<p>Syfte: Syftet med denna uppsats är att göra en kvantitativ undersökning av samtliga noterade koncerners årsredovisningar på Stockholmsbörsens Large Cap-lista. Detta för att se om koncernerna följer upplysningskraven angående nedskrivningstest enligt IAS 36, samt att se om det har skett någon förbättring från det första året 2005 med IAS 36 jämfört med år 2006. Vi vill också undersöka hur stor del av de totala immateriella tillgångarna som hänförs till goodwill.</p><p>Metod: Denna uppsats har en deduktiv ansats då vi tog vår utgångspunkt i teorin och sedan formade vi en hypotes som vi genom empirin testade mot teorin. Detta ledde till en kvantitativ undersökning av sekundärdata. Denna sekundärdata bestod av 102 årsredovisningar från sammanlagt 51 bolag noterade på Stockholmsbörsens Large Cap-lista.</p><p>Slutsats: I slutsatsen kommer vi fram till att det är fler företag som lämnat upplysningar år 2006 jämfört med år 2005. På somliga punkter har även utförligheten blivit allt bättre, dock kan vi inte generellt påstå att företagen blivit klart bättre i upplysningarna som IAS 36 kräver.</p><p>Förslag till fortsatt forskning: Vi tycker det skulle vara intressant att göra en kvalitativ undersökning på hur nedskrivningstest praktiskt går till i olika företag. Detta för att jämföra olika metoder och tillvägagångssätt som kan tänkas användas av företagen, till exempel om företag i samma branscher använder samma metoder. Likaså om metoderna för nedskrivningstest ser olika ut i olika branscher.</p><p>Uppsatsens bidrag: Denna uppsats belyser problemen med att företagen inte följer IASB:s regelverk fullt ut.</p>

<p>Redovisningen av värdet på förvärvad goodwill har alltid varit omdiskuterad och kritiserad. Detta eftersom man anser att goodwillposten är en post som inte går att härleda. Genom införandet av IFRS 3 har man försökt att minimera goodwillposten och infört test av nedskrivningsbehov istället för tidigare systematisk avskrivning samt att fler immateriella tillgångar identifieras. I och med detta kan det anses att spelrummet för företagsledningen och revisorerna avseende goodwillposten reglerats. Uppsatsen tar upp införandet av IFRS 3 och vad den har resulterat i, avseende förvärvad goodwill.</p><p>Uppsatsens problemformulering lyder: Vad har IFRS 3 resulterat i gällande redovisning av förvärvad goodwill?</p><p>För att besvara uppsatsens problemformulering har två hypoteser ställts upp:</p><p>Hypotes 1: IFRS 3 ger tillförlitligare redovisning av förvärvad goodwill</p><p>Hypotes 2: IFRS 3s krav på identifiering förenklar redovisningen av förvärvad goodwill</p><p>Syftet med uppsatsen är att ta reda på vad IFRS 3 har haft för betydelse vid redovisningen av förvärvad goodwill.</p><p>Undersökningen i uppsatsen har utgått från revisorers synpunkter genom en kvantitativ ansats i form av en enkätundersökning, samt en kortare intervju med redovisningsspecialisten Johan M Ericsson från Öhrlings.</p><p>Uppsatsen teorier har baserats på Agentteorin och The Efficient Market Hypothesis. Utifrån dessa teorier har även hypoteserna i uppsatsen utformats.</p><p>Resultatet av undersökningen får tolkas med försiktighet då ett stort bortfall föreligger. Det som framkommer från undersökningen visar att revisorernas uppfattning gällande hypotes 1 är positiv och negativ gällande hypotes 2. Detta resulterar i att revisorerna anser att IFRS 3 ger tillförlitligare redovisning av förvärvad goodwill. Däremot anser revisorerna ej att IFRS 3s krav på identifiering har förenklat redovisningen av förvärvad goodwill.</p>

No description available.

