I denne studien analyseres 246 avisartikler fra avisene Verdens Gang (Tidens Tegn fram til 1945), Aftenposten og Dagsavisen (Arbeiderbladet fram til 1997), for perioden 1902-2010, som alle omhandler minoriteter i Norge. Artiklene kommer fra Elisabeth Eide og Anne Hege Simonsens materiale som de innhentet i forbindelse med studien Mistenkelige utlendinger. Minoriteter i norsk presse gjennom hundre år (2007). Mine 246 avisartikler utgjør innenriksdekningen av minoritetsdelen av deres materiale for mine tre aviser. Artiklene skal fange opp utviklingen i hvordan skribenter henviser til minoriteter over tid. Målet er å undersøke hvorvidt vi har gått fra en biologidiskurs til en miljødiskurs i pressedekningen av minoriteter: både i betydningen rent språklige endringer, men også i en endret logikk og bruksmåte over tid. I dette tilfellet fra en statisk tanke om at mennesker «fødes slik» til den mer dynamiske logikken om at vi «blir slik» i en pågående konstruktivistisk og sosial prosess. Et av studiens hovedfunn er at det finnes artikler i materialet som indikerer et brudd fra henvisninger til minoritetens hudfarge i begynnelsen av perioden til kulturhenvisninger i slutten av perioden. Dette tyder på en endring i begrepsbruk fra en slags biologidiskurs til en miljødiskurs i minoritetsdekningen. Perioden fra slutten av 1800-tallet til om lag 1950 ses vanligvis på som en tid hvor en biologisk raseforståelse av mennesker råder. Det er derfor interessant at ingen skribenter forfekter en rasetenkning i noen av artiklene i hele utvalgsperioden. Derfor kan en si at de biologiske henvisningene i dette materialet ikke faller innunder en like statisk forklaringsmodell som i rasetenkningen. Samtidig er et annet av studiens hovedfunn at de mange henvisningene til kultur i slutten av utvalgsperioden ikke alltid viser til en klar dynamisk tanke om at mennesker «blir slik» i en pågående og ustoppelig prosess. Kulturhenvisningene er snarere av de mest statiske i hele materialet, da kulturer ofte behandles som grupper av statiske størrelser hvor visse kulturtrekk anses som overlegne eller underlegne andre kulturers trekk. Dette er en form for plassering av menneskes kulturtrekk i et slags verdimessig hierarki. I lys av disse hovedfunnene kan en si at pressedekningen av minoriteter i Norge har gått fra en biologidiskurs til en miljødiskurs i rent begrepslige overganger: det vises hyppig til minoriteters hudfarge i begynnelsen av perioden og en går gradvis over til en henvisning til kultur i slutten av perioden. Samtidig har ikke pressedekningen endret seg fra en klar statisk og biologisk forklaringsmodell til en tydelig dynamisk kulturmodell i logikk og bruksmåte.

Sammanfattning Syftet med denna studie är att undersöka hur genus görs i reklam för gymnasieskolor. Detta har gjorts genom text- och bildanalys av reklambroschyrer från 15 gymnasieskolor i Stockholms stad. Med en socialkonstruktionistisk utgångspunkt har analyserna gjorts utifrån teorier om reklam och genus. Analysen fann fem viktiga kategorier i materialet; utseende, kroppsspråk & agerande, segregation, samtalsdiskurs samt programmen & skolan. Dessa kategorier visar att det finns en dikotomi mellan killar och tjejer i materialet, vilken tydliggörs genom kläder, smink, accessoarer, hår. Vidare finns en tydlig skillnad i kroppsspråket och vad eleverna göra, generellt är tjejerna passiva medan killarna är aktiva, i de fall där tjejer tillåts vara aktiva kommer en av de andra kategorierna in och spelar en betydande roll, exempelvis tjejer kan sporta, men då avklätt. Kroppsspråket skiljs åt genom ett självsäkrare kroppsspråk och ett timidare. Det visade sig även finnas en stor segregation mellan könen på bilderna. En skillnad fanns även i elevernas tal, vad, hur, och i vilket sammanhang eleverna talade, exempelvis satta kilar sig själva i fokus medan tjejer pratade i ett allmänt perspektiv om skolan samt att man tillät killar komma till tals i akademiska sammanhang och tjejer i ickeakademiska sammanhang. Man kopplade även samman könen med olika yrken efter stereotypt manliga och kvinnliga yrken. Det fanns även en hierarkisk ordning i dikotomin där det manliga framställdes som norm och eftersträvansvärt. Nyckelbegrepp: skola, reklam, genus, dikotomi, utseende, kroppsspråk, agerande, segregation, diskurs, programmen.

