Sammanfattning Bakgrund: Årligen drabbas många patienter av dysfagi efter Stroke. Komplikationer till följd av dysfagi är undernäring, uttorkning, lunginflammation. Syftet: Studiens syfte var att beskriva patienters upplevelser av dysfagi efter stroke. Metod: En beskrivande litteraturstudie som byggt på 12 vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Resultat: Studien visade att patienter med dysfagi upplevde olika, berodde på hur de hade levt innan eller hade olika inställningar gentemot dysfagi komplikationer. Deras upplevelser var en rad olika sociala begränsningar såsom att de blev beroende av andra, samt de hade en skamkänsla vid måltiden i offentliga miljöer på grund av dregling av maten. De flesta patienter med dysfagi upplevde rädsla av kvävning vid måltiden. Patienterna hade inte fått tillräcklig information om hur de skulle äta säkrare. Hoppet var en viktig faktor för patienterna att återhämta sig. Patienterna har blivit begränsad på grund av deras funktionsnedsättning och detta kunde vara ett hinder för deras sociala liv. Vissa patienter minskade sina familjekontakter och i vissa fall kunde patienterna få tanken om självmord. Slutsats: Dysfagi innebär en fullständig livsförändring för patienter då alla synvinklar av livet berörs. Denna litteraturstudie har funnit att patienter upplever dysfagi som övervägande negativt. Studien visar att utbildningsgraden hos patienter med dysfagi har ett resultat på genomförande och hantering av dysfagi. Trots dysfagi ville många patienter återställa ett normalt liv. Slutligen visade att patientutbildning kan minska aspirationspneumoni och höja vårdkvaliteten.

Årligen drabbas cirka 1600 personer i Sverige av cancer i huvud och halsområdet. Cancer i orofarynx har den snabbaste ökning av de olika huvud- och halscancerformerna vidare är tonsillcancer den vanligaste formen av orofaryngeal cancer. Dysfagi är en vanlig bieffekt för dessa patienter både till följd av tumören och av biverkningar från behandlingen som vanligtvis är radiologisk. I föreliggande studie undersöks den radiologiska behandlingens långsiktiga effekter på sväljförmåga och nutritionsstatus samt huruvida patienterna mottagit logopedisk kontakt för sina sväljsvårigheter. Detta har gjorts genom en retrospektiv journalgranskning av patienter som erhållit vård på Gävle sjukhus mellan åren 2004–2016. Sväljsvårigheter har bedömts med skattningsskalan ”the funktional oral intake scale”. Resultaten i föreliggande studie visar på att en majoritet av de patienter som överlevt återgår till ett fullt funktionellt ätande cirka ett år efter behandling med viss variation beroende på upplägg av behandling. Gällande patienternas nutritionsstatus ses den största viktminskningen vid sex månader efter behandling hos män och tolv månader för kvinnor. Vidare visar resultaten att 100 % av deltagarna vårdade efter 2013 mottog logopedisk kontakt, tidigare år hörde detta till ovanligheten. / Head and neck cancer affects about 1600 people yearly in Sweden. Oropharyngeal cancer has the fastest increase of the different forms of head and neck cancer, and tonsillar cancer is the most common oropharyngeal cancer. A common side effect in these cancer patients is dysphagia, both due to the tumor and its treatment, usually radiation therapy. This study examines long-term radiation effects on swallowing ability and nutrition status and whether these patients have been offered care by a licensed speech and language therapist. This was done using a retrospective medical record review on patients who received care at Gävle Hospital during the years 2004 – 2016. Swallowing difficulties have been evaluated using the “functional oral intake scale”. The study results show that most participants return to functional eating after one or two years of treatment. Considering the patients nutritional status does weight seem to have an all-time low at six months for men and at twelve months for women. Moreover, does the results show that a 100% of the patients treated after 2013 where offed contact with a speech and language therapist, earlier years this was not the norm.

