Virserums möbelindustrimuseum är ett arbetslivsmuseum som representerar möbelindustrin i Virserum med omnejd. Det är en ideell förening som driver museet och det föreliggande arbetet undersöker hur föreningen förmedlar det materiella och immateriella kulturarvet. Jag har tagit utgångspunkt i möbelserien som kallas Äpplet för att avgränsa mina studier i hur förmedlingsprocessen ser ut. Syftet är att synliggöra en allmänt känd möbel som tidigt på 1900-talet fanns i många svenska hem som sedan har glömts bort. En diskursanalys tillämpas för att genom utsagor ta reda på vilken betydelse Äpplet har på museet. Utställningen, hemsidan och ett urval i arkivet analyseras genom ett perspektiv som belyser aktivering av kulturarv samt arbetet i dokumentering och förvaltning av arvet som finns i museets samling. Forskningen resulterade i att Äpplets funktion på museet är liten, likaså i historieskrivningen. Museet arbetar ständigt med utveckling men stöter på hinder som engagemang från ideella krafter. / Virserum's furniture industry museum is a working life museum that represents the furniture industry in Virserum and the surrounding area. It is a non-profit association that runs the museum and the present work examines how the association conveys the material and intangible cultural heritage. I have taken my starting point in the furniture series called the Apple to limit my studies in what the conveys process looks like. The purpose is to make visible a generally known piece of furniture that was found in many Swedish homes in the early 20th century and has since been forgotten. A discourse analysis is applied to find out through statements what significance the Apple has for the museum. The exhibition, the website and a selection in the archive are analyzed through a perspective that highlights the activation of cultural heritage as well as the work in documenting and managing the heritage that is in the museum's collection. The research resulted in the Apple's function at the museum being small, as well as in the writing of history. The museum is constantly working on development but encounters obstacles such as commitment from non-profit forces.

This paper explores heritage killing in the practice of Grindadráp (pilot whale hunting),revealing its relevance to Faroese regional identity. My aim is to identify ‘heritage killing’ inthree aspects; killing is heritage, heritage kills, and heritage is being killed to show the role itplays in the heritage practice of Grindadráp and in turn, how all the different aspects of ‘heritagekilling’ can influence the Faroese identity. I will use the qualitative method of one-on-one subjectinterviews to acquire; beliefs, values, rituals and traditions of the Faroese people, gainingvaluable indigenous data. In this research process, uncovering the people of the Faroe Islands tobe authentically; nature-based, socially bonded within their community, and sustainable intraditions which make up their identity.

Underwater cultural heritage (UCH) sites are unique in how their artifacts and archaeological contexts differ from terrestrial heritage sites, but UNESCO notes that UCH sites in less-actively regulated areas, like international waters, are at a high risk of having their material culture remains destroyed, pillaged, or commercially exploited, especially as technological innovations continue to increase access to the deep sea and its resources. International treaties like UNESCO's 2001 Convention on the Protection of the Underwater Cultural Heritage demonstrate efforts by the international community to protect UCH, however many maritime states including the U.S. have not signed it out of a concern that the treaty oversteps the international legal framework established by the 1982 UN Convention on the Law of the Sea (UNCLOS). In order to better understand how UCH is (or is not) protected in international waters around the world, this thesis examines the threats facing UCH in international waters as well as the contemporary legal frameworks designed to protect this cultural heritage. Several solutions aimed at addressing key threats facing UCH in international waters caused by these legal and regulatory systems and which can be taken by the U.S. and international community at large are also proposed. / Master of Arts / Underwater cultural heritage including shipwrecks, sunken port architecture, and even entire sunken cities provide important information about humanity's history of using the world's oceans and seas. Unfortunately, many of these underwater cultural heritage sites are highly at-risk of being accidentally destroyed or pillaged by people who are more interested in selling antiquities than learning about them. This problem is particularly exasperated in international waters, in which no country has the sole right to make or enforce laws to protect these cultural resources. While there are several international laws and treaties designed to protect underwater cultural heritage sites, some countries, including the U.S., have refused to sign them. To better understand why, this thesis discusses the risks facing underwater cultural heritage sites in international waters and the legal options available to help protect them. Several solutions aimed at addressing primary threats facing underwater cultural heritage sites and which the U.S. could adopt are also proposed.