Detta arbete syftar till att undersöka den numera nedlagda tidskriften Husmoderns innehållsmässiga utveckling från första numret 1917 till sista numret 1988. Vad vi har tittat specifikt på är hur skildringen av kvinnan i text och bild förändrades från decennium till decennium och därigenom hur ”idealkvinnan” framställdes i en viss tidsperiod. Detta har genomgående relaterats till den rådande tidsandan och samhällsklimatet, hur representationen av kvinnan såg ut vid en viss tidpunkt och hur Husmodern eventuellt påverkades av allehanda förändringar ute i samhället som på ett eller annat vis inverkade på kvinnans sociala ställning.   Genom närläsning av de utvalda texterna har vi använt oss av en kvalitativ text och bildanalys. Detta för att urskilja vissa språkliga särdrag och uttryck i hur kvinnan beskrivs och skildras i ett visst decennium.   Husmodern riktade sig till medelklassens husmor i staden. Den idealkvinna som framkommer i de första årgångarna inte bara speglar utan också skapar och upprätthåller ett borgerligt ideal. Från att som kvinna stå ensam med ansvaret för hemmet, dyker senare paret upp, som delar på ansvaret. Kvinnan går från att enbart beskrivas i typiskt kvinnliga egenskaper till att bli mer nyanserad. Tidningen går från att ägna större delen åt kvinnans särart till en livlig diskussion kring det socialt skapade könet. Samhället förändras av moderniseringen och de tekniska utvecklingarna och Husmodern tvingas följa med. I innehållet kan man skönja både medhåll och motstånd till förändringarna. Den behåller dock inslagen kring husmorssysslorna och tidningen är in i det sista, fylld med tips och råd kring det praktiska hushållsarbetet.     Fotnot: Denna uppsats har egentligen två författare, men den ena önskar att vara anonym.

Våren 2008 saknade 23,4 procent av de elever som slutade årskurs nio i grundskolan fullständiga betyg. Det innebär att de inte uppnådde betyget godkänt i ett eller flera av alla grundskolans ämnen. Detta är med andra ord ett potentiellt, om inte redan ett stort och konkret samhällsproblem vilket kan få förödande konsekvenser för den allmänna kompetensen i samhället i ett framtida perspektiv. Jag menar alltså helt enkelt att om utvecklingen fortsätter gentemot högre procenttal så kommer hela årskullar påverkas negativt i och med att färre och färre naturligt tar stegen in i gymnasiet och senare ut på arbetsmarknaden. Syftet med uppsatsen är att identifiera citat i vardera diskurs som påtalar riksdagspartiernas förslag till åtgärder samt tecken som har mer övergripande karaktär kring partiets politik som rör grundskolan. På detta sätt så vill jag påvisa hur partierna talar om den skola(grundskolan) som innehåller elever som inte klarar att möta betygsmålen i ett eller flera ämnen i årskurs nio. Finns det exempelvis en skillnad mellan de politiska blocken i hur man uppmärksammar och prioriterar de aspekter som underbygger det huvudsakliga problemet? Metoden kommer att bestå i att analysera text och för att möjliggöra det så kommer jag att nyttja diskursanalys enligt Laclau och Mouffes förhållningssätt. Diskursanalysen kommer att ge mig verktyg för att kunna skilja åt, kategorisera och analysera subjekt i vardera diskurs vilket gör att skillnaderna mellan de olika politiska partiernas ställning i frågan framträder.   De slutgiltiga resultaten visar på skillnader över de politiska blocken, främst vad gäller prioriteringar av vilka åtgärder som bör tas till. Kategorier som segregation och lärarens kompetens i grundskolan visade på skillnader mellan partierna och även i ett blockperspektiv. Man kan helt klart se en tydlig profil i differens mellan partierna och blocken kring vad man prioriterar och uppmärksammar som viktiga delar i sin politik vad gäller den skola som innehåller elever som inte klarar att möta betygsmålen i ett eller flera ämnen i årskurs nio.