Sammanfattning Bakgrund I dagsläget saknas normvärden för läpp- och tungkraft hos friska personer och dess korrelation med sväljkapacitet, samt hur de skiljer sig mellan olika åldrar och kön. När dessa normvärden fastställs kan det möjliggöra en differentiering mellan normal och avvikande läpp- och tungkraft. Syfte  Syftet med studien var att samla in normdata för läpp- och tungkraft och sväljkapacitet för friska personer (över 20 år) och personer med misstänkt dysfagi (MD)/dysfagi detta för att jämföra resultaten mellan grupperna. Ett sekundärt syfte var att undersöka korrelationen mellan läpp- och tungkraft och sväljkapacitet. Metod  Studien omfattade 104 deltagare varav 84 friska personer och 20 personer med MD/dysfagi. Läppkraft mättes med en läppkraftsmätare (Sauter FH 500) och tungkraft med Iowa Oral Performance Instrument (IOPI). Sväljkapaciteten hos deltagarna mättes med Timed Water Swallow Test (TWST). För att analysera datat användes T-test, one-way ANOVA och Pearsons korrelationskofficent.  Resultat  Studien fann att män hade en signifikant högre läppkraft än kvinnor. En svag positiv korrelation hittades mellan en högre sväljkapacitet och en högre läpp- och tungkraft. Den friska gruppen hade en signifikant högre sväljkapacitet än gruppen med MD/dysfagi.  Slutsatser Resultaten från denna studie påvisar att män har en signifikant högre läppkraft, men inga andra skillnader hittades mellan kön eller ålder gällande läpp- och tungkraft. Mätning av endast läpp- och tungkraft anses inte tillräcklig för att identifiera potentiell dysfagi. Däremot tyder resultaten på att en lägre sväljkapacitet kan indikera sväljsvårigheter.

<p>Bland den äldre befolkningen är det relativt vanligt med någon form av sväljsvårigheter, dysfagi. Tidigare studier har visat att mellan 30 och 70 procent av boende inom äldreomsorgen har sväljbesvär. I dagsläget har de flesta äldreboenden i Östergötland inte tillgång till logoped. I föreliggande studie användes metoden Single Subject Experimental Design med upplägget ABB. Flera måltidsobservationer utfördes på de två deltagarna. I dessa observationer studerades tecken på s såsom hostningar, rosslingar, upprepade sväljningar och trögutlöst sväljreflex. Pulsoximeter användes för att öka säkerheten i mätningarna. I interventionsfaserna hölls två föreläsningar om dysfagi för personalen på det berörda äldreboendet. Syftet var att undersöka huruvida dessa föreläsningar förbättrade deltagarnas sväljförmåga. Dysfagi fanns hos båda deltagarna, dock med olika slags symtom. Personalen på boendet konsistensanpassade viss mat som primärt sväljfrämjande åtgärd redan innan studiens början. När detta utfördes hade det en positiv effekt hos båda deltagarna i form av färre tecken på dysfagi vid måltidsobservationerna. Vid föreläsningarna var deltagarantalet lågt, vilket kan ha bidragit till att ingen markant förändring hos deltagarna kunde observeras. Det kan konstateras att ett interventionsupplägg i form av två föreläsningar inte är tillräckligt för att göra skillnad när det gäller dysfagi. Tydligt är dock att behovet av kunskap om dysfagi på äldreboenden är stort.</p>

No description available.

Bland den äldre befolkningen är det relativt vanligt med någon form av sväljsvårigheter, dysfagi. Tidigare studier har visat att mellan 30 och 70 procent av boende inom äldreomsorgen har sväljbesvär. I dagsläget har de flesta äldreboenden i Östergötland inte tillgång till logoped. I föreliggande studie användes metoden Single Subject Experimental Design med upplägget ABB. Flera måltidsobservationer utfördes på de två deltagarna. I dessa observationer studerades tecken på s såsom hostningar, rosslingar, upprepade sväljningar och trögutlöst sväljreflex. Pulsoximeter användes för att öka säkerheten i mätningarna. I interventionsfaserna hölls två föreläsningar om dysfagi för personalen på det berörda äldreboendet. Syftet var att undersöka huruvida dessa föreläsningar förbättrade deltagarnas sväljförmåga. Dysfagi fanns hos båda deltagarna, dock med olika slags symtom. Personalen på boendet konsistensanpassade viss mat som primärt sväljfrämjande åtgärd redan innan studiens början. När detta utfördes hade det en positiv effekt hos båda deltagarna i form av färre tecken på dysfagi vid måltidsobservationerna. Vid föreläsningarna var deltagarantalet lågt, vilket kan ha bidragit till att ingen markant förändring hos deltagarna kunde observeras. Det kan konstateras att ett interventionsupplägg i form av två föreläsningar inte är tillräckligt för att göra skillnad när det gäller dysfagi. Tydligt är dock att behovet av kunskap om dysfagi på äldreboenden är stort.