<p>Immateriella tillgångar har fått en ökad betydelse vid företagsförvärv i dagens teknik- och informationsbaserade samhälle eftersom de utgör en stor del av ett företags värde (KPMG,2010). När immateriella tillgångar har identifierats ska de värderas till verkligt värde – något som länge varit omdebatterat på grund av problematiken i att objektivt värdera dessa tillgångar (Marton et al., 2008, s. 304). Det ställer således högre krav på revisorn vid granskningen av huruvida företagsledningen har värderat tillgångarna till ett rättvisande värde eller inte (Ekberg & Lorentzon, 2007). Eftersom redovisning till verkligt värde av immateriella tillgångar är ett komplext område blir frågan vilken problematik revisorn möter vid granskningen av denna redovisning. Syftet med den här kandidatuppsatsen är att undersöka vilka svårigheter som föreligger för revisorn vid granskning av redovisning till verkligt värde av immateriella tillgångar vid företagsförvärv. Teorin diskuterar revision och dess standarder men även problematiken kring immateriella tillgångar och verkligt värde vilket uppsatsens ämne sammanbinds med. För den empiriska undersökningen valdes tre stycken auktoriserade revisorer ut för djupgående intervjuer.</p><p>Studiens resultat visar på att revisorerna finner det svårt att granska företagens uppskattningar och beräkningar av verkligt värde på immateriella tillgångar vid företagsförvärv. Det beror främst på de komplexa värderingsmodellerna men även på grund av bedömningsfaktorn i uppskattningarna och beräkningarna. Detta gör att revisorerna i större utsträckning måste ta hjälp av bland annat interna experter vilket innebär att granskningsprocessen tar längre tid. Slutsatsen är att revisorerna upplever att granskningsprocessen är förenad med svårigheter på grund av bedömningsfaktorn och immateriella tillgångars komplexa natur vilket ställer högre krav på deras kritiska bedömningsförmåga.</p>

<p>Diskussioner förs ständigt om huruvida företagets redovisning ger en rättvisande bild av verkligheten. En balanspost som länge diskuterats och ifrågasatts är goodwill. Sedan 2005 ska svenska företag värdera denna tillgång till sitt såkallade verkliga värde genom att göra årliga nedskrivningsprövningar. Enligt denna nya värderingsmetod ska företagen uppskatta faktorer som framtida kassaflöden, diskonteringsränta och tillväxttakt för att göra en korrekt värdering av sin goodwill. Vissa kritiker menar att denna värderingsmetod för många företag kan bygga på subjektivitet. Orsaken till det är att uppskattningarna som genomförs i många fall kan ses som ovissa och uppbyggda på förhoppningar. I denna uppsats undersöks svenska börsnoterade företags val av diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska företag bedömer sin diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill annorlunda i jämförelse med utomståendes uppskattningar. Om skillnader identifieras undersöks om dessa kan förklaras av opportunistiskt beteende från företagens sida. För att undersöka eventuella skillnader används utomstående uppskattningar i form av egna beräkningar av diskonteringsräntan med hjälp av CAPM och Fama och French trefaktormodell samt analytikers uppskattningar för respektive företag.Den teoretiska referensramen består av en förklaring till de nuvarande standarder som gäller för goodwill. Vidare beskrivs CAPM och trefaktormodellens ingående variabler grundligt. För att förklara eventuella skillnader mellan företagens redovisade diskonteringsränta och de utomståendes uppskattningar presenteras agentteorin med fokus på opportunistiskt beteende.Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Vi har i denna uppsats även påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwillDiskussioner förs ständigt om huruvida företagets redovisning ger en rättvisande bild av verkligheten. En balanspost som länge diskuterats och ifrågasatts är goodwill. Sedan 2005 ska svenska företag värdera denna tillgång till sitt såkallade verkliga värde genom att göra årliga nedskrivningsprövningar. Enligt denna nya värderingsmetod ska företagen uppskatta faktorer som framtida kassaflöden, diskonteringsränta och tillväxttakt för att göra en korrekt värdering av sin goodwill. Vissa kritiker menar att denna värderingsmetod för många företag kan bygga på subjektivitet. Orsaken till det är att uppskattningarna som genomförs i många fall kan ses som ovissa och uppbyggda på förhoppningar. I denna uppsats undersöks svenska börsnoterade företags val av diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska företag bedömer sin diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill annorlunda i jämförelse med utomståendes uppskattningar. Om skillnader identifieras undersöks om dessa kan förklaras av opportunistiskt beteende från företagens sida. För att undersöka eventuella skillnader används utomstående uppskattningar i form av egna beräkningar av diskonteringsräntan med hjälp av CAPM och Fama och French trefaktormodell samt analytikers uppskattningar för respektive företag.Den teoretiska referensramen består av en förklaring till de nuvarande standarder som gäller för goodwill. Vidare beskrivs CAPM och trefaktormodellens ingående variabler grundligt. För att förklara eventuella skillnader mellan företagens redovisade diskonteringsränta och de utomståendes uppskattningar presenteras agentteorin med fokus på opportunistiskt beteende.Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Vi har i denna uppsats även påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwill.</p>

