Tredjepartslogistik är en företeelse som under de senaste åren kommit att bli vanligt förekommande både i Sverige och internationellt. Själva företeelsen som sådan innebär att ett företag eller liknande genom avtal låter en tredjepartslogistiker ombesörja sitt behov av transporter, lagerhållning, förpackning, enklare montering etcetera. Sett ur ett juridiskt perspektiv ger just själva avtalet, det vill säga tredjepartslogistikavtalet, upphov till spörsmål angående hur detta är att klassificera. Ett så pass ingående samarbete mellan tredjepartslogistikern och dennes motpart som tredjepartslogistik typiskt sett utgör kan enligt associationsrättsliga grunder komma att ge upphov till ett enkelt bolag snarare än ”enbart” ett köpare-säljare-förhållande mellan parterna. Om så kan bedömas vara fallet uppkommer möjligheten att avtalsparterna kommit att åtaga sig mer juridiskt långtgående förpliktelser visavi varandra än vad dessa är medvetna om eller önskat vid avtalets ingående. Med utgångspunkt i associations- och köprättslig lagstiftning utreds i denna uppsats utifrån vilka omständigheter det kan avgöras huruvida avtal om tredjepartslogistik är att se som bildande av ett enkelt bolag eller köp av tjänst samt vilka de juridiska följderna blir av ett sådant avgörande. Som komplement till de sedvanliga rättskällorna har två avtal om tredjepartslogistik som används av svenska tredjepartslogistiker begagnats. I uppsatsen har funnits att det är främst förekomsten eller avsaknandet av ett gemensamt vinständamål mellan logistikern och dennes motpart som är av störst betydelse för hur avtal om tredjepartslogistik är att klassificera. Vad gäller de juridiska följderna har vidare konstaterats att det föreligger principiella snarare än faktiska materiella skillnader mellan den associations- och köprättsliga lagstiftningen i det nu utredda fallet. Exempelvis kan nämnas skillnader avseende formerna för beslutsfattande och fördelning av uppkommen vinst mellan parterna i anledning av avtalet. Avsaknandet av mer påtagliga differenser kan i synnerhet förklaras med det omfattande bruket av dispositiv lagstiftning, vilket medför att den avtalsmässiga reglering som parterna själva ombesörjer tillmäts störst juridisk dignitet. / Thirdpartylogistics and related services are offered by most international logistic companys. Besides the undertaking of mere transports, thirdpartylogistics typically includes the execution of other services such as storage, repacking and assembling the clients products. From a legal point of view agreements concerning thirdpartylgistics raises the issue regarding how to legally classify the agreement in question. The thorough cooperation between the logistic company and its client needed to perform the agreed services could in accordance with Swedish company and partnership regulations give rise to partnership constellation rather than a purchase of a service. This could in turn result in that the parties involved have accepted more far-reaching legal obligations towards one another than wished for or intended. In this thesis the above mentioned issues concerning the legal classification of agreement thirdpartylogistics are further exeplored with starting point in Swedish company and partnerhip law. Furthermore are the legal consequences of such classifacation in respect to the concerned parties obligations obligations towards each other thouroughly examined. In the thesis it has been found that the most decisive circumstance to consider regarding the legal classifiaction of agreements concerning thirdpartylogistics is the presence or lack of joint earnings between the parties in question. Regarding the legal consequences it has been found that altough there are considerably principle differences between a partnership agreement and purchase dito, the de facto differences however seems to be of a more moderat kind. This could be explained by the extensive use of non-mandatory legislation in Swedish partnership law.

