This thesis discusses taxation of benefits, which shareholders and company leaders can enjoy from close corporations. The Government said in the government bill lead- ing to the amendments regarding taxation of benefits, that it should be the possibility alone to enjoy benefits that should be the reason to impose taxes on company lead- ers. The Swedish tax agency (Skatteverket) has agreed to that statement. In other words, it isn’t necessary that someone actually enjoys the company’s assets for pri- vate use, it is enough that they have the right of disposal of them in order to be taxed. The question that arises is how a benefit can be defined as something you can enjoy rather then something you actually enjoy. The objective of this thesis is to straighten out if there are legal grounds for imposing taxes on company leaders just because they have the right of disposal to the compa- ny’s assets, and in that case which those legal grounds are. Different courts have interpreted the law in different ways in a number of cases, which this thesis gives an account of. In summery, the conclusion is that there are a legal grounds for imposing these taxes on company leaders because of their right of disposal to the company’s assets. The case law has interpreted the law and the gov- ernment bill, and from that interpretation developed a rule that declares that owners and leaders in close corporations shall be taxed based on their right of disposal. The reason for this is that the vision for the enactor is to reach neutrality between people who run and own companies and people who are employed in a regular way. The rule that assess company leaders in close corporations because of their right of disposals preventing people from letting their company pay their private cost of living.

No description available.

<p>I denna uppsats är syftet att undersöka var gränsen mellan icke avdragsgill gåva och sponsring går med särskild fokus på idrottssponsring. Sponsring har ingen klar och enhetlig definition och det finns heller ingen lagtext som behandlar sponsring. Istället får utgifterna hänföras till någon kostnadskategori som skatterätten kan identifiera. Kostnaderna hänförs oftast till IL 16 kapitlet 1-2 §§, där det klargörs att utgifterna måste varit till för förvärvande och bibehållande av inkomster för sponsorn. Ett annat krav som behöver uppfyllas är att sponsorn mottagit en motprestation och att värdet av denna överensstämmer med bidragets värde. Det krävs även att motprestationen utnyttjas av sponsorn för att gåva inte ska föreligga.</p><p>Gällande sponsring har det genom åren förekommit en del oklarheter och uppmärksammade fall inom området. De mest uppmärksammade fallen, och som betraktas som grundläggande riktlinjer inom sponsring, är Pharmacia- samt Falconmålet. Utifrån dessa domar, samt rättsfall med inriktning på sponsring av idrott gör vi en gränsdragning mellan icke avdragsgill gåva och sponsring.</p><p>De slutsatser vi kan dra är:</p><p>-          Det krävs att sponsorn utnyttjar dispositionsrätten av varumärket eller symbolen för att avdrag ska medges. Finns det ingen direkt anknytning mellan sponsorns och mottagarens verksamhet kan inte avdrag medges, eftersom utgifterna inte varit för att förvärva och bibehålla inkomster.</p><p>-          Vid reklamskyltar krävs det att skylten kan härledas till sponsorn och har rätt placering och utformning.</p><p>-          Vid biljetter som motprestation är det enkelt att göra en värdering eftersom de har ett marknadsvärde. För att avdrag skall medges krävs det att biljetterna utnyttjas och redovisas av sponsorn.</p><p>-          Bolag som väljer att bidra till en idrottsanläggning beviljas inte avdrag för personalvård i de fall bolagets anställda endast utgör 70 % eller lägre av de yrkesverksamma på orten.</p>

I denna uppsats är syftet att undersöka var gränsen mellan icke avdragsgill gåva och sponsring går med särskild fokus på idrottssponsring. Sponsring har ingen klar och enhetlig definition och det finns heller ingen lagtext som behandlar sponsring. Istället får utgifterna hänföras till någon kostnadskategori som skatterätten kan identifiera. Kostnaderna hänförs oftast till IL 16 kapitlet 1-2 §§, där det klargörs att utgifterna måste varit till för förvärvande och bibehållande av inkomster för sponsorn. Ett annat krav som behöver uppfyllas är att sponsorn mottagit en motprestation och att värdet av denna överensstämmer med bidragets värde. Det krävs även att motprestationen utnyttjas av sponsorn för att gåva inte ska föreligga. Gällande sponsring har det genom åren förekommit en del oklarheter och uppmärksammade fall inom området. De mest uppmärksammade fallen, och som betraktas som grundläggande riktlinjer inom sponsring, är Pharmacia- samt Falconmålet. Utifrån dessa domar, samt rättsfall med inriktning på sponsring av idrott gör vi en gränsdragning mellan icke avdragsgill gåva och sponsring. De slutsatser vi kan dra är: -          Det krävs att sponsorn utnyttjar dispositionsrätten av varumärket eller symbolen för att avdrag ska medges. Finns det ingen direkt anknytning mellan sponsorns och mottagarens verksamhet kan inte avdrag medges, eftersom utgifterna inte varit för att förvärva och bibehålla inkomster. -          Vid reklamskyltar krävs det att skylten kan härledas till sponsorn och har rätt placering och utformning. -          Vid biljetter som motprestation är det enkelt att göra en värdering eftersom de har ett marknadsvärde. För att avdrag skall medges krävs det att biljetterna utnyttjas och redovisas av sponsorn. -          Bolag som väljer att bidra till en idrottsanläggning beviljas inte avdrag för personalvård i de fall bolagets anställda endast utgör 70 % eller lägre av de yrkesverksamma på orten.

No description available.

No description available.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.