<p>Från den 1 januari 2005 ska samtliga noterade bolag i EU upprätta sina koncernredovisningar i enlighet med IASB:s internationella redovisningsstandarder, vilket i teorin ska bidra till ökad jämförbarhet mellan bolagen. Syftet med uppsatsen var därför att genom att granska årsredovisningar se hur väl noterade bolag i Sverige och Storbritannien följt upplysningskraven i IAS 36 p 134 samt jämföra de två ländernas efterlevnad gällande nedskrivningstestet av goodwill som är en förändring i de internationella standarderna jämfört med tidigare.</p><p>Den deduktiva forskningsansatsen användes, och den befintliga teori som låg till grund för att undersöka verkligheten var IAS 36 p 134. Resultatet av undersökningen har sedan presenterats utifrån den kvantitativa metoden för att ge en bra översikt av resultatet. I en litteraturundersökning presentedes de kvalitativa egenskaper som redovisningen ska ha, tidigare reglering av goodwill i Sverige och Storbritannien samt de redovisningsbegrepp som haft stor betydelse för de båda ländernas redovisning. En genomgång av upplysningskraven i IAS 36 p 134 gjordes också.</p><p>Skillnaderna i bolagens efterlevnad och den mäng information som de gav skiljde sig mycket åt. Det svenska och brittiska urvalet hade inte lyckats uppfylla samtliga upplysningskrav, och vid en jämförelse mellan ländernas efterlevnadsgrad visade det sig att de svenska bolagen var lite bättre än de brittiska på att lämna information. De upplysningskrav som länderna var bäst respektive sämst på att lämna information var lika för länderna. Orsakerna till detta kan vara många, bl.a. olika redovisningstradition eller att ingen praxis om detta har utvecklats. Men på grund av att bolagen inte följer upplysningskraven blir årsredovisningarna inte jämförbara.</p>

<p>Från och med 1 januari 2005 måste alla noterade bolag inom EU följa gemensamma regelverk för sin koncernredovisning. Detta har inneburit att företagen har varit tvungna att anpassa sig efter nya regler. Vidare har EU ställt krav på hur dessa nya regler ska efterföljas i de olika länderna, där bland annat Sverige har haft en övervakningspanel som då sett till att de svenska företagen följer de regler och normer som gäller. I Nederländerna däremot har det tidigare saknats en sådan motsvarighet och frågan nu är om detta har lett till att det finns skillnader i hur de två olika ländernas företag ger information i sina årsredovisningar?</p><p>En ny regel som tillkommit i och med de nya regelverken är att företagen inte längre får skriva av goodwill, utan måste istället göra en nedskrivningsprövning varje år för att se om värdet ändrats. Om värdet har förändrats måste företaget skriva ner beloppet.</p><p>Syftet med studien är att undersöka i vilken utsträckning börsnoterade företag i Nederländerna följer standarden IAS 36 punkt 134 gällande nedskrivningsprövningar av goodwill, jämfört med svenska företag. Vidare vill vi även undersöka om det finns skillnader mellan hur olika företag i Nederländerna följer denna standard och lämnar ut den information som krävs.</p><p>För att få underlag till studien har vi granskat nederländska årsredovisningar där ursprungsantalet var 154, men efter bortfall användes endast 67 i vår studie. I vår granskning har vi tittat efter hur n0ga våra utvalda företag följt IAS 36 punkt 134 och funnit väldigt varierande resultat. Vi har använt oss av samma poängsystem som en tidigare uppsats och värdet vi fått fram har sedan jämförts med våra hypoteser; omsättning, balansomslutning, andel goodwill av totala tillgångar och till sist avkastning. Vidare har vi försökt se samband mellan våra variabler genom regressionsanalyser i statistikprogrammet SPSS. Dessa analyser visar dock på att inget samband föreligger mellan vår beroende variabel och de oberoende variablerna. Detta beror troligen på att företagen inte haft tillräckligt med tid till att acklimatisera sig till de nya reglerna eller att informationen är så pass känslig att de inte vill synliggöra den för konkurrenter och andra intressenter. Men när resultaten ställdes mot de svenska siffrorna från den tidigare undersökningen såg vi tydligt att Sverige är bättre på att ge information än Nederländerna. Detta tyder då på att den s.k. övervakningspanelen kan ha haft en betydande roll gällande hur mycket information som ska tas med i årsredovisningarna.</p>

