Syftet med denna studie är att studera hur lärare och specialpedagoger ser på specialpedagogens yrkesroll och funktion i skolan samt att studera vad lärare och specialpedagoger har för förväntningar på specialpedagogiska arbetsinsatser. Vi använder oss av en kvalitativ metod och halvstrukturerade intervjuer som datainsamlingsteknik. I vår studie ingår 15 intervjuer med nio lärare och sex specialpedagoger på sammanlagt sex skolor varav fem är kommunala skolor och en är en fristående skola. Som analysverktyg har vi använt oss av de teoretiska utgångspunkterna specialpedagogiska perspektiv, inkludering samt professionell jurisdiktion. Tidigare forskning visar att specialpedagogens roll innefattar många olika svåröverskådliga arbetsuppgifter, då förväntningarna är höga från många håll. Specialpedagogerna förväntas arbeta mer med elever i behov av särskilt stöd samtidigt som det fordras att de ska utföra mycket administrativt arbete. Specialpedagogerna upplevde både brist på tid och brist på stöd från ledningen. Studiens resultat visar att det finns en skillnad i specialpedagogernas och lärarnas syn på specialpedagogernas arbetsuppgifter. Specialpedagogerna uttrycker att de ägnar en stor del av sin arbetstid åt undervisning medan lärarna tycker att de till stor del ägnar sin tid åt administrativt arbete. Båda yrkeskategorierna upplever att de har möjlighet att påverka fördelningen av det specialpedagogiska stödet, däremot är de inte helt överens om huruvida det specialpedagogiska arbetet är inkluderande eller ej. Båda yrkeskategorierna tycker även att samarbetet dem emellan fungerar bra men lärarna har en önskan om att det kan utvecklas mer. När det gäller specialpedagogernas och lärarnas förväntningar på varandra så finns det en samsyn. Som slutsats konstaterar vi att de båda yrkeskategorierna har en samsyn och förståelse för varandras arbetsuppgifter men att den ändå inom vissa områden skiljer sig åt såsom fördelning av och tidsåtgång för specialpedagogiska arbetsuppgifter samt synen på inkludering av elever i behov av särskilt stöd.

Syftet med föreliggande studie är att få en inblick i sex pedagogers upplevelser och hantering av utagerande beteende, ta reda på vilket pedagogiskt synsätt som tycks råda hos de intervjuade pedagogerna, samt undersöka möjliga orsaker till varför utagerande beteende hos elever uppkommer och utvecklas. Som arbetssätt används semistrukturerade intervjuer. Enligt föreliggande författares tolkning visade resultatet av studien att pedagogerna upplevde att en god föräldrasamverkan är viktig i arbetet med utagerande beteende hos elever. Pedagogernas perspektiv och förhållningssätt gentemot eleverna varierade. Samtliga av de fyra special- och resurspedagogerna undervisade utifrån ett relationellt perspektiv då de ansåg det viktigt att skapa långsiktiga lösningar för eleven och utgå från relationen mellan hem- och skolmiljö. De två grundskolepedagogerna undervisade istället utifrån ett kategoriskt perspektiv då de ansåg att deras brist på tid och kompetens inom det specialpedagogiska området istället medförde kortsiktiga lösningar för eleven. Dock var alla respondenter överens om att specialpedagogisk inkludering i undervisningssituationen är positivt både för eleven och för dess omgivning. Samtliga av informanterna använder sig också av olika samtalstekniker och värderingsövningar för att skapa ett lugnt klassrumsklimat. Informanterna och tidigare forskning delar en samstämd bild om att orsakerna till ett utagerande beteende kan vara många och svårbestämda, dock framkommer det att hemmiljön många gånger är en dominerande riskfaktor för uppkomsten av beteendeproblem. Definitionen av vad utagerande beteende innebär är också relativt samstämd medan emellertid forskningen visar ett betydligt bredare spektrum av uttrycket utagerande beteende. Kort kan definitionen beskrivas som ”stökigt” beteende med samarbets- och anpassningssvårigheter. Merparten av pedagogerna anser att undervisningen måste individualiseras och göras till ”en skola för alla”, men både de intervjuade pedagogerna och forskningen är relativt eniga om att praktiken ofta inte överensstämmer med teorin.

