Der Aufsatz zeigt, dass Melanchthons Änderungen an den traditionellen Lehrinhalten der Dialektik (Logik) und der Rhetorik in erster Linie nicht inhaltlich, sondern durch die argumentationstheoretische Neuausrichtung der beiden Disziplinen motiviert ist.

Syftet med föreliggande studie är att analysera Bourdieus teori om den sociala och politiska reproduktionen i relation till det senmoderna svenska utbildningssystemet. Uppsatsens tes är att denna reproduktion begränsades och reglerades under den svenska välfärdsstaten, där skolan sågs som ett centralt verktyg för att motverka samhällets klasshierarki, men att den idag frigjorts genom modernitetens radikaliserade processer. Med utgångspunkt i den dialektiska metoden, samt i teorier om rationalisering, marknadsstyrning, individualisering och avpolitisering, utreds giltigheten i Bourdieus teori samt den senmoderna reproduktionens förändrade uttryck. Ett urval av de senaste decenniernas utbildningspolitiska reformer och läroplaner utgör det primära empiriska materialet, men uppsatsen diskuterar och kompletteras även av tidigare studier i ämnet. Analysen av den senmoderna utbildningskonceptionen visar på en ökad rationalisering vad gäller styrning och kunskapssyn, samt en normalisering av och anpassning till marknadsprinciper i utbildningssystemet. Detta får sociala och politiska konsekvenser i form av en tydlig ansvarsförskjutning från stat till individ, samt en övergripande avpolitisering gällande utbildningens syfte och funktion. Vi drar slutsatsen att utbildningssystemets sociala reproduktion har stärkts och att förändringarna i samhällets strukturella ordning medfört en reproduktion som visar sig i form av ökad individualisering och avpolitisering.

Uppsatsen undersöker negativ valretorik i några utvalda valkampanjer från Nya moderaterna och Alliansen. Materialet består av tre valkampanjer, två från Nya moderaterna och en från Alliansen. Samtliga kännetecknas av användandet av negativ valretorik. De metoder och analyser som används är topikanalys, pragma-dialektisk argumentationsanalys, stilanalys och visuell retorik. Syftet med uppsatsen är att genom dessa metoder analysera valkampanjerna för att se hur negativ valretorik används som en retorisk strategi.

Inaug. _ Diss.: Philosophische Fakultät: München: 1976. _ Bibliogr. p. 197-199. Index.

Diss. Univ. Freiburg im Breisgau, 2007.

Objektet för denna uppsats är att, genom 2010-tals-fenomenet normcore, belysa hur det i en västerländsk samtidskontext (2010-tal) går att närma sig subkultursbegreppet. Normcore är en attityd vilken trendprognos-gruppen K-HOLE i sin rapport ”Youth mode: A Report on Freedom” (2013) presenteras som en anti-attityd, vilken utgår från anonymitet och anpassningsbarhet. Detta som en reaktion på ungdomens strävan efter originalitet och autenticitet. Istället för en coolhetsnorm där man sticker ut gestaltas denna coolhetsnorm snarare av att vara en del av grupp genom att smälta in; alltså en slags attack mot subkulturer inifrån. Genom en diskursanalys av dags- och tidskrifter behandlas normcore som ett flytande fenomen, vilket under dess snart femåriga livslängd (2018) konstruerats efter flertalet representationer. Denna diskursanalys av normcore ställs sedan i relation till tidigare forskning om hipsterdiskursen och subkulturbegreppet. Detta för att i uppsatsens kärna utveckla en teori om ”subkulturens dialektik” i en västerländsk samtidskontext (2010-tal).

The focus of this essay is to examine and reconstruct one of Theodor Adorno's most enigmatic philosophical concepts – the notion of mimesis. Mimesis is a fundamental pole in language, relating to imitation and mimicry. It plays an important role in all of Adorno's writings, although it is rarely if ever defined rigorously as a concept. In this essay I will develop an analysis of the mimetic that traces Adornos use of the concept in two of his major works: The Dialectic of Enlightenment and Aesthetic Theory. Adorno relates the question of mimesis to the dichotomy of nature and culture, it manifests as a mediating link between the two. Mimesis is a central trait in all culture in the sense that it is the means by which humans explain their position in the world they inhabit. By mimicking the world around them, the dangers of this world becomes intelligible and, ultimately, exploitable in human affairs. In this sense the spheres of nature and culture are revealed as an interconnected whole within the mimetic logic of identification. This reading of mimesis marks in a broader sense the ontological status that Adorno ascribes to aesthetics: the mimetic is at the same time an element of linguistic ontology and a thoroughly aesthetical notion. This essay will explore this reading of mimesis and develop the notion within the framework of the nature/culture dichotomy, focusing on Adorno's theory of prehistoric mimesis in ancient society and modern mimesis in radical art. The mimetic pole is central to the workings of the new and the unknown in the aesthetic sphere and it is a crucial element in Adorno's theory of modern aesthetics. A study of Adorno's notion of mimesis has a potential to illustrate the significance he attributes to aesthetics overall. Through the mimetic element inherent in art, aesthetics becomes more than just a field of experience, it marks a central element in all human conduct.