I denna uppsats har innehållet i den första läroplanen för träningsskolan från 1973 och den senaste läroplanen för träningsskolan från 2011 analyserats och jämförts. Analysen har genomförts med hjälp av diskursanalys utifrån syftet att undersöka hur syftet/målet med träningsskolan har förändrats från 1970-tal till 2010-tal.    Utifrån analysen av de båda läroplanerna har jag identifierat det jag kallar integreringsdiskursen. Den gemensamma integreringsdiskursen för syftet/målet med utbildningen är att eleven ska var en integrerad aktiv del i samhället. Eleverna ska bli så självständig och trygga som möjligt för att känna en frihet i sin tillvaro. Den gemensamma integreringsdiskursen för syftet/målet med utbildningen som har identifieras i min undersökning är möjligen inte så förvånande då en relativt oförändrad handikapspolitik har bedrivits under den tid som passerat mellan läroplanerna. Handikappolitiken har varit snarlik sedan 1960 talet fram till idag. De mål som formulerades och eftersträvades under 1960 talet var integrering och normalisering. De var sedan desamma under 1980 och 1990 talet. Ledorden idag är ökad möjlighet till normala livsvillkor, en integrering i lokalsamhället och ett ökat samhällsdeltagande. Handikappolitikens formuleringar kan ha förändrats men dess innebörd, innehåll och avtryck i läroplanerna är uppenbarligen väldigt lika.    En märkbar skillnad mellan innehållet i integreringsdiskursen som identifierat i både läroplanen utgiven 1973 och läroplanen utgiven 2011 har framkommit. I jämförelsen av innehållet i integreringsdiskursen framkommer att de har samma fokus för samhällsdeltagande förutom när det kommer till arbete eller utförande av någon slags arbetsuppgift. Läroplanen från 1973 uttrycker att eleven bör komma i arbete medan ingen sådan fokus återfinns i läroplanen från 2011.

Utgångspunkten är att texters tolkningar har betydelse för såväl individer som samhälle genom att budskap relateras till attityder och uppfattningar av betydelse för den samhälleliga kontexten vari människor jämförs och jämför sig själva gentemot rådande diskursiva normer där det handlar om makt och definitionsmakt samt normalitet och avvikelse (Burr 2003:68f, Fairclough 1992). Här framträder media med sina val av formuleringar som starkt bidragande till upprätthållande av nämnda normativa diskurser (Fox 1993:13, Bildtgård 2002). De analyserade artiklarna visar prov på olika former av retoriska grepp och bygger i hög grad på argumentation. Formuleringarna varnar och oroar, till och med mer än vad de gör nytta, för trots att upplysningen är viktig, menar jag att det behöver finnas balans i budskapen samt betoning av hur människor kan förhålla sig till dem, för att som Arkin betonar, uppleva personlig kontroll (i Jarlbro 2010:81f). Arkin menar också att riskbedömning är ett svårt område oavsett målgrupp eftersom det tenderar att vara svårt att bedöma om och i så fall i vilken omfattning det kan drabba individen själv (i Jarlbro 2010:81f). När jag analyserade artiklarna fann jag således mer frågor än svar och lösningar kring budskapen. Att efter läsning välja att följa uppmaningen; "Skippa sura drycker!" innebär potentiella konsekvenser, som inte lyfts av artikelförfattarna, men som jag menar är relevanta att titta närmare på. Dels finns det en risk att barn väljer läsk hellre än juice vid exempelvis frukost och dels finns en risk att människor väljer bort tandborstning av rädsla för frätskador. Därför menar jag att artiklarna med sina budskap har varit värdefulla att analysera för att få syn på såväl språkliga som sociala tolkningar och konsekvenser för individ och samhälle där det behövs ett helhetsperspektiv på de båda utifrån en tanke om hållbar livsstil och hälsa.