Kulturarvsplatser kan betraktas på olika sätt av olika människor. Samtidigt finns kol-lektiva föreställningar om hur en kulturarvsplats bör förstås. Mellan dessa utgångs-punkter sker förhandlingar om kulturarvsplatsens betydelse och värde. Syftet med studien är att förstå hur en plats, institutionellt utpekad som kulturarv, används och iscensätts genom mångsidiga och korsande praktiker, både via media och på plats. Två fall undersöks som har olika inriktningar men båda inom svensk kulturmiljö-vård: kulturreservatet komministerbostället Råshult i sydvästra Kronoberg i Småland som är botanikern Carl von Linnés födelseplats och den publika uppdragsarkeologiska verksamheten i Slättbygdsprojektet i västra Östergötland. Frågorna berör vilka arenor medieringen sker, dess tematik/innehåll, iscensättningen av kulturarvet samt hur besö-karna uppfattar sitt besök av platsen och de strategiska aktörernas visioner för platsen. Metodiskt följs en tänkt besökares väg till kulturarvsplatsen och faktiska besökare vid platsen. Både i slättbygdens undersökningsrum och vid Linnés Råshult synliggörs den kollektiva föreställningarna som huvudsakligen en vetenskaplig studieplats och en skattkammare för särskilt värdefulla ting. Besökarna lyfter dock fram de sociala aspekterna av besöket. Besökarens tolkning existerar och konkurrerar med andra bilder av platserna. Det saknas dock arenor som synliggör och sätter dessa i förbindelse med de strategiska aktörerna, trots mycket offentligt tal om demokratisering av kulturarvs-processerna under senare år. Olika materials bilder har på så sätt lagts jämte varandra för att synliggöra dynamik, förhandling, konkurrens och bristande dialog kring en plats. / Cultural heritage sites can be looked at differently by different people. These sites also carry collective understandings of how they should be understood. Between these two outsets there are negotiations of the sites’ meaning and value. The aim of this thesis is to understand how a place, institutionally pointed out as cultural heritage, is used and staged through diverse and intersecting practices, both through media and on the heri-tage site. Two differently oriented cases are researched within Swedish cultural heritage preservation: one the birthplace of Carolus Linnaeus, the botanist, which is a cultural reservation located at Råshult in the south of Sweden, and the other a commissioned archaeological project called Slättbygdsprojektet in Östergötland in mid Sweden. The questions concern on what arenas the mediation happens, its theme/content, the staging of the cultural heritage, as well as the visitors’ experiences and the strategic actors’ visions of the site. Methodically I follow both a fictive visitor’s way to the heritage site and actual visitors on site. Both in Slättbygdsprojektet and at Linnés Råshult the collective understandings of the sites are mainly viewed as a place for scientific study and a treasure chamber for especially valuable objects. The visitors especially highlight the social aspects of their visit. The visitors’ interpretation exists and competes with other images. However, there are no arenas that can make them visible, to put them in relation with the strategic actors, despite much public speech in recent years about democratizing cultural heri-tage processes. Images of different researched materials of the site have been juxta-posed to make visible the dynamic, negotiations, competition and lack of dialogue about cultural heritage sites.

Kulturarvsplatser kan betraktas på olika sätt av olika människor. Samtidigt finns kol-lektiva föreställningar om hur en kulturarvsplats bör förstås. Mellan dessa utgångs-punkter sker förhandlingar om kulturarvsplatsens betydelse och värde. Syftet med studien är att förstå hur en plats, institutionellt utpekad som kulturarv, används och iscensätts genom mångsidiga och korsande praktiker, både via media och på plats. Två fall undersöks som har olika inriktningar men båda inom svensk kulturmiljö-vård: kulturreservatet komministerbostället Råshult i sydvästra Kronoberg i Småland som är botanikern Carl von Linnés födelseplats och den publika uppdragsarkeologiska verksamheten i Slättbygdsprojektet i västra Östergötland. Frågorna berör vilka arenor medieringen sker, dess tematik/innehåll, iscensättningen av kulturarvet samt hur besö-karna uppfattar sitt besök av platsen och de strategiska aktörernas visioner för platsen. Metodiskt följs en tänkt besökares väg till kulturarvsplatsen och faktiska besökare vid platsen. Både i slättbygdens undersökningsrum och vid Linnés Råshult synliggörs den kollektiva föreställningarna som huvudsakligen en vetenskaplig studieplats och en skattkammare för särskilt värdefulla ting. Besökarna lyfter dock fram de sociala aspekterna av besöket. Besökarens tolkning existerar och konkurrerar med andra bilder av platserna. Det saknas dock arenor som synliggör och sätter dessa i förbindelse med de strategiska aktörerna, trots mycket offentligt tal om demokratisering av kulturarvs-processerna under senare år. Olika materials bilder har på så sätt lagts jämte varandra för att synliggöra dynamik, förhandling, konkurrens och bristande dialog kring en plats. / Cultural heritage sites can be looked at differently by different people. These sites also carry collective understandings of how they should be understood. Between these two outsets there are negotiations of the sites’ meaning and value. The aim of this thesis is to understand how a place, institutionally pointed out as cultural heritage, is used and staged through diverse and intersecting practices, both through media and on the heri-tage site. Two differently oriented cases are researched within Swedish cultural heritage preservation: one the birthplace of Carolus Linnaeus, the botanist, which is a cultural reservation located at Råshult in the south of Sweden, and the other a commissioned archaeological project called Slättbygdsprojektet in Östergötland in mid Sweden. The questions concern on what arenas the mediation happens, its theme/content, the staging of the cultural heritage, as well as the visitors’ experiences and the strategic actors’ visions of the site. Methodically I follow both a fictive visitor’s way to the heritage site and actual visitors on site. Both in Slättbygdsprojektet and at Linnés Råshult the collective understandings of the sites are mainly viewed as a place for scientific study and a treasure chamber for especially valuable objects. The visitors especially highlight the social aspects of their visit. The visitors’ interpretation exists and competes with other images. However, there are no arenas that can make them visible, to put them in relation with the strategic actors, despite much public speech in recent years about democratizing cultural heri-tage processes. Images of different researched materials of the site have been juxta-posed to make visible the dynamic, negotiations, competition and lack of dialogue about cultural heritage sites.

