Samhället eftersträvar att förhindra våld. Tre ansatser har etablerats för att avgöra farlighet och för att bedöma risk för våld; den ostrukturerade professionella bedömningsansatsen, den aktuariska bedömningsansatsen, samt den strukturerade professionella bedömningsansatsen. HCR-20 är ett strukturerat professionellt bedömningsinstrument med hög validitet och interbedömarreliabilitet i bedömning av risk för våld. HCR-20 genomgår en evidensbaserad uppdatering och den reviderade versionen skall utvärderas - syftet med studien var därför att undersöka interbedömarreliabilitet för den tredje versionen av HCR-20 [HCR-V3]. Vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall riskbedömdes 35 patienter som inskrivits för tvångsvård under februari 2010 till oktober 2011. Interbedömarreliabilitet undersöktes för grad av överensstämmelse mellan bedömare samt också gentemot Golden Standard, bedömarnas gemensamma bedömning av patienten. Överensstämmelsen i HCR-V3bedömningarna beräknades på huvudfaktorer och på relevansfaktorer med Kendall’s τb, Cohen’s Κ, och ICC(1,2). HCR-V3 påvisade hög interbedömarreliabilitet med hög grad av överensstämmelse mellan användarnas bedömning av patientens risk för våld. Det var högre interbedömarreliabilitet för H-delen och C-delen än för R-delen. Överensstämmelsen mellan enskilda bedömare och Golden Standard var högre än överensstämmelsen mellan två bedömare, och huvudfaktorerna indikerade på högre interbedömarreliabilitet än relevansfaktorerna. Utifrån resultatet drogs slutsatsen att riskbedömningsinstrumentet HCR-V3 förmodligen inte skulle bli mer användarvänligt med relevansfaktorer, men att huvudfaktorerna ger hög interbedömarreliabilitet och att HCR-V3 därmed kan vara lämplig i klinisk verksamhet för att förhindra våld.

Rättspsykiatriska patienter är en grupp med mycket psykosocial belastning i barndomen och mer forskning behövs kring bland annat huruvida det finns samband mellan denna psykosociala belastning, framtida brottslighet och bedömd risk för våld. Denna studies syfte var att jämföra brottslighet, psykosocial belastning i barndomen samt initiala riskbedömningar gjorda med HCR-20 på kvinnor respektive män vårdade vid Rättspsykiatriska Regionkliniken i Sundsvall. Vidare undersöktes ifall förekomst av psykosocial belastning i barndomen korrelerade med bedömd risk för våld bedömd med HCR-20 eller med brottslighet hos patienterna. Studiens sampel bestod av 10 kvinnor och 39 män varav majoriteten vårdades enligt LRV. Data samlades in från journaler, rättspsykiatriska undersökningar och domar samt genom enskilda intervjuer. Resultatet visade att kvinnorna oftare var dömda för mordbrand (p &lt;.05) eller vårdade enligt LPT (p &lt;.01) jämfört med männen, medan männen oftare än kvinnorna var dömda för något våldsbrott (p &lt;.05), hade fler domar (p &lt;.01) och var yngre vid sin första dom (p &lt;.05). Gällande psykosocial belastning var kvinnorna oftare än männen utsatta för sexuella övergrepp i barndomen (p &lt;.001), men inga andra könsskillnader fanns. Angående risk för våld konstaterades inga könsskillnader gällande varken någon av subskalorna eller totalpoängen och de signifikanta skillnaderna gällande enskilda riskfaktorer var få. Inga signifikanta korrelationer fanns mellan psykosocial belastning i barndomen och brottslighet eller risk för våld. Det diskuteras sedan att dessa resultat var utifrån tidigare forskning både förväntade och icke förväntade samt att framtida studier med fördel skulle kunna göras på samma ämnesområde men med ett större sampel. / <p>2013-06-10</p>

