Sammanfattning Under år 2018 tog 1177 Vårdguiden emot tre miljoner samtal från hela Sverige. I Västra Götaland tog de emot 900 750 samtal och ungefär 33 procent av dem handlade om barn. Genom telefonrådgivningstjänsten kan föräldrar till barn som råkat ut för sjukdom eller skada ringa 1177 Vårdguiden och få medicinsk rådgivning av en sjuksköterska. Begreppet samskapande omvårdnad är av betydelse då samverkan och en god relation mellan patient och vårdare bidrar till hälsa. Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskorna som ger telefonrådgivning genom 1177 upplever rådgivning till föräldrar med sjuka barn. En kvalitativ metod användes och semistrukturerade intervjuer utfördes med tolv stycken sjuksköterskor som sedan analyserades efter en induktiv innehållsanalys på manifest nivå utifrån Elo & Kyngäs (2008). Två stycken huvudkategorier bildades i resultatet: Vikten av att stärka föräldrarna i föräldrarollen; där sjuksköterskorna som ger telefonrådgivning försökte skapa förtroende till föräldern, genom att bekräfta föräldern samt genom att förmedla kunskap och information. Kommunikationens utmaning vid telefonrådgivning; där sjuksköterskorna som ger telefonrådgivning upplevde svårigheter i att bedöma symtom på barnet, när föräldrar hade svårt att beskriva barnets symtom och när det förekom bristande språkkunskaper. Konklusionen visar att sjuksköterskorna som ger telefonrådgivning hade en betydelsefull roll för föräldrarna genom att vara stöttande vilket ökade deras självförtroende. / Summary In 2018, 1177 Healthcare guide received three million calls from all over Sweden. In Västra Götaland they received 900 750 calls and about 33 percent of them concerned children. Through the telephone call advice centre, the person or parent of children who has suffered from illness or been injured can call 1177 Healthcare guide and get medical advice from a nurse over the telephone. Co production healthcare is important as cooperation and a good relationship between patient and carer contribute good health. The purpose of the study was to describe how the nurses who give telephoneadvice through 1177 experience giving advice to parents with ill children. A qualitative method was used and semi-structured interviews were conducted with twelve nurses, which were then analyzed using a qualitative inductive content analysis with a manifest content based on Elo & Kyngäs (2008). Two main categories were formed in the result: The importance of strengthening parents in the parent role; where the nurses who give telephoneadvice  try to create trust in the parent, by confirming the parent and by giving medical advice and information. Communication challenge in telephone advice; where the nurses who give telephoneadvice experienced difficulties in assessing the child’s symptoms, as well as when parents had difficulty describing the symptoms and when there was a language barrier. The conclusion of the study was that the nurses who give telephoneadvice played a significant role for the parents by being supportive which increased their self-confidence.

This Master's Thesis called "Climate expertise and security politics: the case of the Czech Republic" deals with engagement of climatologists in politics and society. Nowadays, certain actors (politicians, activists, celebrities, etc.) perceive climate change as dangerous threat to humanity, and so, they try to securitize this issue. They endeavor to inform ordinary people and make politicians to adopt extraordinary measures. Among these securitizing actors, we could find several climatologists who can fulfil role of security experts. However, such a trend is not present in the Czech Republic. Czech climatologists are not so active publicly and in politics compared to their foreign colleagues. This Thesis would like to analyze what are structural conditions of this trend. It is focused on various influential elements - society, politics, media and scientific field itself. It is based on concept of co-production that is about mutual relationship between these elements. It shows that society, politics and media are rather discouraging Czech scientists from engagement. However, also scientific community as such is not coherent, but there are several different epistemic communities. This Thesis would also like to connect science with Security Studies, mainly securitization theory and security...

