En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.

En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett re-glerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rätts-praxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som med-lemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlems-staterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomfö-ra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämfö-relse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan lik-ställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva jurist-yrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då en-dast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen närhan har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tyd-ligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva ju-ristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensa-tionsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regu-lated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which re-quirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Mem-ber States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifica-tions and the professional qualifications that are required in order to exercise the profes-sion in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the le-gal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are al-lowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of law-yers within the European Union.

Due to constant expansion of the European Community, the harmonization in the fields of European company law and development of internal European market have emerged into considerably bigger and more complex issues. Aspects of corporate mobility, having a direct simultaneous connection to the right of freedom of establishment, have been one of the most problematic spheres for reaching international consensus. Despite numerous directives adopted by Member States (MS) European undertakings continue to be regulated by national legislations. The idea of a common European limited liability company, sc. Societas Europaea (SE), was put into process of realization in order to facilitate the internal trade and to help multinational companies to obtain legal certainty and trans-European character by rising above the variety of national legislations. Furthermore, the SE was to make cross-border enterprise management more flexible and less bureaucratic and to help improving the general competitiveness of Community enterprises. The process of formation of the European Company Statue took over forty years and the result of the final adoption turned out to be something completely different from the es-sential idea of the European Company. Due to the historical, socio-political and legal dif-ferences MSs had difficulties with compromising on the majority of aspects and instead of one common SE form, the Community had basically adopted 28 different alternatives, loosing the original valuable supranational character. The strongest advantage of the SE are the rights conferred to it by the Regulation. The frequent use of renvoi technique undermines this aspect of SE’s precedence over national legislation. The true potential of the European Company remains thus highly theoretical and the current shape of the SE presents only a weak alternative to the national corporate forms of the MSs. A European Company cannot be freely incorporated solely by investment of private capi-tal. There is a need for existence of at least two legal enterprises which furthermore must fall under the scope of different national legislations. In other words in order to create an SE, the definite cross-border element between companies at hand must be visible or can be identified. It can be formed by means of merger, creation of a holding, incorporation of a subsidiary or conversion. The subscribed capital for the SE shall at its minimum equal €120 000. The Council Regulation on SE provides a flexible management regime, permit-ting companies to choose between two administration systems (one-tier/two-tier) that exist in the Community. The issues of employee involvement are regulated in separate directive that is a supplement to the Regulation. Despite the recent developments of freedom of establishment through the case-law, the matter remains utterly complicated. The SE may seem on one hand as a logical solution, being able to incorporate in different MSs, to merge or to form a holding without burden-some processes of winding-up and re-incorporation. On the other hand the Regulation re-stricts the mobility of the SE by provisions prohibiting location of registered and head of-fice of the company in different MSs, depriving it thus from one of the basic Community freedoms. Prudent attitude to mobility and aspiration to protect national interests have partly diminished essential advantages of the SE. It appears to be impossible to conduct business in one MS while being registered in another. Possible amendments are awaited shortly, but so far the SE has definitely not achieved many of practical goals considering mobility and has fulfilled very few of its important theoretical expectations. National perspective on the adoption of the SE seems to be relatively positive, accepting the theoretical advantages of corporate mobility, options of structure and management and possibility to obtain an essentially European trademark. However, there is also an amount of skepticism addressed to deficient practical functioning due to the lack of uniform legislation. European organizations and companies tend to have a slightly more cautious and restrained approach. The idea of a European Company is praised more for its genuinely European character. Representatives for established SEs prefer to talk about internationalization of trade, European recognition, enhanced competitiveness and market integration, while very little speaks about the true practical potential. The SE is furthermore often observed as a useful but still mainly theoretical legal instrument, playing an indispensable part in the overall development of European company law. Political motives seem to be considerably heavier while discussing the question of necessity of adoption that later attracted so little interest. Additionally, the basic idea of the SE also seems to include definite measures for general European unification, granting SE the symbolic value of commonly European enterprise. Consequently, failing in purely practical application in the absence of a clear need for common limited liability company, the SE has its theoretical and crucially important socio-psychological purposes.