Ett offentligt uppköpserbjudande definieras i 1 kap. 2 § 1p. Lag (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (LUA) så som ett offentligt erbjudande till innehavare av aktier som har getts ut av ett svenskt eller utländskt aktiebolag att överlåta samtliga eller en del av dessa aktier. Innan ett offentligt uppköpserbjudande lämnas vill den potentiella budgivaren som regel genomföra en due diligence-undersökning på målbolaget. Syftet med denna uppsats är att söka fastslå (1) om det föreligger en skyldighet för målbolaget att medge en due diligence-undersökning, (2) under vilka omständigheter denna eventuella skyldighet föreligger samt (3) vilka sanktioner som står till buds för aktieägarna då en eventuell skyldighet inte efterföljs. I arbetet med uppsatsen har en traditionell rättsdogmatisk metod använts. Frågan om styrelsens eventuella skyldighet att medge en due diligence-undersökning undersöks utifrån både ett aktiebolagsrättsligt och ett aktiemarknadsrättsligt perspektiv. Ur ett aktiemarknadsrättsligt perspektiv förutsätts som regel att en due diligence-undersökning kan och får genomföras. Due diligence-undersökningar är dock inte oproblematiska ur ett aktiebolagsrättsligt perspektiv. Det finns en risk att den information som lämnas ut till budgivaren kan leda till skada för målbolaget. Dessutom kan målbolaget lida skada genom de kostnader som uppkommer i samband med en due diligence-undersökning. Vad avser frågan om de sanktioner som står till buds för enskilda aktieägare har, utöver aktiebolagslagens bestämmelser om skadestånd, eventuell rätt till skadestånd enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer undersökts.   Resultatet av undersökningen är att det föreligger en skyldighet för styrelsen att i vissa fall medger en begäran om en due diligence-undersökning. En huvudförutsättning för att så ska vara fallet är dock att en sådan undersökning anses ligga i de enskilda aktieägarnas intresse i form av ett bud som är mer förmånligt att acceptera än att förkasta. I praktiken är dock denna skyldighet i princip osanktionerad.

No description available.

No description available.

Double taxation treaties play a vital part in the international relations between states regarding taxation matters. Since double taxation can occur as soon as a person has income in more than one state, it is very important that there can be effective remedies to the problems that can occur in these situations. Double taxation treaties are necessary in most situations created by international trade and they are even more important in such a free flowing economic co-operation such as the EU, where the trade between the Member States is not only free but also very frequent. Most double taxation treaties are based on the Model Treaty created by the OECD. Even states not members of the organization use it as a model for their treaties. This means that treaties between Member States of the EC are often rather similar, but many times have been drafted without consideration taken to EC law. This can create problems since the European Court of Justice (ECJ) has stated in its case law that even though the Member States are solely competent when it comes to direct taxation, that competence must be used in accordance with EC law. Since double taxation treaties are directed at flows of income and capital between states, it is most probable that they can run afoul of EC law. After some judgments of the ECJ the situation is clearer now, but there are still some possible future problems. Examples of such problems are trailing taxes, limitations of benefits and the most favoured nation (MFN) principle. The latter has been before the Court, but there are many questions surrounding the MFN principle that has not been answered satisfactorily. Even if more cases are brought before the Court and it gives more guidance on how the Member States shall conclude treaties with each other, it is still preferable with proper EC legislation on the subject. It must also be mentioned that the ECJ has shown reluctance to disrupting the tax treaty networks in place and has been reluctant to dismiss rules based on the OECD Model Treaty. Several different solutions to these problems have been put forward, ranging from doing almost nothing and just letting the development in the case law have its way to a complete regulation of these issues through legislation by the EC. The two most interesting solutions presented are a Multilateral EU Tax Treaty or an EU Model Tax Treaty. Both of these two different methods would mean that the problems would have a proper solution in that it would implement common rules that would be applicable over the whole of the EU.

