Bevisvärdering sker i flera steg under en utredning och av flera olika aktörer så som utredare, forensiker och åklagare. Inom den forensiska verksamheten är värdering av resultat en central uppgift för att säkerställa rättssäkerhet. Informationstekniska resultat kan vara svåra att förstå och öppna för tolkning, vilket ger ett starkt incitament för att följa ett vetenskapligt förhållningssätt. Syftet med studien var således att undersöka hur den it-forensiska verksamheten möter värdering av informationstekniska resultat idag och vidare hur sådan kan bidra till högre kvalitet av de resultat som verksamheten levererar samt till högre rättssäkerhet. Forskningsområdet har studerats genom en litteraturstudie och semi-strukturerade intervjuer. Samtliga intervjuade respondenter besitter sakkunnighet inom det polisiära eller rättsliga området samt har flera års erfarenhet.  Studien visar att den it-forensiska verksamheten bör analysera och värdera bevisens styrka och tillförlitlighet i större utsträckning för att uppnå kvalitativa och rättssäkra resultat. Implementeringen av standardiserade vetenskapliga metoder för analys, värdering och redovisning kan minska risken för felbarhet orsakad av mänskliga resonemang samt öka spårbarheten genom förbättrad dokumentation. Dessutom skulle det ge mer enhetliga resultat och tydligare arbetsprocess för it-forensiker.

<p>Uppsatsens syfte har varit att försöka få en bild av hur bevis och bevisföring fokuseras och har fokuserats i gymnasiematematiken. De frågeställningar arbetet inriktas på är vad elever har för attityd till matematiska bevis, syn på matematiska bevis samt kunskap om matematiska bevis. I uppsatsen har olika läroböcker som använts under de senaste decennierna studerats, och då genom att se hur härledningen av ett par centrala satser har genomförts. Vidare har kursplaner, läroplaner samt litteratur som berör didaktiska aspekter på matematiska bevis granskats. För att få svar på frågeställningarna ovan så har dels en enkätundersökning och dels ett test genomförts bland naturvetarelever på en gymnasieskola i Sydsverige. </p><p>Resultatet av studien visar att det är svårt att påstå att bevisfokuseringen i läroböcker och kursplaner skulle ha genomgått en drastisk förändring under de senaste decennierna mot en mindre bevisorienterad matematik, även om det finns exempel från läroboksanalysen som stöder ett sådant påstående. Resultatet från enkäten visar att elevernas uppfattningar om matematiska bevis på det hela taget är diffusa och att det finns många olika typer av föreställningar. Ett påtagligt resultat är att eleverna resonerar kring formlers giltighet när de beskriver det matematiska beviset. En elevgrupp i studien har en syn på det matematiska beviset som ligger nära ett naturvetenskapligt förhållningssätt. Anledningen till att det finns elevgrupper som associerar matematisk bevisföring till en naturvetenskaplig metod kan ha sin förklaring i att eleverna är färgade av andra förhållningssätt som finns i deras utbildning. Resultatet visar å andra sidan att det finns elever som uppfattar beviset som en del av ett större sammanhang där beviset bygger på tidigare grunder och genomförs exempelvis med hjälp av logiken. Undersökningen ger också uttryck för att en stor del av eleverna anser att det är viktigt att kunna bevisa matematiska satser, samtidigt som många av eleverna misslyckades med att bevisa enklare påståenden i det test som genomfördes. Detta kan möjligen hänga samman med att bara omkring en fjärdedel av de elever som ingick i studien instämde helt i påståendet att de haft möjlighet att öva på bevis i gymnasiet.</p>

<p>In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite.</p><p>In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described.</p><p>The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement.</p> / <p>Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt.</p><p>Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter.</p><p>Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet.</p><p>Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om.</p><p>Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om <em>fair trial</em>. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.</p>

