No description available.

<p>Dövhet definieras olika inom olika discipliner. Enligt det medicinska perspektivet är dövhet en avvikelse som bör behandlas, medan det kulturella perspektivet ser döva som en språklig och kulturell minoritet. I Sverige har döva länge kämpat för att få teckenspråket erkänt som språk, undervisning på teckenspråk och rätt till fri tolkservice. I och med att detta erkänts som rättigheter har Sverige länge ansetts ligga i spetsen gällande dövas rättigheter. Samtidigt opereras så gott som alla döva barn i Sverige med cochleaimplantat som gör det möjligt att uppfatta ljud. Med anledning av cochleaimplantatets utbredning har jag valt att analysera tre medicinska dokuments framställning av cochleaimplantat och dövhet med hjälp av teman hämtade från Foucault, Faircloughs kritiska diskursanalys och Boréus begrepp om diskursiv diskriminering och social praktik. Jag har utgått från <em>att diskriminering av dövas kulturella perspektiv förekommer i dessa dokument och har därför haft som ambition att undersöka <em>hur. Mitt syfte har varit tvådelat, då jag dels valt att undersöka hur diskursen växt fram genom en grundlig litteraturgenomgång, och dels hur den kommer till uttryck i tre samtida medicinska dokument. I litteraturgenomgången går jag igenom dövas historia och tidigare forskning om diskursiv diskriminering av döva. Jag går också igenom bakgrunden till cochleaimplantatets utbredning och olika sätt att se på det. </em></em></p><p>Jag har analyserat tre texter, varav en kan sägas vara riktad internt inom det medicinska fältet och två även till en bredare publik av lekmän. I alla tre texterna beskrivs dövhet som "funktionsnedsättning" och sammankopplas med sämre "livskvalitet", "lidande" och sämre "språkförståelse". Cochleaimplantatet framställs som en väg till bättre livskvalitet och språkförståelse. Däremot skiljer sig texterna åt i synen på teckenspråk. I en av texterna som riktar sig till en publik utanför den medicinska expertisen presenteras teckenspråk som en "rättighet", medan det i texten som är riktad mer internt presenteras som något en person är "beroende" av. Mina generella slutsatser är att de ideologiska, sociala och politiska konsekvenserna av diskursen om cochleaimplantat är att reproduceringen av dövkultur försvåras, handikappstämpeln uppmuntras och risken för att hamna mellan två kulturer ökar.</p>

Dövhet definieras olika inom olika discipliner. Enligt det medicinska perspektivet är dövhet en avvikelse som bör behandlas, medan det kulturella perspektivet ser döva som en språklig och kulturell minoritet. I Sverige har döva länge kämpat för att få teckenspråket erkänt som språk, undervisning på teckenspråk och rätt till fri tolkservice. I och med att detta erkänts som rättigheter har Sverige länge ansetts ligga i spetsen gällande dövas rättigheter. Samtidigt opereras så gott som alla döva barn i Sverige med cochleaimplantat som gör det möjligt att uppfatta ljud. Med anledning av cochleaimplantatets utbredning har jag valt att analysera tre medicinska dokuments framställning av cochleaimplantat och dövhet med hjälp av teman hämtade från Foucault, Faircloughs kritiska diskursanalys och Boréus begrepp om diskursiv diskriminering och social praktik. Jag har utgått från att diskriminering av dövas kulturella perspektiv förekommer i dessa dokument och har därför haft som ambition att undersöka hur. Mitt syfte har varit tvådelat, då jag dels valt att undersöka hur diskursen växt fram genom en grundlig litteraturgenomgång, och dels hur den kommer till uttryck i tre samtida medicinska dokument. I litteraturgenomgången går jag igenom dövas historia och tidigare forskning om diskursiv diskriminering av döva. Jag går också igenom bakgrunden till cochleaimplantatets utbredning och olika sätt att se på det. Jag har analyserat tre texter, varav en kan sägas vara riktad internt inom det medicinska fältet och två även till en bredare publik av lekmän. I alla tre texterna beskrivs dövhet som "funktionsnedsättning" och sammankopplas med sämre "livskvalitet", "lidande" och sämre "språkförståelse". Cochleaimplantatet framställs som en väg till bättre livskvalitet och språkförståelse. Däremot skiljer sig texterna åt i synen på teckenspråk. I en av texterna som riktar sig till en publik utanför den medicinska expertisen presenteras teckenspråk som en "rättighet", medan det i texten som är riktad mer internt presenteras som något en person är "beroende" av. Mina generella slutsatser är att de ideologiska, sociala och politiska konsekvenserna av diskursen om cochleaimplantat är att reproduceringen av dövkultur försvåras, handikappstämpeln uppmuntras och risken för att hamna mellan två kulturer ökar.