Together with a steadily increasing urban population, South Africa and the city of Cape Town is facing continuously expanding informal settlements and communities with no access to basic human services or adequate housing. There’s an urgent need to design, plan and implement alternative and creative approaches to help stimulate an equal, inclusive and sustainable urban development and strategic spatial planning. Integrating methods and processes that includes participation, communication and collaboration by incorporating civil society and local community members in urban planning practices is one way of promoting sustainable and equal spatial growth. Co-production is a concept used in urban development theory that embraces this in and can be described as a communicative form of spatial planning where state, planners and citizens mutually interact in the planning process. In consideration of these challenges, this thesis aims to apprehend how marginalized, local communities in Cape Town can be included in matters regarding urban development and spatial planning practically and if co-production can be used to define and explain this form of approach. Therefore, this thesis is based on a case study research of the Better Living Challenge (BLC) incubator, a two-week long project in Cape Town, which supported 15 informal builders in improving and developing their designing, building and marketing skills. The practical implementation of this incubator and its process has been examined to determine if the theory of co-production can be used to outline the project and understand the results emerging from it. The incubator proved to be successful in several ways and was met with impressive feedback from the stakeholders. It was also followed with difficulties and restrictions like power dynamics and tension. The conclusions that were made highlights that the incubator can be defined as an alternative and unorthodox co-productive approach based on the aim and lay-out of the process.

本研究は、従来の制度的支援における「狭間」問題に着目し、その解決に寄与する「協働モデル」という新たな支援戦略を理論的・実証的に提示することを目的としている。こうした新しい支援戦略の提示を通して、第1に、「協働」という概念を社会サービスの多元性を理解する一つの基礎理論の視座として形成すること、第2に、「狭間」問題の解決、および社会サービスの促進における「協働」の具体的な機能とメカニズムを明確にすること、を目指している。 / 博士(社会福祉学) / Doctor of Philosophy in Social Welfare / 同志社大学 / Doshisha University

Svensk patientlag fastställer att patienter med stort vårdbehov ska ha en fast vårdkontakt (FVK). Inom ramen av god och nära vård ska FVK erbjudas till dessa patienter. FVK förutsätter att vårdpersonalen antar ett personcentrerat arbetssätt och upprättar en hälsoplan i samskapande med patienten. I kontrast upplever sjuksköterskorna att de saknar stöd och kunskap om arbetssättet FVK. Detta leder till att patienterna känner sig otrygga, är frekvent vårdsökande och träffar olika vårdpersonal. Syftet var att förbättra trygghet och kontinuitet för patienter listat på en vårdcentral i Dalarna genom att erbjuda FVK till dessa patienter. Det specifika målet var att erbjuda tolv patienter en FVK inklusive hälsoplan inom sex månader samt att förbättra sjuksköterskornas kunskap om arbetssättet FVK. Syfte med studien var att evaluera om patienter ansåg att deras vårdbehov tillgodoses genom arbetssätt FVK och beskriva sjuksköterskorna erfarenhet av arbetssättet. Förbättringsarbetet inkluderade Nolans’ förbättringsverktyg, patientinvolvering och kunskapshöjande insatser för sjuksköterskor. För att undersöka hur arbetssättet FVK upplevs av patienter och sjuksköterskor genomfördes en mixad-metodstudie. En enkät riktat till patienter utformades och tre fokusgruppintervjuer, en dyad och en enskild intervju med sjuksköterskorna genomfördes. Inom sex månader hade tolv patienter en FVK tilldelad varav tio patienter hade en hälsoplan. Patienterna uttryckte att deras vårdbehov tillgodoses genom arbetssätt FVK vilket stämmer överens med sjuksköterskornas uppfattning att deras patienter söker mindre vård. FVK ökar trygghet och kontinuitet för patienter med stort vårdbehov under omständigheter som tillåter sjuksköterskorna att anta personcentrerat arbetssätt. Patienterna upplever att deras vård förbättrats och sjuksköterskorna att arbetssättet FVK ger mer värde. Studien var småskalig och begränsat till en mindre vårdcentral vilket limiterar dess överförbarhet till andra verksamheter och fler studier behövs. / The Swedish Health law obliges healthcare centers to assign case managers for patients in need. Good quality in local health care thus includes providing case managers. The case manager method presupposes that care staff adopts a person-centered manor and creates care