No description available.

Syftet med uppsatsen har varit att se om en grupp utvalda lärare med respektive utan pedagogisk utbildning använder sig av pedagogiska verktyg i undervisningen. Vi har genomfört observationer i klassrummen för att därigenom lättare kunna se sammanhangen när intervjuerna sedan genomfördes. I de teoretiska utgångspunkterna har vi valt att se närmare på speciellt Kolbs modell och Dunns lärstilsmodell. De lyfter fram modeller som kan utformas praktiskt och göra det lättare för den enskilde individen att omforma materialet för att kunna nyttja detta till en bättre inlärning. Vidare har vi valt att studera Howard Gardners utvecklade syn på intelligens, det han benämner som ”de nio intelligenserna”. Gardner menar I resultatet av våra intervjufrågor framkom att lärarna använde sig av lärstilar i någon form, men saknade tiden för att utveckla den egna kunskapen mer. De ansåg även att det på våra praktiska skolor var viktigt att individanpassa lärandet och att använda sig av lärstilar. Slutligen diskuterade vi hur man kan frigöra tid för kompetensutveckling för lärarna.att intelligens inte är en fråga om hur intelligent man är, utan hur man är intelligent.

Denna studie har som syfte att undersöka vilka typer av pedagogiska verktyg och förhållningsätt som är behjälpliga för en instrumentallärare inom konstmusikområdet i undervisningen av en elev på högstadie- eller gymnasienivå med dyslexi. Det finns en del angränsande forskning på kopplingen mellan dyslexi och musik tillgänglig på svenska som uppmanar lärare till att på ett eller annat sätt ”strunta i noterna”. Denna uppsats vilar på antagandet att mer eller mindre flytande notläsning är en nödvändighet för alla som vill verka inom konstmusikområdet och försöker därför hitta konkreta verktyg och förhållningsätt som har till uppgift att stärka elevens notläsningsförmåga. Slutsatser har uppnåtts genom att intervjua sex respondenter som på olika sätt bidrar med att teckna en bild av en dyslektisk musikers verklighet samt att ge konkreta förslag på hur musikpedagogik mot dyslektiker bör utformas. En medvetet heterogen grupp respondenter har valts för att få så många infallsvinklar på ämnet som möjligt: musiklärarens, musikelevens, den aktive dyslektiske musikern samt specialpedagogen som arbetar med dyslexi i allmänhet. Resultatet av intervjuerna sätts även i ett bredare sammanhang genom att jämföras med pedagogiska tankar från andra länder (framför allt pianopedagogen Sheila Oglethorpes) samt de hjälpmedel som används i svenska skolan för arbete med läs- och skrivsvårigheter bland dyslektiker. Uppsatsen avslutas med ett diskuterande kapitel där det tydliggörs att flera av respondenterna använder liknande strategier (bl.a. användandet av färgpennor och symboler för att tydliggöra notbilden, uppförstoring av notbilden, arbete med gehör etc.) för att klara av notläsningen. Dessutom finns det många likheter i deras egna erfarenheter av musikstudier, deras professionella verksamhet och hur de skulle vilja se att pedagoger fortsatt arbetar och tar hänsyn till dyslektiker inom musikundervisningen. Uppsatsen avslutas genom att kategorisera dessa svar och jämföra dem med exempelvis Oglethorpes teorier.

Syftet med denna studie är att få en fördjupad kunskap om hur lärare formar sin undervisning för elever inom autismspektrumtillstånd, både i termer av lärande av kunskap samt den del som handlar om den sociala och kommunikativa förmågan som är en viktig förutsättning för en fungerande kunskapsinlärning. Vi vill ta reda på vilken kunskap pedagoger visar samt vilka verktyg de använder i sin undervisning och har därför intervjuat pedagoger som arbetar med elever inom autismspektrumtillstånd. Vi har gjort en studie utifrån en kvalitativ ansats där vi undersöker kunskapen om den visuella och tydliggörande pedagogiken i tre olika skolformer; särskilda skolor med inriktning mot elever inom autismspektrumtillstånd, särskilda undervisningsgrupper och skolor där elever inom autismspektrumtillstånd är inkluderade i vanliga klasser. Vi har utgått från ett sociokulturellt perspektiv där ett kommunikativt socialt deltagande ses som en förutsättning för lärande. Resultaten visar att den största kunskapen om elever inom autismspektrumtillstånd och olika visuella pedagogiska verktyg finns hos de särskilda skolorna. På dessa skolor görs de flesta pedagogiska och miljömässiga anpassningarna. Anpassningar av detta slag görs i några av de särskilda undervisningsgrupperna men i mindre omfattning medan det i den vanliga skolan oftare är eleven som måste anpassa sig efter rådande skolkultur och undervisning. Slutsatser som framkommit är att kunskap om vad autismspektrumtillstånd innebär och vilka olika visuella och pedagogiska verktyg som hjälper dessa elever i sin kunskapsinhämtning är av största vikt

No description available.