CFC legislation has become an instrument to protect national tax bases and minimize the abusive effects of international tax planning. The Swedish CFC legislation is found in chapter 39a of the ITA whereas it is established under what circumstances CFC taxation can arise. If a shareholder of a foreign legal entity is liable of CFC taxation in Sweden such a holder is also entitled to deduct tax paid by the CFC abroad. The purpose of the granted tax credit is to avoid double taxation, although if foreign tax is paid by another entity than the foreign entity in question such CFC-tax cannot be credited. The situation at hand can result in that the holder is liable of paying double CFC tax, contrary to the purpose of tax credit. The freedom of establishment is part of the fundamental freedoms concluded in the EC Treaty. The general goal of the Community is to establish an internal market. The freedom of establishment, stated in Article 43 EC stipulates that restrictions on the freedom of establishment on nationals shall be prohibited. However, restrictions on the freedom of establishment can be justified under certain circumstances. The ECJ has developed a rule of reason test which can justify prohibited restrictions if certain criterias are fulfilled. Concerning tax matters the grounds of justification that have been accepted by the ECJ are the cohesion of the tax system, the effectiveness of fiscal supervision, the counteraction of tax avoidance, the need to safeguard the balanced allocation of the power to tax between the Member States and a combination of grounds of justification. An exemplification scheme serves as a mean to illustrate in what instance double CFC taxation can arise. The scheme concerns a corporate group whereas a Swedish parent company owns a subsidiary in the U.K. through which the parent company plans to establish another subsidiary in the UAE. Swedish tax legislation provides that the Swedish parent company is subject to corporation tax on its worldwide profits in Sweden. However, the parent company is generally not taxed on the profits of its subsidiaries as they arise nor is it taxed on dividends distributed by a subsidiary established in Sweden. Although, when subsidiaries are not resident in Sweden and CFC legislation applies tax exempt according to the intercorporate share holding legislation will not be applicable. Therefore, in order for double CFC taxation to arise it is established that CFC legislation will be applicable to the exemplified scheme. Profits accrued in the UAE will be subject to CFC taxation in both the U.K. and Sweden and double taxation relief will not be granted in Sweden for the CFC tax paid in the U.K. It is questionable if double CFC taxation and the lack of tax relief in such a situation is in compliance with the freedom of establishment. The analysis, whereas the purpose of this thesis is concluded, follows the reasoning of the ECJ in accordance with the rule of reason. The purpose is to examine if the lack of double CFC tax relief is in compliance with Community law. It is established that since relief is not granted for double CFC taxation, national legislation hinders the freedom of establishment by forcing a parent company to avoid or modify an intra group structure which leads to the unfavorable consequences in taxation. The tax disadvantage must be seen as making it less attractive for Sweden’s own resident to establish in another Member State and the hindering nature of the lack of double CFC taxation relief constitutes a prohibited restriction to the freedom of establishment. The grounds of justification previously accepted by the ECJ are examined in order to establish if such grounds can justify the lack of double CFC tax relief as a prohibited restriction on the freedom of establishment. None of the acknowledged grounds of justification are able to justify the lack of double CFC tax relief and such a restricted measure is therefore not found to be in compliance with Community Law. Lastly, potential adjustments to CFC legislation, regarding the lack of double CFC tax relief, are discussed to enable compliance with Community law.

I denna uppsats görs en sammanställning av gällande skatterätt för bolag enligt EG-domstolens praxis, med avgränsning till området för direkt beskattning. Direkt beskattning är en kompetens som tillfaller nationell lagstiftning i unionens medlemsstater. Nationella beskattningsregler för bolag har dock på många håll givit upphov till diskriminerande behandling, i strid mot EG-fördragets fria rörligheter. Endast genom utfärdande av direktiv kan en harmonisering på området komma till stånd. EG-domstolen har därför påskyndat integrationsarbetet genom att tolka och tillämpa gemenskapsrätten till att omfatta direkt beskattning för bolag. Nationella skattebestämmelser som hindrar bolag från att utnyttja EG-fördragets fria rörligheter, kan därför enligt EG-domstolens praxis åsidosättas direkt med stöd av fördraget.

Abstract The subject for this thesis is the Swedish gaming monopoly. This thesis describes the Swedish legislation that regulates the market for gaming in Sweden. The European legislation is also explained in the thesis; both the rules in the EC treaty and the rulings made by the EC court of justice (ECJ). The purpose with this is to see if the Swedish legislation can be upheld considering the rules set up by EC law. The second part of the thesis is focused on the actuality of the problem and the future possibilities for the regulation. In this part it is presented, among other things, a law proposal that regulates the gaming market from the point of view that corresponds with my analysis of the thesis overall. Gaming monopolies falls under the rules of services in article 49 in the EC treaty. To the rules in article 49 come the possibilities to exceptions in article 46. The ECJ has also extended these exceptions to other circumstances then the ones that are determined by the EC treaty. It is under these extended exceptions that the Swedish gaming monopoly should be evaluated. The ECJ has to this day not rejected any national gaming monopoly resembling the Swedish monopoly, but the ECJ has clarified more and more the prerequisites from which a gaming monopoly could be regulated. One of the purposes, if not the purpose, with the Swedish regulation has under a long time been to collect money for the government. This is very interesting due to the fact that the ECJ has expressed that economic motives cannot be the real justification for the restrictive policy adopted. It can only be accepted if it is an incidental beneficial consequence. The Swedish gaming monopoly can be criticized for this, and from other points of view.   The conclusion in this thesis is that the Swedish gaming monopoly, as it is designed today, should not be acceptable considering the EC law. A change is therefore necessary, making the Swedish regulation more conformed to EC law. The proposal presented in this thesis is to open the market for other operators, making it a market exposed for competition. The legislation should, of course, still be there regulating the operators that get the necessary permit. Though getting the permits should, in contrast to today, undergo a general test. A new law is also suggested. This law focuses on merchandising of gaming products.