Dysfagi, sväljningssvårigheter, kan följa som sekundärt symptom till en annan sjukdom, exempelvis stroke. För att patienter med dysfagi ska få bästa möjliga vård är ett väl fungerande teamarbete av yttersta vikt. Det är logopeden som utför bedömning vid sväljningssvårigheter samt ger råd och rekommendationer. De teammedlemmar som har störst daglig kontakt med berörda patienter och som är närvarande i matningssituation är omvårdnadspersonal såsom sjuksköterskor och undersköterskor. Det åligger i många fall dem att mata patienter på ett säkert och tryggt sätt samt att även i övrigt följa de råd och rekommendationer som givits. Av tidigare utländska studier framgår att råd och rekommendationer av olika anledningar inte alltid efterföljs. Syftet med denna studie var att undersöka hur omvårdnadspersonalen på svenska vårdavdelningar ser på logopediska råd och rekommendationer gällande sväljningssvårigheter samt hur samarbetet med logoped upplevs fungera. Datainsamlingsmetod var fokusgruppsdiskussioner där sjuksköterskor (n=6) och undersköterskor (n=5) deltog. Dessa utfördes på två olika strokeavdelningar på sjukhus i södra Sverige. I studien framkom att deltagarna uppfattade samarbetet med logoped som givande. Råd och rekommendationer upplevdes generellt vara genomförbara men tidsbrist uppgavs vara den största orsaken till att de inte kunde efterföljas. I jämförelse de två avdelningarna emellan framkom att det på den avdelning där logopedresurs dagligen fanns att tillgå gick lättare att efterfölja råd och rekommendationer. På avdelningen där logoped endast fanns att tillgå två till tre dagar i veckan utgjorde tidsbrist ett stort problem, vilket resulterade i att råd och rekommendationer inte kunde efterföljas i samma utsträckning. Denna studie är enbart baserad på omvårdnadspersonalens upplevelser. I kommande studier skulle det därför vara intressant att även göra faktiska observationer ute på avdelningar samt undersöka hur logopeder uppfattar situationen.

Dysfagi betyder svårt att svälja och innefattar många olika problem. Det kan vara svårigheter med att få födan att passera från munnen bakåt till svalget, att riskera att få ner mat och dryck i lungorna vilket ger lungkomplikationer. En känsla av att maten fastnar i bröstet men också ett hot om isolering. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka patientens egna upplevelser av måltidssituationer, hur malnutrition kan förebyggas samt vilka omvårdnadsåtgärder som underlättar ätandet för patienter som i samband med en stroke drabbats av dysfagi. Artiklar har sökts i databaserna Blackwell Synergy, Swemed+, Elin@Dalarna och Medline. Manuellt har litteratur sökts på Ludvika Kommuns bibliotek och bland tidigare studielitteratur. Urvalet begränsades till att beröra patienter som fått dysfagi i samband med en stroke vidare skulle artiklarna ha en relevans till syfte och frågeställning. Till resultat delen har 12 artiklar använts. Munvård och konsistensanpassning av mat och dryck är omvårdnadsåtgärder som visat sig ge bra resultat vidare är det viktigt med lugn vid matbordet och att måltiden får ta den tid den tar. Att dricka en kopp kaffe kan ta en timme för en person med dysfagi. Nyttan av information och tips om olika knep, tekniska hjälpmedel och träning är inte att förringa.

