Denna studie beskriver några förstelärares uppfattning om särskilt stöd ut ett inkluderande perspektiv. Främst har jag valt att analysera hur lärarna beskriver elever i behov av särskilt stöd och hur deras beskrivningar kan relateras till olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik. Jag har också studerat hur lärarna fördelar ansvaret för elevens lärarande och vilka möjligheter och hinder för en inkluderande undervisning som kan utläsas i lärarnas tal.  Jag har använt en kvalitativ metod med anknytning till socialkonstruktionism och diskursanalys. I mina analyser har jag utgått från teoretiska perspektiv på specialpedagogik som utarbetats av Skidmore (2004). Jag kan konstatera att lärarna beskriver elever i behov av särskilt stöd utifrån olika perspektiv: det psyko- medicinska, det sociala och det organisatoriska. Det övervägande vanligaste sättet lärarna talar om eleven och arbetet kring eleven är ur ett psyko-medicinskt perspektiv där svårigheterna knyts till individen. Jag har också funnit att lärarna beskriver eleverna genom att tala om elevernas behov. Behoven kan vara av olika typ, såsom tid, relation, organisation, didaktik/metod och miljö, men de flesta kan knytas till individuella svårigheter. Lärarens engagemang och ansvar för eleven i skolan lyser igenom i mitt material. Lärarna beskriver hur relationen till eleven och deras fysiska närvaro är avgörande för hur eleven lyckas i skolan, därav kommer arbetets titel: Hinna med och räcka till. I skollagen (2010) kap 3 §7,  finns skrivningen om att eleven ska få det särskilda stödet i den grupp eleven tillhör. Lärarna talar om att de ser ett värde i att eleverna är i klassrummet. Avskiljning av elever i behov av särskilt stöd visar sig dock vara vanligt förekommande i lärarnas tal. Trots att lärarna säger att de vill arbeta för inkludering visar mina analyser att det mesta arbetet istället handlar om integrering då lärarnas perspektiv är att en del ska anpassas till en helhet istället för att helheten anpassas till delarna.

Syftet med denna uppsats är att undersöka om graden av inkludering i idrott och hälsa har ökat över tid. För att avgränsa området gäller undersökningen textanalyser av två kursplaner och två läromedel i ämnet. Kursplanerna som jämförs med varandra är LGR-69 och LGR-11 medan ett läromedel för varje kursplans aktualitetstid jämförs med varandra: Skapande rörelse II - Gymnastisk för mellanstadiets pojkar och flickor samt Tummen upp! Idrott och hälsa – kartläggning åk 6. Intresset för att göra denna undersökning kommer från den rörelseglädje som jag alltid funnit genom idrott och hälsa, men som jag vet många inte delar med mig. En bakgrund till undersökningen är den undervisningshistoria som visat sig vara exkluderande för elever beroende på könstillhörighet och varierande funktionsförmåga. Uppsatsens frågeställningar är sammankopplade med studiens syfte och riktar sig mot hur graden av inkludering i kursplan och läromedel har förändrats över tid, hur denna förändring har sett ut samt hur sambanden ser ut mellan kursplan och läromedel. För att ge svar på dessa frågor har jag använt mig av tidigare forskning och teorier. Med hjälp av dessa har jag definierat relevanta begrepp för att sedan låta dem fungera som analysverktyg i resultat- och diskussionsavsnitten. Begreppen som används är kön, genus, jämställdhet, intersektionalitet, social rättvisa, funktionsnedsättning, funktionshinder och normkritisk pedagogik. Resultatet, diskussionen och slutsatsen av undersökningen visar att graden av inkludering till viss del har ökat över tid i både kursplan och läromedel samt att sambanden mellan kursplan och läromedel viarierar.

No description available.

Sverige är, traditionellt, räknat som ett kristet land, vilket betyder att samhället vilar på en kristen grund och på västerländsk humanism. Landet räknas dock som ett av de minst religiösa i världen, och i skolan har det skett en utveckling från kristendomsundervisning till religionsundervisning. Migration och globalisering har lett till att det finns människor från flera olika kulturer och religioner i Sverige, och landet har blivit en plats där människor från världens alla hörn möts och lever tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det finns människor med olika trosuppfattningar och religioner, vilket innebär att det även i skolans värld finns elever från olika kulturer och religioner. Mot denna bakgrund inriktas studien på hur inkluderingen av elever från olika kulturer ser ut i religionsundervisningen i årskurs F-3. Har skolans religionsundervisning anpassat sig efter det rådande mångkulturella samhället, eller sker undervisningen fortfarande med en kristen grund och utan inkludering, inom ramen för de samhällsorienterande ämnena? I en undersökning som Skolinspektionen har gjort, framkommer det att religionsundervisningen i Sverige inte håller måttet. När den undervisande läraren undviker frågor som kan uppfattas som känsliga; exempelvis värderingar och livsfrågor, blir undervisningen istället ytlig och faktabaserad. Detta leder till att religionsundervisningen uppfattas som stereotyp och ytterligare en följd av detta är att undervisningen blir ointressant för eleverna.