<p>Syftet med vår studie var att nå förståelse av vad som avses med pedagogiska verktyg i lärares arbete med elever i socioemotionella svårigheter.</p><p>För att kunna nå en förståelse använde vi oss av kvalitativ intervju. Vi intervjuade fyra lärare i skolår 1-3 om hur de väljer och motiverar arbetssätt och innehåll i arbetet med elever i socioemotionella svårigheter.</p><p>Vårt resultat visar att kommunikationen är ett viktigt pedagogiskt verktyg i samverkan med kollegor och föräldrar i arbetet med elever i socioemotionella svårigheter. Lärarna i vår studie ansåg också att förmågan till samspel är av stor betydelse för att kunna skapa bra förutsättningar för dessa elever. Resultatet visar också att några lärare upplever att de saknar pedagogiska verktyg efter avslutad lärarutbildning. Andra upplever att de har verktyg men saknar ”mandat” för att använda dem.</p>

Syftet med vår studie var att nå förståelse av vad som avses med pedagogiska verktyg i lärares arbete med elever i socioemotionella svårigheter. För att kunna nå en förståelse använde vi oss av kvalitativ intervju. Vi intervjuade fyra lärare i skolår 1-3 om hur de väljer och motiverar arbetssätt och innehåll i arbetet med elever i socioemotionella svårigheter. Vårt resultat visar att kommunikationen är ett viktigt pedagogiskt verktyg i samverkan med kollegor och föräldrar i arbetet med elever i socioemotionella svårigheter. Lärarna i vår studie ansåg också att förmågan till samspel är av stor betydelse för att kunna skapa bra förutsättningar för dessa elever. Resultatet visar också att några lärare upplever att de saknar pedagogiska verktyg efter avslutad lärarutbildning. Andra upplever att de har verktyg men saknar ”mandat” för att använda dem.

<p>Denna studie undersöker hur fyra pedagoger (förskollärare) tänker och arbetar för att stimulera och utveckla den språkliga medvetenheten hos barn i förskolan. Undersökningens frågeställningar gäller vilka arbetssätt och vilka förhållningssätt de utvalda pedagogerna använder och utgår ifrån.</p><p>Studien har genomförts genom kvalitativa intervjuer. Analysen har därefter skett med hjälp av utskrivna samtalstexter och jämförelser med utvald litteratur inom området språklig medvetenhet.</p><p>Studien visar att de utvalda pedagogerna har medverkat till att skapa pedagogiska miljöer som utvecklar och stimulerar språklig medvetenhet hos förskolebarn. Den fysiska miljön är efter yttre förutsättningar planerad för att väcka nyfikenhet och lust att leka. Leken och språklekar i olika form får stort utrymme. Pedagogerna intar medvetet olika förhållningssätt som ser det enskilda barnet och syftar till att stärka barnets självtillit. Ledord i verksamheten är samtala, lyssna, stötta, uppmuntra och vägleda. Genom engagemang och att vara goda språkliga förebilder hjälper de barnen till språklig medvetenhet.</p>

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare arbetar med att inkludera barn med autism i förskolan och hur de bidrar till social utveckling, och vilka verktyg som används. Studien baseras på kvalitativa intervjuer med sju förskollärare som arbetar på olika förskolor. Resultatet visar att förskollärarna ansåg att det var svårt att bygga upp ett socialt samspel mellan det autistiska barnet och de övriga barnen. Det uppkom inga leksekvenser mellan det autistiska barnet och de övriga barnen eftersom barn med autism har svårt med socialt samspel och att kommunicera. Det framkom att de vuxna har en betydelsefull roll för barn med autism, eftersom vuxna lättare förstår dem. De verktyg som förskollärarna använde för att underlätta dessa barns vardag och även för att försöka bygga upp ett socialt samspel och en kommunikation mellan barnen var bland annat tecken som stöd och bilder.  Att använda bildschema med bilder som synliggör allt som ska ske under dagen var väldigt viktigt för dessa barn och det arbetades det mycket med på förskolorna. För de här barnen är det viktigt med rutiner, struktuerad miljö och ett särskilt rum dit de kan gå och " tanka" ny energi. På de flesta förskolor hade dessa barn en assistent vilket förskollärarna upplevde som positivt då de kan erbjuda den bästa förutsättningen för barnet att utvecklas på. Trots att barn med autism har svårigheter att utveckla sociala relationer och att kommunicera betonade förskollärarna att det är viktigt att dessa barn känner sig som " en i gruppen".

Syftet med studien är att göra en kritisk granskning om lågaffektivt bemötande fungerar som ett verktyg vid hantering av problemskapande betenden i olika situationen när det handlar om barn och elever. Vidare vill vi undersöka om pedagogerna har ett behov av ett verktyg samt om de pedagoger som använder sig av lågaffektivt bemötande beskriver att de varit hjälpta av verktyget. Studiens tanke är att få fram respondenternas upplevelser i det verkliga livet och därför  inspireras studien av en fenomenologisk ansats med kvantitativa enkäter och kvalitativa intervjuer som datainsamlingsmetod. Enkätfrågorna i den kvantitativa studien besvarades av 379 respondenter som har någon form av pedagogisk utbildning. Studien kompletterades med fem respondenter med standardiserade frågor i den kvalitativa intervjun, där samtliga respondenter har genomgått utbildning inom lågaffektivt bemötande. Resultatet visade att vi genom denna studie inte kunde påvisa några resultat som påvisade att lågaffektivt bemötande var ett fungerande verktyg när det gäller att hantera problemskapande situationer i mötet hos barn och elever. Vi kunde genom studien se att pedagoger efterfrågar ett verktyg för att bättre kunna undvika konfliktsituationer samt att de pedagoger som hade använt sig av ett lågaffektivt bemötande hade upplevelsen av att det var ett fungerande verktyg.