Die Dialektik des künstlerischen Schaffens nach Władysław Strózewski 'Pendereckis Werk ist eine große musikalische Umsetzung der Dialektizität. Einer Dialektizität, die sich zwischen Extremen erstreckt, diese Extreme irgendwie aufhebt, dabei aber zugleich ihre Existenz stets aufrechterhält.' So äußerte sich über die Musik des Schöpfers des Polnischen Requiems in den siebziger Jahren des vergangenen Jahrhunderts Władysław Strózewski, einer der führenden polnischen Phänomenologen, ein Schüler Roman Ingardens, der ins Zentrum seiner Kunstphilosophie das Problem der „Dialektik des Schaffens“ stellte. Ausgangspunkt und These für Strózewskis Überlegungen ist die Überzeugung, dass das künstlerische Schaffen wesensmäßig dialektisch ist.

Till följd av bland annat urbaniseringen och de nya utmaningar samt levnadsförhållandena som medföljer människor som bosätter sig i städer har nya fenomen vuxit fram och aktualiserats. Urban ofrivillig ensamhet är ett sådant. Städer anses som platser där sociala relationer frodas, men samtidigt måste vi vara medvetna om att ofrivillig ensamhet formas i städerna. Detta tenderar dock att förbises och gömmas av den enorma mängd människor som vistas där. Ur ett fysisk planerar- och designperspektiv är de fysiska aspekterna av staden intressanta eftersom det är den fysiska utformningen och livsmiljön i samverkan med sociala aspekter som har stor påverkan på hur människor bor, lever och förflyttar sig i staden. Så hur kan problemet synliggöras och hanteras inom fysisk planering?  Syftet med uppsatsen är att undersöka hur samt vilka fysiska och sociala aspekter som samverkar och inverkar på hur urban ofrivillig ensamhet formas och vidhålls i urbana miljöer, genom att undersöka hur dialektiken (stad – ofrivillig ensamhet) är situerad i forskningen inom ämnet. Ytterligare ämnar studien att kritiskt undersöka relationen mellan urban ofrivillig ensamhet och fysisk byggd miljö med hjälp av design.  Studien initieras med reflektioner kring konkurrerande sätt att diskutera ensamhet samt hur fenomenet principiellt kan förstås med hjälp av Simmels och Baumans perspektiv på främlingskapet samt Tönnies Gemeinschaft och Gesellschaft. Studien har genomförts med hjälp av en kartläggande litteraturstudie och designmoment.  Empirin har samlats in genom dokumentstudier av akademisk litteratur inom ämnet urban ofrivillig ensamhet. Empiri har sedan analyserats med en tematisk textanalys och diskuterats mot de teoretiska utgångspunkterna och kunskapsöversikten. De teoretiska utgångspunkterna består av den socio-spatiala dialektiken samt Lefebvre rumstriad: det materiella rummet, rummets representationer och representationernas rum. Relationen mellan fysisk utformning, sociala aspekter och urban ofrivillig ensamhet har sedan undersökts genom design som metod.  Studien visar på en förståelse av det moderna samhället som en plats med utrymme för både gemenskap och ofrivillig ensamhet som påverkas av såväl fysisk utformning som sociala mekanismer. Avsaknaden av samhörighet, sociala utbyten, relationer och sociala nätverk av genuina och djupa sociala band bidrar till att forma ofrivillig ensamhet. Å andra sidan motverkar god promenadvänlighet, god tillgänglighet, och offentliga platser eftersom de skapar möjlighet för personer att förflytta sig och träffa andra om de tar möjligheten. Slutligen är det upp till användarna av den byggda miljön att tolka och bruka den. Även om planerare formar en plats med ett specifikt ändamål i åtanke.

Ett nytt synsätt på industriområdenas plats i postindustriella städer håller på att växa fram. Runt om i världen bevaras industriområden för kulturella syften och skapar nya urbana destinationer för turister och invånare. Istället för att rivas blir de bevarade som kulturminnesmärken från den industriella eran, där nya verksamheter flyttar in. Detta leder till att ett områdes urbana identitet förändras. Norra Grängesbergsgatan som ligger i Sofielunds industriområde i centrala Malmö, har potential att bli ett sådant område. Norra Grängesbergsgatan har länge varit ökänd i egenskap av en av stadens mest kriminella gator. Idag är den dock även känd för sitt kulturella utbud och dessutom ett växande sådant. Studien kommer fram till att det finns olika aktörer som skapar förändring genom samarbete och partnerskap. Det är inte utan utmaningar utvecklingen av sker. De industriella strukturerna skapar både hinder och möjligheter för framtida verksamheter samtidigt som det finns farhågor för att området gentrifieras. Det som är säkert är att något har börjat hända på Norra Grängesbergsgatan.