在全球化的影響下，傳統與現代的衝突顯得尤為尖銳，如何保護並發展傳統的民族文化，是普遍面臨的議題。 　　侗錦產生於侗族的生活中，展現出豐富而精彩的圖案紋樣，強烈地反映了他們對生命、大自然和民族文化的熱愛和崇敬，同時也滲透著民族文化的樂觀精神、凝聚著人們對美好未來的嚮往，侗錦可以說將侗族最真誠的情感表現了出來。 　　本研究地域範疇以湖南省懷化市通道侗族自治縣的侗錦傳承區域為主，侗錦傳承區域占全縣面積60%，主要分佈在該縣之西部以及南部百里侗族文化長廊的各鄉鎮。 　　作者在通道縣以及周邊的其他侗族地區田調時間前後長達七年，對於通道縣的侗錦進行了具體的收集和整理的工作。立基於這個基礎之上，作者充分瞭解了關於通道縣侗錦藝術的形成背景、產生因素、內外的特徵以及目前的實際情況，同時也深入探討其蘊涵的文化精神、現代價值以及其在工藝美術中的運用。此外，本文也結合織錦文化資源保護的現狀，分析政府與民間所採取的傳承原則與實際方法。 　　本研究期許通過對通道侗錦的整理與分析，找出侗錦藝術存在的各種意義與價值，並希望以此引起社會對通道侗錦文化從認識進而重視、從重視進而保護與弘揚。因此本研究透過從政府保障非物質文化遺產的角度入手，對非物質文化遺產保護的具體執行層面進行探討，其中主要是探討政府應該如何扮演傳承文化主導者的角色。作者先由戰略層面探討政府對侗錦織造技藝如何保護與傳承、如何制定政策、如何復振，再由戰術層次探討政府如何組織民間所擁有的研習管道、如何強化傳承人與學習生之間的互動狀況、如何開展侗錦的未來等問題。 　　本研究最後的重點聚焦於侗錦文創可能性的分析。侗錦展演如何在各項文化體驗活動中展現其潛力，俾便達成藝術生活化的可能性？侗錦文化如何以文化創意產業的型態經營，俾能超越地域性的侷限?當大眾聚焦在文創產品的真實性議題的時候，如何藉之促成族人對於侗錦文化認同的差異性，以及侗錦如何在村寨形成傳承認知的效應?侗錦藝術是否能夠活化通道縣侗錦文創產業的契機，進而提升侗錦文化發展的主體性? 　　本研究最終期待透過這樣以學術性的方式，探討侗錦非物質文化遺產的生存與發展現狀，提供侗族在進行適度保護性旅遊與再利用政策的時侯，將這一項國家級的非物質文化遺產推向市場、推向國際。