Ett joint venture är ett avtal om samverkan mellan två eller flera parter och kan förekomma i tre olika former, nämligen contractual joint venture, partnership joint venture samt corporate joint venture. Gemensamt för de tre formerna av joint ventures är att de alla bygger på ett joint venture-avtal, i vilket samarbetets ramar och regler utformas. Ett contractual joint venture är ett rent avtalsbaserat samarbete (grundat på ett joint venture-avtal), medan de andra två formerna utöver joint venture-avtalet även bildar en form av bolag. I samtliga rättsordningar som studerats inom ramen för denna uppsats, konstituerar ett contractual joint venture, joint venture-avtalet, någon form av bolag. Av detta följer att ett corporate joint venture i samtliga rättsordningar bildar ett bolag med dubbel bolagsstruktur. Har ett samarbete i form av ett joint venture ingåtts över landsgränser och en tvist uppstår, gäller det att veta vilket lands lag som skall tillämpas på tvisten. För att kunna bestämma vilket lands lag som är tillämplig måste det först avgöras vilken domstol som är behörig att avgöra tvisten. Vilken domstol som är behörig regleras olika beroende på om tvisten är av associationsrättslig eller kontraktsrättslig karaktär. Själva joint venture-bolaget regleras enligt associationsrättsliga regler, medan joint venture-avtalet kan komma att regleras av kontraktsrättsliga regler. Dock konstituerar joint venture-avtalet i alla de undersökta länderna en form av bolag och bör därmed regleras enligt associationsrättsliga regler. Enligt studier skall alla sorters bolag omfattas av reglerna om exklusiv behörighet, oavsett rättskapacitet. När frågan om behörig domstol har utretts, kan fråga om tillämplig lag behandlas. Även här är det av betydelse att veta om tvisten rör associationsrättsliga eller kontraktsrättsliga frågor. Enligt vissa skall ett joint venture-avtal, trots att det konstituerar ett bolag, regleras enligt kontraktsrättsliga regler, och således falla under Romkonventionens tillämpningsområde. Andra anser dock att undantaget i Romkonventionen angående associationsrättsliga spörsmål skall tolkas strikt, vilket får till följd att alla bolag oavsett struktur faller utanför Romkonventionens tillämpningsområde. Enligt min mening bör det enkla bolaget tolkas på samma sätt vad gäller domsrätt respektive lagval, eftersom reglerna om lagval togs fram som ett komplement till domsrättsreglerna. Vidare bör det vara upp till den nationella rättsordningen att utreda huruvida fråga är om ett bolag eller inte. Undantaget i Romkonventionen uttryckligen gjorts flexibelt av den anledning att olika rättsordningar har olika tolkningar av vad som konstituerar ett bolag. Detta får inom svensk rätt till följd att det enkla bolaget skall omfattas av associationsrättsliga regler och således inte av Romkonventionen. Vad gäller de schweiziska IP-reglerna i förhållande till de svenska reglerna skiljer sig dessa till viss del åt. Beträffande de associationsrättsliga reglerna tillämpas i båda länderna inkorporationsprincipen och regleringen är således densamma. När det gäller fråga om tillämplig lag för joint venture-avtal skiljer sig regleringen däremot åt. Inom svensk rätt konstituerar ett joint venture-avtal ett enkelt bolag och omfattas således av associationsrättsliga IP-regler. Även inom schweizisk rätt konstituerar ett joint venture-avtal en form av bolag. Här bestäms dock förhållandet mellan associationsrättsliga och kontraktsrättsliga regler av det konstituerade bolagets inre struktur. Finns en inre struktur, omfattas bolaget av de associationsrättsliga reglerna. Saknas en sådan inre struktur, tillämpas istället de kontraktsrättsliga principerna.