Bakgrund Målet med den rättspsykiatriska vården är att patienterna skall kunna återvända till ett gott liv utanför vården utan återfall i kriminalitet. Socialstyrelsen har klargjort att patienter inom den specialiserade psykiatriska vården ska riskbedömas. Den strukturerade professionella bedömningen, som HCR-20, är en vetenskapligt framtagen checklista och har visat sig ha både hög validitet och reliabilitet. Arbetet med bedömning av och förståelse för risk för våld och eller återfall i brottslighet är något av det säregna i arbetet för sjuksköterskor inom den rättspsykiatriska vården Syfte Belysa hur den kunskap som framkommer genom riskbedömningsformuläret HCR-20 omsätts i omvårdnadsarbetet vid rättspsykiatrisk vård. Metod Datainsamlingen gjordes med åtta intervjuer som sedan analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet I resultatet har två kategorier framträtt som är att Synliggör risker och Underlag till planering. Under dessa två kategorier finns ett antal underkategorier. Personalen ser i stort inga uppenbara brister med HCR-20 utan anser att det är ett bra system som fyller sin funktion. Vid HCR-20 bedömning förs dialog om vad man som personal kan lägga fokus på och vilka risker som kan minskas. Det upplevs intressant att se när risker minskas samt att man tolkar den förändring som skattningsinstrumentet visar som framsteg i arbetet. Diskussion Författarna menar att resultatet belyser något om hur arbetet runt HCR-20 och riskhantering vid rättspsykiatrisk vård uppfattas av omvårdnadspersonal samt att utvecklingsmöjligheter har identifierats. / Background The purpose of forensic psychiatric care is that patients are able to return to a good life outside care without criminal recidivism . Swedish law has clarified that the patients in specialist mental health services should be risk assessed . The structured professional risk assessment, like the HCR- 20, is a scientifically formulated checklist and have been shown to have both high validity and reliability. Work on the assessment and understanding of the risk of violence and recidivism is one of the peculiarity of the work of nurses in forensic psychiatry Aim Highlighting how the knowledge obtained from the risk assessment form, HCR- 20 is put into the nursing work in forensic nursing. Methods The data was collected with eight interviews then analyzed by qualitative content analysis. Results The result has two categories emerged as Visualize risks and Basis for planning. Within these two categories there are a number of subcategories. The staff looks basically no obvious flaws with the HCR- 20, and believe it is a good system that fulfills its function. At HCR- 20 assessment dialogue is conducted on what personnel can focus on and what risks that can be reduced. It felt interesting to see when the risks are reduced and that we interpret the change that estimate the instrument as progress in working with the patients. Discussion The authors believe that the results illustrate how the work around the HCR- 20 and risk management in forensic nursing is perceived by the nursing staff as well as development opportunities have been identified.

