I studien utreds EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen och missbruksdoktrinens rättsliga ställning. Med missbruksdoktrinen menas all praxis från EG-domstolen som behandlar missbruk av EG-rätten. Syftet med studien är dels att klargöra konceptet missbruksdoktrinen och dels att utreda huruvida missbruksdoktrinen återspeglar en allmän princip som stadgar att EG-rätten inte får missbrukas. Studien fokuserar särskilt på skatterättsområdet. För att utreda EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen analyseras relevanta rättsfall i kronologisk ordning. Urvalet av rättsfall har gjorts genom en undersökning av vilka rättsfall som behandlas i doktrinen. Missbruk av EG-rätten har konstaterats föreligga i två olika situationer. Dels när nationell lagstiftning har undvikits genom åberopande av EG-rätten. Dels när villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts på ett konstruerat sätt med syfte att få en förmån. Om en person åberopar EG-rätten för att undvika nationell lagstiftning kan nationella medel mot missbruk användas för att förhindra att EG-rätten missbrukas. Det krävs då att de nationella medlen har instiftats med hänsyn till allmänintresset och att de inte är diskriminerande. Dessutom krävs att medlen angriper endast missbrukliga förfaranden. När villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts genom konstruerade förfaranden, ska nationella domstolar tillämpa missbrukstestet. Missbrukstestet formulerades för första gången i mål 110/99, Emsland-Stärke GmbH mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas, REG 2000, s. I-11569. Enligt testet kan en person nekas en förmån om de formella villkoren för att få förmånen har uppfyllts, men det inte har varit i enlighet med syftet med den aktuella EG-rättsbestämmelsen att tillerkänna personen förmånen. Vidare krävs att förmånen har beviljats genom att förutsättningarna för att få den har konstruerats och att förfarandet har genomförts i syfte att erhålla den. Missbrukstestet modifierades för att kunna tillämpas på mervärdesskatteområdet i och med mål C-255/02, Halifax plc, Leeds Permanent Development Services Ltd och County Wide Property Investments Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, REG 2006, s. I-01609. Av praxis framgår att det finns en princip om att det är förbjudet att missbruka EG-rätten. Avsikten med att utreda huruvida den är en allmän princip är att principens rättsliga ställning därmed klargörs. Allmänna principer har samma rättskällevärde som fördragen och ska respekteras på alla områden inom EG-rätten. Av utredningen framgår att principen om förbud mot missbruk av EG-rätten har tolkats i anslutning till flera olika fördragsbestämmelser, förordningsbestämmelser och direktivsbestämmelser. På mervärdesskatteområdet och området för direkta skatter utreds tolkningen av missbruksdoktrinen mer djupgående än i övriga rättsfallsanalyser i utredningen. Genom en analys av mål C-196/04, Cadbury Schweppes plc och Cadbury Schweppes Overseas Ltd mot Commissioners of Inland Revenue, REG 2006, s. I-07995, framgår att det rör sig om en allmän princip emedan principen tolkas innan tolkningen av två fördragsbestämmelser företas. EG-domstolen använder sig nämligen av de allmänna principerna när den tolkar fördragens bestämmelser. EG-domstolen erkänner senare, i mål 321/05, Hans Markus Kofoed mot Skatteministeriet, REG 2007, s. I-05795, principen om förbud mot missbruk av EG-rätten som en allmän princip.

EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna. Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta. 8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen. Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip. [1] SFS 1994:200.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa den komplexitet begreppet affärsmässighet rymmer och bidra till förståelse för hur synen på begreppet affärsmässighet kan variera beroende på vem som har att tolka begreppet och vart dess intressen vilar. Jag försöker fastställa inom vilka gränser en transaktion ska hålla sig för att anses som affärsmässig och vad som är avgörande för att kunna motivera en räntebetalning på affärsmässiga skäl. Jag prövar också huruvida de nya reglernas krav på att ett förfarande ska vara huvudsakligen affärsmässigt motiverat för att erhålla ränteavdrag är förenligt med EG-rätten, särskilt med hänsyn till etableringsfriheten. Ämnet rymmer utan tvivel ett aktuellt värde i den juridiska debatten eftersom reglerna i skrivande stund nyligen antagits och trätt i kraft och därför ej ännu har blivit föremål för prövning i domstol. I väntan på rättstillämparens bedömning av hur en tillämpning av reglerna kommer att se ut kan uppsatsen tjäna som en sammanfattning av den problematik som uppmärksammats på området samt kanske bidra till att väcka ytterligare frågeställningar kring ämnet. Uppsatsen riktar sig därför till alla läsare som finner intresse i ämnet men som, på grund av ämnets relativt komplexa karaktär, till viss del även är insatt i den problematik som presenterats i problembakgrunden.

