Sammanfattning Bakgrund: Många barn i världen far illa. Barnkonventionen arbetar för att världens barn ska få en trygg uppväxt och lagar finns som förbjuder barnaga. Av världens 195 länder har 62 infört förbud mot barnaga. Barnmisshandel är både fysisk och psykisk och barnen utsätts oftast av den person som barnet litar mest på, den som tar hand om barnet i vardagen. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka hälso- och sjukvårdspersonals uppfattningar av att göra eller inte göra en orosanmälan vid misstanke om barn som far illa i primärvården och skolan. Metod: En systematisk litteraturstudie genomfördes med databassökningar i Medline via PubMed med söktermerna barnmisshandel och obligatorisk rapportering. Tio vetenskapliga artiklar av kvantitativ (n=4), kvalitativ (n=4) och mixad ansats (n=2) ingick i litteraturstudiens resultat. Huvudresultat: Det framkom att hälso- och sjukvårdspersonal önskade mera utbildning och kunskap om barnmisshandel. Bristande information om hur rapporteringen gick till gjorde att hälso- och sjukvårdspersonalen inte orosanmälde och många uttryckte att ett färdigt rapporteringsformulär skulle öka rapporteringsfrekvensen. Slutsats: Utbildning inom barnmisshandel och rapportering av orosanmälan var det som deltagarna i många studier efterfrågade. Om hälso- och sjukvårdspersonalen skulle få utbildning kontinuerligt så kanske rapporteringen av orosanmälningarna ökade och barnen få en bättre vardag. Nyckelord: Barnmisshandel, hälso- och sjukvårdspersonal och obligatorisk rapportering.

Bakgrund Forskning visar att homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner har sämre hälsa i jämförelse med den övriga befolkningen. Orsaken till ohälsan är att de i större utsträckning än andra utsätts för fördomar, diskriminering och våld. Personer som avviker från den rådande heteronormen, löper en större risk att utsättas för olika stressfaktorer som diskriminering och negativt bemötande vilka har visat sig förekomma inom hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvården riskerar därmed att hindra HBTQ-personer från att få rätt vård och bidrar till en försämrad hälsa hos denna grupp. Syfte Syftet var att beskriva HBTQ-personers upplevelse av mötet med hälso- och sjukvårds- personal. Metod Litteraturöversikt där 15 vetenskapliga artiklar från databaserna Cinahl Complete och Pubmed granskats och analyserats utifrån litteraturöversiktens syfte samt presenterats i en matris. Resultat Resultatet visade att mötet med hälso- och sjukvårdspersonal kan upplevas både positivt och negativt vilket representeras genom de fyra övergripande teman som identifierades: heteronormativitet, kunskap, diskriminering och fördomar, samt interaktion. Slutsats Majoriteten upplever positiva möten med hälso- och sjukvårdspersonalen. Det förekom negativa möten som kan anses bero på den rådande heteronormativiteten som resulterar i okunskap och diskriminering. Detta kan i sin tur orsaka ökad ohälsa hos denna redan utsatta grupp.

Hjärtstopp är ett livshotande tillstånd som drabbar tusentals personer i Sverige varje år. När ett hjärtstopp inträffar på sjukhus är det vanligt att sjuksköterskan är professionen som är först på plats för att upptäcka det. Sjuksköterskor har i dessa situationer en skyldighet att påbörja hjärtlungräddning (HLR) och för att öka patientens chanser till överlevnad krävs en snabb initiering av god kvalitet. Studier visar dock att sjuksköterskor upplever en stress samt andra psykiska och fysiska påfrestningar under det akuta omhändertagandet. Detta leder till ett intresse att undersöka vidare om sjuksköterskors upplevelser av att genomföra HLR på sjukhus.