in co-production with the patients. In contrast the nurse lacks support and knowledge to provide case management. This results in patients feeling insecure, seeking frequently for health related afflict and meeting various caregivers. To improve safety and continuity for patients in need one healthcare center in the county of Dalarna has decided to provide case management for patients assigned to the center. The specific goals were to assign twelve patients to a case manager, including health care plan within six months, and to increase knowledge for nurses. Aims of the study were to describe patients’ perception whether they consider if their needs are accommodated by the case manager, and nurses’ experiences to work as a case manager. Nolans’ improvement tool was used involving patients in their care as well as training nurses in case management skills. To study the effect of case management on patients and nurses a mixed-method design was conducted. A patient questionnaire was performed and three focus group interviews, one dyad and one individual interview with nurses were conducted. Twelve patients were assigned a case manager after six months. Ten patients had an established care plan. The patients expressed that their need of care was accommodated which is in coherence with the nurses who described that their patients were in less need for care. Case managers improve safety and continuity for patients in need under circumstances that allow nurses to develop person-centred manor. Patients expressed care improved and nurses increased work values. Yet this survey was limited to a small unit and further studies are needed.

No description available.

No description available.

This project is an exploration of co-produced space in a city planning process. With the intention of exploring participatory design processes in the field of spatial design, this project is focusing on co-production of space and the role and power of the architect as a relational and spatial initiator. Since participatory design processes have become an implemented tool in municipal city planning, it is of relevance from a perspective of interior architecture to through practical work be both specific, aware and transparent about how these processes could be designed.  The project takes place in a public park in Gottsunda, a district south of Uppsala, built as a part of the Swedish million programme in the 1960’s- and -70’s. Gottsunda is now undergoing a city planning transformation and expansion. With background of city planning and architecture from that time, this project has been seeking knowledge of what relevance participation plays in city planning today.  This project has been conducted through a series of spatial activities at site, historical research and meetings with a group of teenage girls living in Gottsunda.  The conclusions and implications of this project are that the interior architect’s tools as tactile and close to both object, places and users, in this case residents, are of relevance in city planning. Participation is relational, and the interor architect's ability is to both design, understand and translate those relations into the practice of spatial design. / <p>Bilder har tagits bort i enlighet med upphovsrättslagen.</p>

The emergence of energy communities entails the development of alternative energy systems, where consumers become active participants in the complex networks of material and semiotic actors. This paper looks at how local sociotechnical imaginaries are performed on island of Gotland, in Sweden. Grounded in Science, technology and society studies and co-production theory, this study provides a framework analysis of a set of documents and an interview, through the identification of conflicting visions, or sociotechnical imaginaries, of energy transition locally. The Swedish energy system is adapting slowly to the changing environment, and conflicts have emerged between national and local imaginaries. Here, the literature fails to provide satisfying arguments around political processes leading to the creation of alternative visions of energy futures. This study shows how normative orientations shape and are shaped by each other, and how alternative visions of progress often fail to be actualized and performed as long as they exist in combination with dominant visions. The two imaginaries, on one side the dominant, on the other the radical, fail to come to terms with each other because of the structural inadequacy of a system dominated by a political rationality which is unaware of itself.