Vid dysfagi är pneumoni en vanlig komplikation som ger ökade kostnader för vården, ett ökat lidande för patienter samt leder till fler dödsfall. Omvårdnadsåtgärder som minskar risken för pneumoni är därför av betydelse att identifiera. Syftet med denna litteraturstudie var att i vetenskapliga artiklar identifiera omvårdnadsåtgärder sjuksköterskan kan tillämpa som minskar risken för pneumoni vid dysfagi. I tio vetenskapliga artiklar utlästes sex kategorier via databearbetning. I resultatet identifierades att vinkeln på ryggen i sittande läge var viktigt att ta hänsyn till, användningen av vätskor med låg viskositet hade en förebyggande effekt och en intervention där hakan fälldes ner mot bröstet vid sväljning skyddade mot aspiration. Ytterligare forskning kan vara av intresse gällande omvårdnadsåtgärder vid pneumoni och den forskning som förekommer vid pneumoni i akutvården kan eventuellt ha effekt även på andra former av pneumoni. I NANDA hade en omvårdnadsdiagnos för risk för pneumoni varit till fördel för sjuksköterskeprofessionen då det hade underlättat införandet av omvårdnadsåtgärder. / Pneumonia is a common complication in correlation with dysphagia, it leads to increased healthcare costs, an increase in deaths and suffering for the patient. It is significant to identify nursing interventions that decrease the risk of pneumonia. The aim of this literature review was to identify nursing interventions in research articles which a nurse can implement to decrease the risk of pneumonia in correlation with dysphagia. Ten articles where reviewed and six categories were identified. It was found in the results that at an sitting position the angle of the back was important, using liquids with a low viscosity had a preventing effect and an intervention where the neck was flexed forward and the chin was placed to the chest gave protection against aspiration. It can be interesting to do further research about nursing interventions in correlation with pneumonia and the available research about pneumonia in an emergency care setting might also be useful in other forms of pneumonia. To facilitate the introduction of nursing interventions against pneumonia a nursing diagnosis for the risk for pneumonia in NANDA would be useful for the nursing profession.

Dysfagi, sväljningssvårigheter, är en vanlig komplikation vid Alzheimers sjukdom och är väl utforskat i det sista av de tre stadierna vid demens (lindrig, måttlig och svår). Sväljningssvårigheter som har kopplats samman med Alzheimers sjukdom är ett förändrat ätbeteende, reducerad höjning av larynx och en längre oral fas. Syftet med studien var att undersöka om och vilka symtom vid dysfagi som kan ses i de tidigare stadierna av Alzheimers sjukdom vid användning av icke-invasiva undersökningsmetoder. En enkätundersökning med 16 deltagare och en sväljningsscreening med fyra deltagare genomfördes. Sväljningsscreeningen bestod av fyra delar: oralmotorik, sväljningstest och sväljningskapacitetstest med vatten och tuggfunktion. Resultaten från enkäten visade ingen högre andel med sväljningssvårigheter i den testade gruppen jämfört med tidigare forskning av normalpopulationen. Inga signifikanta samband mellan olika parametrar såsom poäng på Mini Mental Test (MMT), tid för diagnos och poäng på enkäten hittades. Resultaten från sväljningsscreeningen visade en tendens till förlängd orofaryngeal fas vid ett sväljningskapacitetstest vilket indikerar att undersökning av sväljningskapacitet kan vara en användbar metod för att identifiera tidiga sväljningssvårigheter vid Alzheimers sjukdom. Testet är lätt att genomföra och inte tidskrävande. / Dysphagia, eating disorders, is a common complication associated with Alzheimer’s disease and has been studied extensively in the three late stages of dementia (mild, moderate and severe). Eating disorders that have been linked to Alzheimer’s disease are a changed eating behaviour, reduced laryngeal elevation and a prolonged oral phase. The purpose of this study was to investigate if and which symptoms of dysphagia can be identified using non-invasive methods. A survey with 16 participants and a swallowing screening with four participants were conducted. The swallowing screening consisted of four parts: oral motor abilities, a swallowing test and a swallowing capacity test with water and chewing function. The results from the survey did not show an increased prevalence of eating disorders in the test group compared to what previous research suggests could be expected for the normal population. No significant correlations between parameters such as Mini Mental Test (MMT), time elapsed since diagnosis or score of the survey were found. The results from the swallowing screening showed a tendency towards a prolonged oropharyngeal phase in a swallowing capacity test, indicating that examination of swallowing capacity could be a useful method for identifying early eating disorders in Alzheimers disease. The test is easy to perform and is not time consuming.