Barn rör sig mindre idag än tidigare, vilket kan leda till minskad stimulans av barns rörelseutveckling. I förskolans läroplan finns strävansmål för att stimulera barns motoriska utveckling. Syftet med examensarbetet är att undersöka barns möjligheter till motorisk utveckling i förskolans inomhusmiljö, samt synliggöra samspel mellan barn, pedagog och material utifrån ett rörelseperspektiv under den fria leken. För att uppnå vårt syfte valde vi att göra en kvalitativ studie, där vi observerade barn i den fria leken. Resultatet av vårt examensarbete visade att grov- och finmotorik förekommer i förskolans inomhus miljö under den fria leken. Resultatet visade även hur samspel i olika former stimulerade barns motorik. Tidigare forskning visar att motorik har positiva effekter på barns inlärningsförmågor. Vårt examenarbete stärker forskningen om motorikens betydelse för barns utveckling och lärande.

No description available.

Studiens syfte är att bidra med kunskap om hur barn använder sig av det naturliga materialet i sin lek utomhus. Forskning visar att det naturliga materialet är något som är bra och utvecklande för barn men att förskollärare har minimal kunskap om detta. Frågeställningar som studien utgår från är: Vilka medierande handlingar skapas i barns utelek med naturliga material? Hur används tidigare erfarenheter i lek med naturligt material? Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv och resultatet analyseras med hjälp av interaktionsanalys. Observationerna genomförs på två olika förskolor i Sverige och de barn som medverkar i studien är 2-5 år. I resultatet framkommer det att barn använder sin fantasi och sina tidigare erfarenheter i lek med naturliga material utomhus. Förskollärarnas regler och tidigare erfarenheter sätter stopp för barns lek och det naturliga materialet är inte alltid deras förstahandsval vid valet av material i leken. En slutsats i studien är att barn är fantasifulla och kreativa och kan på så vis skapa lek och de omvandlar det naturliga materialet till något nytt som de är intresserade av.

Background: Reduction of a fracture in the forearm can be performed with nitrous oxide to avoid surgery. It can be a both painful and unpleasant procedure for the child. The presence and support of the childs’ parent is significant in painful procedures. Aim: The aim of the study was to describe childrens’ and their parents' experiences of fracture reduction in the fore arm within a time interval of 14 days after the procedure.  Method: A descriptive qualitative interview study with semi structured questions was used. Five children between 9 and 13 years old, and five parents took part in the study. The data was analysed with qualitative content analysis.  Results: Fracture reduction of the forearm with nitrous oxide was experienced in different ways. The pain was described variously, and the children felt fear before the procedure. Waiting for fracture reduction one day after the injury caused anxiety. The effect of nitrous oxide was also experienced differently. When the fracture was manipulated, pain was experienced shortly. According to parents, nitrous oxide was a good pain-relieving method, to avoid surgery. After the procedure both parents and children felt relieved. The children needed pharmacological pain relief afterwards. The information to the parents about pain relief at home was varied. Within a period of two weeks, none of the children had any further pain and they said they could repeat the procedure. Parents considered repeating the procedure for their child, but with more pain relief.  Conclusion: A fracture in the forearm is painful. Waiting for the reduction is scary and makes the child worried. During the procedure the child will experience pain. Afterwards the child and parent feel relieved. Information is needed throughout the process.

Vår kvalitativa studie utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där vi har använt oss av diskurspsykologin som metodologi för att analysera våra resultat, samt problematisera dessa utifrån tidigare forskning inom området. Studiens syfte är att genom fokusgruppsamtal undersöka vilka diskurser som framträder när pedagoger samtalar utifrån sin praktik kring ämnet barns inkluderingsmöjligheter i utomhuspedagogiken som sker på förskolegården. Forskningsfrågorna vi utgår ifrån är: Vilka samtalsteman utgår pedagogerna från när de samtalar om barns möjligheter att inkluderas i utomhuspedagogiken på deras förskolegård?  Vilka diskurser blir synliga när pedagogerna samtalar kring hur de arbetar med inkludering och utomhuspedagogik på deras förskolegård? I studien deltar fyra pedagoger från två förskolor i södra delen av Sverige. De resultat som framkom från pedagogernas sätt att tala om inkludering och utomhuspedagogik på deras förskolegård, var att de inte kunde se någon skillnad med hur de jobbade med inkludering inne och ute samt att inkludering sågs som en självklarhet i verksamheten oavsett miljö. Det framgick även att en annan rådande diskurs var att förskolegården uttrycktes vara en mer tillåtande miljö där barnen fick möjlighet att bli sitt bästa jag och där leken blev mer fri än inomhus. De samtalsteman som pedagogerna berörde kring ämnet var materialet och miljön på förskolegården, pedagogernas förhållningssätt, leken på förskolegården, samt att kringgå regler på förskolegården.