<p>I studien utreds EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen och missbruksdoktrinens rättsliga ställning. Med missbruksdoktrinen menas all praxis från EG-domstolen som behandlar missbruk av EG-rätten. Syftet med studien är dels att klargöra konceptet missbruksdoktrinen och dels att utreda huruvida missbruksdoktrinen återspeglar en allmän princip som stadgar att EG-rätten inte får missbrukas. Studien fokuserar särskilt på skatterättsområdet.</p><p>För att utreda EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen analyseras relevanta rättsfall i kronologisk ordning. Urvalet av rättsfall har gjorts genom en undersökning av vilka rättsfall som behandlas i doktrinen. Missbruk av EG-rätten har konstaterats föreligga i två olika situationer. Dels när nationell lagstiftning har undvikits genom åberopande av EG-rätten. Dels när villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts på ett konstruerat sätt med syfte att få en förmån.</p><p>Om en person åberopar EG-rätten för att undvika nationell lagstiftning kan nationella medel mot missbruk användas för att förhindra att EG-rätten missbrukas. Det krävs då att de nationella medlen har instiftats med hänsyn till allmänintresset och att de inte är diskriminerande. Dessutom krävs att medlen angriper endast missbrukliga förfaranden.</p><p>När villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts genom konstruerade förfaranden, ska nationella domstolar tillämpa missbrukstestet. Missbrukstestet formulerades för första gången i mål 110/99, Emsland-Stärke GmbH mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas, REG 2000, s. I-11569. Enligt testet kan en person nekas en förmån om de formella villkoren för att få förmånen har uppfyllts, men det inte har varit i enlighet med syftet med den aktuella EG-rättsbestämmelsen att tillerkänna personen förmånen. Vidare krävs att förmånen har beviljats genom att förutsättningarna för att få den har konstruerats och att förfarandet har genomförts i syfte att erhålla den. Missbrukstestet modifierades för att kunna tillämpas på mervärdesskatteområdet i och med mål C-255/02, Halifax plc, Leeds Permanent Development Services Ltd och County Wide Property Investments Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, REG 2006, s. I-01609.</p><p>Av praxis framgår att det finns en princip om att det är förbjudet att missbruka EG-rätten. Avsikten med att utreda huruvida den är en allmän princip är att principens rättsliga ställning därmed klargörs. Allmänna principer har samma rättskällevärde som fördragen och ska respekteras på alla områden inom EG-rätten. Av utredningen framgår att principen om förbud mot missbruk av EG-rätten har tolkats i anslutning till flera olika fördragsbestämmelser, förordningsbestämmelser och direktivsbestämmelser.</p><p>På mervärdesskatteområdet och området för direkta skatter utreds tolkningen av missbruksdoktrinen mer djupgående än i övriga rättsfallsanalyser i utredningen. Genom en analys av mål C-196/04, Cadbury Schweppes plc och Cadbury Schweppes Overseas Ltd mot Commissioners of Inland Revenue, REG 2006, s. I-07995, framgår att det rör sig om en allmän princip emedan principen tolkas innan tolkningen av två fördragsbestämmelser företas. EG-domstolen använder sig nämligen av de allmänna principerna när den tolkar fördragens bestämmelser. EG-domstolen erkänner senare, i mål 321/05, Hans Markus Kofoed mot Skatteministeriet, REG 2007, s. I-05795, principen om förbud mot missbruk av EG-rätten som en allmän princip.</p>