Uppsatsens syfte har varit att försöka få en bild av hur bevis och bevisföring fokuseras och har fokuserats i gymnasiematematiken. De frågeställningar arbetet inriktas på är vad elever har för attityd till matematiska bevis, syn på matematiska bevis samt kunskap om matematiska bevis. I uppsatsen har olika läroböcker som använts under de senaste decennierna studerats, och då genom att se hur härledningen av ett par centrala satser har genomförts. Vidare har kursplaner, läroplaner samt litteratur som berör didaktiska aspekter på matematiska bevis granskats. För att få svar på frågeställningarna ovan så har dels en enkätundersökning och dels ett test genomförts bland naturvetarelever på en gymnasieskola i Sydsverige. Resultatet av studien visar att det är svårt att påstå att bevisfokuseringen i läroböcker och kursplaner skulle ha genomgått en drastisk förändring under de senaste decennierna mot en mindre bevisorienterad matematik, även om det finns exempel från läroboksanalysen som stöder ett sådant påstående. Resultatet från enkäten visar att elevernas uppfattningar om matematiska bevis på det hela taget är diffusa och att det finns många olika typer av föreställningar. Ett påtagligt resultat är att eleverna resonerar kring formlers giltighet när de beskriver det matematiska beviset. En elevgrupp i studien har en syn på det matematiska beviset som ligger nära ett naturvetenskapligt förhållningssätt. Anledningen till att det finns elevgrupper som associerar matematisk bevisföring till en naturvetenskaplig metod kan ha sin förklaring i att eleverna är färgade av andra förhållningssätt som finns i deras utbildning. Resultatet visar å andra sidan att det finns elever som uppfattar beviset som en del av ett större sammanhang där beviset bygger på tidigare grunder och genomförs exempelvis med hjälp av logiken. Undersökningen ger också uttryck för att en stor del av eleverna anser att det är viktigt att kunna bevisa matematiska satser, samtidigt som många av eleverna misslyckades med att bevisa enklare påståenden i det test som genomfördes. Detta kan möjligen hänga samman med att bara omkring en fjärdedel av de elever som ingick i studien instämde helt i påståendet att de haft möjlighet att öva på bevis i gymnasiet.

I detta examensarbete har intervjuer med gymnasieelever och gymnasielärare genomförts för att ta reda på hur lärarna arbetar med bevisbegreppet i matematiken, vad lärarna anser om matematiska bevis, hur elever förklarar begreppet bevis samt om elever kan känna igen matematiska bevis och skilja mellan generella matematiska bevis och enskilda exempel. Syftet har varit att undersöka hur elever förklarar bevisbegreppet och om eleverna har några felaktiga föreställningar om vad ett matematiskt bevis är. Resultatet av elevintervjuerna, tillsammans med lärarintervjuerna, bildar sedan en grund till ett förslag på några lektioner som syftar till att introducera viktiga matematiska begrepp hos eleverna. Intervjuerna visar att eleverna har svårt att förklara vad ett matematiskt bevis är. De har inte tillägnat sig de grundläggande begrepp som behövs för att kunna förklara bevisbegreppet. Några elever verkar också ha svårt att skilja mellan de olika betydelserna av begreppet bevis i matematiken och i naturvetenskaperna. Lärarintervjuerna visar att lärarna uppfattar bevis som något viktigt som skall ingå i matematikkurserna, men att det kan vara svårt att motivera eleverna och att det är stor skillnad i hur stort intresse eleverna visar för matematiska bevis. Några av lärarna har också tyckt att matematiska bevis och kravet på elevernas beviskunskaper har minskat alltför mycket i dagens matematikkurser.