Studiens syfte är att undersöka vad livskvalitet innebär för döva unga vuxna i dagens samhälle samt förstå hur deras dövhet påverkar livskvaliteten. Detta har undersökts genom kvalitativa intervjuer med fyra unga vuxna personer som är döva. Intervjuerna har syftat till att undersöka deras uppfattning om sin livskvalitet. Utgångspunkt har tagits i teorier kring det moderna och individualistiska samhället samt ett sociologiskt och psykologiskt perspektiv på begreppet livskvalitet. Slutsatser som framkommit är att diskriminering på arbetsmarknaden är en faktor som bidrar till negativ livskvalitet, både utifrån ekonomiska och känslomässiga aspekter på livskvalitet. Faktorer som inverkar positivt på livskvaliteten för undersökningsgruppen är goda sociala relationer och att kunna kommunicera fullt ut på teckenspråk med familj och vänner. Dessutom kan en positiv inställning till dövheten hos individerna och tilltro till den egna förmågan verka som en skyddsfaktor mot de yttre förhållanden som bidrar till en försämrad livskvalitet. Även dövidentiteten kan i vissa fall ha betydelse för livskvaliteten då individens känsla av samhörighet med andra döva personer upplevs som positivt. Att vara medveten om vilka livsvillkor unga vuxna döva har samt vad som bidrar till deras livskvalitet är relevant för socialt arbete för att kunna arbeta för deras delaktighet och lika villkor i samhället.

No description available.

Syftet med studien är att belysa teaterlärares erfarenheter av att undervisa i teater med grupper som talar teckenspråk. Studien har som mål att besvara frågeställningarna: Vilka anpassningar gör teaterlärare inför och under teaterundervisningen med grupper som talar teckenspråk? På vilka sätt beskriver teaterlärare samspelet mellan teater och teckenspråk i det kroppsligt gestaltande arbetet i undervisningen? Arbetet med studien har genomförts med hjälp av kvalitativ metod i form av intervjuer med tre teaterlärare. Dessa lärare har olika erfarenheter i att undervisa i teater med teckenspråkstalande elever då de tre bland annat har olika kunskaper i att prata teckenspråk. Analysen av insamlad data gjordes med inspiration av tematisk analys och bearbetades med hjälp av de tre centrala begreppen interaktion, framställning och erfarenhet samt med teoretisk utgångspunkt i den didaktiska triangeln. Genom analysen med inspiration av tematisk analys togs dessa tre huvudteman fram till resultatet: Teaterläraren och dövkulturen, Hur man anpassar undervisningen samt Teckenspråkstalandes gestaltande med kroppen. I resultatet framkom det först och främst att läraren bör ha kunskap om dövkulturen. Det framkom även att undervisning i teater med teckenspråkstalande och hörselnedsatta kräver anpassningar så som att göra inlärningen visuell i stället för ljudlig och att som lärare vara tydlig i exempelvis vem som talar. Det har även framkommit att teckenspråkstalande ofta har ett försprång när det kommer till att gestalta med kroppen eftersom det sker naturligt i deras språk.