Att göra bedömningar av risk för våld hos frihetsberövade personer på fängelser och i olika former av tvångsvård är en viktig del av arbetet med att reducera antalet våldsincidenter, vilket är till nytta både för frihetsberövade personer och för personalens arbetsmiljö. Syftet med denna studie är att göra en kunskapsöversikt över vad forskningen säger om att bedöma risk för våld hos frihetsberövade personer, beskriva aktuell forskning om riskbedömningar, hur strukturerade instrument för riskbedömningar definierar våld, vilka teoretiska utgångspunkter till uppkomst av våld som används och i vilken utsträckning riskbedömningsinstrument tar hänsyn till interaktion mellan personal och frihetsberövade personer. Studien genomförs igenom en litteraturstudie med en innehållsanalys av forskning på området utifrån frågeställningarna i syftet. Sökorden är ”inmate”, ”inpatient”, ”violence”, ”risk”, ”assessment”, ”juvenile” och ”youth”. Reslutatet av studien visar att det finns ett flertal instrument som som forskningen visar har god validitet och även inter-bedömarreliabilitet för att bedöma risk för våld, nämligen Brøset Violence Checklist (BVC), Historical-Clinical-Risk management-20(HCR-20), Dynamic Appraisal of Situational Agression (DASA) och Structured Assessment of Violencerisk in Youth(SAVRY). Utöver detta finns även några bedömningsinstrument som använder enbart statiska variabler för att bedöma risk för våld hos frihetsberövade, även kallade aktuariska modeller. Forskning visar generellt att föränderliga, dynamiska variabler som snabbare förändras har starkare prediktiv validitet för att bedöma risk för våld hos frihetsberövade på kort sikt, än historiska och statiska data. BVC och DASA tar större hänsyn till interaktionen mellan frihetsberövad och personal för att bedöma risk än HCR-20 och SAVRY, som inte är primärt konstruerade för att bedöma risk för våld i ett omedelbart kort perspektiv. Resultatet diskuteras utifrån studiens styrkor och svagheter och etiska problem med att bedöma risk för våld hos frihetsberövade. Syftet med olika typer av frihetsberövande och olika kategorier frihetsberövade personer som har olika behov, gör att resultaten inte utan reflektion kan överföras från en grupp till en annan. Etiska överväganden blir aktuella utifrån att informationen som framkommer vid en riskbedömning kan leda till repressiva interventioner, och att detta långt ifrån alltid är något önskvärt. / Assessing risk for violence among incarcerated people in prisons, in inpatient settings and otherwise, is an important part of the work aimed at reducing the number of violent encounters in these settings. Reducing violence is beneficial for both incarcerated persons and for the staffs work environment. The purpose of this thesis is to make a review of research of how to assess risk for violence among incarcerated people in different settings, describe research about the assessment methods, how these methods define ‘violence’ and what theoretical explanations to violence that are used. Furthermore, what level of consideration for the interaction between staff and incarcerated people is taken when assessing risk for violence. The thesis is performed by searching for, and analyzing written material with the questions asked in the purpose of the study. The following words are used for search in databases: “inmate”, “inpatient”, “violence”, “risk”, “assessment”, “juvenile” and “youth”. The findings in the study gives that there are models for assessing violence, with research-proven validity and mostly also interrater-reliability, namely: Brøset Violence Checklist (BVC), Historical-Clinical-Risk management-20(HCR-20), Dynamic Appraisal of Situational Aggression (DASA) and Structured Assessment of Violence Risk in Youth (SAVRY). Aside from these findings there are also some models using only static variables to assess risk for violence among incarcerated, also known as “actuarial” models. Generally, the research shows that more dynamic variables that are prone to change, has stronger validity in predicting violence among incarcerated than historical, static data. The BVC and the DASA takes greater consideration to interaction between staff and incarcerated than the HCR-20 and the SAVRY, that is not primarily constructed to assess risk for violence in forensic/caregiving settings in the immediate short term. The result is discussed on basis of the strengths and weaknesses of the thesis, as well as ethical problems with assessing risk for violence among people that have been deprived of their freedom. The purpose of different kinds of incarcerations and different categories of incarcerated people that have different needs, may cause need for the results to be carefully considered- What does apply in one setting may not be true in another. From an ethical point of view, it is to be taken into consideration how the information from violence risk assessments is used, since punitive and repressing interventions often is far from desired.

