I skolan finns många barn med ADHD-diagnos eller koncentrationssvårigheter. Som lärarekan det vara en utmaning att ge dessa barn de bästa förutsättningarna för kunskapsutveckling.Inom specialpedagogiken talas det om två perspektiv för att som lärare möta dessa elever.Dels kan det handla om ett mer kategorisk förhållningssätt till eleverna vilket kopplar sammansvårigheter med individen. En lösning på problemet kan då vara en utredning ochmedicinering för att råda bot på elevens bekymmer. Dels kan läraren inta ett mer relationelltförhållningssätt som tar hänsyn till individens omgivande miljö. Här handlar det om att seöver kvaliteten på verksamheten och hitta passande pedagogiska metoder för eleven iklassrummet. I examensarbetet intervjuas ett antal lärare för att på så sätt utreda vad dessaanser fungera i fråga om pedagogiska metoder. Detta för att presentera tänkbara tips förarbetet i framförallt klassrummet och diskutera dessa i relation till perspektiven.

Uppsatsen avser att ta fram exempel på hur specialpedagoger beskriver sin undervisning av elever med läs-­‐ och skrivsvårigheter. Dessa exempel sätts i relation till olika teoretiska perspektiv för att se i vilken teori de intervjuade specialpedagogerna grundar sitt arbete. De teoretiska perspektiv som uppsatsen har undersökt kopplingar till är det kategoriska perspektivet, det relationella perspektivet samt dilemmaperspektivet. Frågeställningarna som handlar om hur specialpedagogerna beskriver sin undervisning av elever med läs-­‐ och skrivsvårigheter visar att de alla arbetar medvetet med eleverna på främst en individuell nivå. I frågeställningen som handlar om teoretiska perspektiv visar resultaten att alla de intervjuade specialpedagogerna har ett grundläggande relationellt perspektiv på undervisning. De vill arbeta mer med ett relationellt arbetssätt, t ex observera hela klassers lärmiljö, utveckla inkluderande arbetssätt och undersöka hur undervisningen påverkar elevernas resultat. Resultaten visar också att trots att specialpedagogerna uttrycker ett relationellt perspektiv så utförs många av arbetsuppgifterna grundat i ett kategoriskt perspektiv. Studien kommer fram till att det blir ett dilemma för specialpedagogerna när de förväntas utföra flera arbetsuppgifter enligt ett kategoriskt perspektiv samtidigt som de själva känner att de vill arbeta utifrån ett relationellt perspektiv.

Syftet med denna studie är att hos fem lärare undersöka vilket av det kategoriska eller relationella specialpedagogiska perspektivet som är mest framträdande när en elev visar svårigheter inom matematiken. Vi har valt att intervjua enbart lärare då de anses ha mest erfarenhet av sina elever. Som intervjumetod har vi valt att använda oss av en halvstrukturerad metod. Matematiken innehåller många olika områden och vi begränsar oss till taluppfattningen på grund av dess grundläggande betydelse för vidare inlärning av matematik. Lärarna vi intervjuar arbetar i årskurserna 1-3 där taluppfattningen är ett centralt inslag inom matematiken. De fem grundskolelärare som vi intervjuat, arbetar i en byskola eller en stadsskola.Vi använder oss av hermeneutisk metod som centralt inslag i analysen. Det relationella och det kategoriska perspektivet är specialpedagogiska perspektiv som vi använder som analysverktyg, samt relationell pedagogik.I resultatet framkom det att två utav fem lärare använde sig av relationell pedagogik när de märkte att en elev visade på svårigheter. Fyra av fem lärare påtalade vikten av samarbete i arbetslaget. Detta för att finna bättre arbetsätt i klassrummet och för att föra eleven vidare i sin inlärning. Lärarna tar ofta hjälp av en speciallärare/specialpedagog på grund av tidsbrist, några lärare för att ändra sin undervisning och några tar hjälp direkt relaterat till elevens svårigheter. Resultatet visar att det relationella perspektivet är lite mer framträdande än det kategoriska.

No description available.

This study aims to examine how teachers in elementary school reason about and effectively implements special needs education. A qualitative study was made by interviewing four elementary teachers about their own role in dealing with pupils in difficulty. The material was then analyzed using content analysis. The result section is presented by the study's issue and then been analyzed against the background research. In the analysis it follows that the teachers believe among other things that there is too little time and resources to meet pupils in difficulty, the time and resources in schools is essential when it comes to meet students' needs. A large part of the difficulties of implementing such work is in the school's structural terms.