<p>I detta examensarbete har intervjuer med gymnasieelever och gymnasielärare genomförts för att ta reda på hur lärarna arbetar med bevisbegreppet i matematiken, vad lärarna anser om matematiska bevis, hur elever förklarar begreppet bevis samt om elever kan känna igen matematiska bevis och skilja mellan generella matematiska bevis och enskilda exempel. Syftet har varit att undersöka hur elever förklarar bevisbegreppet och om eleverna har några felaktiga föreställningar om vad ett matematiskt bevis är. Resultatet av elevintervjuerna, tillsammans med lärarintervjuerna, bildar sedan en grund till ett förslag på några lektioner som syftar till att introducera viktiga matematiska begrepp hos eleverna. Intervjuerna visar att eleverna har svårt att förklara vad ett matematiskt bevis är. De har inte tillägnat sig de grundläggande begrepp som behövs för att kunna förklara bevisbegreppet. Några elever verkar också ha svårt att skilja mellan de olika betydelserna av begreppet bevis i matematiken och i naturvetenskaperna. Lärarintervjuerna visar att lärarna uppfattar bevis som något viktigt som skall ingå i matematikkurserna, men att det kan vara svårt att motivera eleverna och att det är stor skillnad i hur stort intresse eleverna visar för matematiska bevis. Några av lärarna har också tyckt att matematiska bevis och kravet på elevernas beviskunskaper har minskat alltför mycket i dagens matematikkurser.</p>

Vi lever i ett digitalt informationssamhälle som ställer höga krav på tillgänglighet,snabbhet och smidighet. Idag kan vi praktiskt taget göra alla våra vardagssysslor onlineoch när och var som helst under dygnet men vilka digitala spår lämnar vi egentligenefter oss och hur kan de användas i rättssalen? Polisen har idag stora resurser för attsäkra många typer av digitala bevis men vilken kunskap besitter egentligen våraåklagare, domare och nämndmän? och vad kan göras för att förbättra denna kunskap? För att skapa en större förståelse för hur framfarten för de digitala bevisen har sett utkontrollerades förekomsten av digitala bevis från domslut och intervjuer med berördaparter vid en rättegång utfördes för att på så sätt se vilken kunskap som idag finns kringde bevis som presenteras i domstol och i vilken utsträckning de ökar. Användandet av digitala bevisen vid mordåtal har mellan 2005 och 2014 ökat. I snittförekommer digitala bevis i sju av tio domslut vilket betyder att det är vanligare att deförekommer än att de inte förekommer. Det har skett en förändring gällandeanvändandet av digitala bevis. Den procentuella andelen digitala bevis som presenteras ivåra domstolar idag har haft en positiv ökning på 21,3 procent för tidsperioden 2005-2014. Om vi enbart kollar på perioden 2010-2014 ser vi en stark positiv ökning på 34,1procent. Den tekniska kompetensen i rättssalen är idag förhållandevis låg. De främstaanledningarna till den begränsade kunskapen är avsaknaden av utbildningsunderlagkring digitala bevis för åklagare, nämndemän och domare kan ta del av samt det högaåldersnittet bland nämndemännen i rättssalen. Åklagaren Andreas Bergman förklararatt en god pedagogisk förmåga väger tyngre än kunskapen kring de digitala bevis som skall presenteras.

In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite. In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described. The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement. / Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt. Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter. Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet. Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om. Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om fair trial. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.

In this essay the heuristic method of proofs and refutations, as pre- sented in the book Proofs and refutations by Imre Lakatos, is reviewed and discussed. Some background is given of heuristic methodology in contrast to the deductivist method and then Euler’s polyhedron for- mula is presented. Examples of both local and global mathematical monsters are introduced and handled through the application of the historical progression of Cauchy’s proof of Euler’s polyhedron formula. This leads to show the method of lemma-incorporation as the superior approach. The method is presented in the light of Lakatos’ heuristic philosophy, followed by criticism to his method. It is suggested to use Lakatos’ method as an addition to today’s formal mathematics to increase creativity and expand mathematical theorems further. The conclusion is drawn that Lakatos’ method of proofs and refutations is not prefect, but should utilize the existing criticism to be perfected through its own practice.

No description available.