Denna studie handlar om diagnosens betydelse för att få ta del av stödinsatser i skolans verksamhet. Syftet med studien var att undersöka hur lärare, specialpedagoger och rektorer uppfattar diagnosens betydelse för att få tillgång till skolverksamhetens stödinsatser. Problemformuleringen som studien utgick ifrån var att alla elever har rätt till utbildning utifrån sina egna förutsättningar enligt skollagen, vilket innebär att skolpersonal bör bemöta elever genom att skapa relationer och få en förståelse utifrån deras behov av anpassningar och stöd (SFS:2010:800). Den diskrepans som föreligger i dagens skolverksamheter är att elever riskerar att inte få rätt stöd i sin undervisning och utveckling såvida inte en diagnos ligger till grund för det givna stödet (Isaksson 2009). Problemet har utretts genom en kvalitativ forskningsansats där lärare, specialpedagoger och rektorer har intervjuats med semistrukturerade frågor. Resultatet har analyserats utifrån de tre specialpedagogiska perspektiven: det kategoriska perspektivet, det relationella perspektivet och dilemmaperspektivet, samt även utifrån den snäva och vida verksamheten (Persson, 2019; Nilholm, 2021; Karlsudd, 2021). Studiens resultat visar att samtliga respondenter upplever att skolverksamheten strävar efter att ge det stöd som eleven behöver och att elevens stödinsatser inte behöver vara kopplade till en diagnos, utan att det är elevens behov som styr. Dock är upplevelsen att diagnosen kan ge bättre möjlighet för eleven att uppnå styrdokumentens intentioner med tanke på vetskapen om vilka stödbehov eleven har. Lärare, specialpedagoger och rektorer uppfattar diagnosen och dess betydelse som ett dilemma då normen för det normala tycks ha smalnat av och leder till en ökning av diagnoser.

Slarvfel är ett fenomen som svenska matematiklärare påträffar i samband med summativa bedömningar. Trots detta finns det väldigt lite forskning som fokuserar specifikt på slarvfel. Syftet med denna studie var att undersöka matematiklärares syn på slarvfel och om det finns en koppling mellan denna inställning och hur lärare går till väga för att bedöma elevers prestationer i matematik. Detta undersöktes genom semistrukturerade intervjuer med fem verksamma matematiklärare på gymnasieskolor i södra Sverige. För att analysera vår data använde vi fenomenografi med de relationella- och kategoriska perspektiven samt bedömningsmodeller som referensramar. Våra resultat visar i enlighet med tidigare forskning att matematiklärare anser att stress är den ledande faktorn till varför elever gör slarvfel vid provsituationer. Resultaten visar även att dessa lärare anser att slarvfel är sällsynta och därmed har en liten inverkan på bedömningen av elevens kunskaper. Ingen av de undersökta faktorerna visade en tydlig koppling till lärares inställning till slarvfel. De lärare som deltog i studien använder sig huvudsakligen av sin intuition baserat på tidigare kunskap om elevens prestationer för att skilja slarvfel från kunskapsbrist.

Det här är en kvalitativ studie som gjorts i syfte att undersöka hur elever som är mottagna i grundsärskolan ges möjlighet till betyg enligt grundskolans kursplaner. Aktuell forskning presenteras utifrån nivåerna organisation, grupp och individ samt relaterar till perspektiv som är historiska, nutida och relationella. Som exempel kan nämnas att delaktighetsperspektivet synliggörs i förhållanden som kan innebära både hinder och möjligheter. Ansatsen i den här studien är hermeneutisk. Utifrån ett bekvämlighetsurval har semistrukturerade besöksintervjuer använts som insamlingsmetod. Efter bastranskription av intervjuerna har analysen utgått från de teman som identifierats; rummet, samverkan, betyg i enlighet med grundskolans kursplaner, anpassningar och kommunikation.  Citat har tolkats utifrån relationella och/eller kategoriska perspektiv. Resultatet visar att elever som är mottagna i grundsärskolan och ges möjlighet till betyg enligt grundskolans kursplaner befinner sig i kommunikativa organisationer som möjliggör anpassningar utifrån ett sociokulturellt deltagarperspektiv. Ett biresultat är att organisationers utformning påverkar den pedagogiska praktiken samt hur elevers möten med pedagoger gestaltas.