<p>Den 1:a januari 2005 infördes nya redovisningsregler gällande företagsförvärv. Samtliga svenska börsnoterade företag skall redovisa i enlighet med IFRS 3 Företagsförvärv och IAS 38 Immateriella tillgångar. De nya reglerna innebär bland annat att varumärken och andra immateriella tillgångar skall värderas separat från goodwill i balansräkningen. Syftet med uppsatsen är att undersöka effekten av IAS 38 på svenska företags redovisning av immateriella tillgångar, med fokus på varumärken. Studien gäller företagens hantering av varumärken vid förvärv samt värderingsmetod för dessa. Undersökningen har gjorts genom studier av svenska börsnoterade företags årsredovisningar och en intervju med en auktoriserad revisor. Slutsatserna är att det är få företag som redovisar varumärken separat. Detta kan bero på höga värderingskostnader, obetydligt värde på varumärket eller av ointresse hos företagen. Det råder även brister i upplysningarna gällande hanteringen av varumärkena. Den vanligaste värderingsmetoden är dock Relief from Royalty som är en typ av kassaflödesmetod.</p>

Diskussioner förs ständigt om huruvida företagets redovisning ger en rättvisande bild av verkligheten. En balanspost som länge diskuterats och ifrågasatts är goodwill. Sedan 2005 ska svenska företag värdera denna tillgång till sitt såkallade verkliga värde genom att göra årliga nedskrivningsprövningar. Enligt denna nya värderingsmetod ska företagen uppskatta faktorer som framtida kassaflöden, diskonteringsränta och tillväxttakt för att göra en korrekt värdering av sin goodwill. Vissa kritiker menar att denna värderingsmetod för många företag kan bygga på subjektivitet. Orsaken till det är att uppskattningarna som genomförs i många fall kan ses som ovissa och uppbyggda på förhoppningar. I denna uppsats undersöks svenska börsnoterade företags val av diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska företag bedömer sin diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill annorlunda i jämförelse med utomståendes uppskattningar. Om skillnader identifieras undersöks om dessa kan förklaras av opportunistiskt beteende från företagens sida. För att undersöka eventuella skillnader används utomstående uppskattningar i form av egna beräkningar av diskonteringsräntan med hjälp av CAPM och Fama och French trefaktormodell samt analytikers uppskattningar för respektive företag.Den teoretiska referensramen består av en förklaring till de nuvarande standarder som gäller för goodwill. Vidare beskrivs CAPM och trefaktormodellens ingående variabler grundligt. För att förklara eventuella skillnader mellan företagens redovisade diskonteringsränta och de utomståendes uppskattningar presenteras agentteorin med fokus på opportunistiskt beteende.Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Vi har i denna uppsats även påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwillDiskussioner förs ständigt om huruvida företagets redovisning ger en rättvisande bild av verkligheten. En balanspost som länge diskuterats och ifrågasatts är goodwill. Sedan 2005 ska svenska företag värdera denna tillgång till sitt såkallade verkliga värde genom att göra årliga nedskrivningsprövningar. Enligt denna nya värderingsmetod ska företagen uppskatta faktorer som framtida kassaflöden, diskonteringsränta och tillväxttakt för att göra en korrekt värdering av sin goodwill. Vissa kritiker menar att denna värderingsmetod för många företag kan bygga på subjektivitet. Orsaken till det är att uppskattningarna som genomförs i många fall kan ses som ovissa och uppbyggda på förhoppningar. I denna uppsats undersöks svenska börsnoterade företags val av diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska företag bedömer sin diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill annorlunda i jämförelse med utomståendes uppskattningar. Om skillnader identifieras undersöks om dessa kan förklaras av opportunistiskt beteende från företagens sida. För att undersöka eventuella skillnader används utomstående uppskattningar i form av egna beräkningar av diskonteringsräntan med hjälp av CAPM och Fama och French trefaktormodell samt analytikers uppskattningar för respektive företag.Den teoretiska referensramen består av en förklaring till de nuvarande standarder som gäller för goodwill. Vidare beskrivs CAPM och trefaktormodellens ingående variabler grundligt. För att förklara eventuella skillnader mellan företagens redovisade diskonteringsränta och de utomståendes uppskattningar presenteras agentteorin med fokus på opportunistiskt beteende.Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Vi har i denna uppsats även påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwill.

