A scoping review based on 26 scientific articles was carried out with the support of Arksey and O'Malley's methodological framework for scoping reviews. Main results: Bispectral Index and Entropy are significantly consistent in general anesthesia. The use of BIS-monitored anesthesia when compared with standard care resulted in lower anesthetic doses. Those with BIS-monitored anesthesia had fewer blood pressure drops perioperatively, woken up faster, and experienced less long-term negative consequences of anesthesia. Conclusion: The conclusion is that BIS and Entropy perform equally in general anesthesia. If you can implement depth of anesthesia monitoring with BIS as part of the assessment of depth of anesthesia, you can provide safer and better care with less risk of negative peri- and postoperative effects and side effects. More research is needed on Entropy to be able to draw the same conclusions as for the use of BIS.

Bakgrund: Verbal kommunikation är ett av flera sätt att förmedla smärta genom. Patienter som är påverkade av läkemedel med sederande effekt har en försvårad situation att förmedla smärtan. Sjuksköterskor behöver kunna bedöma smärta hos patienter som är påverkade av sedering. Smärtbedömning hos sederade patienter kräver kunskap och förståelse, så att adekvat smärthantering ska kunna sättas in och att konsekvenser av obehandlad smärta undviks. Obehandlad smärta kan leda till akut och långvarigt lidande för patienten. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter och upplevelser av att bedöma smärta hos sederade patienter på anestesi- och intensivvårdsavdelning. Metod: En litteraturstudie med systematisk ansats baserad på tio vetenskapliga artiklar var av sju kvalitativa och tre kvantitativa, publicerade mellan 2015–2022. Databaserna som användes var PubMed och CINAHL. Data som extraherats analyserades genom en innehållsanalys. Resultat: Arbetserfarenhet identifierades som en viktig del i smärtbedömningen. I bedömningen av smärta värderades förändringar i stigande vitalparametrar, kroppsliga tecken som grimaser och oroligt beteende vilket var starkt förknippat med smärta. Kunskap om smärta, förståelse för patientens individuella behov och förutsättningar var viktiga områden för en individanpassad smärthantering. Sedering försvårade kommunikationen för patienten, därav prioriterade sjuksköterskorna smärtlindring. Slutsats: Sjuksköterskor belyste att arbetserfarenhet var betydelsefull för deras smärtbedömning samt att det fanns tecken hos patienten som kunde tolkas som smärta. Förändringar i vitalparametrar användes som en faktor som vägdes in i smärtbedömningen. Det var för sjuksköterskorna högt prioriterat att smärtlindra patienter som var sederade och det framkom att det kunde vara en balans mellan smärtlindring och sedering.

Bakgrund: Det anestesiologiska omvårdnadsansvaret kräver särskild kompetens och erfarenhet. Vid anestesiologisk vård såsom induktionen krävs nära samarbete. Kommunikationen i teamet har visat sig avgörande för teamsamarbetet. Faktorer som kan påverka kommunikationen är hierarki, stress, relationen till kollegor eller tron på den egna förmågan. Syfte: Att kartlägga anestesisjuksköterskors erfarenheter av kommunikationen i teamet vid induktion. Metod: Enkätstudie med kvantitativ ansats. Enkäten bestod av 35 frågor varav de första fem kartlade demografiska data. Resterande frågor bestod av påståenden vilka besvarades med likertskala. Data analyserades i Statistical Package for the Social Sciences (SPSS). Deskriptiv statistik gav en överblick av datainsamlingen och analytisk statistik användes för jämförelse av grupper.   Resultat: 53 anestesisjuksköterskor besvarade enkäten. Majoriteten ansåg att kommunikationen har stor betydelse för patientsäkerheten. Samtliga uppgav att de i varierande grad vågar ifrågasätta oklarheter vid induktion. Det fanns positiva erfarenheter av att kommunikationsverktyg främjar kommunikationen. Slutsats: För en säker vård vid induktion krävs en fungerande teamkommunikation. Kommunikationen påverkas av personliga egenskaper, arbetserfarenheter, stress eller hur olika kommunikationsverktyg används. Främjande faktorer för kommunikationen är utbildning och relationsbyggnad inom teamet. Arbetserfarenhet och ålder kan påverka hur kommunikationen i teamet vid induktion uppfattas.