Varje dag utförs riskbedömningar inom rättspsykiatri och kriminalvård. Syftet med denna uppsats är att undersöka det vetenskapliga underlaget för riskbedömningar. Uppsatsen inleds med en kort beskrivning av i vilka sammanhang riskbedömningar används och den traditionella uppfattningen av hur området och instrumenten har utvecklats. Sedan följer en genomgång av olika studier som behandlar bedömningarnas träffsäkerhet generellt samt mellan olika generationer av bedömningar. Därnäst redovisas och framförs kritik mot validiteten i Psychopathy Checklist Revised (PCL-R, Hare, 1991) och dess tillämpning inom riskbedömningar. Avslutningsvis analyseras psykopatibegreppet utifrån Ian Hackings teorier om ”human kinds” och ”loopingeffekter” och det förs en kort diskussion av tänkbara konsekvenser av och farhågor kring användningen av PCL-R och psykopatibegreppet generellt. / Every day, forensic risk assessments are carried out. The aim of this thesis was to evaluate their scientific grounds. Initially, a short description of the contexts in which risk assesments are carried out, as well as a description of the historical development of risk assesment instruments are provided. A summary of evaluations of different types of risk assessments and their predictive validity is presented, followed by a critique on the validity of the Psychopathy Checklist Revised (PCL-R, Hare, 1991) and its use in risk assesments. The psychopathy construct is analysed in relation to Ian Hacking’s theories of human kinds and looping effects and potential risks and consequences of the application of PCL-R and the psychopathy construct are discussed.

En Brasil, la evaluación de riesgo de violencia en la población psiquiátrica forense es denominada Examen de Avaluación de Cese de Peligrosidad. Esta pericia ha sido conducida por psiquiatras de una forma no estructurada, poco objetiva, basándose en criterios clínicos y sociales. El HCR-20 ha sido usado en diversos países con el fin de aumentar la precisión de este examen. Objetivos: El presente estudio fue planeado con el objetivo de implementar un método de evaluación de riesgo sistematizado y obtener criterios empíricos para factores de riesgo de conducta violenta en internos de hospitales psiquiátricos forenses. También se buscó estimar la evaluación de confiabilidad y la precisión predictiva del HCR-20 en población manicomial brasileña.

When assessing the risk of violence, increasing interest has been shown in bringing science and practice closer together. Moving from clinical intuition in the first generation of risk assessment via actuarial scales in the second generation to the structured professional judgments where risk assessments are today produces better, more valid results when assessing the risk of violence. One of the best predictors of violence is gender. Approximately 10% of the violent criminality can be attributed to women; even so, it is increasing, especially among young women. It is therefore important to examine risk assessments from a gender perspective. Another important factor when assessing the risk of violence is psychopathy and there are indications that there might be gender differences in this diagnosis. Thus, a special interest has been focused on psychopathy in this thesis. The purpose with this work is to explore the similarities and differences in assessing risk for violence in male and female mentally disordered offenders, while the overall aim is to validate the violence risk assessment instrument HCR-20 for Swedish offender populations. The risk assessments for all six studies in this thesis were made by trained personnel using the HCR-20 instrument, where psychopathy was diagnosed with the screening version of the Psychopathy Checklist (PCL:SV). The study populations were both male and female mentally disordered offenders in either the correctional or the forensic setting. The findings show that both the validity and the reliability of the HCR-20 and the PCL:SV were good and the clinical and risk management subscales were found to have better predictive validity than the historical scale. Another finding was that there were more similarities than differences between genders in the HCR-20, while the opposite applied to the PCL:SV, where the antisocial behavior was performed in a different manner. Moreover, it was found that the gender of the assessor might be a factor to take into account when assessing the risk of violence in women, where the recommendation was that at least one assessor should be female. The conclusions were that the HCR-20 and the PCL:SV can be used In Swedish offender populations with valid results. For female offenders, there are differences in the antisocial behavior that is assessed in order to diagnose psychopathy and these differences tend to underestimate psychopathy among female offenders. Furthermore, the gender of the assessor might be of greater importance than has previously been realized. The overall conclusion was that this thesis supports the structural professional judgment method of making risk assessments in order to prevent violence in the community.