<p>Syfte: Syftet med denna uppsats är att göra en kvantitativ undersökning av samtliga noterade koncerners årsredovisningar på Stockholmsbörsens Large Cap-lista. Detta för att se om koncernerna följer upplysningskraven angående nedskrivningstest enligt IAS 36, samt att se om det har skett någon förbättring från det första året 2005 med IAS 36 jämfört med år 2006. Vi vill också undersöka hur stor del av de totala immateriella tillgångarna som hänförs till goodwill.</p><p>Metod: Denna uppsats har en deduktiv ansats då vi tog vår utgångspunkt i teorin och sedan formade vi en hypotes som vi genom empirin testade mot teorin. Detta ledde till en kvantitativ undersökning av sekundärdata. Denna sekundärdata bestod av 102 årsredovisningar från sammanlagt 51 bolag noterade på Stockholmsbörsens Large Cap-lista.</p><p>Slutsats: I slutsatsen kommer vi fram till att det är fler företag som lämnat upplysningar år 2006 jämfört med år 2005. På somliga punkter har även utförligheten blivit allt bättre, dock kan vi inte generellt påstå att företagen blivit klart bättre i upplysningarna som IAS 36 kräver.</p><p>Förslag till fortsatt forskning: Vi tycker det skulle vara intressant att göra en kvalitativ undersökning på hur nedskrivningstest praktiskt går till i olika företag. Detta för att jämföra olika metoder och tillvägagångssätt som kan tänkas användas av företagen, till exempel om företag i samma branscher använder samma metoder. Likaså om metoderna för nedskrivningstest ser olika ut i olika branscher.</p><p>Uppsatsens bidrag: Denna uppsats belyser problemen med att företagen inte följer IASB:s regelverk fullt ut.</p>

<p><strong>Syfte: </strong>Syftet med studien är att se hur företag följer standarden IAS 36 punkt 134. Vidare är syftet att se huruvida det existerar skillnader branscher emellan samt om efterlevnadsgraden ändras beroende på om de studerade företagen använder sig av bonussystem eller inte.</p><p><strong>Metod: </strong>Studien har gått tillväga genom en tolkning av IAS 36 punkt 134, en kvantitativ undersökning har genomförts med utgångspunkt i de valda företagens koncernredovisningar. Vi har tittat på i vilken grad företagen efterföljer standarden. Vidare har ett test gjorts för att se huruvida ett samband föreligger mellan dels hur företag efterföljer standarden IAS 36 punkt 134 och huruvida de tillämpar bonussystem samt hur företag följer standarden IAS 36 punkt 134 och vilken bransch de är verksamma.</p><p><strong>Resultat och slutsats: </strong>Av den gjorda studien kan utläsas att företagen efterföljer standarden till 52,43 procent. Detta är således medelvärdet av alla företags efterföljnadsgrad. Enligt de gjorda testerna kan ses att det inte finns något statistisk signifikant samband mellan hur företagen efterföljer standarden och huruvida de tillämpar bonussystem eller inte. Det existerar inte heller något samband mellan hur standarden efterföljs och vilken bransch företagen är verksamma i.</p>

<p> </p><p>Dagens ekonomi är i mycket större utsträckning än tidigare inriktad mot tjänst och kunskapsintensiva organisationer, vilket har lett till en genomgripande strukturell förändring, det immateriella kapitalet är på väg att konkurrera ut de fysiska kapitalen. Därför är det viktigt att synliggöra denna förändring och anpassa redovisningen för att kunna skapa väl fungerade arbetsmetoder för företagen. Målet med redovisning är att redovisningen skall ge en rättvisande bild av företagets finansiella ställning. Vilka tillgångar som skall redovisas i balansräkningen för att ge en så rättvisande bild som möjligt är en svår fråga.</p><p>Ett företags tillgångar kan vara både materiella och immateriella. Kraven för att få aktivera en utgift som en immateriell tillgång i balansräkningen är hårda. I och med att kraven är hårda för vad som får aktiveras under rubriken immateriella tillgångar i balansräkningen, kan inte intellektuellt kapital i form av personalens kompetens redovisas i balansräkningen.</p><p>Uppsatsen syftar till att se vilka möjligheter företagen har för att kunna redovisa det intellektuella kapitalet och vilka modeller som skulle kunna bli aktuella utan att bryta mot gällande redovisningsprinciper. Med utgångspunkt från syftet har vi utfört en kvalitativ undersökning där vi har studerat teorier som berör intellektuellt kapital, tillgångar och redovisningsprinciper. Därefter analyserar vi tre stycken modeller för redovisning av det intellektuella kapitalet. Vår uppfattning efter studien är att om det skall vara möjligt att inkludera företagens intellektuella kapital i det enskilda bolagets externa rapportering utan att bryta mot gällande redovisningsprinciper, måste det finnas en enhetlig redovisningsstandard. Detta för att företagen skall kunna jämföras med varandra. Att utforma en enhetlig standard anser vi är problematiskt. Tvinga företagen att följa en enhetlig standard och föra in det intellektuella kapitalet i redovisningen skulle bli både kostsamt för företagen och alltför komplext. Det skulle också behövas göra allt för stora antaganden i denna standard för att det intellektuella kapitalet skulle kunna redovisas på ett tillförlitligt sätt.</p><p>En stor anledning till att det intellektuella kapitalet inte går att redovisa är för att värdet inte kan fastställas på ett tillförlitligt sätt. Detta anser vi inte bara gäller det intellektuella kapitalet utan av även andra tillgångar som ska värderas till verkligt värde. Därför är vi kritiska mot värdering till verkligt värdet när det gäller alla grupperingar av tillgångar och är istället förespråkare för en redovisning som bygger på historiska kassaflöden.</p><p> </p><p> </p>