Syftet med uppsatsen är att visa vad några pedagoger, vid olika tidpunkter, berättar om en högfungerande autistisk elev i grundskolan och hur de pedagoger som har mest kontakt med Alice ser på henne, hennes problem och möjligheter.    Hur förstår och förklarar pedagogerna hennes problem?    Vad berättar de om Alice i ett kognitivt, socialt och pedagogisk perspektiv?    Hur ser de på syftet med inkluderingen: Vad är målet och hur menar de att det ska uppnås? För att besvara syftets frågeställningar har jag genomfört ostrukturerade intervjuer med sex pedagoger i Alices närhet vid tre olika tillfällen där de har ombetts berätta om Alice. Pedagogernas berättelser analyseras sedan utifrån aktuell forskning och litteratur om autism, inkludering/integrering och narrativa teorier.    Några generella motiv och aspekter framträder särskilt tydligt i pedagogernas berättelser om Alice.    För det första handlar det om hur man ska tilltala och bemöta Alice. Råd om tydlighet, struktur och rak kommunikation förstås på olika sätt av olika pedagoger.    För det andra kan man se en dramaturgisk strategi hos flera av de intervjuade att förklara och dramatisera Alice problem i förhållande till hur det var tidigare och hur det kommer att bli i senare årskurser.    För det tredje syns en skillnad i hur de intervjuade beskriver och förklarar Alices problem. Några av pedagogerna ser det som ett annat sätt att tänka medan de flesta betonar den biomedicinska förklaringsmodellen.    Slutligen skiljer sig berättelserna åt genom sin beskrivning av syftet och ambitionen med integreringen av Alice och hur det ska uppnås. De flesta menar att det övergripande målet är att Alice ska göra allt alla andra gör, på samma sätt och syftet är att hon till slut, med stöd, ska bli så lik de andra som möjligt och med beteendemodifierande åtgärder lära sig att passa in i skolan och i samhället. Andra menar tvärt om att skolan själv är det största hindret för Alice och ifrågasätter meningen med att hon ska göra samma saker som alla andra.

Studiens syfte är att beskriva och analysera hur specialpedagogers formella kompetens motsvarar de förväntningar på praktisk yrkeskompetens som specialpedagogerna möter från olika aktörer i skolans vardagsverksamhet. Vi använder oss av en kvalitativ metod och intervjuer för att undersöka vårt fält. I vår studie ingår nio intervjuer med specialpedagoger, verksamma i kommunala skolor, fristående skolor eller central elevhälsa. Forskning har visat att specialpedagoger ofta möter förväntningar på att de ska arbeta direkt med stöd mot elever och att skolor ofta har en kategorisk syn på skolsvårigheter. Nyare forskning har även visat att få professioner, utöver specialpedagogerna själva, i skolan anser att specialpedagoger ska arbeta övergripande med organisation samt skolutvecklingsfrågor. Forskning har också visat att specialpedagoger ofta saknar mandat från ledning för hela sitt uppdrag och att de sällan har den strategiska position, exempelvis i ledningsgrupp, i organisationen som de skulle behöva för att lyckas med uppdraget. Studiens resultat visar att faktorer som respondenterna beskriver som avgörande för huruvida de har förutsättningar att utnyttja sin kompetens till fullo är framför allt en ledning som är medveten om specialpedagogens kompetens och har en vision om en inkluderande skola. Vidare så visar studien att det för skolanställda specialpedagoger även är en stor fördel att ingå i en ledningsgrupp eller ha en ledningsfunktion då det skapar bättre förutsättningar för specialpedagogerna att arbeta organisatoriskt samt närmre samverkan med ledning. De centralt anställda specialpedagoger i studien, som alltså arbetar mot skolor men som extern specialistkompetens, har större möjligheter att utnyttja sin fulla kompetens. Studien tyder också på att de skolanställda specialpedagogerna ofta måste kompromissa och att de får en roll som i mycket liknar speciallärarens på så sätt att de ofta arbetar kompensatoriskt med elever samt fungerar som rådgivare. Specialpedagogerna i studien uttrycker tydligt sitt relationella perspektiv på svårigheter men beskriver hur de ofta möter en kategorisk syn på skolsvårigheter från andra aktörer på arbetsplatsen, i synnerhet pedagoger.