<p>I uppsatsen utreds de svenska personaloptionsreglernas förenlighet med EG-rätten. I 10 kap. 11 § 2 st. 2 p. IL framgår att då en i Sverige obegränsat skattskyldig person upphör att vara bosatt eller att stadigvarande vistas i Sverige likställs flytten med att personaloptionen utnyttjas och skall därför beskattas. Beskattning sker av ännu inte realiserade tillgångar med anledning av utflyttningen. Den typen av beskattning som följer av personaloptionsreglerna är ett exempel på en så kallad exit-skatt.</p><p>Första steget i utredningen består i att bestämma huruvida personaloptionsreglerna kan utgöra ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital inom unionen. Då hindret uppställs av hemvistlandet är det enligt vår terminologi att ses som ett hemstatshinder då det kan avskräcka landets medborgare eller bosatta från att utnyttja rätten till fri rörlighet. Vi har kommit till slutsatsen att de svenska personaloptionsreglerna utgör ett otillåtet hemstatshinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital.</p><p>Andra steget utgörs av att utreda huruvida de svenska personaloptionsreglerna kan rättfärdigas genom fördraget eller rule of reason-testet. Vad det gäller fördragets bestämmelser om avsteg från principen om fri rörlighet i artiklarna 39 och 58 EG anser vi inte att dessa kan berättiga exit-skatt-bestämmelsen i personaloptionsreglerna. Under rule of reason-testet prövas rättfärdigandegrunderna skattesystemets inre sammanhang, effektiv skattekontroll och behovet av att förhindra skatteflykt i förhållande till personaloptionsreglerna. Med hänsyn till praxis från EGD och analysen i uppsatsen synes personaloptionsreglerna inte kunna rättfärdigas genom dessa.</p><p>Då vi anser att bestämmelsen i 10 kap. 11 § 2 st. 2 p. IL inte kan berättigas vare sig genom fördraget eller rule of reason-testet utgör regeln således ett otillåtet hemstatshinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital. Konsekvensen av att ett hinder anses otillåtet är att regeln inte får tillämpas av medlemsstaten.</p> / <p>The aim of the thesis is to analyse the Swedish employee stock option legislation’s compliance with EC law. Chapter 10 section 11 subsection 2 of the Swedish income tax act states that when a person subject to unlimited tax liability ceases to be domiciled or permanently resident in Sweden, the change of residence is deemed equal to the redemption of the employee stock options and shall therefore be taxed. Due to the emigration, not yet realized assets are taxed. The kind of taxation present in the Swedish employee stock option legislation is an example of an exit tax.</p><p>The first part of our analysis consists of determining whether the Swedish employee stock option legislation may constitute an unlawful obstacle for the free movement of workers and capital within the internal market. According to our terminology, an obstacle put up by the home state, capable of deterring citizens or residents of that country from exercising their right to free movement is considered a home state obstacle. We have reached the conclusion that the Swedish employee stock option legislation constitutes an unlawful home state obstacle for the free movement of workers and capital.</p><p>The second part of this study consists of investigating whether the Swedish employee stock option legislation can be justified under the EC treaty or under the rule of reason test. Concerning the possibilities stated in articles 39 and 58 EC to depart from the principle of free movement, we would like to suggest that the exit taxation provision found in the Swedish employee stock option legislation cannot be justified through neither of them. The rule of reason justification grounds coherence of the tax system, effectiveness of fiscal supervision and the need to prevent tax avoidance are tried in relation to the Swedish employee stock option legislation. By reference to case law from the ECJ and the analysis in the thesis, none of the three seems to be able to justify the Swedish employee stock option legislation.</p><p>The Swedish employee stock option legislation cannot, according to our analysis, be justified neither through the treaty nor the rule of reason test. In our opinion, it therefore constitutes an unlawful home state obstacle for the free movement of workers and capital. The consequence of an unlawful obstacle is that the member state may not apply that rule.</p>

<p>The harmonization within EC Company Law has been relativley successful. Despite its relative success; important differences still remains in European company law.</p><p>The freedom of establishment itself, and the ECJ’s interpretation of the freedom provides European companies with a substantial cross-border mobility. As a consequence of this mobility, together with the differences in national legislation; mandatory rules in company law can be easily evaded. A typical example of this is that a Swedish enterprise, by running their business through a British private limited company, can escape the Swedish legislation on capital contributions when forming a company with limited liability for its members. These rules are thereby undermined.</p><p>The fact that these, otherwise mandatory, rules can be evaded should result in a questioning of their existence. The main purpose of rules on minimal capital contributions is to safeguard the interests of the creditors of the company. The analysis in this thesis shows that the Swedish legal capital regime is very unlikley to fulfill its purpose. The alternative, English company law, can in various aspects be seen as more efficient.</p> / <p>Den gemenskapsrättsliga harmoniseringsprocessen har på bolagsrättens område varit relativt framgångsrik. Trots detta går det i dagsläget inte att tala om någon konform europeisk bolagsrätt. Betydande skillnader kvarstår mellan de nationella bolagsrättsliga regelverken.</p><p>Den EG-rättsliga etableringsfriheten, och EG-domstolens tolkning av densamma, innebär att de europeiska företagen ges ett relativt stort mått av gränsöverskridande rörelsefrihet. En följd av denna mobilitet tillsammans med skillnaderna i de nationella regelverken är att tvingande nationell bolagsrättslig lagstiftning relativt</p><p>enkelt kan kringgås. Ett typexempel på detta är att svenska företagare, genom att bedriva sin verksamhet i ett engelskt aktiebolag, kan undgå det svenska kravet på tillskjutande av ett minsta aktiekapital vid bildandet av ett privat aktiebolag. Det svenska kapitalkravet kan därmed sägas vara underminerat.</p><p>Blott det faktum att det svenska kapitalkravet underminerats innebär att dess existens bör ifrågasättas. Syftet med kapitalkravet är främst att skydda borgenärernas intressen i bolagen. Mot bakgrund av vad som framkommer i denna uppsats kan det svenska kapitalkravets effektivitet betvivlas. Alternativet, den engelska bolagsrätten, kan ur en rad aspekter sägas vara mer ändamålsenlig.</p>