<p>Forskning har visat att förekomst av riskfaktorer för brottsrecidiv skiljer sig mellan vålds- och sexualbrottslingar. Ytterligare forskning behövs dock om skillnader mellan mer specifika brottskategorier. Syftet var att undersöka skillnader mellan män dömda för mord (n=363), dråp (n=110), rån (n=238), sexualbrott mot vuxen (n=71) respektive sexualbrott mot barn (n=57) avseende ålder, psykopatiprofil enligt PCL-R samt riskkaraktäristika bedömt med HCR-20. Resultatet visade att personer dömda för sexualbrott mot barn hade lägre förekomst av historiska riskfaktorer, lägre grad av psykopati, samt var äldre än övriga grupper. Gruppen dömda för dråp hade en lägre grad av psykopatisk personlighet (faktor 1) än de andra våldsbrottsgrupperna, mord och rån, medan de hade den antisociala livsstilen typisk för psykopater (faktor 2). Det omvända gällde för gruppen sexualbrott mot vuxen. Grupperna rån och mord liknade varandra på flertalet variabler, dock var personer dömda för rån yngre än samtliga grupper. Resultaten har betydelse för utformande av åtgärder avsedda att minska recidivrisken.</p>

When assessing the risk of violence, increasing interest has been shown in bringing science and practice closer together. Moving from clinical intuition in the first generation of risk assessment via actuarial scales in the second generation to the structured professional judgments where risk assessments are today produces better, more valid results when assessing the risk of violence. One of the best predictors of violence is gender. Approximately 10% of the violent criminality can be attributed to women; even so, it is increasing, especially among young women. It is therefore important to examine risk assessments from a gender perspective. Another important factor when assessing the risk of violence is psychopathy and there are indications that there might be gender differences in this diagnosis. Thus, a special interest has been focused on psychopathy in this thesis. The purpose with this work is to explore the similarities and differences in assessing risk for violence in male and female mentally disordered offenders, while the overall aim is to validate the violence risk assessment instrument HCR-20 for Swedish offender populations. The risk assessments for all six studies in this thesis were made by trained personnel using the HCR-20 instrument, where psychopathy was diagnosed with the screening version of the Psychopathy Checklist (PCL:SV). The study populations were both male and female mentally disordered offenders in either the correctional or the forensic setting. The findings show that both the validity and the reliability of the HCR-20 and the PCL:SV were good and the clinical and risk management subscales were found to have better predictive validity than the historical scale. Another finding was that there were more similarities than differences between genders in the HCR-20, while the opposite applied to the PCL:SV, where the antisocial behavior was performed in a different manner. Moreover, it was found that the gender of the assessor might be a factor to take into account when assessing the risk of violence in women, where the recommendation was that at least one assessor should be female. The conclusions were that the HCR-20 and the PCL:SV can be used In Swedish offender populations with valid results. For female offenders, there are differences in the antisocial behavior that is assessed in order to diagnose psychopathy and these differences tend to underestimate psychopathy among female offenders. Furthermore, the gender of the assessor might be of greater importance than has previously been realized. The overall conclusion was that this thesis supports the structural professional judgment method of making risk assessments in order to prevent violence in the community.

Forskning har visat att förekomst av riskfaktorer för brottsrecidiv skiljer sig mellan vålds- och sexualbrottslingar. Ytterligare forskning behövs dock om skillnader mellan mer specifika brottskategorier. Syftet var att undersöka skillnader mellan män dömda för mord (n=363), dråp (n=110), rån (n=238), sexualbrott mot vuxen (n=71) respektive sexualbrott mot barn (n=57) avseende ålder, psykopatiprofil enligt PCL-R samt riskkaraktäristika bedömt med HCR-20. Resultatet visade att personer dömda för sexualbrott mot barn hade lägre förekomst av historiska riskfaktorer, lägre grad av psykopati, samt var äldre än övriga grupper. Gruppen dömda för dråp hade en lägre grad av psykopatisk personlighet (faktor 1) än de andra våldsbrottsgrupperna, mord och rån, medan de hade den antisociala livsstilen typisk för psykopater (faktor 2). Det omvända gällde för gruppen sexualbrott mot vuxen. Grupperna rån och mord liknade varandra på flertalet variabler, dock var personer dömda för rån yngre än samtliga grupper. Resultaten har betydelse för utformande av åtgärder avsedda att minska recidivrisken.