Syftet med detta arbete är att bidra med kunskap om specialpedagogers arbete med bedömning som en del av undervisningspraktiken. I arbetet genomförs intervjuer med fyra specialpedagoger som arbetar i olika verksamheter. Deras beskrivningar syftar till att ge vidare insikt och vägledning om hur specialpedagogers arbete kring bedömning kan påverka elevers möjligheter till allsidiga bedömningar utifrån ett relationellt perspektiv.   Resultaten i den tidigare forskningen visar att det skett en ökning av antalet bedömningar såväl i svensk skola som internationellt. Det faktum att bakomliggande orsaker till ökningen inte problematiseras eller ifrågasätts kan beskrivas som en ökad bedömningskultur. Detta sker samtidigt som det saknas forskning kring konsekvenser av bedömning och vad som styr bedömning. Bedömningar såsom formativ och summativ bedömning har olika syften och påverkar således eleverna olika. Perspektiv på elever i skolproblematik och vilken roll specialpedagogen tar är viktigt i bedömningssammanhang.   De teoretiska perspektiv jag utgår ifrån är systemteori med utgångspunkt i Bronfenbrenners ekologiska systemteori där aktivitet i och mellan mikro-, meso-, exo- och makro-nivåerna är centrala. Dessutom är relationellt- och kategoriskt perspektiv valda utgångspunkter. Metoden är semistrukturerade intervjuer med fyra specialpedagoger. Resultaten visar att specialpedagoger har en stor roll i arbetet kring bedömning, inte minst genom övergripande och aktivt arbete med extra anpassningar samt implementerandet av och upprätthållandet av ett relationellt förhållningssätt i verksamheterna. Genom extra anpassningar och relationellt förhållningssätt ges eleverna möjlighet till stöttning så att deras kunskaper kan bli synliga vid bedömning. Kommunikation är centralt i specialpedagogiskt arbete. Legitimitet att utföra sitt arbete beror till stora delar på specialpedagogens relationella kompetens men att ha rektors mandat är också viktigt.

Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka pedagogers medvetenhet kring sin egen barnsyn, med särskilt fokus på möten med barn, som pedagoger i förskolan upplever har problemskapande beteende. Vi ville genom studien studera hur barnsynen tar sig uttryck i det pedagogiska arbetet på förskolan, framför allt i situationer där den egna barnsynen utmanas. I läroplanen tydliggörs betydelsen av personalens kompetens när det gäller att interagera och ha förståelse för varje enskilt barn, med betoning på barn i behov av särskilt stöd.Vi har utifrån syftet ställt oss frågorna; Hur beskriver pedagoger sin barnsyn? På vilket sätt återspeglas pedagogernas sätt att uttrycka sin barnsyn i deras yrkesutövande? För att få svar på våra frågor har vi använt oss av en mikroetnografisk metod med observationer och fokusgruppsdiskussioner som utgångspunkt. Studien är genomförd på fyra förskolor i två skilda kommuner. Resultatet pekar på att pedagoger i förskolan inte använder begreppet barnsyn i vardagen. Begreppet förekommer inte heller ordagrant i lagar, förordningar eller styrdokument. Vidare antyder resultatet att det finns en skillnad i hur pedagogerna uttrycker sin barnsyn och sina strategier mot hur de praktiserar dem, särskilt i mötet med beteenden som kan anses vara problemskapande.Sammanfattningsvis belyser vår studie vikten av pedagogernas medvetenhet kring den egna barnsynen och sitt eget förhållningssätt, då det visat sig ha betydelse för hur de förhåller sig i mötet med barnen.

No description available.