Syftet med studien är att undersöka den specialpedagogiska kompetensen att arbeta hälsofrämjande, förebyggande och kollaborativt i elevhälsoteamsmöten (EHT-möten) samt hur den kompetensen förhåller sig till biomedicinska, patogenetiska samt kategoriska perspektiv och insatser för elever i skolsvårigheter. Studien har en kvalitativ ansats genom etnografiskt inspirerade observationer av fem EHT-möten och semistrukturerade kvalitativa intervjuer med fem specialpedagoger på fem grundskolor i Stockholm. De teoretiska utgångspunkterna som tillsammans med empirin ligger till grund för kunskapskonstruktionen, är det kategoriska perspektivet och det relationella perspektivet på orsaker till skolsvårigheter, samt det salutogenetiska och patogenetiska perspektivet på hälsa. Resultatet visar att stor del av EHT-mötena ägnas åt att diskutera enskilda elevärenden, diagnoser och åtgärdande insatser. Resultatet pekar även på att specialpedagogerna är i uppdrag som gör att den specialpedagogiska kompetensen inte kommer till sin rätt i EHT-mötena. Inkluderingsarbetet och det hälsofrämjande arbetet överskuggas av det biomedicinska paradigmets patogenetiska och åtgärdande perspektiv som dominerar i EHT-mötena, vilket gör att insatserna på sin höjd blir förebyggande.

Studien är en intervjustudie om åtta specialpedagogers upplevelser och tolkningar kring specialpedagogiskt arbete i förskolan. Syftet är att undersöka hur specialpedagogers stöd i förskolan kan främja ett relationellt perspektiv och proaktivt arbete i verksamheten. Det sociokulturella perspektivet ligger som en utgångspunkt i studien genom att lyfta samspelet mellan pedagoger, specialpedagoger, barn och miljö. Det innebär att kunskap skapas i samspel, att människor lär i sociala sammanhang. En gemensam syn och god samverkan är en förutsättning för att alla barn ska få lyckas och må bra i verksamheten. Relationellt och kategoriskt är olika perspektivval som får konsekvenser utefter vilket perspektiv som antas. Perspektiven är två kontraster till varandra där specialpedagogisk verksamhet bör utgå ifrån ett relationellt perspektiv som bygger på interaktion med övrig pedagogisk verksamhet samt att det är av vikt vad som sker i interaktionen. Resultaten tyder på att specialpedagogiskt stöd enligt specialpedagogerna uppskattas av både förskolechefer och pedagoger och ses betydelsefullt för det främjande och förebyggande arbetet. Det finns en vilja och önskan att arbeta utifrån det relationella perspektivet med ett proaktivt arbete, men att det idag ofta faller tillbaka mot det kategoriska perspektivet och åtgärdande insatser. Även lärmiljön är av stor vikt och har betydelse för alla. Det är något som specialpedagogerna försöker förmedla, men bristen på tid skapar mindre gynnsamma tillfälle.