In den Diskussionen zu Globalisierung und Global Governance wird häufig darauf hingewiesen, dass Staaten und zwischenstaatliche Organisationen allein nicht in der Lage sind, die verstärkt auftretenden transnationalen Probleme zu lösen. Nichtregierungsorganisationen (NGOs) gelten als Hoffnungsträger, die Problemlösungskompetenzen beisteuern und die Legitimität internationaler Politik verbessern könnten. Obwohl die UNESCO bereits seit 1945 eine ausgeprägte und institutionalisierte Zusammenarbeit mit der Zivilgesellschaft pflegt, lassen viele politikwissenschaftliche Studien über die Einbeziehung von NGOs durch internationale Organisationen die UNESCO völlig unberücksichtigt. In Arbeiten zu globalen öffentlichen Gütern bleibt die UNESCO ebenso unter-belichtet. Der Fokus richtet sich vor allem auf Umwelt und Klima. Doch das Weltkulturerbe ist gleichfalls ein globales öffentliches Gut. Mit dem Welterbeprogramm ruft die UNESCO alle Menschen weltweit auf, auch die Kulturstätten anderer Völker als ihr eigenes kulturelles Erbe zu begreifen und sich für dessen Erhaltung einzusetzen. Seit der von der UNESCO initiierten Rettung der nubischen Kulturstätten in den 1960er Jahren etablierte sich ein spannendes transnationales Politikfeld – leider wenig beachtet von der Politikwissenschaft. Wird in Medien über das Welterbe berichtet, findet die UNESCO meist nur im Zusammenhang mit der Verleihung des Welterbetitels Erwähnung. Von der Öffentlichkeit kaum wahrgenommen, hat die UNESCO auch die Aufgabe, Welterbestätten zu überwachen und ggf. Hilfsprogramme zu initiieren. Diese Studienarbeit wird politikwissenschaftliches Licht auf die Interaktionen zwischen UNESCO und Zivilgesellschaft zum Schutze von gefährdetem Kulturerbe werfen. Dabei konzentriere ich mich auf die Notfallmaßnahmen für die Kulturgüter in Syrien, die seit Beginn der kriegerischen Auseinandersetzungen im Jahr 2011 massiv von Zerstörung und illegaler Entwendung bedroht sind. Eine umfassende Analyse aller Beziehungen zwischen NGOs und UNESCO im Rahmen der Arbeit ist unmöglich. Ich wählte deshalb die NGO ‚Heritage for Peace‘ aus, um an diesem Beispiel zu zeigen, aus welchen Gründen und in welchen Bereichen die UNESCO mit NGOs kooperiert bzw. welche Gründe dagegen sprechen. Theoretisch angeleitet wird die Arbeit von der Ressourcentausch-Theorie. Die Untersuchung beginne ich mit einer kurzen Darstellung des Kulturgutschutzes durch die UNESCO und der Situation, in der sich die syrischen Kulturgüter gegenwärtig befinden.

No description available.

Summer pasture contributes both to cultural-historical values and to positive effects on biodiversity. However, the usage of the term ”summer pastures” varies and there is no general definition. This lack of definition gives rise to a conflict: Should the summer pasture be preserved for its cultural-historical value by having it look just like before, or should it be preserved for its value in biodiversity? Today, the authorities’ image of summer pasture is what controls which summer pastures and what values are granted financial support. This means that the summer pastures risk being defined and developed on the basis of the authorities' image, not by the image the farmers themselves have, which is based on historical and conservational knowledge. Thus, the purpose of this study is to highlight the use of summer pasture as a phenomenon and an activity from the user's perspective. In order to discover how the farmers themselves view summer pastures, a phenomenographic method is used to analyze interviews of summer pasture farmers with varying backgrounds and activities. The results of the study show that the summer pasture of today varies with regard to the design of the business. The common denominator is the small-scale animal husbandry where summer pasture take place on the outskirts beyond the home farm, to where the farmer moves with the animals during summer. Summer pasture has traditionally never been an economic gain, nor does it provide much today. The farmers are enthusiasts who believe in a higher purpose of what they do. The lack of definition is something that affects them only in their contact with authorities, from where they are only met with ignorance. The farmers believe that the summer pasture have a cultural-historical value, one that also lies in the future with increasing environmental awareness and climate change. / Fäbodbruk bidrar såväl med kulturhistoriska värden som med positiva effekter på den biologiska mångfalden. Bilden av vad dagens fäbodbruk innebär varierar dock och ingen allmän definition finns. I och med bristen på definition uppstår en konflikt: Bör fäbodbruket bevaras för dess kulturhistoriska värde genom att det ska se ut precis som förr, eller ska det bevaras för dess värde för den biologiska mångfalden? Idag är det myndigheternas bild av fäbodbruk som styr vilka fäbodar och värden som beviljas ekonomiskt stöd. Detta innebär att fäbodbruket riskerar att definieras och utvecklas utifrån myndigheternas bild, inte av den bild brukarna själva har som är baserad på historisk och bevarandevärd kunskap. Syftet med denna studie är således att belysa fäbodbruket som företeelse och som verksamhet utifrån brukarens perspektiv. För att få fram den bild fäbodbrukarna själva har av fäbodbruk används en fenomenografisk metod för att analysera intervjuer av fäbodbrukare med varierande bakgrund och verksamhet. Studiens resultat påvisar att dagens fäbodbruk varierar vad gäller verksamhetens utformning. Den gemensamma nämnaren är att det rör sig om småskalig djurhållning där sommarbetet sker på utmarkerna bortom hemgården dit brukaren flyttar med djuren på sommaren. Fäbodbruk är inget som traditionellt sett är något som gett en ekonomisk vinning och knappast heller ger idag. Fäbodbrukarna är snarare eldsjälar som tror på ett högre syfte kring det de gör. Avsaknandet av definition är något som påverkar dem först vid kontakt med myndigheter av vilka de möts av okunskap. Brukarna anser att fäbodbruket har ett kulturhistoriskt värde men att fäbodbruket även hör till framtiden i och med en ökande miljömedvetenhet och klimatförändringar. / Biologiskt kulturarv som hållbar värdeskapare