Framställningen behandlar aktiekapitalets och värdeöverföringsreglers funktion som borgenärsskydd ur ett internationellt perspektiv med tyngdpunkt på Common Law jurisdiktioner. Ansvarsgenombrottsinstitutet, i ett internationellt sammanhang, har även en central funktion i framställningen då otillräckliga borgenärsskyddsregler lämnar borgenärer med att ansöka om ansvarsgenombrott som en sista utväg för att bli ersatta. Inledningsvis kommer teorin och lagstiftningen bakom dels aktiekapital och värdeöverföringsregler, dels ansvarsgenombrott att behandlas för att ge läsaren de förutsättningar som behövs för de mer analytiska delarna av framställningen. Detta kommer följas av statistik avseende frekvensen av ansvarsgenombrott i de två mest centrala jurisdiktionerna i framställningen, Storbritannien och Nya Zeeland. Jurisdiktionerna är av intresse då de har haft ett snarlikt ursprung men har sedermera tillämpat två väsentligen olika rättsordningar angående aktiekapital och värdeöverföringar. Storbritannien som är bundet av EG rättslig lagstiftning har tillämpat rättsregler avseende borgenärsskydd vilka härstammar från det andra bolagsdirektivet. Samtidigt har Nya Zeeland tillämpat rättsregler som härstammar från den amerikanska Model Business Corporation Act. Statistikens syfte är att på-visa eventuella skillnader i frekvensen av ansvarsgenombrott i och med införandet av de nya rättsreglerna i respektive jurisdiktion i relation till de tidigare väldigt likartade. En analys kommer sedermera företas i två steg där det första steget innefattar de teoretiska delarna av framställningen analyseras och de olika lagstiftningsregimer som tillämpas på aktiekapital, värdeöverföringsregler samt ansvarsgenombrott kommer att jämföras. Analysens andra del kommer behandla den framtagna statistiken och kommer in-nehålla en analys av varje undersökt jurisdiktion för sig där de faktorer som kan ha påverkat det erhållna resultatet behandlas. Detta följs av en jämförelse mellan resultaten från de två jurisdiktionerna vilket kan sägas utgöra kärnan av framställningen och ger ett svar på vilka eventuella skillnader de två olika lagstiftningsregimer som har antagits innebär och vilken som är att anse som mest adekvat avseende borgenärsskyddsaspekter. Slutligen kommer en slutsats där samtlig framkommen fakta och resultat i analysen sammanfattas och författarens åsikt om vilket system som är att anse som mest förmånligt även kommer att presenteras.

No description available.

Hyressättningen av bostadslägenheter skall i dagsläget ske i enlighet med det så kallade bruksvärdesystemet. Systemet innebär att hyran för en lägenhet skall sättas till ett belopp som motsvarar hyresnivån för likvärdiga lägenheter. Om hyresgästen anser hyran vara oskälig kan denne ansöka hos hyresnämnden om en prövning av densamma. Hyresnämnden skall då företa en jämförelseprövning av hyrorna för likvärdiga lägenheter. Lägenheter anses vara likvärdiga då de har samma bruksvärde, vilket innebär att de skall inneha samma värde på bostadsmarknaden. Vid fastställande av en lägenhets bruksvärde skall hänsyn tas till bland annat lägenhetens storlek, modernitetsgrad, användningssätt, planlösning, ljudisolering och geografiska läge, men även andra till lägenheten kopplade faciliteter som exempelvis hiss och sopnedkast skall tas i beaktning. Bruksvärdesystemet är ett mycket omdebatterat hyressättningssystem, vilket har medfört ett flertal omarbetningar och förändringar av systemet under årens lopp. En särskilt omdiskuterad fråga är vilken betydelse fastighetens geografiska läge skall ha för lägenhetens bruksvärde. Problemet som uppstår gällande i vilken utsträckning fastighetens geografiska läge skall beaktas i samband med bruksvärdet, är att bruksvärdet skall bedömas objektivt och frågan huruvida ett läge är bättre än ett annat torde i stor utsträckning utgöra en subjektiv bedömning. Syftet med magisteruppsatsen är att klargöra hur bruksvärdesystemet utvecklats från dess införande fram till dags dato, och hur framtiden för systemet ser ut. Arbetet har en viss fokusering på frågan om fastighetens geografiska läge, vilken betydelse det hitintills