Contemporary global challenges like global warming, rapid urban development, and the current unstable security situation, lead to an increase in large-scale crises (e.g., forest fires) alongside frequent smaller emergencies (e.g., house fires and traffic accidents). The increase in emergencies strains professional response organizations, necessitating additional resources. Civilian volunteers are therefore increasingly being integrated into the response system. The development is mediated by information and communication technologies (ICTs) which enable communication between professional responders (e.g., the municipal rescue services, the emergency medical services, the Public Swedish Answering Point) and citizens. While many studies focus on spontaneous volunteer activities emerging on social media, fewer examine organized volunteerism initiatives at the local emergency response level. Over a decade ago, a municipal rescue service in northern Sweden established an initiative recruiting volunteers as first responders and equipping them with basic response tools. The volunteers undergo training in tasks such as cardiopulmonary resuscitation (CPR) and fire extinguishing. They are dispatched to predefined response tasks using simple ICT applications like SMS lists or mobile apps. This initiative has expanded to other areas due to perceived benefits such as shorter response times and reduced casualties and material damage. The phenomenon can be labelled as an emerging form of ICT-enabled or digitalized co-production of public services. However, previous research indicates a research gap in understanding, describing, and defining this type of co-production. The overall aim of the thesis is to describe how these ICT-enabled initiatives emerge and develop over time and identify the related effects on the response system. This is expected to provide recommendations on how they can be developed and supported. This aim is divided into three specific objectives, where each has been addressed through a research paper: 1- identifying how the existing literature describes ICT-enabled/digitalized volunteerism in large- and small-scale emergencies, 2- identifying how these initiatives emerge and operate, and can be maintained in small-scale emergencies, introducing more systematized knowledge on this concept, 3- initially evaluating the contributions of volunteers in the initiatives. Leaning on a case study approach inspired by action research, a combination of data collection methods has been adopted, e.g., a literature review, interviews, and incident reports filled out by volunteers. For the data analysis, the theoretical lens of ICT-enabled/digitalized co-production of public services has been applied. The first paper is a literature review study that examines digitally enabled volunteering activities in crises and small-scale emergencies. It highlights the prevalence of studies on volunteers using social media for crowdsourcing in crises, often termed digitalized volunteerism which entails virtual and, or physical contributions by volunteers to the response efforts. In contrast, fewer studies focus on volunteers' role in local small-scale emergencies, labelled as "hybrid" ICT-enabled or digitalized coproduction. The term hybrid here refers to the loose affiliation of the volunteers where they collaborate with the rescue services but are not officially associated through binding contracts. Hence, they are in between spontaneous and organized volunteerism. Both volunteering modes support professional response systems and display similar needs for steering, financial support, coordination, and integration of ICT artifacts. However, crises require increased coordination to manage uncertainties, risks, and data overload effectively. The second paper presents three models describing the emergence of hybrid digitalized co-production initiatives in urban and rural areas, as defined in Paper 1, along with how national authorities can support them. These models i.e., Rural, Urban, and National consist of three phases: Recruitment, Response, and Maintenance. Each model exhibits distinct characteristics. In rural areas for example, there is a need for more regular training due to low alerting frequency, and the possibility of using simple dispatch ICTs as cost-effective solutions. Conversely, urban areas have more alerts, necessitating more advanced ICTs, with less emphasis on regular training compared to rural areas. At the macro-level, the national model highlights roles that national actors can play such as facilitating a joint Application Programming Interface (API), joint insurance solutions, and an ICT system that can register incoming and active volunteers. The third paper is an initial