För ägare av fåmansföretag finns särskilda beskattningsregler. Dessa syftar till att undvika situationer då delägare i fåmansföretag erhåller ej avsedda skattefördelar. I Sverige finns en skatteflyktsklausul i IL 48a:6a vars syfte är att förhindra att delägare av kvalificerade andelar i samband med ett andelsbyte erhåller av lagstiftaren ej avsedda skattefördelar. Tyngdpunkten i uppsatsen har varit att granska den svenska bestämmelsen mot skatteflykt vid vinst på kvalificerade andelar i samband med andelsbyte. Härigenom vill vi belysa den tvivelaktighet som finns beträffande bestämmelsens överensstämmelse med EG-rätten och Fusionsdirektivet. Kvalificerade andelar i fåmansföretag berörs av speciella beskattningsregler. Anledningen är att delägare av sådana andelar har ett större intresse än bara ägande av företaget. Kravet för att en andel ska vara kvalificerad är att delägaren varit verksam i företaget i betydande omfattning. Delägaren ska alltså arbeta i företaget. När en delägare arbetar i sitt företag kan det verka lockande för honom att ta ut ersättning för utfört arbete genom utdelning eller kapitalvinst istället för lön eftersom skattebelastningen för delägaren då sjunker. Det är dock möjligt att inneha kvalificerade andelar i ett fåmansföretag även om man inte själv arbetar där. Så är fallet om en kvalificerad andel avyttras genom ett andelsbyte. Att avyttring sker genom andelsbyte innebär att andelar säljs och ersättning ges i form av andelar i ett annat företag. Härigenom blir icke-kvalificerade andelar kvalificerade och således kan delägare vilja utnyttja möjligheter till lägre beskattning. I EU:s Fusionsdirektiv finns bestämmelser som säkerställer att gränsöverskridande omstruktureringar inom EU inte utlöser beskattningskonsekvenser för berörda företag. Fusionsdirektivet ska ses som ett led i uppbyggnaden av en gemensam marknad inom EU. Fusionsdirektivets bestämmelser har implementerats i den svenska Inkomstskattelagen i bland annat kapitel 48a, som medger en rätt till framskjuten beskattning vid andelsbyten om vissa villkor är uppfyllda. I Inkomstskattelagens kapitel 48a finns ett villkor som enbart tillämpas då det är fråga om andelsbyte av en kvalificerad andel. Villkoret återfinns i 6a § och ställer krav på att rörelse ska bedrivas av det förvärvande företaget för att framskjuten beskattning ska medges. Bestämmelsen har till syfte att motverka skatteflykt, skydda den svenska skattebasen samt upprätthålla systemet för beskattning av fåmansföretag. Bestämmelsen har införts mot bakgrund av att den svenska lagstiftaren har utnyttjat en rätt som återfinns i Fusionsdirektivets Artikel 11. I Artikel 11 erbjuds medlemsländerna i EU en möjlighet att vägra tillämpa bestämmelserna i Fusionsdirektivet på vissa omstruktureringar om avsikten är att förhindra skatteflykt eller skatteundandragande. Problemet med skatteflyktsklausulen i IL 48a:6a är att den är generellt utformad och således tillämpas på alla former av andelsbyten av kvalificerade andelar utan att någon individuell prövning sker. Klausulen verkar oberoende av om det verkligen föreligger ett skatteflyktssyfte. En liknande nationell bestämmelse har prövats av EG-domstolen i målet Leur-Bloem. Där kom EG-domstolen fram till att en generell bestämmelse som inte ger utrymme för individuell prövning strider mot syftet med Fusionsdirektivet och går utöver vad som är nödvändigt för att förhindra skatteflykt. Mot bakgrund av EG-domstolens resonemang i Leur-Bloem har vi, efter att ha granskat den svenska skatteflyktsbestämmelsen i IL 48a:6a, kommit fram till att bestämmelsen strider mot EG-rätten. Anledningen är bestämmelsens generella utformning. Eftersom bestämmelsen står i strid med EG-rätten bör något göras och vi har därför kommit fram till att det finns tre möjliga vägar att gå. Det första alternativet innebär att bestämmelsen lämnas oförändrad. Om så sker kommer bestämmelsen fortfarande att strida mot EG-rätten. Det andra alternativet är att upphäva bestämmelsen och således förlita sig på generalklausulen i Skatteflyktslagen. Det tredje och mest önskvärda alternativet vore naturligtvis att förändra bestämmelsen så att den uppfyller det EG-rättsliga kravet på proportionalitet. För att så ska vara fallet måste bestämmelsen ge utrymme för en individuell prövning som även kan vara föremål för domstolskontroll. Hur en sådan bestämmelse ska kunna se ut är i nuläget svårt att säga, men i praktiken skulle troligen en förändrad IL 48a:6a ha stora likheter med Skatteflyktslagens generalklausul. Av den anledningen frågar vi oss om det inte är bättre att då genomföra alternativ två, det vill säga ta bort IL 48a:6a och låta generalklausulen ta hand om skatteflykt när det gäller andelsbyten av kvalificerade andelar.