Det övergripande målet för detta arbete ligger i att utveckla samarbetet mellan aktörerna i det uppdragsarkeologiska verksamhetsfältet, i syfte att optimera urvalet och användningen av de ting som genereras och blir till ett kulturarv. Tyngdpunkten i licentiatuppsatsen ligger på de processer och strukturer som ligger till grund för formering av samlingarna och genom vilka det arkeologiska källmaterialet får en ny identitet som musealt kulturarv. Studien tar sin utgångspunkt i följande forskningsfrågor: Hur har arkeologins utveckling till uppdragsarkeologi som ett eget fält påverkat samlingarna? Med vilka effekter? Hur påverkar kommunikation och begreppsval processflödet som förvandlar källmaterial till ett kulturarv? Med vilka konsekvenser? I studien undersöks organisationsstrukturen för verksamhetsfältet och granskas hur kommunikationsprocesser påverkar vad fältet genererar. Fyndhanterings- och värderingsprocesser analyseras utifrån organisationsstrukturella förutsättningar, den historiska utvecklingen av enskilda professioner i verksamhetsfältet, samt kommunikationen aktörerna emellan. Studien genomförs med actor-network-theory som utgångspunkt och använder ett lingvistiskt perspektiv. Den bygger på litteratur- och dokumentstudier underbyggda med en fallstudie som kombinerar en enkät med en komparativ analys över urval och gallring av källmaterial. Studien visar hur verksamhetsfältets organisationsstruktur samt kontrollen på, och uppföljning av, fyndhanteringsprocessen leder till en skev representation av ting i samlingarna, med en förvanskad syn på det förflutna som effekt. Detta förstärks av ”kulturarvsparadoxen” – motsättningen mellan mål och uppdrag, eller teori och praktik, med ursprung i en tudelad begreppsförståelse kring vad som är kulturarv och vilket syfte det tjänar. / This study aims at improving cooperation and communication between actors in the field of Swedish contract archaeology in order to maximize the benefits of their work. It addresses two research questions: How did the development of archaeology into contract archaeology as an independent business affect museum collections in Sweden? And: How do communication and terminology affect the processes that transform material culture into cultural heritage? Departing from “actor-network-theory” and taking a linguistic perspective, I first examine closely some important processes and structures behind the making of heritage. The background of contemporary contract archaeology is then illuminated through a literature study focusing on the history of and current practices in contract archaeology, conservation practice and museum management. Later, I investigate the particular effects of contract archaeology on museum collections. This is based in part on a comparative analysis of selection and de-selection processes of artefacts in collections and partly on a survey among contract archaeologists. I conclude with a discourse analysis of policies and other governing documents, highlighting the significance of communication and terminology in processes during which archaeological artefacts acquire a new identity as cultural heritage. The study shows how the contemporary system of contract archaeology creates a biased representation of (pre-)history, as selection and de-selection processes of artefacts in museum collections are affected by various internal practices and external demands that ultimately shape cultural heritage. This bias is not helped by the fact that those collecting the artefacts in the field use different terminology compared with those collecting in museums. I argue that behind this gap lies the “cultural heritage paradox” which derives from different understandings and aims of cultural heritage by different actors.