evaluation of these initiatives at emergency sites, focusing on ICT-enabled dispatch, estimated response times, tasks performed, and collaboration with professionals, to assess the effects of using volunteers. This approach contrasts with previous studies that took an overall perspective and only used qualitative data. A total of 53 incident reports were collected from volunteers, revealing that volunteers arrived before professionals in twothirds of incidents, contributing to an average gain of 5 minutes. Additionally, volunteers performed a broader range of tasks than previously described, and often continued collaboration with professionals on-site, despite the initial expectation of handing over tasks upon the arrival of professional response actors. Also, comparing this data with the rural model from Paper 2, similarities and differences emerged. For instance, there was a higher number of alerts, and the basic ICTs used for dispatch were deemed insufficient, contrary to the model's perception. The thesis’ scientific contribution is a clearer conception of digitalized co-production of, above all, local emergency response as an emerging phenomenon. In the three papers, the ICT dispatch was identified as central and needs further development to enhance this co-production form. The thesis also sheds light on the need to integrate the initiatives into the official governmental frameworks. Furthermore, the thesis provides a primary understanding of how the concept works on the ground and provides an initial evaluation of the effects. In the practical field, the thesis offers insights into the importance of volunteers as additional resources to the official response systems, highlights challenges, hindrances, and enablers, and suggests potential solutions and improvements. Future work will include a further collection of incident reports for more reliable assessments and complementary interviews with volunteers. Also, the potential role of volunteers in larger crises, for example, as part of civil preparedness, will be further explored. / Samhällsutmaningar, såsom klimatförändring och det nuvarande globala säkerhetsläget leder till en ökning av storskaliga kriser. Samtidigt måste frekventa, mindre olyckor (till exempel bostadsbränder och trafikolyckor) även fortsättningsvis. Stora kriser kräver omedelbar hantering men frekventa olyckor leder också till förlust och skador på liv och egendom. Båda innebär en stor belastning på professionella räddningsaktörer. Ett sätt att hantera utmaningarna är samarbetet med frivilliga aktörer i räddningsinsatser. Utvecklingen av information och kommunikationsteknik (IKT) spelar en central roll här eftersom tekniken underlättar tvåvägskommunikation mellan professionella räddningsaktörer (tex räddningstjänst, ambulanssjukvård och larmoperatörer) och frivilliga aktörer. De flesta studier på området fokuserar på spontanfrivilliga som använder sociala medier för krishantering medan färre studier fokuserar på mer organiserade former av frivillighet på lokal nivå och för mindre olyckor. För mer än 10 år sedan initierade en kommunal räddningstjänst i norra Sverige ett initiativ för att rekrytera civila frivilliga som första insatspersoner. Initiativet innebär att de civila insatspersonerna utbildas för att utföra vissa uppgifter, till exempel hjärt-lungräddning, och släcka mindre bränder. De utrustas med enkel utrustning och larmas ut på vissa typer av olyckor med hjälp av grundläggande IKT som SMSlistor eller specialutvecklade appar. Över tid har initiativet spridit sig till fler områden och alltfler räddningstjänster och nationella myndigheter ser att första insatspersoner kan bidra till kortare responstider, vilket minskar antalet skadade människor och mindre materiell förlust. I litteraturen benämns detta fenomen ibland som en framväxande form av digitaliserad samproduktion av offentliga tjänster. Tidigare studier pekar också på ett kunskapsgap när det gäller att beskriva och konceptualisera sådan samproduktion. Avhandlingens övergripande syfte är att beskriva hur dessa initiativ uppstår och utvecklas över tid och identifiera de relaterade effekterna på räddningssystemet. Detta för att kunna ge rekommendationer om hur initiativen kan utvecklas och stödjas. Avhandlingen består av tre delstudier (artiklar). Artikel 1 identifierar hur den befintliga litteraturen beskriver IKT-aktiverat/digitaliserat frivilligarbete vid stora kriser och mindre lokala olyckor. Artikel 2 beskriver hur initiativ uppstår, fungerar och kan upprätthållas över tid vid mindre olyckor. Artikel 3 utvärderar initialt de civila insatspersonernas bidrag till räddningsinsatser. Avhandlingen genomförs som en fallstudie, inspirerad av aktionsforskning där en kombination av datainsamlingsmetoder