Syftet med uppsatsen är att studera hur Aftonbladet och Dagens Nyheter har beskrivit partiet Svoboda kopplat till situationen i Ukraina som utspelat sig under 2013-2014 kallat Euromajdan.

Uppsatsens syfte är att studera diskursen om mångfald i Stockholms kommun genom en analys av fjorton mångfaldsplaner samt två intervjuer med representanter för olika stadsdelsförvaltningar. De tre frågor vi ställt vårt material är hur ”mångfald” definieras, hur mångfaldsarbetet beskrivs samt hur ”etnicitet” och ”etnisk mångfald” konstrueras. Fokus i uppsatsen är etnisk mångfald. Uppsatsen antar ett socialkonstruktivistiskt perspektiv och det teoretiska ramverket består av diskursteori samt begrepp och idéer hämtade från kritisk litteratur om mångfald. Det empiriska materialet består av både skriftliga dokument (mångfaldsplaner) och intervjutranskriptioner. Materialet analyseras med hjälp av diskursanalytisk metod. Uppsatsens viktigaste slutsatser är, för det första, att mångfald definieras på tre olika sätt: utifrån diskrimineringslagens kategorier, ur ett jämlikhetsperspektiv samt ur ett nyttoperspektiv. Dessutom råder det ett antagonistiskt förhållande, det vill säga en kamp, mellan jämlikhetsdiskursen och den ekonomiska diskursen gällande hur mångfald ska definieras och hur mångfaldsarbetet ska tolkas. För det andra fann vi att mångfaldsarbetets olika mål och medel ofta är vaga eller obefintliga och att mångfaldsplanerna i detta avseende är mindre utvecklade än jämställdhetsplanerna. För det tredje fann vi att etnicitet och etnisk tillhörighet konstrueras utifrån vad som inte är ”svensk och svenskhet”.

Föreliggande uppsats ämnar studera hur pedagoger som arbetar inom förskolans resursavdelningar genom sitt tal konstruerar barnen i behov av särskilt stöd samt försöka förstå vilka konsekvenser en särskiljande praktik får för dessa konstruktioner. Studien är genomförd på tre resursavdelningar i en kommun i Sverige. Metoden som används i undersökningen är kvalitativa gruppintervjuer med arbetslag som fokusgrupper. Som underlag vid intervjuerna har frågeområden funnits men samtalen har tagit olika form beroende på vad informanterna har valt att lyfta. Det empiriska materialet har sedan analyserats med hjälp av en verktygslåda hämtad från kritisk diskursanalys. Resultaten tyder på att pedagogerna konstruerar barnen i behov av särskilt stöd utifrån kategorier kopplade till deras särskilda behov som t.ex. diagnoser. Vid talet om barnen i behov av särskilt stöd är det vanligare förekommande med begrepp hemmahörande i en medicinsk diskurs snarare än i en pedagogisk diskurs. Barnhabiliteringen ses som en viktig instans för att förstå vilket slags stöd barnen i behov av särskilt stöd behöver. Diskursen om barnet i behov av särskilt stöd reproduceras genom, för verksamheten, meningsbärande konstruktioner och utmanas då normen för dessa konstruktioner bryts.

Zugl.: Münster (Westfalen), Universiẗat, Diss., 2007.