Bakgrund: Forskning visar att oro inför anestesi skapar ett stort vårdlidande och ger sämre utfall efter operation. Oro inför anestesi drabbar nästan hälften av alla patienter som genomgår ett kirurgiskt ingrepp. Anestesisjuksköterskan har en viktig uppgift att minska patienters oro inför anestesi genom olika omvårdnadsstrategier. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva olika omvårdnadsstrategier för att lindra patienters oro inför anestesi. Metod: Kvantitativ litteraturstudie med systematisk ansats Resultat: Visar sju övergripande omvårdnadsstrategier som kan lindra oro inför anestesi. Muntlig information där patienten informerades av sjukvårdspersonal om vad som skulle hända innan anestesin. Videoinformation där patienten fick se informationsvideo om vad som ska hända. Preoperativt psykologiskt stöd. Musik där musik spelades innan anestesi. Avslappningsmetod som oroslindring. Beröring där patienter fick massage innan anestesi.  Slutsats: Studiens resultat visar sex omvårdnadsstrategier som kan implanteras inom anestesiologisk omvårdnad för att minska patienters oro inför anestesi. Det är viktigt att anestesisjuksköterskan kan lindra oro inför anestesi för att motverka det kortvariga lidandet som oron orsakar. Tidigare forskning visar att oroliga patienter har sämre postanestesiologiskt utfall. Framtida forskning bör fokusera på hur effektiva dessa omvårdnadsstrategier är. / Background: Studies show that anxiety associated with anesthesia creates a great deal of suffering and worsen surgical outcomes. Anxiety before anesthesia affects about half of all surgical patients. The anesthesiological nurse plays an important role in lessening patients anxiety before anesthesia using nursing care. Aim: The aim of this study was to describe nursing care strategies to lessen the patients anxiety before anesthesia. Metod: This study used a quantitative literature analysis with a systematic approach. Results: This study found six nursing strategies to reduce anxiety before anesthesia. Verbal information to patients about the procedure from health care personnel. Video information where patients watched a video detailing the procedure. Preoperative psychological support. Music which entailed that the patient listened to music before anesthesia. Relaxation exercises to mitigate anxiety. Physical contact where patients received massage before anesthesia.  Conclusion: This study shows that six different nursing strategies that can be implemented in anestesiological nursing to reduce patients anxiety before anesthesia. It is important that the anestesiological nurse is able to reduce patients anxiety before anesthesia to lessen the patients suffering. Previous studies also show that patients with anxiety have worse post-anesthesiological outcomes. Future research should aim to measure the effectiveness of the nursing strategies presented in this study.

Bakgrund: Hypotermi innebär en kroppstemperatur under 36°C och är vanligt förekommande vid kirurgi under generell anestesi. Hypotermi kan leda till allvarliga komplikationer perioperativt och orsaka onödigt vårdlidande för patienter. Anestesisjuksköterskan ska ha kompetens om hur hypotermi hos vuxna vid kirurgi under generell anestesi kan förebyggas och undvikas med aktuella evidensbaserade omvårdnadsåtgärder. Syfte: Syftet var att beskriva förebyggande omvårdnadsåtgärder för att undvika vårdlidande som orsakas av hypotermi hos vuxna patienter som genomgår kirurgi under generell anestesi.Metod: En litteraturstudie med systematisk ansats som inkluderade 18 artiklar. Kvalitetsgranskning genomfördes med hjälp av mallar från SBU och GRADE. Resultatet utfördes med induktiv analys samt en narrativ syntes. Resultat: I litteraturstudien framkom omvårdnadsåtgärder som kategorier mot att minska vårdlidande genom förebyggande av hypotermi, dessa var passiva och aktiva värmemetoder. Den aktiva värmemetoden, såsom värmetäcke, i kombination med andra aktiva värmemetoder minskade förekomsten av hypotermi jämfört med passiva värmemetoder. Patienter upplevde även ökad subjektiv känsla av värme och hade mindre förekomst av frossa med aktiv värmemetod jämfört med passiv värmemetod. Slutsats: Anestesisjuksköterskan behöver använda aktiva värmemetoder perioperativt då värmemetoden signifikant minskar och förebygger hypotermi och vårdlidande för patienten. Genom att ge god vård och tillgodose patientens grundläggande behov i upprätthållande av normal kroppstemperatur, kan vårdlidande i form av frossa och obehagskänsla av kyla postoperativt lindras och undvikas.