Syftet med studien är att beskriva och försöka förstå hur en eventuell förändring av identitet/självuppfattning hos personer med hörselskada, som har haft det talade språket som förstaspråk men i vuxen ålder kommer i kontakt med teckenspråket och interagerar med dövkulturen. De karaktäristiska kategorierna som används för att skapa en spridning i närmandet av en beskrivning och förståelse kring mötet med dövkulturen är, kön, ålder och cochlea implantat. Detta för att motsvara den spridning som råder inom den heterogena gruppen hörselskadade. Frågeställningarna som används är: Har kön, ålder och cochlea implantat betydelse för en eventuell förändring kring hur personer med hörselskada samspelar före, under och efter mötet med dövkulturen? och Hur har dessa eventuella förändringar påverkat individens sätt att betrakta sig själv? Resultatet visar att informanterna beskriver hur deras identitet och självuppfattning har förändrats i en positiv riktning under och efter mötet med dövkulturen. Innan mötet med dövkulturen har informanterna betraktat sig som hörande och mötet med dövkulturen har medfört en insikt av hörselskadans konsekvenser. Majoriteten av informanterna betraktar sig numera som hörselskadade, endast en betraktar sig själv som Döv. De yngre informanterna visade sig ha lättare att interagera med dövkulturen under perioden på Västanviks Folkhögskola men att de inte känner sig fullt accepterade i dövgruppen utanför skolan. / The study aims to describe and understand how a possible change of identity/self-perception might happen of people with hard of hearing, who has had spoken Swedish as its first language but as an adult comes in contact with sign language and interact with the deaf culture in Sweden. The characteristic categories are used to create a spread in the rapprochement of the description and understandings of the meeting with deaf culture are gender, age and cochlear implants. This is to reflect the spread that exists within the heterogeneous group of hard of hearing people. The questions used are: Does gender, age and cochlear implants have any significance of any change on how people with hearing loss interact before, during and after the meeting with the deaf culture? And how have these changes affected the individual's way of looking at itself? The results show that the informants described how their identity and self-perception has changed in a positive direction during and after the meeting with the deaf culture. Before meeting with the deaf culture the informants have viewed themselves as hearing and the meeting with the deaf culture has brought an awareness of the effects of a hearing loss. The majority of the informants regard themselves now as hard of hearing, only one considers himself deaf. The younger informants turned out to have an easier time interacting with the deaf culture whilst attending Västanvik Folkhögskola but they do not feel fully accepted in the deaf culture outside the school.

Video meetings are a regular part of work at Swedish television’s editorial for programming in Swedish Sign Language (SVT Teckenspråk). In the process of creating television programming in Swedish Sign Language, SVT employees communicate with and through technologies. This ethnographic exploration of video meetings at SVT Teckenspråk presents how deafness is reconfigured between hearing, interpreters, and video meeting technology within the context of a public service organisation. Concepts such as technology, meetings, organisations, and visuality are re-formulated from within the context of SVT Teckenspråk and interpreted using feminist and queer theory frameworks. These re-examined concepts are embedded in the history of SVT Teckenspråk and presented as part of the everyday way of holding video meetings. Technologies and people become intertwined and co-constitutive as moments of video meetings are subsequently understood not as human-technology ‘interactions’ but as intra-actions. Using empirical examples of video meetings collected during fieldwork, this thesis evinces how the materialities of video meeting technology relate to the ways in which deafness is or is not enacted, embodied, and co-constituted. Deafness is accordingly framed not as disability, but as a way of being - one that is founded on a different language, culture, and way of seeing. This emically-derived notion of being deaf impacts understandings and acts of video meetings at SVT Teckenspråk. Yet it is through people’s material intra-actions with technologies that notions of deafness emerge which run counter to ways of being deaf which SVT Teckenspråk employees’ (hearing and deaf alike) work hard to establish. Once technologies and the meanings co-created through people’s intra-actions with them are made visible, these same technologies disable rather than enable; making difference rather than making a difference. / Videomöten är en del av vardagsarbetet på SVT Teckenspråk där anställda kommunicerar via och med hjälp av teknologier i skapandet av television på teckenspråk. Denna etnografiska utforskning omkring videomöten på SVT Teckenspråk presenterar hur dövhet omkonfigureras i en sammanvävning mellan hörande, tolkar, samt videomötesteknik inom en public service organisation. Begrepp som teknologi, möten, organisationer, samt visualitet omformuleras med SVT Teckenspråk som sammanhang och tolkas sedan med hjälp av feministiska och queer teoretiska ramverk. Dessa begrepp analyseras ur ett historiskt perspektiv inom SVT Teckenspråk samt omanalyseras som en vardaglig del av videomöten. Teknologi och människa sammanvävs och omformar varandra i videomöteshändelser vilka därefter uppfattas som intra-aktioner snarare än människa-dator interaktioner. Genom empiriska uppslag på videomöten uppsamlade under fältarbete påvisar denna avhandling hur videomötesteknik och dess materialitet relaterar till de sätt som dövhet kan utövas, uttryckas, samt uppformas. Dövhet uppfattas som ett sätt att vara istället för som ett funktionshinder. Ett sätt som bygger på ett unikt språk, kultur, samt världssyn. Detta är SVT Teckenspråk anställdas sätt att förstå och vara i världen och kallas för ‘emic’. Utifrån ett emic perspektiv uppstår ett annat synsätt på dövhet och en ny förståelse av videomöten på SVT Teckenspråk. Trots detta uppstår genom materiella intra-aktioner med videomötesteknik uppfattningar omkring dövhet som strävar mot den syn som SVTs anställda (döva såsom hörande) medvetet etablerat. Istället för att införa jämställdhet och tillgänglighet framställer intra-aktioner med videomötesteknik olikheter mellan döva och hörande. De skapar skillnad istället för att göra skillnad. / <p>QC 20161209</p> / Drivers and Barriers for Mediated Meetings / Disabling Technology? Access and Inclusion in the Deaf/Hearing Workplace