har givits och vilken betydelse det i framtiden kommer att ges. Bruksvärdesystemet sades vid dess införande innebära ett friare hyressättningssystem som var tänkt att efterlikna ett marknadsrättsligt system. Vissa begränsningar ämnades emellertid införas i systemet för att tillgodose hyresgästens intressen av ekonomisk och social trygghet i boendet. Systemet har dock under årens lopp kommit att i allt större utsträckning begränsa hyresvärdens frihet vid hyressättningen av lägenheter, samtidigt som hyresgästen har erhållit en allt starkare position. Det har emellertid gått så långt att det i dagsläget kan sägas att hyresgästens intressen tillgodoses i betydligt högre utsträckning än hyresvärdens. Bruksvärdesystemet har enligt författaren utvecklats från att vara ett extremt hyresvärdsvänligt hyressättningssystem, vilket efterliknade ett marknadsrättsligt system, till att nuförtiden vara ett i hög grad begränsat hyressättningssystem, vilket inte torde kunna sägas efterlikna ett marknadsrättsligt system. Förslag på förändringar av systemet har lagts fram, vilka emellertid fortfarande är under beredning i regeringen. Förslagen torde medföra, om dessa genomförs, att bruksvärdesystemet tar ett steg mot att återigen efterlikna ett marknadsrättsligt system med vissa begränsningar i hyresvärdens frihet, till förmån för hyresgästens sociala och ekonomiska trygghet. Vad gäller beaktandet av fastighetens geografiska läge uttalades vid införandet av bruksvärdesystemet att hänsyn skulle tas till läget, men hur eller i vilken utsträckning sådant beaktande skulle ske uttalades inte. Begreppet har sedan införandet inte kommit att utvecklas lagtextmässigt utan har i sin helhet utvecklats genom rättstillämpningen. Rättsskipande myndigheter synes emellertid inte till fullo begripit hur beaktande av det geografiska läget skall ske, och då bedömningen i hög grad är subjektiv synes utvecklingen varit tämligen neutral. Det har uttalats att ett centralt läge på objektiva grunder skall anses vara mer värt än ett ocentralt, men någon direkt genomslagskraft kan lägeskriteriet inte påstås ha erhållit. Frågan är dock i stor utsträckning rättspolitisk, och då de rättsskipande myndigheterna skall vara objektiva och politiskt neutrala har de undvikit att företa starka uttalanden angående lägets betydelse. Läget torde emellertid ges större betydelse i framtiden, då det är en faktor hyresgäster värderar högt, och eftersom hyressättningen har uttalats skall avspegla hyresgästers värdering av lägenheterna bör läget således tas i beaktande. Ökad hänsyn till det geografiska läget bör sannolikt även leda till en bättre balanserad hyresmarknad, varför författaren tror att det i framtiden kommer att ges en större betydelse.

Utifrån en problembaserad rättsdogmatisk metod tar uppsatsen sin utgångspunkt i Sveriges beskattningsregler avseende riskkapitalinvesteringar, i en situation där utländska juridiska personer tillskjuter kapital till svenska onoterade aktiebolag. Inledningsvis identifieras en tydlig skillnad i beskattningen av två tillsynes jämförbara handlingsalternativ, en riskkapitalinvestering jämfört med en direktinvestering, samtidigt som den allmänt vedertagna neutralitetsprincipen anger att det skattemässiga utfallet av två ekonomiskt jämförbara handlingsalternativ inte får avvika från varandra. Uppsatsen syftar därför till att konstatera huruvida Sveriges beskattningsregler avseende riskkapitalinvesteringar strider mot neutralitetsprincipen samt om det för det skatterättsliga området får anses komplicerat att utforma rättvisa och neutrala rättsregler. Proposition 2009/10:36 utgör även föremål för uppsatsens behandling då en lagändring i enlighet med propositionen skulle medföra fundamentala förändringar avseende beskattningen av riskkapitalinvesteringar i Sverige. Med riskkapitalinvestering avses i uppsatsen att en utländsk juridisk person efter att ha varit i kontakt med ett svenskt riskkapitalbolag, tillskjuter en viss mängd av sitt disponibla kapital till en i Sverige etablerad riskkapitalfond, som i sin tur investerar i svenska onoterade aktiebolag. En svensk riskkapitalfond genererar skattepliktiga