Bakgrund    År 1967 lades grunden för hur den palliativa vården ser ut idag. En grundpelare inom den palliativa vården är den holistiska synen på människan, vilket går ut på att se patienten i sin helhet samt patienten och dennes närstående som en enhet i vårdandet. Den personcentrerade palliativa vården sammanför och väver samman patientens egen erfarenhet och kunskap om sig själv tillsammans med vårdpersonalens evidensbaserade kunskaper och erfarenhet av liknande möten med personer som befunnit sig i livets slutskede.  Syfte   Syftet var att beskriva hälso- och sjukvårdspersonalens erfarenheter, attityder och upplevelser av att vårda palliativa patienter. Metod   Metoden för arbetet var en icke systematisk litteraturöversikt där författarna använt sig av artiklar med kvantitativ samt kvalitativ metod. Databassökningar gjordes i CINAHL Complete och PubMed. Sammanlagt består resultatdelen av femton artiklar som kvalitets granskats utifrån Sophiahemmets bedömningsunderlag och artiklarna analyserades genom en integrerad analysmetod enligt Kristensson (2017). Resultat  Resultatet av litteraturöversikten består av fyra olika kategorier med samlade erfarenheter, upplevelser och attityder kring ämnet. Dessa fyra var: synen på självbild och religion i arbetet med palliativa patienterna, att tillgodose patienters behov, utveckla förebyggande strategier mot riskfaktorer och personcentrerad omvårdnad vid palliativ vård. Litteraturöversikten visade på att anställda inom den palliativa vården stundtals upplevde svårigheter med sitt eget välmående men att de utvecklat strategier för att inte riskera psykisk och fysisk ohälsa. Den svåra balansen mellan att göra sitt yttersta för sina patienter och risken för att själv drabbas av ohälsa var ett återkommande ämne i flera artiklar. Det fanns en viss osäkerhet i kommunikationen med patienten och dess anhöriga, rädsla att inte vara tillräcklig samt den emotionella aspekten som uppstår hos hälso- och sjukvårdspersonalen.  Slutsats  Utgångspunkten från resultatet i denna studie, visar att det är viktigt att vara medveten om svårigheterna med att arbeta palliativt. Detta för att framtiden kunna utveckla och möjliggöra för att alla palliativa patienter ska kunna erbjudas den bästa tänkbara vården och även för att bibehålla vårdpersonalens välmående. Det kan skapas en ond cirkel om personalens välmående påverkas negativt av arbetet och då finns risken att även kvaliteten påverkas i vården av patienterna

Fetma är en sjukdom som ökar i Europa och världen. Sjukdomen utgör en riskfaktor för att utveckla andra hälsoproblem och ökar mortaliteten för patienten. Vårdpersonal kommer vid flera tillfällen möta denna patientgrupp i olika hälso- och sjukvårdsmiljöer och ska verka för att ge en god vård av hög kvalitet. Vårdpersonal har stor möjlighet att påverka om patienten kommer söka hjälp från hälso- och sjukvården vid framtida hälsoproblem. Det är därför av yttersta vikt för sjuksköterskan att vara omsorgsfull vid möten och göra ett gott intryck på denna patientgrupp. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva hur patienter som lever med fetma upplever stigmatisering inom hälso- och sjukvården. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. I analysen har 12 vetenskapliga artiklar inkluderats. Resultat: Efter analysen framkom fem kategorier; att inte bli lyssnad på, att känna sig avvisad och avvikande, att bemötas med förakt, att uppleva avsaknad av stöd, att känna sig sårbar. Slutsats: Resultatet visar att personer som lever med fetma utsätts för många situationer vid möten med hälso- och sjukvårdspersonal där de känner sig utsatta för förakt och avvisande bemötanden som resulterar i en ökad sårbarhet och sämre livskvalitet. Kunskap om sjukdomen och vad stigmatisering gör med patienter är viktigt för sjuksköterskans arbete för att kunna ge en personcentrerad vård där patientens hälsa förbättras och inte försämras.

Bakgrund: Endometrios är en gynekologisk sjukdom som innebär att det växer endometriell vävnad på olika platser i buken såsom äggstockar, äggledare. Sjukdomen bidrar till många skador gällande det sociala, yrkesmässiga och psykologiska i kvinnornas liv. Ungefär 50% av kvinnor med endometrios rapporterar att de tillbringar flera dagar per år i sängen på grunda av symptomen. Det finns många differentialdiagnoser för bäckensmärta vilket gör det svårt för sjukvårdspersonal att bemöta dessa kvinnor med kunskap vid diagnostisering. Flera kvinnor vågar inte söka vård eftersom de är rädda för att deras symtom ska missuppfattas eller misstolkas av hälso- och sjukvårdspersonalen. Kunskapen kring sjukdomen och bemötandet i allmänhet inom vården är bristande. Sjuksköterskan har en central roll när det kommer till bemötande eftersom de oftast träffar dessa kvinnor både vid screening och utvärderingar av symtomen.  Syfte: Syftet var att beskriva kvinnor med endometrios erfarenheter av bemötande inom hälso- och sjukvården. Metod: En allmän litteraturöversiktstudie där nio vetenskapliga artiklar analyserades utifrån Fribergs (2022) analysmodell. Resultat: Resultatet tyder på att kvinnor med endometrios erfarenhet av bemötande av hälso- och sjukvårdspersonalen påverkades av okunskap, att de inte känner sig förstådda och behandlade med ett nonchalant bemötande. Flera kvinnorna kände sig utsatta och exponerade på grund av bemötande av hälso-och sjukvårdspersonal vid gynekologiska undersökningar. Resultatet visar även kvinnornas positiva erfarenheter av bemötande från hälso- och sjukvårdspersonal, där sjukvårdspersonalen har lyssnat, visat empati, förståelse och trott på dem vilket gjort att de känt sig bekräftade när de blev bemötta på detta sätt. Slutsats: Kvinnor med endometrios erfarenheter av bemötande från hälso- och sjukvårdspersonal påvisar att det finns bristande kunskap från hälso- och sjukvårdspersonalen.  Denna okunskap påverkar bemötandet av kvinnor med endometrios vilket leder till de inte har förtroende för vården. Det behövs ytterligare forskning kring bemötandet av kvinnor med endometrios. Det är undermåligt att hälso- och sjukvården generaliserar kvinnornas symtom och att de inte lyssnar på den vårdsökande.