<p>Bakgrund och problem</p><p>Förvärvad goodwill skall inte längre skrivas av utan istället genomgå en nedskrivningsprövning minst en gång per år, även om det inte finns några indikationer på värdenedgång. Oavsett om prövningen resulterar i en nedskrivning eller ej innebär de nya reglerna omfattande upplysningskrav gällande de uppskattningar som använts vid nedskrivningsprövningen. Två studier som gjordes direkt efter införandet år 2005 visade att relativt många företag har med svårigheter gällande upplysningskraven i IAS 36 punkt 134. Båda undersökningarna uttrycker att det finns utrymme för förbättringar under kommande år.</p><p>Problemformulering</p><p>Med bakgrund mot tidigare studier har författarna formulerat följande problemformulering: Går det att se en förändring gällande redovisning av upplysningskraven i IAS 36 punkt 134 för år 2008 jämfört med år 2005?</p><p>Syfte</p><p>Syftet med studien är att undersöka hur börsnoterade bolag inom industribranschen uppfyller upplysningskraven gällande koncernmässig goodwill i IAS 36 punkt 134 i årsredovisningen för år 2008 jämfört med år 2005.</p><p>Metod</p><p>Studien har genomförts enligt den kvantitativa metoden. Ansatsen för studien var den deskriptiva undersökningstypen kombinerat med en induktiv undersökningsansats. I urvalet ingår samtliga bolag inom Stockholmsbörsens industribransch. De utvalda bolagens årsredovisningar för år 2005 och 2008 har granskats utifrån en av författarna på förhand definierad tolkningsmall för upplysningskraven i IAS 36 punkt 134. Resultaten har sammanställts och analyseras utifrån referensramen.</p><p>Resultat och slutsatser</p><p>Resultatet av studien visar en förbättring gällande redovisning av upplysningskraven i IAS 36 punkt 134 för år 2008 jämfört med år 2005. Trots förbättringen tyder resultaten på att det fortfarande finns utrymme för bolagen att se över sin redovisning då det endast är två delpunkter som uppfylls till ett hundra procent år 2008. Det har även gått att utläsa en försämring från år 2005.</p>

<p>Diskussioner förs ständigt om huruvida företagets redovisning ger en rättvisande bild av verkligheten. En balanspost som länge diskuterats och ifrågasatts är goodwill. Sedan 2005 ska svenska företag värdera denna tillgång till sitt såkallade verkliga värde genom att göra årliga nedskrivningsprövningar. Enligt denna nya värderingsmetod ska företagen uppskatta faktorer som framtida kassaflöden, diskonteringsränta och tillväxttakt för att göra en korrekt värdering av sin goodwill. Vissa kritiker menar att denna värderingsmetod för många företag kan bygga på subjektivitet. Orsaken till det är att uppskattningarna som genomförs i många fall kan ses som ovissa och uppbyggda på förhoppningar. I denna uppsats undersöks svenska börsnoterade företags val av diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska företag bedömer sin diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill annorlunda i jämförelse med utomståendes uppskattningar. Om skillnader identifieras undersöks om dessa kan förklaras av opportunistiskt beteende från företagens sida. För att undersöka eventuella skillnader används utomstående uppskattningar i form av egna beräkningar av diskonteringsräntan med hjälp av CAPM och Fama och French trefaktormodell samt analytikers uppskattningar för respektive företag.Den teoretiska referensramen består av en förklaring till de nuvarande standarder som gäller för goodwill. Vidare beskrivs CAPM och trefaktormodellens ingående variabler grundligt. För att förklara eventuella skillnader mellan företagens redovisade diskonteringsränta och de utomståendes uppskattningar presenteras agentteorin med fokus på opportunistiskt beteende.Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Vi har i denna uppsats även påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwillDiskussioner förs ständigt om huruvida företagets redovisning ger en rättvisande bild av verkligheten. En balanspost som länge diskuterats och ifrågasatts är goodwill. Sedan 2005 ska svenska företag värdera denna tillgång till sitt såkallade verkliga värde genom att göra årliga nedskrivningsprövningar. Enligt denna nya värderingsmetod ska företagen uppskatta faktorer som framtida kassaflöden, diskonteringsränta och tillväxttakt för att göra en korrekt värdering av sin goodwill. Vissa kritiker menar att denna värderingsmetod för många företag kan bygga på subjektivitet. Orsaken till det är att uppskattningarna som genomförs i många fall kan ses som ovissa och uppbyggda på förhoppningar. I denna uppsats undersöks svenska börsnoterade företags val av diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska företag bedömer sin diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill annorlunda i jämförelse med utomståendes uppskattningar. Om skillnader identifieras undersöks om dessa kan förklaras av opportunistiskt beteende från företagens sida. För att undersöka eventuella skillnader används utomstående uppskattningar i form av egna beräkningar av diskonteringsräntan med hjälp av CAPM och Fama och French trefaktormodell samt analytikers uppskattningar för respektive företag.Den teoretiska referensramen består av en förklaring till de nuvarande standarder som gäller för goodwill. Vidare beskrivs CAPM och trefaktormodellens ingående variabler grundligt. För att förklara eventuella skillnader mellan företagens redovisade diskonteringsränta och de utomståendes uppskattningar presenteras agentteorin med fokus på opportunistiskt beteende.Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Vi har i denna uppsats även påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwill.</p>