Detta examensarbete behandlar vad som skrivs under rubriken behov i åtgärdsprogram och huruvida skolor följer Skolverkets riktlinjer från 2014, gällande hur behov i åtgärdsprogram bör formuleras. Studien baseras på 65 åtgärdsprogram från åk 4-6 som vi har begärt, och fått in, från 19 slumpmässigt utvalda skolor i hela Sverige. Åtgärdsprogrammen tolkades utifrån ett relationellt och kategoriskt perspektiv med en hermeneutisk ansats. Vid vår analys framkom det sju olika teman under rubrikerna svårigheter och behov. Dessa teman visar att skolor i stor utsträckning skriver elevens behov  på ett sätt som inte överensstämmer  med Skolverkets senaste riktlinjer, och att behov i många fall inte utgörs av just behov, utan skrivs som svårigheter, diagnoser, personliga egenskaper, oönskat beteende och oreflekterat tyckande kring eleven. Resultatet visar att en majoritet av de åtgärdsprogram vi har analyserat representerar ett kategoriskt perspektiv. Tidigare forskning visar på hur formuleringar som dessa kategoriserar elever och har en identitetsskapande funktion hos eleven. Om skolproblem knyts till individen, leder detta inte till förändringar i lärmiljön. Forskning visar också att dessa formuleringar kring elever kan upprätthålla och underbygga ett kategoriskt perspektiv i skolan. En tänkbar anledning  till att Skolverkets riktlinjer har svårt att få genomslag i praktiken är att dessa i sig lämnar stort tolkningsutrymme för skolledare och skolpersonal. Examensarbetet kan visa på att Skolverkets riktlinjer från före 2014, där det rekommenderades att elevers svårigheter skulle beskrivas under rubriken behov, fortfarande följs.

Fritidshemmet ska vara ett komplement till skolan och med hjälp av sitt arbetssätt kunna stimulera och utveckla barnen i deras väg mot kunskapskraven.  Syftet med studien är att undersöka fritidslärares definition av barn i behov av särskilt stöd och vilka hänsyn som tas till dessa i planering och genomförande av fritidshemmets aktiviteter. Studien är en kvalitativ studie där vi använt oss av observationer, samtal i fokusgrupp samt intervjuer. Genom att använda oss av dessa metoder fick vi ett rikt material om hur fritidslärare definierar och arbetar med barn i behov av särskilt stöd utifrån tillgängliga resurser och barngruppens behov. Vi har studerat insamlad data utifrån individ-, grupp- och organisationsnivå. Det som tydligt framgår i resultatet är att barn som av fritidslärare upplevs ha svårigheter i olika sociala sammanhang tar stor del av fritidshemmets resurser i anspråk. Att träna socialt samspel är en naturlig och självklar del i fritidshemmets verksamhet. Fritidslärarna i studien anser att deras främsta kompetens är att initiera och utveckla socialt samspel mellan barn. Däri finns många möjligheter att göra skillnad för barn i behov av särskilt stöd i fritidshemmets verksamhet. Det finns inget i resultatet som tyder på att diagnos skulle vara av betydelse för om ett barn ska bedömas vara i behov av särskilt stöd eller inte. Snarare upplever fritidslärare att det på fritidshemmet finns andra möjligheter till lärande och rekreation, som gör att barn fungerar bättre där än i skolan. Kunskapskraven i skolan nämns som ett svar på varför det kan vara så. Brist på resurser i form av personal upplevs vara ett problem och orsaken till detta anses vara faktorer på organisationsnivå.

I denna studie undersöks hur några specialpedagogers kompetenser i att leda och driva utveckling av den pedagogiska verksamheten kommer till nytta i praktiken. Detta då studier visar att specialpedagogens uppdrag är komplext och varierande samt att specialpedagogrollen har haft svårt att slå igenom.   Syftet med studien är att undersöka hur specialpedagoger i förskola och skola uppfattar sitt uppdrag med särskilt fokus på hur deras kompetenser används för att utveckla den pedagogiska verksamheten. Det är en kvalitativ studie där sju specialpedagoger har intervjuats och skrivit loggböcker. De teoretiska perspektiv som är utgångspunkt för studien är det sociokulturella perspektivet och professionsteorin samt det relationella och kategoriska perspektivet.   Resultatet visar att specialpedagogens uppdrag ser olika ut beroende på vilken verksamhetsform de arbetar i. Det framkommer att specialpedagogerna i förskolan har ett tydligare uppdrag och arbetar mer med att utveckla lärmiljön, jämfört med de som arbetar i skolan. Genom studien har olika faktorer framträtt som påverkar uppdraget exempelvis vilken betydelse lärmiljön och det relationella perspektivet har i arbetet med att utveckla den pedagogiska verksamheten.