Introduktion: Anestesi på barn ställer anestesisjuksköterskan inför en komplex situation. Barn är oroliga inför det okända som ska hända. För att minska oron behöver anestesisjuksköterskan reducera deras nivå av oro. Föräldrarna tryggar barnen och tillsammans med dem ska anestesisjuksköterskan delge barnen trygghet. Syfte: Beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter i att bemöta och lindra oro hos barn som ska genomgå anestesi. Metod: En kvalitativ intervjustudie, innehåll analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Sammanlagt intervjuades 8 anestesisjuksköterskor med varierande ålder och yrkeserfarenhet. Resultat: Anestesisjuksköterskornas erfarenheter visade att skapa trygghet, ha ett avledande tillvägagångsätt och att utgå ifrån den egna professionen var viktigt för att bemöta och lindra oro. Att samarbeta med föräldrarna, skapa en relation till barnet och ha bra preoperativa förberedelser tycktes skapa trygghet hos både barnet och föräldern. De använde sig av avledande strategier för att flytta den negativa oron till något positivt. Den erfarenhet som anestesisjuksköterskorna hade gav dem en trygg grund i de situationer som inte var fullt så optimala. Då det inte fanns några färdiga mallar i hur de ska bemöta och lindra oro hos barn ansåg de flesta att ”fingertoppskänslan” har stor betydelse. Det viktiga var att hela tiden anpassa sig till barnet och ta den tid som behövdes. Slutsats: Studien belyste anestesisjuksköterskans erfarenhet av att bemöta och lindra oro hos barn. I resultatet framkom att anestesisjuksköterskan upplevde svårighet att bemöta oroliga barn samt att det var en svår situation de ställdes inför. Emellanåt kunde samarbetet med oroliga föräldrar vara svårt, dock kunde samarbetet förbättras om anestesisjuksköterskan och föräldern hade samma målbild. Det ställdes höga krav på kompetens och ödmjukhet samtidigt som anestesisjuksköterskan hade en viktig roll i att skapa trygghet hos barnen. / Introduction To prepare a child for anesthesia put the nurses in a complex situation. The child is worried about the unknow that is going to happen and therefore the nurse needs to reduce the child’s level of anxiety and worry. The parents are supposed to comfort the child and together with the nurse they should help the child to manage the difficult situation. Aim: Describe the anesthesia nurses experience in addressing and reducing anxiety in children who are about to undergo anesthesia. Method:A qualitative interview study of 8 nurses with different age and work experience where included and interviewed. Result: Based on the experience of the nurses it showed that the most important thing where to create comfort, use distractions and the ability to use their previous professional experience. To be able to cooperate with the parents, create a relationship with the child as well as excellent preoperative preparation seemed to create comfort in both the child and the parents. The nurses used distracting strategies to transfer the negative anxiety to something more positive.  Since there are no written guidelines of how to comfort children about to undergo anesthesia the nurses had to use and incorporate their previous experience as an anesthesia nurse. The nurses mentioned that it is crucial to be able to sense and evaluate the situation and then act based on the conclusion. The most important thing was to adapt and conform to the need of the child and not rush the process. Conclusion: The study highlighted the experience of the nurse’s preoperative care. The result showed that the nurses experienced difficulty to care for worried children as well as the complex situation they were presented with. Sometimes worried parents made the situation more complex for the anesthesia nurse since they were not able to cooperate and work together. However, the corporation could be improved if the anesthesia nurse and the parent had the same goal and a joint way of handling the situation. The anesthesia nurse were required to have high professional competence, advanced humility as well the ability to make sure that the child  is comfortable and relaxed.