Syftet med denna studie är att undersöka tolv grundskollärares inställning till integrering, samt om och hur de utifrån sin inställning skapar förutsättningar för lärande för integrerade elever i grundskolan. Eftersom förutsättningar för lärande är ett vitt begrepp har vi valt att fokusera på interaktion. Studien utgår från de två specialpedagogiska perspektiven, kategoriskt/ relationellt, för att beskriva lärares inställning till integrerade elever och hur det påverkar integrerade elevers förutsättningar för lärande. Det sociokulturella perspektivet beskrivs för att påtala interaktionens betydelse för lärande. Studien har en kvalitativ forskningsansats. Metoder som användes var kvalitativa semistrukturerade intervjuer utifrån en intervjuguide med undervisande lärare. Intervjuerna analyserades med ett kvantitativt analysredskap och med en kvalitativ innehållsanalys. Kvantitativa strukturerade observationer i undervisningssituationer för integrerade elever genomfördes. Observationerna analyserades med kvantitativt analysredskap, därefter med en jämförande kvalitativ innehållsanalys. Studien visar att lärarens inställning har stor betydelse för den interaktion som sker mellan lärare och integrerade elever, men också för hela undervisningssituationen. Viljan att genomföra anpassningar i undervisningen utifrån elevens behov, användande av andra strategier än de vanliga samt kontroll av elevens kunskapsutveckling ser vi skiljer sig mycket beroende på om läraren har ett kategoriskt eller relationellt perspektiv.

Matematikkunskaperna i svensk skola har enligt TIMSS och PISA dalat under många år.  Skolverket har därför genomfört nationella insatser i form av kompetensutveckling för lärare samt infört ett obligatoriskt bedömningsstöd i taluppfattning för årskurs 1. Forskningen lyfter fram att undervisningens kvalité relaterar till lärarens kompetens samt att sambandet mellan lärarens kompetens och elevens lärande är mycket tydligt. För att elever ska kunna tillägna sig kunskaper i taluppfattning behöver undervisningen vara genomtänkt, innehålla diskussioner och bestå av meningsfulla uppgifter. Genom halvstrukturerade intervjuer undersökte, analyserade och tolkade vi några pedagogers beskrivningar av undervisningens betydelse för att skapa goda förutsättningar för elever i matematiksvårigheter att lyckas med den grundläggande taluppfattningen. Tolkningen av resultatet utgick från de specialpedagogiska perspektiven, det kategoriska och det relationella. Resultatet i vår studie visade att samtliga pedagoger var överens om att undervisningen har betydelse men nämnde även att elevens förutsättningar och behov har betydelse. Både det kategoriska och det relationella perspektivet blev synligt hos studiens pedagoger men det relationella perspektivet var det som dominerade. Resultatet gav exempel på god undervisning i taluppfattning för elever i matematiksvårigheter. Vår slutsats var att en god undervisning i taluppfattning inte enbart beror på pedagogens kompetens och undervisning utan även var starkt relaterad till elevens behov och egna förutsättningar.

Syftet med denna studie är att undersöka de åtgärder som skrivs in i åtgärdsprogram för elever på högstadiet. Studien innehåller en innehållsanalys av de åtgärder som skrivits in i åtgärdsprogram. Åtgärderna har redovisats utifrån kategoriskt och relationellt perspektiv. Analys har gjorts med begreppen artefakt, mediering och scaffolding, hämtade ifrån det sociokulturella perspektivet. I resultatet framkommer att flera av åtgärderna är av kategorisk karaktär. Utifrån begreppen kan åtgärderna ses som artefakter men kopplingen mellan artefakter och mediering är svår att analysera då åtgärderna saknar helt eller delvis koppling till de kunskapskrav som minst skall uppnås. Det finns även brister i hur åtgärderna formuleras utifrån de allmänna råden kring extra anpassningar och särskilt stöd som skolverket ger.

Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

Nästan alla barn i dagens samhälle spenderar sina första levnadsår i förskolan där det varje dag förekommer olika aspekter av inkludering. Syftet med vårt arbete är att belysa förskollärares syn på inkludering samt hur inkluderingsbegreppet definieras. Vi kommer även att lyfta hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolans verksamhet där alla barns behov möts i barngruppen. Med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod har vi samlat empiri och hittat mönster från sju förskollärares svar utifrån intervjuer på två förskolor. Utifrån ett relationellt samt kategoriskt perspektiv har vi synliggjort likheter samt skillnader kring hur de talar om inkludering och inkluderande arbetssätt i förskolan. Resultatet av vår studie visar att förskollärarna talade om inkludering på olika sätt mellan de två förskolorna men även mellan förskollärarna som arbetar på samma förskola. Förskollärarnas definition av inkluderingsbegreppet samt hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolan är varierande. Med hjälp av det relationella respektive kategoriska perspektivet har vi kunnat redogöra för likheter samt skillnader i förskollärares svar kring begreppet inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån vårt syfte samt frågeställningar. I intervjuerna beskrivs både inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån olika perspektiv och på olika sätt beroende på vem som tillfrågas. Att inkludera barn i förskolan handlar till stor del om hur barn inte ska behandlas lika samt att barns förmågor och förutsättningar ska bemötas utifrån den enskilda individen.