Bakgrund: Många människor lever i dag med ett substansbrukssyndrom, det är ett utbrett problem både i Sverige och Europa. De tidigare diagnoserna beroende och missbruk ingår nu båda i nya diagnosen substansbrukssyndrom. Att leva med denna sjukdom kan på många sätt påverka livet negativt. Dessa ofta komplexa sjukdomstillstånd ställer krav på både sjuksköterskan samt övrig hälso-och sjukvårdspersonal. Syfte: Syftet med studien var att beskriva patienter med substansbrukssyndroms upplevelse av mötet med hälso- och sjukvårdspersonal. Metod: Studien hade en kvalitativ metod med en induktiv ansats. Data analyserades enligt Elo och Kyngäs (2007) innehållsanalys för kvalitativa studier.  Resultat: Studien påvisade att upplevelserna av mötet med hälso-och sjukvårdspersonalen var övergripande negativa men det förekom även positiva upplevelser. Slutsats: Det finns många förbättringsområden när det kommer till hälso-och sjukvårdspersonalens bemötande samt omvårdnad av patienter med substansbrukssyndrom.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka om det finns någon relation mellan hälso- och sjukvårdspersonalens inställning till alkohol samt deras intag av alkohol och hur personalen vid patientkontakt arbetar med alkoholbruk. Metod: En kvantitativ enkätstudie genomfördes, där hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar för Region Skåne deltog. Resultat: Studien fann ingen signifikant relation mellan hälso- och sjukvårdspersonalens egen alkoholkonsumtion och deras hälsofrämjande arbete med alkoholbruk i praktiken. En signifikant relation påvisades, som belyser att hälso- och sjukvårdspersonal som upplever att de har otillräckligt med kunskap om alkohol, i större utsträckning undviker att ta upp alkoholvanor med patienter i den kliniska vardagen. Cirka en tredjedel av hälso- och sjukvårdspersonalen angav att de upplever att alkohol är ett känsligt ämne att tala med patienter om. Lite mer än en tiondel av personalen angav att de enbart för att de finner att alkohol är ett känsligt ämne att prata med patienter om, undviker att föra alkoholvanor på tal. Lite mer än en tredjedel av hälso- och sjukvårdspersonalen tycker att det är viktigt att lyfta frågan om alkoholbruk med patienter i praktiken, medan en tredjedel finner det mer eller mindre oviktigt. Slutsats: Resultaten från studien visar att det i Region Skåne finns mycket arbete kvar att utöva för att förbättra personalens kompetens, vana och säkerhet i att arbeta hälsofrämjande med alkoholriskbruk. / Aims: The purpose of this study was to investigate whether there is any relationship between the attitude of healthcare professionals to alcohol and their intake of alcohol, but also how they work with alcohol when in contact with patients. Method: A quantitative questionnaire survey was conducted, in which healthcare professionals who work for Region Skåne participated. Results: The study found no significant relationship between alcohol consumption and health promotion with alcohol use in practice among the healthcare professionals. A significant relationship was shown, which highlights that healthcare professionals who feel that they have insufficient knowledge about alcohol, to a greater extent avoids taking up alcohol habits with patients in everyday clinical practice. About a third of health workers stated that they feel that alcohol is a sensitive subject to talk with patients about. A little more than a tenth of staff indicated that because they find alcohol to be a sensitive subject to talk to patients about also avoid bringing drinking habits up to speech. Little more than a third of health workers think it´s important to highlight the issue of alcohol use with patients in practice, owe third finds it more or less unimportant. Conclusion: The study shows that Region Skåne still has a lot to work with regarding improvement of staff skills, experience and security in working with hazardous use of alcohol.