Immateriella tillgångar har fått en ökad betydelse vid företagsförvärv i dagens teknik- och informationsbaserade samhälle eftersom de utgör en stor del av ett företags värde (KPMG,2010). När immateriella tillgångar har identifierats ska de värderas till verkligt värde – något som länge varit omdebatterat på grund av problematiken i att objektivt värdera dessa tillgångar (Marton et al., 2008, s. 304). Det ställer således högre krav på revisorn vid granskningen av huruvida företagsledningen har värderat tillgångarna till ett rättvisande värde eller inte (Ekberg &amp; Lorentzon, 2007). Eftersom redovisning till verkligt värde av immateriella tillgångar är ett komplext område blir frågan vilken problematik revisorn möter vid granskningen av denna redovisning. Syftet med den här kandidatuppsatsen är att undersöka vilka svårigheter som föreligger för revisorn vid granskning av redovisning till verkligt värde av immateriella tillgångar vid företagsförvärv. Teorin diskuterar revision och dess standarder men även problematiken kring immateriella tillgångar och verkligt värde vilket uppsatsens ämne sammanbinds med. För den empiriska undersökningen valdes tre stycken auktoriserade revisorer ut för djupgående intervjuer. Studiens resultat visar på att revisorerna finner det svårt att granska företagens uppskattningar och beräkningar av verkligt värde på immateriella tillgångar vid företagsförvärv. Det beror främst på de komplexa värderingsmodellerna men även på grund av bedömningsfaktorn i uppskattningarna och beräkningarna. Detta gör att revisorerna i större utsträckning måste ta hjälp av bland annat interna experter vilket innebär att granskningsprocessen tar längre tid. Slutsatsen är att revisorerna upplever att granskningsprocessen är förenad med svårigheter på grund av bedömningsfaktorn och immateriella tillgångars komplexa natur vilket ställer högre krav på deras kritiska bedömningsförmåga.

No description available.

Bakgrund: År 2004 beslutade Europeiska Unionen (EU) att inrätta nya internationella re-dovisningsstandarder (IFRS). Ett beslut som influerades av International Accounting Stan-dard Board (IASB) och som kom att innebära väsentliga förändringar för noterade bolag. Syftet med IFRS är att försöka harmonisera de olika europeiska ländernas redovisningsme-toder för att öka den internationella jämförbarheten. IFRS 3-Business Combinations som be-handlar regler angående företagsförvärv, är en del av IFRS. I jämförelse med tidigare svenska regler ställdes det, i samband med införandet av IFRS 3, högre krav angående iden-tifiering av förvärvade tillgångar vid ett företagsförvärv. Tidigare, i samband med företags-förvärv, utfördes årliga planenliga avskrivningar på goodwillvärdet då värdet antogs ha be-gränsad livslängd. Efter införandet av IFRS 3, med dithörande IAS regler, måste numera goodwillvärdet prövas för nedskrivning minst en gång om året. En tydligare allokering av bolagens förvärvade övervärden till de immateriella tillgångsposter och till goodwillposten blev, den 1 januari 2005, därmed ett krav. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur de listade bolagen på Stockholmsbör-sen allokerat sina förvärvade övervärden på goodwill respektive immateriella tillgångsposter samt förklara varför de valt att allokera övervärdet på detta vis. Metod: En kvantitativ forskningsmetod med ett deduktivt angreppssätt har tillämpats i denna studien då författarna har som avsikt att påvisa statistiska samband mellan urvals-grupper, med utgångspunkt i redan befintlig redovisningsteori. Utifrån tre hypoteser som härstammar ur Positive Accounting Theory (PAT), har ett icke- parametriskt Mann-Whitney U-test använts för att testa hypotesernas signifikans. För att utse urvalsgrupperna för hypotesprövning tillämpades ett icke-slumpmässigt urval av bolagspopulationen från Stockholmsbörsen. Eftersom bolagen är indelat i Small Cap, Mid Cap och Large Cap listor, valde författarna att undersöka 25 bolags årsredovisningar inom varje storlekskategori. Slutsats: Författarna fann att bolagen, oavsett bolagsstorlek, tenderade att allokera mer av sitt övervärde till goodwill än till immateriella tillgångar. Orsaken till dessa allokeringar kan vara så såväl tvingande till följd av IFRS 3:s uppdelningskrav eller subjektiva, då bolagen tillämpat redovisningsmetoder för att antingen öka eller minska vinsten. Alla tre hypoteser-na förkastades i varje bolagsstorlekskategori vilket påvisar att det inte fanns något signifi-kant samband med att en av urvalsgrupperna skulle allokera mer av övervärdet till en speci-fik tillgångspost än den andra urvalsgruppen. Hypoteserna förkastades dock endast margi-nellt för skuldsättningsgradshypotesen bland Small Cap bolag samt hypotesen för politiska kostnader bland Mid Cap bolagen. Det kan tänkas att det med ett annat bolagsurval kan ha funnits koppling mellan bolagens allokeringsbeslut och det subjektiva beslutsutrymme som representeras av PAT. Därigenom kan det antydas att dessa bolagen, för att förbättra sina möjligheter till ökad belåning trots hög skuldsättning, valt redovisningsmetoder som höjt vinsten eller försökt undvika politisk granskning genom att anta metoder som tenderar att sänka årets resultat.