Matsituationen på förskolan är återkommande och något barn kan möta upp till fem gånger varje dag. Barn med selektivt ätande kan uppleva matsituationen som en krävande situation, där yttre aspekter kan kopplas som bidragande. Uppdraget som förskollärare innefattar att kunna tillgodose varje barns behov och bemöta varje enskild individ utifrån deras förutsättningar, vilket i sin tur ska leda till en lustfylld matsituation på förskolan. Syftet med studien är att förstå och tolka hur förskollärare beskriver selektivt ätande samt identifiera vilka aspekter som anses ha inverkan under matsituationen och därmed få en ökad förståelse för selektivt ätande i samband med matsituationen, detta för att skapa förutsättningar och tillgodose varje barns behov. Vilket mynnar ut i våra frågeställningar som lyder: Hur beskriver förskollärare selektivt ätande? Vilka aspekter har betydelse för matsituationen på förskolan? Studiens vetenskapsteori samt metod utgår från hermeneutiken och dess allmänna tolkningslära. Centrala begrepp inom hermeneutiken som tolkning och hermeneutisk spiral har använts som analysverktyg. Vi har även valt att analysera studiens resultat med inspiration från ett relationellt och kategoriskt perspektiv. Metoden semistrukturerade intervjuer har tillämpats för att samla in empiri, där fem förskollärares beskrivningar är bidragande för resultatet. Resultatet påvisar att selektivt ätande är komplext, där flertalet aspekter inverkar. Vidare visar resultatet även att pedagogers förhållningssätt i hur de arrangerar matsituationen är betydelsefull för hur denna upplevs.

Inom svensk och internationell forskning framkommer det att utåtagerande bland barn i förskolan är ett omfattande problem där främjande av prosociala beteenden och emotionell kompetens kan hämma utåtagerande beteende. Pedagoger upplever ofta en känsla av otillräcklighet i arbetet med barn i sociala svårigheter och uppger en önskan om ökat specialpedagogiskt stöd. Syftet med denna studie är att bidra med ny kunskap om arbetet med utåtagerande beteende bland barn på förskolan utifrån åtta intervjuade förskollärares beskrivningar. Specialpedagoger kan sedan använda identifierade utvecklingsområden under handledning samt genom kompetensutveckling av arbetslag.Genom kvalitativ metod genomförs semistrukturerade intervjuer med avsikten att finna nya kunskaper utifrån förskollärarnas beskrivningar av deras arbete. Studien har en induktiv ansats där studiens teoretiska ramverk tar sin grund ur de specialpedagogiska begreppen relationellt- och kategoriskt perspektiv som används som stöd i diskussionen för att tolka resultatet. De identifierade utvecklingsområden som framkommit i denna studie kan härledas till: pedagogers arbetsstrategier, tolkningar av utåtagerande beteende, pedagogers förhållningssätt och även faktorer på mer övergripande nivå. Genom att specialpedagoger får en mer tillgänglig och central funktion i förskolan skulle den specialpedagogiska kompetensen kunna höjas i arbetslagen och där förskollärare skulle kunna utveckla samt leda ett arbete som i större utsträckning kunde förebygga utåtagerande beteende bland barn. I diskussionsdelen problematiseras ett flertal dilemman där realiteten inte speglar de behov som efterfrågas utifrån förskollärarnas beskrivningar, vilket försvårar uppdraget att nå upp till en verksamhet där barn som uppvisar sociala svårigheter kan få det stöd som de har rätt till.

Denna studie behandlar likvärdighetsuppdraget i förskolan och hur olika aspekter och yttre faktorer påverkar hur likvärdighet i förskolan tillämpas för barn i behov av särskilt stöd. Studien genomfördes genom en kvalitativ metod bestående av intervjustudier, med vårdnadshavare till barn i behov av särskilt stöd och förskollärare som deltagare. De olika kategorierna av deltagargrupper gav studien två olika perspektiv på hur likvärdig utbildning tillämpas i förskolan. Detta gav studien ett omfattande resultat som hjälpte till att synliggöra följande aspekters påverkan. Aspekter som belyses är vikten av diagnos, personlig kompetens och yrkeskompetens samt vårdnadshavares och förskollärares samverkan sinsemellan. Vi redogör för ytterligare yttre faktorer som gör att likvärdighetsuppdraget definieras som svåruppnåeligt. De yttre faktorerna är ekonomi, resursfördelning och personalens organisering. För att utbildningen ska bli likvärdig för barn i behov av särskilt stöd behöver samtliga faktorer mötas i en samexistens. Detta innebär en komplexitet, då denna samexistens inte existerar i den svenska förskolans kontext idag. Den svenska förskolan benämns ligga i framkant internationellt när det kommer till arbetet med likvärdighet, trots detta belyser vi med denna studie att likvärdighetsuppdraget är komplext att uppnå. Resultatet präglas av de specialpedagogiska perspektiven relationellt perspektiv och kategoriskt perspektiv, vilka användes som teoretiska ramverk i studiens resultat för att synliggöra hur barn i behov av särskilt stöd bemöts på olika sätt i praktiken.