Background: Thoracic aortic aneurysms and dissections (TAAD) have a genetic component with an estimated 20-25% of the patients having a positive family history. An aneurysm often precedes a dissection. Acute aortic dissections are associated with high mortality and morbidity, even when operated on. Complications due to prophylactic surgery are considerably fewer. Therefore, patients at risk for dissection should be identified, followed-up and evaluated for prophylactic intervention. Aims: 1. To establish reference values for ascending (AoA) and descending aortic (AoD) diameters measured by computed tomography. 2. To study the effectiveness of phenotypic cascade screening in families with an inherited form of thoracic aortic aneurysms and dissections (FTAAD) and to address questions that arise when screening for a genetic disorder is applied. 3. To study the agreement of aortic diameters obtained by TTE and MRI and to study aortic stiffness in individuals from families with FTAAD. 4. To perform exome sequencing in order to identify pathogenic sequence variants causing FTAAD, to characterize the phenotype, and to compare thoracic aortic diameter and stiffness in mutation carriers and non-carriers. Results: Paper I: The diameter of the thoracic aorta increased by 0.17 mm (0.12 – 0.20 mm) per year. The mean sex-related difference in diameter was 1.99 mm (1.28 – 2.60 mm) with men having larger aortas than women. The mean difference in aortic diameter per unit BMI was 0.27 mm (0.14 – 0.44 mm). Upper normal limits for the AoA can be calculated by the formula D (mm)=31+0.16*age and for the AoD by D (mm)=21+0.16*age. Paper II: Of 106 individuals from families with FTAAD but without known thoracic aortic disease, 19 individuals (18%) were identified to have a dilated AoA. The expected number of individuals in this group with an autosomal dominant disease would have been 40 (p<0.0001). In first-degree relatives younger than 40, we found only one individual with a dilated aorta although the expected number of individuals with disease causing mutation would have been 10. Paper III: Of 116 individuals investigated, 21 were identified with thoracic aortic dilatation and 95 individuals with normal thoracic aortic diameter. Aortic stiffness increased with age and diameter. The individuals with aortic dilatation were older than those without (49 vs. 37 years, p=0.001) and showed lower aortic elastic properties. The diameters measured by TTE and MRI correlated strongly (r2=0.93). The mean difference in diameters between the two methods was 0.72 mm (95% CI 0.41-1.02) with TTE giving larger diameters than MRI. Paper IV: From exome sequencing and segregation analysis, a 2-bp deletion in the MYLK gene (c.3272_3273del) was identified to cause FTAAD. The age and the aortic diameter at dissection or rupture varied in the family members. We did not find any differences in aortic diameter, aortic stiffness, or pulse wave velocity between carriers and non-carriers. Conclusions: Thoracic aortic diameter increases with age, and sex and body size are also associated with the diameter. In FTAAD, screening identifies family members with a previously unknown aortic dilatation. However, a normal aortic diameter does not exclude an individual from being a carrier of FTAAD. TTE can be used in follow-up for the ascending aorta. Individuals identified to have a dilated thoracic aorta have increased aortic stiffness compared to individuals with normal thoracic aortic diameter. The MYLK mutation (c.3272_3273del) causes thoracic aortic dissections with variable clinical expression. No differences in aortic stiffness were identified between MYLK mutation carriers and non-carriers.

Although vasovagal syncope (VVS) is a common clinical condition the mechanisms behind VVS remain elusive. Upright posture is the major trigger of VVS and lower limb blood pooling affecting cardiac output has been proposed as a major determinant. The overall aim of this thesis was twofold. First, to develop new methodology for calculating limb venous compliance. Second, to study lower limb venous volume load and cardiovascular responses during hypovolemic circulatory stress caused by lower body negative pressure (LBNP) in healthy women and women with VVS, emphasizing compensatory mechanisms to maintain central blood volume. Net fluid filtration was associated with an underestimation ofvenous compliance. This could be accounted for with a correctionmodel. Further, a new venous wall model made it possible to adopt thevenous pressure-volume curve through the entire pressure range andthus provide a valid characterization of venous compliance. Calf blood pooling was similar between the groups and was not associated with tolerance to hypovolemic circulatory stress. Venous compliance was reduced at low venous pressures in VVS and correlated with decreased tolerance to circulatory stress. VVS women displayed attenuated sympathetic vasoconstrictor responses during graded circulatory stress, and mobilization of arm capacitance blood as well as capillary fluid absorption from extra- to intravascular space were reduced. Accordingly, more pronounced reductions in cardiac output were found in VVS. Thus, reduced compensatory mechanisms to maintain cardiac output could contribute to the pathogenesis oforthostatic VVS. In healthy women, rapid pooling in the lower limb was associated with higher tolerance to circulatory stress and more efficient cardiovascular responses, in part due to speed-dependent baroreflex-mediated sympathetic activation. In VVS however, rapid lower limb blood pooling was associated with lower tolerance and deficient cardiovascular responses. No speed-dependent baroreflexmediated sympathetic activation was found in VVS, indicating welldefined differences in cardiovascular regulation already in the initial responses to orthostatic stress.