On the internal market within the EU, freedom of establishment under articles 49 and 54 TEU stipulates that companies have the right to set up businesses in other Member States. On the internal market there are 27 different national tax law systems which have caused obstacles regaring taxation between Member States. These obstacles have been shown deterrent when a company enters a new market. One problem area is the lack of cross-border loss compensation for groups. This means that cross-border groups is over taxed when they are unable to set of gains against losses. Within the EU, there is a constant process trying to resolve these problems, both short and long term. Regarding short term, the Court of Justice has presented a number of case law. The result from these is that Member States must give groups the right to crossborder loss compensation when the loss of the subsidiary is final. However, the case law did not solve the problems with over taxtion, instead they created difficulties for Member States regarding the interpretation of the cases due to the absence of a uniform principle to follow. Swedish tax legislation within the area is narrowly designed and allows cross-border loss compensation in few cases. The Commission has now announced a long-term solution in the form of a directive that means that Member States can use a Common Consolidated Corporate Tax Base. Adoption of the directive would eliminate the obstacles whitin the internal market. Cross-border groups would be fully recognized by being provided the opportunity to set off gains against losses in the entire group regardless of the place of orgin.

Många av de komponenter som är nödvändiga i ett nationellt beskattningssystem erkänns av EG-domstolen som tvingande hänsyn till allmänintresset, även om de bakomliggande värdena inte kommer till uttryck på exakt samma vis i EG-rätten som i den nationella rätten. De nationella allmänintressen som inte erkänns av domstolen kan sammankopplas med godtagbara förklaringar till varför ett sådant erkännande inte är lämpligt eller nödvändigt. Domstolen förefaller på så vis hålla en jämvikt mellan gemenskapens bästa och de enskilda medlemsstaternas bästa. EG-domstolens erkännande av dessa allmänintressen sker dock inte helt utan förbehåll. Medlemsstaternas yrkande på rättfärdigande avslås mer som regel än undantag. Det tydligaste exemplet är behovet av ett konsekvent beskattningssystem. Sedan rättfärdigandegrunden introducerades i mitten av nittiotalet har tillämpningsområdet till och med förminskats genom åren. En viss uppmjukning har dock skett genom att domstolen tillämpade rättfärdigandegrunden på ett nytt sätt i den känsliga frågan om gränsöverskridande förlustutjämning inom koncerner. Territorialitetsprincipen, som inom EG-rätten är nära sammanlänkad med rättfärdigandegrunden skattesystemets inre sammanhang, har endast kunnat rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler en gång. De för ett nationellt beskattningssystem viktiga komponenterna proportionalitet, effektiv skattekontroll och hinder för skatteflykt anses även av EG-domstolen utgöra trängande allmänintressen. EG-domstolen tillmäter dock proportionalitetsprincipen större betydelse än vad många av medlemsstaterna gör. Behovet av proportionalitet har nämligen hittills förhindrat att yrkandet på behovet av en effektiv skattekontroll och yrkandet på behovet av att hindra skatteflykt från att rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler. På det stora hela är det, i motsats vad som först verkar vara fallet, en väldigt strikt tillämpning av möjligheten till rättfärdigande som EG-domstolens rättspraxis återspeglar. Någon jämvikt mellan gemenskapens och medlemsstaternas intressen kan således inte anses föreligga. Som huvudregel är det gemenskapens bästa som väger över. Detta är egentligen föga förvånande, eftersom ett inslag i domstolens arbetsmetod är att välja den lösning som bäst gynnar gemenskapen. Rule of reason-doktrinen har som utgångspunkt oddsen emot sig, eftersom den utgör ett undantag från grundplåten i det EG-rättsliga samarbetet. Nationalekonomiska överväganden av olika slag är det huvudsakliga intresset vid utformningen av ett nationellt beskattningssystem. Även om ett lands ekonomi kan framstå som det mest trängande allämintresset, kan inte domstolen som utgångspunkt ta hänsyn till ekonomiska överväganden. Sådana överväganden vid domstolens juridiska bedömningar skulle innebära en rad problem. Här finns således en stor skillnad mellan medlemsstaternas och EG-domstolens syn på vad som utgör ett trängande allmänintresse. Domstolen har dock inte varit helt konsekvent i sitt ställningstagande. Domstolens rättspraxis visar att ekonomiska överväganden i vissa fall har accepterats i det tysta.