använts, till exempel en litteraturöversikt, intervjuer och händelserapporter ifyllda av frivilliga. Teoretiska perspektiv runt IKTaktiverad/ digitaliserad samproduktion av offentliga tjänster tillämpas i dataanalysen. Första artikeln är en litteraturöversikt kring digitaliserad frivillighet i kriser och frekventa olyckor. Den visar att insatser av spontanfrivilliga i kriser och sociala medier som en form av "crowdsourcing" är ett väl diskuterat område. Ibland benämns som "digitaliserad frivillighet" och inkluderar både virtuella och fysiska bidrag från frivilliga responsinsatser. Ett fåtal studier fokuserar på frivilligas bidrag till mindre men samtidigt mer frekventa olyckor. När de gör det kallas konceptet ofta "hybrid" IKT-aktiverad eller digitaliserad samproduktion av räddningsinsatser. Hybrid avser här att insatspersonerna samverkar med den kommunala räddningstjänsten men utan officiellt bindande avtal. Därför befinner de sig någonstans mellan spontant och organiserat frivilligarbete. Båda typerna av frivillighet kan stödja de professionella insatssystemen och har liknande behov av styrning, ekonomiskt stöd, samordning och integration av teknik i de professionella responsssystemen. Stora kriser har dock större behov av koordinering för att hantera osäkerheter, risker och undvika "information overload". Den andra artikeln beskriver de digitaliserade hybrida initiativen definierade i Artikel 1 och hur de kan stödjas. Detta genom tre modeller, där två av modellerna relaterar till lokal nivå och stad respektive landsbygd. Den tredje relaterar till nationellt stöd och styrning. Modellerna inkluderar tre faser: Rekrytering, Respons och Underhåll. Varje modell uppvisar likheter och olikheter. I landsbygdsområden finns till exempel ett behov av mer regelbunden träning på grund av låg utlarmningsfrekvens, och det går att använda enkla IKT-lösningar som kostnadseffektiva alternativ. Å andra sidan har stadsområden fler utlarmningar, vilket kräver mer avancerade IKT-lösningar, men samtidigt mindre regelbunden träning då de civila insatspersonerna får mer erfarenhet. På makronivå identifieras roller och uppfifter som nationella aktörer kan ta, såsom att underlätta ett gemensamt applikationsprogrammeringsgränssnitt (API), erbjuda gemensamma försäkringslösningar och utveckla ett IKT-system som kan registrera inkommande och aktiva insatspersoner. Artikel 3 syftar till att initialt utvärdera hur de digitaliserade initiativen fungerar på skadeplatser genom att fokusera på utlarmning, uppskattade responstider, utförda uppgifter, samarbete med professionella, etc. Med andra ord att initialt titta på initiativens effekter. En händelserapport distribuerades till civila insatspersoner och resulterade i 53 ifyllda rapporter. De visar bland annat att insatspersonerna anlände före professionella i två tredjedelar av insatserna och bidrog till en genomsnittlig tidsvinst på 5 minuter. Dessutom visar resultatet att de civila insatspersonerna utför en större bredd av uppgifter än vad tidigare beskrivits inom initiativen och dessutom ofta fortsätter samarbeta med professionella aktörer när de senare anlänt. De civila insatserpersonerna är även villiga att medverka vid storskaliga kriser. Jämfört med landsbygdsmodellen från Artikel 2 framkom likheter och skillnader. Till exempel var det så pass många larm att de IKT-lösningar som användes för att skicka ut larmen bedömdes som otillräckliga och behöver utvecklas. Detta visar även på att modellen behöver revideras och förfinas. Avhandlingens vetenskapliga bidrag är ökad kunskap om det framväxande fenomenet digitaliserad samproduktion (civila insatspersoner som förstainsatsaktörer) av räddningsinsatser. I alla tre artiklarna identifierades IKT-stödet som centralt och som behöver vidareutvecklas för att upprätthålla och förbättra denna form av samproduktion. Avhandlingen belyser också behovet av nationell koordinering och stöd. Vidare ger avhandlingen en primär förståelse för hur konceptet fungerar i praktiken och en initial utvärdering av effekter av att använda insatspersoner. För praktiker ger avhandlingen kunskap om civila insatsperson som ytterligare resurser till de professionella responssystemen, identifierar utmaningar, hinder och möjliggörare, samt föreslår potentiella lösningar och förbättringar. Framtida arbeten kommer att inkludera ytterligare insamling av händelserapporter för mer tillförlitlig utvärdering och kompletterande intervjuer med insatspersoner. Dessutom kommer den potentiella rollen för civila insatspersoner i större kriser, till exempel som en del av civil beredskap, att utforskas vidare. / <p>Funding agency: The Swedish Civil Contingencies Agency (MSB) through the Centre of Advanced Research in Emergency Response (CARER)</p>