Bakgrund:Befolkningen blir allt äldre och kräver en mer komplex vård, vilket gör att framtidens sjukvård måste kunna interagera med andra verksamheter. Intensivvårdssjuksköterskan och sjuksköterskan på akutmottagning har ett nära samarbete vid det akuta omhändertagandet av allvarligt sjuka patienter. Ett multiprofessionellt team i omhändertagandet ger snabbare diagnos ochhandläggning på akutmottagningen, vilket förkortar tiden till rätt vårdinstans. Professionerna i teamet kompletterar varandra, ökar patientsäkerheten och möjliggör personcentrerad vård. Ökad kunskap hos vårdpersonalen kring patientens upplevelse av det akuta omhändertagandet på akutmottagningen är väsentligt för att kunna förbättra vården för patienten i det initiala skedet, men fokus bör även riktas mot sjuksköterskors erfarenheter av akut omhändertagande för att identifiera riskfaktorer som kan påverka patienten negativt. Syfte:Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av akut omhändertagande av patienter med trauma och patienter med svår sepsis eller septisk chock.Metod: Metoden i studien utgick från en kvalitativ, induktiv ansats där 14 intervjuer genomfördes, varav sju var sjuksköterskor på akutmottagning och sju var intensivvårdssjuksköterskor på intensivvårdsavdelning. Samtliga intervjuer analyserades utifrån en kvalitativ, manifest innehållsanalys. Resultat: Analaysprocessen resulterade i fem olika kategorier: ‘Kommunikation är A och O’, ‘Vikten av att veta sin roll’, ‘Arbete över gränserna’, ‘Att arbeta utifrån en tydlig struktur’ och ‘Vård på olika villkor’. Slutsats: Det finns en otydlig struktur i det akuta omhändertagandet av patienter med svår sepsis eller septisk chock, som var en följd av otydliga roller och bristfällig kommunikation i omhändertagandet. Det framträder fördelar med att införa tydliga riktlinjer i det akuta omhändertagandet av patientgruppen med svår sepsis eller septisk chock, förslagsvis genom checklistor eller någon form av medicinskt larm i likhet med traumalarm, och där ett multiprofessionellt team samverkar kring patienten. / Background: The population is aging and requires more complex healthcare. This means that in the future, interaction with other healthcare departments is essential. Such interaction would lead to increased demand on the ability to cooperate among healthcare personnel. The intensivecare nurse and the nurse in the emergency department have a close cooperation when managing the acute severely ill patient. A multiprofessional team gives a faster diagnosis and management in the emergency department, which shortens the time to the final instance of care. The members of the team complement each other, increasing patient safety and enabling person-centered care. Increased knowledge with the nursing staff on the acute management in emergency department is essential to be able to enhance the care for the patient in the initial stage, but focus should also be at the nurse’s experience of the acute management to identify risk factors that could pose a negative influence on the patient.Aim: The aim of this study was to describe nurses’ experience of acute management of patients with trauma and patients with severe sepsis or septic shock.Method: The method used was a qualitative, inductive approach where 14 interviews were conducted, seven with nurses from the emergency department and seven intensive care nurses from the intensive care department. The interviews were analysed using a qualitative, manifest content analysis.Result:The analyzation process resulted in five different categories: ‘Communication is A&O’, ‘The importance of knowing one’s role’, ‘Work over the borders’, ‘Working from a clear structure’ and ‘Care on different terms’. Conclusion: There is an unclear structure in the emergency care of patients with severe sepsis or septic shock, which was a result of unclear roles and inadequate communication in the care. It appears to be advantageous to introduce clear guidelines in the emergency care of the patient group with severe sepsis or septic shock, suggestively by checklists or some medical alert like a trauma alarm, and where a multi-professional team interacts around the patient.

Bakgrund: Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd som kännetecknas av ångest och oro relaterat till situationer som påminner om en traumatisk händelse. Intensivvårdsrelaterad PTSD har fått ökad uppmärksamhet de senaste åren. Genom ett preventivt arbete och tidiga insatser minskar risken för att patienter utvecklar PTSD. För att detta ska ske krävs god kunskap av problemet hos intensivvårdspersonal. Hur deras erfarenheter ser ut är tidigare outforskat. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors och anestesiologers erfarenheter av intensivvårdsrelaterad PTSD hos intensivvårdspatienter. Metod: En kvalitativ intervjustudie gjordes. Semistrukturerade och individuella intervjuer genomfördes med nio intensivvårdssjuksköterskor och fyra anestesiologer. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: En känsla att vi kan göra mer, Att normalisera livet och Fortsatt stöd efter tiden på IVA. Resultatet visade att delirium upplevdes vara en ledande riskfaktor till PTSD. Relationer och kommunikation upplevdes som viktiga i det profylaktiska arbetet mot PTSD. Post-IVAmottagningar och dagböcker tros kunna bidra till bättre uppföljning och kan fungera preventivt mot PTSD. Slutsats: Resultatet visar att det finns en liten erfarenhet om PTSD efter intensivvård, ändå förekom ett omedvetet preventivt arbete. En organisatorisk satsning behövs för att öka medvetenhet hos intensivvårdspersonalen. Det behövs mer kvalitativ och kvantitativ forskning om bland annat riskfaktorer och uppföljning gällande intensivvårdsrelaterad PTSD.