Hur smärta upplevs beror på fysiska, psykiska, sociala, andliga och existentiella faktorer samt kön, ålder och tidigare erfarenheter, vilket innebär att smärta är en subjektiv upplevelse som dessutom blir komplex. International association for the study of pain, IASP:s beskrivning av smärta innebär att upplevelsen av smärta är verklig för den som uttrycker smärta oavsett från vad som hittas vid en smärtutredning. Sjuksköterskan ska vårda barn enligt hälso- och sjukvårdslagen och ha barnets bästa i åtanke. Sjuksköterskans ansvar är att kunna bedöma och lindra barnets smärta samtidigt som hon skapar en relation till barnet för att kunna ge god vård. Sjuksköterskan ska också stödja föräldrarna och ge dem information. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskans upplevelser och uppfattningar av att möta barns smärta inom slutenvården. Som lämplig metod till det formade syftet valdes en systematisk litteraturstudie för att belysa och sammanställa forskningsresultat som finns inom det berörda området. Studiens resultat baserades på 14 artiklar som analyserats och kategoriserats. Resultatet visar att sjuksköterskan känner sig frustrerad och otillräcklig när barnets smärta inte kan lindras. Både främjande och hindrande omständigheter påverkade sjuksköterskans smärtbedömning och smärtlindring. En relation till barnet och föräldramedverkan underlättade sjuksköterskans bedömning och lindring av smärtan. Sjuksköterskans ålder, erfarenhet och utbildning korrelerade med sjuksköterskans kompetensnivå. Många sjuksköterskor observerade barnets beteende som bedömningsunderlag och litade inte på barnets skattning av sin smärta när barnet inte visade ett smärtbeteende. Sjuksköterskans ansvar är att ge god smärtlindring som kan underlättas genom att skapa en relation med barnet och lyssna på barnet. Sjuksköterskan måste se till alla behov som barnet har, även de psykiska och emotionella. Genom utbildning kan sjuksköterskans kunskap och attityder gentemot barns smärta och smärtlindring öka så att barnets vård optimeras och lidandet minskar.

Titel: Barns och ungdomars erfarenheter av att ha en förälder som drabbats av cancersjukdom - en litteraturstudie. Bakgrund: Tusentals barn är anhöriga till cancersjuka föräldrar. Sjukdom hos föräldern påverkar barnets tillvaro både känslomässigt och praktiskt. Barn som anhöriga är sårbara på grund av sin beroendeställning till föräldern samt svårigheter att förstå det som händer och bakomliggande orsaker. Syfte: Syftet med denna uppsats är att beskriva barns och ungdomars erfarenheter av att ha en förälder som drabbats av cancersjukdom. Metod: En litteraturstudie genomfördes på 12 artiklar med kvalitativ ansats. Artiklarna granskades, analyserades och sammanställdes. Resultat: Resultatet presenterades i tre huvudkategorier och sammanlagt nio underkategorier. Huvudkategorierna innefattade: behov av kunskap och information, förändringar för hela familjen och en emotionellt svår och krävande situation. Konklusion: Sjuksköterskan bör tillämpa ett familjecentrerat förhållningssätt för att uppmärksamma barnens behov när deras vardag förändras. Information och stöd bör anpassas efter barnets utvecklingsnivå och individuella behov och önskemål. Mer forskning i ämnet skulle kunna förbättra bemötandet av barn som anhöriga.