kapitalvinster under förutsättning att aktieinnehavet i de svenska onoterade aktiebolagen avyttras till ett pris som överstiger dess anskaffningsvärde. Då en riskkapitalfond idag etableras som ett kommanditbolag är det enligt gällande rätt fondens utländska juridiska delägare som är skyldiga att betala skatt för riskkapitalfondens inkomster. Så som begränsat skattskyldiga beskattas de utländska juridiska personerna enbart för vissa i lagtexten explicit angivna inkomstkällor i Sverige, där fast driftställe för näringsverksamhet utgör den enda inkomstkällan av relevans för uppsatsens behandling. Rekvisiten näringsverksamhet och fast driftställe är därför föremål för en i uppsatsen djupgående analys. Riskkapitalfonden anses bedriva en näringsverksamhet genom att utgöra en självständig och vinstmaximerande förvärvsverksamhet som bedrivs varaktigt, kontinuerligt och i en viss omfattning. Vidare utgör riskkapitalfonden även ett fast driftställe, då fonden frambringar investeringsförfarandets samtliga inkomster genom att stadigvarande och uteslutande bedriva sin affärsverksamhet från Sverige. Innehavet i en svensk riskkapitalfond medför således att ett fast driftställe för näringsverksamhet uppstår för fondens utländska juridiska delägare, vilka därmed beskattas för fondens samtliga inkomster i Sverige. Vid en direktinvestering investerar de utländska juridiska personerna istället direkt i de svenska onoterade aktiebolagen genom att kontakta en svensk bank som köper och säljer aktierna enligt uppdrag. Genom det upprättade avtalsförhållandet med den svenska banken uppstår även i samband med en direktinvestering, ett fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Skattskyldigheten undanröjs dock då innehavet vid en direktinvestering, tillskillnad från en riskkapitalinvestering, i regel faller inom tillämpningsområdet för de skatterättsliga undantagsreglerna avseende näringsbetingade andelar. Idag uppstår således en tydlig skillnad i beskattningen, ur ytterst jämförbara skatterättsliga förutsättningar, för en riskkapitalinvestering och en direktinvestering. För att ställa Sveriges beskattningsregler i relation till neutralitetsprincipen krävs vidare att de två handlingsalternativen är ekonomiskt jämförbara. Genom beaktande av rent ekonomiska faktorer, består de båda handlingsalternativen av en utländsk juridisk person, som med hjälp av en mellanhand vidtar investeringar i svenska onoterade aktiebolag utan att vara fysiskt närvarande i Sverige. Då den utländska juridiska personen vidare, genom sin renodlade kapitalplacering har ett huvudsakligt syfte som består i att maximera avkastningen vid båda handlingsalternativen, förefaller den ekonomiska jämförbarheten vara mycket tydlig. Den ekonomiska jämförbarheten i kombination med skillnaden i det skattemässiga utfallet för de två handlingsalternativen, utgör själva kärnan till att de svenska beskattningsreglerna avseende riskkapitalinvesteringar får anses strida mot neutralitetsprincipen. Vidare påvisar den rättsliga grunden till gällande rätt, att det inte är särskilt komplicerat att införa rättvisa och neutrala rättsregler på området. Ett avgörande från Regeringsrätten som bestämmer att riskkapitalfonden ej utgör ett fast driftställe för näringsverksamhet, eller att inkludera kommanditbolag i regelverket för näringsbetingade andelar, skulle nämligen påtagligt reducera den i uppsatsen identifierade bristande neutraliteten.       En analys av Proposition 2009/10:36 påvisar potentiellt omfattande framtida förändringar för uppsatsens behandlade skatterättsliga område. Genom att infoga kommanditbolag i regelverket avseende näringsbetingade andelar kommer, om lagförslaget accepteras, såväl utdelningar som kapitalvinster vara helt befriade från skatt för riskkapitalfonden och dess utländska juridiska delägare. Utländska juridiska personer med intresse för svenska onoterade aktiebolag, kommer vid en lagändring således att vidta investeringsbeslut baserade på rent ekonomiska faktorer, där den slutliga avkastningen och valet av handlingsalternativ i framtiden inte kommer att göras beroende av det svenska skatterättsliga regelverkets utformning.