The objective of this study is to examine the association between goodwill and governance structures – specifically, potential agency conflicts and internal and external board monitoring mechanisms – over a four-year period (2004-2007). To do this, I perform two distinct analyses to test (1) whether governance structures appear to be determinants of aggregate goodwill, and (2) whether governance structures appear to moderate investors’ perceptions of aggregate goodwill. I then extend these tests to a sample of U.S. merger and acquisition (M&A) transactions where I calculate a more refined measure of residual goodwill and re-perform the tests using this alternative goodwill measure. I find that potential agency conflicts are associated with both goodwill and residual goodwill, whereas monitoring mechanisms appear to have little measureable association with either of the goodwill measures. In addition, I provide evidence that investors perceive goodwill balances less favorably when agency conflicts are high and limited evidence that their perceptions of goodwill improve when external monitoring is strong. Based on these findings, I conclude that governance structures should be considered when evaluating goodwill. My results also suggest that previous findings based on residual goodwill may need to be reevaluated. Specifically, my analyses highlight an important distinction between the purchase price and consideration elements of residual goodwill, and I propose future avenues of research which may be used to investigate this important distinction further.

This thesis contributes to an understanding of capital budgeting and accounting practice. The factors affecting practice are of special research interest. It is also investigated whether practice diverges from what is prescribed by finance text books and accounting standards/frameworks. The overarching research question posed in this thesis is: “What capital budgeting and accounting choices are made by top management in practice, and how can these choices be explained?”. The thesis consists of four papers that address this issue. The first two papers focused on capital budgeting choices. Findings emphasised that the use of sophisticated capital budgeting and cost of capital estimation methods such as NPV and CAPM was widespread in Swedish listed companies. However, also unsophisticated accounting based methods were employed. Overall, findings suggested that Swedish companies used capital budgeting and cost of capital estimation techniques less often than did U.S./continental European companies. Other interesting findings were changes over time. Over time, the use of sophisticated methods increased and the use of unsophisticated methods decreased. This indicated a closing of the theory-practice gap. Finally, size was generally positively related to more extensive use of methods. The last two papers focused on accounting choices. Findings showed that non-preparers supported amortisation of goodwill to a greater extent than did preparers. Preparers instead supported the goodwill impairment-only approach. It was suggested that economic consequences could explain why preparers supported the goodwill impairment-only approach. When the impairment-only approach subsequently was introduced by the International Accounting Standards Board (IASB), Swedish and Dutch preparers however only disclosed slightly more than 60% of the assumptions underlying the impairment test, after three years of learning. Moreover, findings showed that the level of compliance with the IASB’s disclosure requirements was associated with industry; financials were less compliant than were non-financials. Findings also showed that Swedish and Dutch companies were more compliant in 2008 than they were in 2005, which suggested learning over time. Finally, in 2005 the disclosure compliance level was higher in Sweden than in the Netherlands. Three years later, 2008, the difference was eliminated, thus indicating convergence.

Background: A harmonisation of accounting directions has been taken place, which for most countries has meant an adjustment to the directions of the United States. The Swedish directions of group accounting, RR 1:00, is one such adaptation. At the same time, a new direction of group goodwill, FAS 142, is introduced in the US. Purpose: The purpose of this thesis is to map out the Swedish actors’, mainly the companies’, opinion about the direction of group goodwill accounting. Procedure: Information from three actors in the market of accounting (accountants at the firms, users, in the form of analysts, and authorised accountants and one issuer of the directions) was collected via questionnaire and complementary telephone interviews. Summary: From the investigation we found out that the Swedish actors are content with the Swedish directions of group goodwill accounting but they think that an adjustment to the American direction FAS 142 is inevitable. The analysts had a positive attitude towards FAS 142 while the other actors were a little more doubtful.