Studien syftade till att få syn på lekens betydelse för sjuka barn på sjukhus genom en kvalitativ intervjustudie. Texten kommer att behandla vad lek är och dess generella egenskaper samt dess betydande roll för människan. Den kommer även att belysa hur lekterapeuterna ser på lekens betydelse för barnet. Samt hur dem arbetar med att främja leken och använder sig utav leken som verktyg för bearbetning och förberedelse. Resultatet visade på att leken är livsviktig och har en betydelsefull roll för barnets utveckling och välmående. Miljön ses som en viktig faktor för alla barns möjlighet till lek utifrån ett synsätt inom specialpedagogiken, som menar på att hinder sitter i de sociala faktorerna och inte hos individen. Det framkommer även hur samspelet har en stor betydelse och att det inte enbart handlar om samspelet mellan lekterapeut och barn. Utan att samspelet sker i fler dimensioner som utgör en viktig faktor, exempelvis; lekterapeut-familj, barn-miljö och lekterapeut-vårdteam. Vår önskan med det här arbetet är att ge en större förståelse kring lekens betydelse samt belysa förskollärarens breda yrkeskompetens.

Över en halv miljon barn i världen har Diabetes typ 1 och Sverige är näst efter Finland det land med högst frekvens av antal insjuknande barn och ungdomar. Trots att i huvudsak  ett  specialiserat  diabetesteam  ansvarar  för  behandlingen  av  barn  och ungdomar med Diabetes typ 1 kan även allmänsjuksköterskan träffa dessa patienter och deras familjer. Syftet med den här litteraturstudien var att beskriva hur vardagen påverkas för familjen som helhet utifrån varje enskild familjemedlems upplevelse när det finns ett barn eller en ungdom med Diabetes typ 1 i familjen. En ökad förståelse för sjukdomens inverkan på det dagliga livet kan hjälpa sjukvårdspersonal att veta hur de ska bemöta barnen, ungdomarna och deras familjer. Litteraturstudien bygger på en sammanställning av tidigare forskning om barns, ungdomars, föräldrars och syskons upplevelser av hur det är att leva med sjukdomen eller i en familj där ett barn eller en ungdom har sjukdomen. Resultatet visade att hela familjens vardag i hög grad påverkades av att ha ett barn eller en ungdom med Diabetes typ 1. Sjukdomen innebar bland  annat  många  begränsningar,  avbrott  i  vardagen,  stor  oro  och  rädsla  samt förändrade relationer både i och utanför familjen. Sjuksköterskan spelar en viktig roll i att hjälpa barnen och ungdomarna genom att bland annat stärka deras självförtroende, men även familjen som helhet som också är i behov av stöd och hjälp från hälso- och sjukvården.

Barn som far illa är ett begrepp med många betydelser. Barn kan fara illa såväl psykiskt som fysiskt på flera olika sätt, varav misshandel, försummelse och sexuella övergrepp bara är några. Det har förekommit i alla tider att barn far illa, men i takt med att det har uppmärksammats och ifrågasatts har det tillkommit lagar för att skydda barnen från att behandlas illa. En av dessa är anmälningsplikten i Socialtjänstlagen (14 kap. 1 § SoL), vilken bland annat innebär att alla som arbetar inom förskolan (oavsett befattning) är skyldiga att anmäla varje misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Det här arbetet syftar till att undersöka hur personal i förskolan förhåller sig till sin anmälningsplikt, hur de uppfattar begreppet ”barn som far illa” samt hur de agerar då misstanke väcks om att barn far illa. Genom semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare har en bild vuxit fram av en anmälningsplikt som är självklar och obestridlig i lagtexten, men som i verkligheten inte alltid är okomplicerad. Trots att lagtexten är tydlig med att varje misstanke om att barn far illa ska anmälas, är det inte alltid detta sker. Orsakerna till detta varierar och i intervjuerna framkommer hur förskolepersonal resonerar kring frågan och vilka aspekter de själva anser påverkar beslutet om att göra, eller inte göra, en orosanmälan sedan misstanke väckts om att ett barn far illa.