Studiens syfte med studien är att undersöka hur några pedagoger ser på undervisningen i förberedelseklass och hur övergången till ordinarie klass bedrivs. Syftet är även att undersöka hur några pedagoger arbetar med att inkludera de nyanlända eleverna i lärandemiljön, samt om det upplevs finnas några kunskapsmässiga och sociala skillnader mellan nyanlända pojkar och flickor. Som metod valdes en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer, med pedagoger i både förberedelseklass och ordinarie klass. Studiens resultat visar att de nyanlända eleverna dras till de som talar samma språk, att informanterna inte vill generalisera någon skillnad mellan nyanlända pojkar och flickor däremot visar resultatet att det finns en skillnad. I resultatet framgår det att förberedelseklassen bedrivs i samspel med den ordinarie klassen och att det finns delade meningar om språkstödets roll. Slutsatsen är att det svenska språket är viktigt för att känna sig inkluderad och att förberedelseklasser är betydelsefullt för de nyanlända eleverna.

Syftet med studien var att få fördjupad kunskap om och förståelse av hur lärare i matematik skapar möjligheter till kommunikation, använder sig av didaktiska strategier samt möter elever i matematiksvårigheter, särskilt i samband med problemlösning. I denna studie genomförde vi 16 semistrukturerade intervjuer med en kvalitativ ansats. Vi har därefter analyserat dessa intervjuer utifrån våra frågeställningar. Utifrån de teman vi funnit har vi med hjälp av analysverktyget som vi skapade med inspiration från Hufferd-Ackles, Fuson och Sherin (2004) samt Brousseau (1997) funnit variation och progression av våra teman. Resultatet visar att lärare i studien skapar möjligheter för elever att kommunicera genom problemlösning i matematik. Det gör de genom att låta eleverna kommunicera i par eller i grupp samt ställer frågor under problemlösningslektionen. Lärare möter elever i matematiksvårigheter genom att beakta gruppsammansättningar, välja problemlösningsuppgifter så att alla elever kan delta, ge extra instruktioner samt erbjuda eleverna kompensatoriska hjälpmedel under problemlösningslektionen. Slutsatsen är att lärare som möjliggör kommunikation för elever i problemlösningsklassrummet skapar ökad möjlighet till förståelse för matematik. Kommunikation tillsammans med andra och i de fall där eleverna får möjlighet att använda hjälpmedel skapar en kompensatorisk effekt för elever i matematiksvårigheter. Studien har bidragit till att få kunskap om hur lärare skapar möjlighet för elever i matematiksvårigheter genom kommunikation i matematik. Genom att fler verktyg har synliggjorts, såsom variation av frågor, problemlösningsuppgifter och didaktiskt förhållningssätt så kan vi som speciallärare i matematik använda oss av den kunskapen till att utveckla och stödja elever i matematiksvårigheter till ett fortsatt lärande i matematik.

I nuläget invandrar många barn och vuxna till Sverige av olika anledningar. Barnen ska bli en del av den svenska skolan och lära sig det svenska språket. I den svenska skolan finns ämnet svenska som andraspråk för de elever som inte har svenska som modersmål. De elever som har svenska som modersmål har däremot undervisning i svenska. Andraspråkseleverna hamnar ofta utanför klassrummet och utanför gemenskapen. Kunskapsöversikten undersöker hur andraspråkselever kan inkluderas i svenskundervisningen, vilka för- och nackdelar och vilka metoder läraren kan använda sig av. De vetenskapliga artiklarna har vi systematiskt sökt i olika databaser. Resultat som kommit fram är att metoder, så som samundervisning, digitala verktyg och grupparbete, som gör att andraspråkselever och modersmålselever får kommunicera kan leda till inkludering. Slutsatsen är att det inte finns några riktlinjer för hur man ska inkludera eleverna utan man får testa sig fram med olika metoder. Fortsatt forskning bör ske kring hur andraspråkselever kan inkluderas i alla ämnen.

Syftet var att studera några speciallärares upplevelser av sitt uppdrag och hur de uppfattade sina möjligheter att arbeta i enlighet med vad som beskrivs i examensordningen. Vi riktade oss till speciallärare med specialisering matematikutveckling. Särskilt fokus låg på samarbete och samverkan mellan specialundervisning och ordinarie undervisning. Vi har inspirerats av en fenomenografisk ansats då vi ville få syn på variationen i individers uppfattningar. Som metod valde vi semistrukturerade intervjuer med speciallärarna. De sex speciallärarna som vi intervjuade hade tagit sin examen under 2014 och 2015. Resultatet analyserades utifrån ett relationellt perspektiv. Speciallärarnas uppfattningar om vad som ska ingå i speciallärarrollen varierar. Arbetsuppgifterna som våra respondenter beskriver att de har är också skiftande. Det som framhålls som en speciallärares speciella yrkeskunskap är ofta relaterat till den enskilda eleven. Respondenterna ger olika bilder av försök till inkludering och vad det kan innebära i den pedagogiska praktiken och stödet ges både individuellt och inom klassens ram. De är tusenkonstnärer i sina roller och har fler uppgifter inom kompetensområden som inte tillhör matematiken. Vår analys av resultaten visar att det finns ett glapp mellan den pedagogiska praktiken och den formella kompetensen. Detta glapp riskerar att skapa dilemman. I den pedagogiska verkligheten är specialläraren en som tar hand om besvärliga elever. För att skapa delaktighet krävs hållbara och utvecklingsbara strategier som med en pedagogisk taktfullhet, flexibilitet och en genomtänkt kombination av specialundervisning och ordinarie undervisning ger förutsättningar för lärande och utveckling för alla elever (Magne, 1998; Gerrbo, 2012; Ljungblad, 2016). I planering med ledning och arbetslag behöver speciallärarens kompetens användas för att skapa sådana förutsättningar. Glappet riskerar annars att förstärkas, då avståndet mellan de politiska besluten och verksamhetens förutsättningar är för stort. Det behövs ett förändrat syn- och förhållningssätt där hjälplärarrollen fasas ut och speciallärarens uppdrag blir en pedagogisk förstärkningsresurs på individ, grupp och organisationsnivå i samspel.