Vår förhoppning med studien är att bidra med ökad förståelse kring begreppet inkludering och hur elever i behov av särskilt stöd placeras i olika skolsammanhang och vad som ligger till grund för placeringen. Det övergripande syftet med studien är att undersöka hur rektorer och specialpedagoger inom olika skolformer resonerar kring inkludering av elever i behov av särskilt stöd. Fokus riktas mot inkluderingsbegreppet och hur man väljer att placera de elever som på olika sätt är i behov av särskilt stöd. De tre frågeställningarna till vårt syfte är: Hur ser rektorer och specialpedagoger på begreppet inkludering? Finns skillnader i resonemanget mellan rektorer och specialpedagoger kring organiseringen av elever i behov av särskilt stöd? Hur resonerar rektorer och specialpedagoger kring inkludering i förhållande till styrdokument? Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv och här lyfts den proximala utvecklingszonen. Med hjälp av det relationella och det kategoriska perspektivet har vi analyserat vårt material. Vi har gjort en kvalitativ studie där vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer. Fyra rektorer och tre specialpedagoger på fem olika skolor har intervjuats. Datamaterialet har sedan bearbetats och analyserats med hjälp av en tematisk forskningsansats. Citat som är betydelsefulla för våra frågeställningar har valts ut och grupperats efter fyra olika teman. Det framkommer i våra intervjuer att endast en av fem skolor vi besökt har en särskild undervisningsgrupp på sin skola. De andra skolorna har valt att inkludera elever i behov av särskilt stöd i de ordinarie klassrummen. En-till-en-undervisning förekommer på några av skolorna. Vår slutsats i studien är att det viktigaste inte är var eleven placerad utan vad som är bäst för individen. När det talas om inkludering i datamaterialet kan man urskilja att det talas både om didaktisk, social och rumslig inkludering.

Studiens syfte är att undersöka och analysera förskollärarnas föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar i förskolan. Detta för att förstå hur förskollärarna kan påverka barns möjligheter respektive begränsningar i förskolan. Dessa föreställningar och förhållningssätt kan vi undersöka genom att göra en diskursanalys på förskollärarnas utsagor om barn som utmanar. För att uppnå studiens syfte har vi formulerat det i två frågeställningar: Vilka föreställningar synliggörs i förskollärarnas utsagor om barn som utmanar? Vilka förhållningssätt synliggörs i förskollärarnas utsagor om sitt bemötande av barn som utmanar? Vi tar avstamp i det poststrukturella perspektivet med grundläggande antagande om språkets betydelse i människors uppfattningar av verkligheten eftersom språket konstituerar den sociala världen. Poststrukturalism betonar att det inte finns några “sanningar” om verkligheten, utan det är föränderligt och produceras ständigt i olika diskursiva praktiker. Tillsammans med det kategoriska och relationella perspektivet, som utgör våra analytiska verktyg, kan vi synliggöra hur förskollärarna uttrycker skilda föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar. Vårt empiriska material består av intervjuer med fem verksamma förskollärare från två olika förskolor. Intervjuerna inleds med en fördefinierad situation. Detta presenteras i analys och resultat avsnittet. Förskollärarna fick då möjlighet att reflektera över situationen med hjälp av öppna frågor. Studiens resultat visar att föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar är mångtydiga. Dessa varierande föreställningar och förhållningssätt har betydelse för barns subjektskapande som även medför möjligheter och begränsningar för barns olikheter.