Bakgrund: HIV är ett retrovirus och i likhet med många andra retrovirus har HIV ett eget enzym. HIV utvecklas till AIDS om inte antiretrovirala läkemedel sätts in. I dagsläget uppskattas 36,7 miljoner av världens befolkning leva med sjukdomen och den övervägande spridningen sker via oskyddat sexuellt umgänge. Personer som får beskedet om att de är HIV-positiva upplever ofta en krisreaktion. Det är viktigt att den som är smittad möts av förståelse och empati, samt får extra stöd från vårdpersonalen. Det är vanligt att vården av HIV-infekterade personer blir lidande på grund av de rädslor personalen har över att bli smittade. Syfte: Att beskriva hur personer med HIV och/eller AIDS upplever bemötandet från hälso- och sjukvårdspersonal. Metod: Studien har genomförts som en litteraturöversikt och resultatet har baserats på 15 vetenskapliga artiklar. Sökningarna har utförts i Cinahl och PubMed. Två av artiklarna hittades via sekundärsökning. Resultat: Denna litteraturöversikt beskriver hur personer med HIV och/eller AIDS upplever bemötandet från hälso- och sjukvårdspersonal. Resultatet presenteras i sex stycken huvudkategorier: behov av stöd i samband med diagnos, fördomar, diskriminering och stigmatisering, bemötande, konfidentialitet, förtroende för vårdgivare samt delaktighet. Slutsats: Hälso- och sjukvårdspersonalens bemötande mot personer som lever med HIV och/eller AIDS är bristfällig. De får ofta utstå fördomar, stigmatisering och diskriminering, vilket bidrar till onödigt vårdlidande för dessa personer. Det krävs mer kunskap och utbildning hos hälso- och sjukvårdspersonalen för att de ska kunna förbättra sitt bemötande och ge en trygg och likvärdig vård. / Background: HIV is a retrovirus and, like many other retroviruses, HIV has its own enzyme. HIV develops to AIDS unless antiretroviral medicinal products are used. At present, it is estimated that 36.7 million of the population in the world is living with the disease and the predominant way to get infected is through unprotected sexual intercourse. Persons who are told they are HIV positive often react/experience a personal crisis. It is essential to meet the infected person with understanding and empathy, as well as receiving additional support from the healthcare professional. It is common that the care for HIV-infected people to suffer because of fear healthcare professionals have to get infected. Aim: Describe how people with HIV and AIDS experience the care from healthcare professionals. Method: The study has been carried out as a literature review and the result has been based on 15 scientific articles. The searches have been performed in Cinahl and PubMed. Two of the articles were found through secondary search. Result: This literature review describes how people with HIV and AIDS experience the care from healthcare professionals. The result is presented in six main categories: The need for support in connection with diagnosis, prejudice, discrimination and stigmatization, treatment, confidentiality, trust for caregiver and participation. Conclusion: The healthcare professionals' response to people living with HIV and / or AIDS is inadequate. They often suffer prejudice, stigmatization and discrimination, which contributes to unnecessary care for these people. More knowledge and education is necessary for healthcare professionals to improve their treatment and provide safe and equal care.

Hälso- och sjukvårdspersonal påträffar personer som lever i olika former av utsatthet i sitt arbete. Hemlösa personer är en utsatt grupp som kämpar mot unika svårigheter och har därmed även unika vårdbehov. Hemlösa personer är därför en utmanande samhällsgrupp att vårda. Hälso- och sjukvårdspersonal upplever en osäkerhet i att vårda hemlösa personer och behöver en ökad kunskap kring deras komplicerad hälsoproblem. Syftet med litteraturstudien var att beskriva hemlösa personers upplevelser av hälso- och sjukvård. En kvalitativ manifest innehållsanalys med induktiv ansats användes eftersom inifrånperspektiv med fokus på människors upplevelser studerades. Tolv vetenskapliga kvalitativa artiklar ingick i analysen. Resultatet visade att det var svårt att få tillgång till hälso- och sjukvård samt följa rekommendationer. Hemlösa personer kände sig stigmatiserade och blev behandlade som om de inte vore en människa samt att hälso- och sjukvårdspersonal kunde skapa en vårdmiljö som gav stöd och trygghet genom ett respektfullt bemötande. Hälso- och sjukvårdssystem behöver utvecklas för att hemlösa personer ska få tillgång till god individanpassad vård. Dagens hälso- och sjukvårdssystem är inte utformad för denna utsatta samhällsgrupp. I klinisk praxis behöver hälso- och sjukvårdspersonal reflektera över normer och värderingar samt ökad kunskap och utbildning om denna utsatta samhällsgrupp för att kunna arbeta med de unika utmaningar som medföljer.