Alla barn i Sverige har rätt till en likvärdig utbildning. Det innefattar även nyanlända elever, men skolan lyckas inte möta de nyanländas behov. Det framkommer bland annat att många av de nyanlända eleverna inte når kunskapskraven i matematiken, vilket till stor del visar sig bero på att eleverna inte inkluderas i den ordinarie undervisningen. Dessutom saknas det i skolorna resurser och kompetens för att utbilda elever med svenska som andraspråk. Det svenska språket, som spelar en central roll i den svenska skolan, är en förutsättning för lärande då undervisningen sker på svenska. För att de nyanlända eleverna ska kunna tillgodogöra sig ämneskunskaper innan de förvärvat språket behöver de istället få möjlighet att utveckla dem på sitt eget språk, och få utrymme för sitt språk och sin kultur. De nyanlända eleverna behöver inkluderas i den ordinarie undervisningen och dess sociala sammanhang, och få stöd utifrån kunskapsnivå, vilket också förutsätter att skolan kartlagt vilka kunskaper eleverna har med sig när de anländer. Flera utredningar som ska undersöka skolans behov är under utredning och Skolverket har också nyligen publicerat allmänna råd som syftar till att vägleda skolorna i vilka skyldigheter de behöver förhålla sig till i fråga om att ta emot nyanlända elever.Syftet med denna studie är att belysa matematiklärares erfarenheter av att ta emot och undervisa nyanlända elever i klassrummet för att förstå vilka aspekter som är betydelsefulla i mottagandet och undervisningen. Som metod har den kvalitativa metoden intervju använts , och har vidare tolkats ur ett hermeneutiskt perspektiv.Resultatet visar att det inkluderande arbetet med nyanlända elever i matematikklassrummet innebär i första hand ett socialt fokus, och inte ett lärandefokus. Även då lärarna uppger sig ha ett tillåtande dialogiskt klassrum så inverkar flera olika faktorer på att en kunskapsutveckling är svår att övervaka och genomföra. De svårigheter som framkommer i resultatet rör elevernas tidigare erfarenheter och förutsättningar som hindrar deras lärande. Vidare framkommer bristen på resurser, och en bristfällig samverkan mellan de insatser och resurser som finns som en ytterligare svårighet. Resultatet av detta blir att förutsättningen för att på ett bra sätt ta emot och undervisa nyanlända elever i klassrummet blir beroende av vilka förutsättningar som råkar finnas hos varje enskild lärare och deras elever i klassrummet.

Detta är en narrativ studie där syftet är att fånga flickors upplevelse av skolan från högstadietiden och fram i gymnasieåldern. Jag utgår från livsberättelse som metod. Mina informanter är fyra unga kvinnor som hade problematisk högstadietid men ändå lyckades att gå ett yrkesprogram på gymnasiet. Mina frågeställningar är: Hur kan de unga kvinnornas problematiska högstadietid upplevas? Hur kan kommunikationen och relationen mellan de unga kvinnorna och skolans personal upplevas? Vilka vändpunkter kan vara avgörande för att de unga kvinnorna ska uppleva att de kan fullfölja sina studier?Genom mina informanters berättelser fångade jag de avgörande vändpunkterna som gjorde att de kunde fullfölja en gymnasieutbildning. Resultatet visar att informanterna upplevde en högstadietid i kaos med stökiga lektioner, mobbning och skolk. Kommunikationen upplevdes som vertikal under högstadietiden, enligt informanterna Läraren talade till eleven, inte med eleven. Vändpunkter för informanterna var att komma till en gymnasieskola där kommunikationen upplevdes som horisontell. Informanterna ansåg att lärarna var skickliga på att se och förstå deras verklighet. Ytterligare vändpunkter var att tre av informanterna fick en diagnos. Då upplevde de unga kvinnorna en annan uppmärksamhet som ledde till bättre kommunikation. De kände sig sedda och bekräftade. Jag fann i min undersökning framför allt tre faktorer som haft stor betydelse för att lyckas med studierna och bli godkända på kurserna; inkludering, mellanmänskliga relationer och samarbete mellan skola och andra aktörer såsom sjukvård och vårdnadshavare.