<p>EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet.</p><p>Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna.</p><p>Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta.</p><p>8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen.</p><p>Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip.</p><p>[1] SFS 1994:200.</p>

<p>Inom EU leder skyddet av nationella immateriella rättigheter ofta till konflikter med ett av Unionens och Romfördragets grundläggande syften; principen om varors fria rörelse. Parallellimport av läkemedel på den gemensamma marknaden ställer konflikten mellan immaterialrätten, konkurrensrätten och principen om fria varurörelser på sin spets. Den fria rörligheten för läkemedel går genom EG-domstolens rättspraxis i bräschen för utvecklingen av en enhetlig marknad. I denna uppsats analyserar författaren Jon Håkansson parallellhandeln med läkemedel, i synnerhet problematiken med varumärkesintrång vid ompaketering, ommärkning och anbringande av nytt varumärke. EG-domstolens omfattande rättspraxis fram till och med de senaste avgörandena på området klargörs och balansen mellan de motstridiga intressena analyseras; på ena sidan finns viljan att uppnå så fri rörlighet för varor som möjligt och på den andra intresset av att bevara rättigheter enligt nationell immaterialrätt.</p>

<p>The Latvian building company Laval un Partneri Ltd (Laval) posted Latvian construction workers at the rebuilding of a school in Vaxholm in autumn 2004. Because the company refused to sign a collective agreement with Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), which is the Swedish trade union for constructions workers, Byggnads put the construction site under a boycott. Next Laval sued Byggnads for damages in the Swedish Labour Court (AD) because Laval considers the boycott as well as Byggnad´s demand that Laval signs a collective agreement incompatible with EC Law. AD has now demanded a preliminary ruling from the European Court of Justice (ECJ). While waiting for the preliminary ruling from the ECJ, several important questions of principle stand unanswered. Two such questions are whether Lex Britannia and the way in which Sweden har implemented the directive for posted workers (96/71/EC) are compatible with EC Law. In this thesis the author seeks to answer these two questions.</p> / <p>Det lettiska byggbolaget Laval un Partneri Ltd (Laval) utstationerade under hösten 2004 lettiska byggarbetare på ett skolbygge i Vaxholm. Eftersom bolaget vägrade teckna kollektivavtal med Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) satte Byggnads bygget i blockad. Laval stämde därefter Byggnads i Arbetsdomstolen (AD) och krävde skadestånd eftersom Laval anser att blockaden, liksom Byggnads krav på att Laval skulle teckna kollektivavtal, strider mot EG-rätten. AD har nu begärt ett förhandsavgörande i målet från EG-domstolen. I avvaktan på EG-domstolens avgörande står flera principiellt viktiga frågor i målet obesvarade. Dessa är bl a huruvida Lex Britannia och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet (96/71/EG) är förenliga med EG-rätten. Det är dessa frågor som författaren ämnar besvara i uppsatsen.</p>

The Latvian building company Laval un Partneri Ltd (Laval) posted Latvian construction workers at the rebuilding of a school in Vaxholm in autumn 2004. Because the company refused to sign a collective agreement with Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), which is the Swedish trade union for constructions workers, Byggnads put the construction site under a boycott. Next Laval sued Byggnads for damages in the Swedish Labour Court (AD) because Laval considers the boycott as well as Byggnad´s demand that Laval signs a collective agreement incompatible with EC Law. AD has now demanded a preliminary ruling from the European Court of Justice (ECJ). While waiting for the preliminary ruling from the ECJ, several important questions of principle stand unanswered. Two such questions are whether Lex Britannia and the way in which Sweden har implemented the directive for posted workers (96/71/EC) are compatible with EC Law. In this thesis the author seeks to answer these two questions. / Det lettiska byggbolaget Laval un Partneri Ltd (Laval) utstationerade under hösten 2004 lettiska byggarbetare på ett skolbygge i Vaxholm. Eftersom bolaget vägrade teckna kollektivavtal med Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) satte Byggnads bygget i blockad. Laval stämde därefter Byggnads i Arbetsdomstolen (AD) och krävde skadestånd eftersom Laval anser att blockaden, liksom Byggnads krav på att Laval skulle teckna kollektivavtal, strider mot EG-rätten. AD har nu begärt ett förhandsavgörande i målet från EG-domstolen. I avvaktan på EG-domstolens avgörande står flera principiellt viktiga frågor i målet obesvarade. Dessa är bl a huruvida Lex Britannia och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet (96/71/EG) är förenliga med EG-rätten. Det är dessa frågor som författaren ämnar besvara i uppsatsen.