<p>Due to constant expansion of the European Community, the harmonization in the fields of European company law and development of internal European market have emerged into considerably bigger and more complex issues. Aspects of corporate mobility, having a direct simultaneous connection to the right of freedom of establishment, have been one of the most problematic spheres for reaching international consensus. Despite numerous directives adopted by Member States (MS) European undertakings continue to be regulated by national legislations. The idea of a common European limited liability company, sc. Societas Europaea (SE), was put into process of realization in order to facilitate the internal trade and to help multinational companies to obtain legal certainty and trans-European character by rising above the variety of national legislations. Furthermore, the SE was to make cross-border enterprise management more flexible and less bureaucratic and to help improving the general competitiveness of Community enterprises.</p><p>The process of formation of the European Company Statue took over forty years and the result of the final adoption turned out to be something completely different from the es-sential idea of the European Company. Due to the historical, socio-political and legal dif-ferences MSs had difficulties with compromising on the majority of aspects and instead of one common SE form, the Community had basically adopted 28 different alternatives, loosing the original valuable supranational character. The strongest advantage of the SE are the rights conferred to it by the Regulation. The frequent use of renvoi technique undermines this aspect of SE’s precedence over national legislation. The true potential of the European Company remains thus highly theoretical and the current shape of the SE presents only a weak alternative to the national corporate forms of the MSs.</p><p>A European Company cannot be freely incorporated solely by investment of private capi-tal. There is a need for existence of at least two legal enterprises which furthermore must fall under the scope of different national legislations. In other words in order to create an SE, the definite cross-border element between companies at hand must be visible or can be identified. It can be formed by means of merger, creation of a holding, incorporation of a subsidiary or conversion. The subscribed capital for the SE shall at its minimum equal €120 000. The Council Regulation on SE provides a flexible management regime, permit-ting companies to choose between two administration systems (one-tier/two-tier) that exist in the Community. The issues of employee involvement are regulated in separate directive that is a supplement to the Regulation.</p><p>Despite the recent developments of freedom of establishment through the case-law, the matter remains utterly complicated. The SE may seem on one hand as a logical solution, being able to incorporate in different MSs, to merge or to form a holding without burden-some processes of winding-up and re-incorporation. On the other hand the Regulation re-stricts the mobility of the SE by provisions prohibiting location of registered and head of-fice of the company in different MSs, depriving it thus from one of the basic Community freedoms. Prudent attitude to mobility and aspiration to protect national interests have partly diminished essential advantages of the SE. It appears to be impossible to conduct business in one MS while being registered in another. Possible amendments are awaited shortly, but so far the SE has definitely not achieved many of practical goals considering mobility and has fulfilled very few of its important theoretical expectations.</p><p>National perspective on the adoption of the SE seems to be relatively positive, accepting the theoretical advantages of corporate mobility, options of structure and management and possibility to obtain an essentially European trademark. However, there is also an amount of skepticism addressed to deficient practical functioning due to the lack of uniform legislation. European organizations and companies tend to have a slightly more cautious and restrained approach. The idea of a European Company is praised more for its genuinely European character. Representatives for established SEs prefer to talk about internationalization of trade, European recognition, enhanced competitiveness and market integration, while very little speaks about the true practical potential. The SE is furthermore often observed as a useful but still mainly theoretical legal instrument, playing an indispensable part in the overall development of European company law.</p><p>Political motives seem to be considerably heavier while discussing the question of necessity of adoption that later attracted so little interest. Additionally, the basic idea of the SE also seems to include definite measures for general European unification, granting SE the symbolic value of commonly European enterprise. Consequently, failing in purely practical application in the absence of a clear need for common limited liability company, the SE has its theoretical and crucially important socio-psychological purposes.</p>