The purpose of this master’s thesis was to study literacy practices in a reading group of nine women discussing fiction in Swedish sign language. The following research questions were examined: What patterns of action have taken form in this practice and what meaning is attributed to these patterns? How can this reading group be understood in the light of Päivi Fredäng’s research on identity and cultural changes in the Swedish Deaf world? How do the participants handle using two different languages and modalities during the discussions, and to what extent can this be understood using Mary Louise Pratts concept contact zone? Finally, the last question aims to explore the reasons behind the very scarce number of reading groups in Sweden discussing fiction in sign language. An ethnographic study was conducted through one participant observation and three semi-structured interviews face to face recorded on camera, one email interview and one recorded phone interview. The interviews in sign language were translated into written Swedish. What Peplow terms a ‘mimetic’ reading practice was the most dominant way of discussing literature, whereas thematic or synthetic reading practices were less frequent.  The participants found that the reading group broadened their reading habits and that the discussions sometimes had bibliotherapeutic elements. They often discussed issues related to the oppression of women whereas questions related to Deaf people and sign language were not often discussed. The reading group could be understood in the light of the changes that the Swedish Deaf world, and society at large have gone through over the last decades. The collective Deaf identity is more frequently based on shared values concerning sign language rather than ideological standpoints. More individualized perspectives and interest-based networks based on sign language become more common. This falls under what Fredäng describes as co-culture where deafness loses its superior position in the identity. The participants’ audiological and linguistic backgrounds were diverse, only around half of them had Swedish sign language as their first language. The literacy practices were to a great extent influenced by the diversity concerning the participants’ backgrounds. Some of the informants said that one main reason for joining was to improve their skills in sign language. To others, the reading group seemed to strengthen their skills in written Swedish. One aspect of the literacy practices of this reading group was language preservation, where the participants helped each other to a more ‘pure’ sign language. Using the theoretical framework developed in New Literacy Studies, the lack of reading groups discussing fiction in sign language could be understood as a result of the literacy practices used in the Swedish Deaf education system that followed the Milan Conference that took place in 1880. The conference led to the banning of sign language in favour of oral methods. Contemporary literacy practices in the Swedish Deaf world can be traced back to these practices in the education system. Further research is needed to study literacy practices among Deaf people in Sweden, for example among younger generations that have taken part of a bi-lingual education. This is a two years master’s thesis in Library and Information Science.